Ortodoxi och politik i Sydösteuropa

I flera länder på Balkan har kyrkans representanter ett politiskt inflytande, som man knappast kan föreställa sig i Mellaneuropa. Delvis handlar det om religiös utsmyckning av politiska eller sociala händelser, men delvis också om ett konkret inflytande på det politiska skeendet. Mest handlar det dock om att stödja eller fördöma politiker. Inte minst spelar kyrkoledare och munkar, som är respekterade på grund av sitt andliga liv, ibland en framträdande roll – men de låter sig också spännas för ett partis vagn.

Staten behövde visserligen inte Guds hjälp, men väl kyrkans auktoritet, menade en rådgivare till Boris Jeltsin för inte så länge sedan. Faktum är att kyrkan i de flesta huvudsakligen ortodoxa länderna i Sydösteuropa respekteras mer av folket än några andra institutioner. Följaktligen är det värdefullt för politiker om de kan hänvisa till kontakter med ansedda kyrkliga personligheter. Omvänt ger detta dessa kyrkliga personligheter möjlighet att påverka viktiga politiska beslut.

I Ryssland har patriark Aleksij ålagt sig själv och sin kyrka återhållsamhet. ”Om kyrkan ingår äktenskap med staten kan hon i onda tider lätt bli änka!” För diverse ortodoxa personligheter på Balkan gäller inte denna princip. Hoppet om ett bättre liv för det egna folket eller ett kristligare samhälle, omsorgen om att bevara det egna folkets identitet ges stor betydelse, till exempel vid valet av den rumänske presidenten Emil Constantinescu i november 1996.

Constantinescu hade redan under den kommunistiska tiden gång på gång bekänt sig som ortodox kristen och medverkade också i kyrkliga publikationer, till exempel i en festskrift för den kände dogmatikern Dimitru Staniloae. I valkampanjen fick han hjälp av den rumänske patriarken Teoctist, och av den ortodoxe bis-kopen Andrej av Alba Julia.

Viktigare tycks dock stödet från Konstantin Galeriu ha varit. Medan patriarken komprometterats av sin då förmodligen oundvikliga närhet till Nicolae Ceaucescus regim anses Galeriu, professor vid Bukarests teologiska fakultet, ha bevarat sin integritet. Genom hörsägen har han redan i breda kretsar i Rumänien blivit känd som biktfader och bedjare. Han förkroppsligar i någon mån det som de slavisk-ortodoxa kyrkorna kallar staretz.

Det andliga inflytandet är svårt att bedöma. Samtalspartners ur olika folkgrupper och konfessioner i Rumänien sammankopplade dock bara några dagar efter valet gång på gång Galeriu med Constantinescus seger, och resonerade ungefär som så: Om en man som Galeriu stödjer presidentkandidaten, och om han dessutom känner honom sedan länge, då måste han vara trovärdig. Framför allt finns det då vissa utsikter att han skall göra slut på korruptionen.

Det andliga livets utstrålning

Den som känner Rumänien något vet vilket fruktansvärt inflytande korruptionen har på ekonomin, men framför allt på rättssäkerheten, och vilket godtycke som statliga organ ibland har utsatt rumänska medborgare för. En presidentkandidat som lovar att göra slut på korruption och maktmissbruk kan i Rumänien räkna med framgång. Alltså måste också Constaninescus löfte att få slut på korruptionen, jämte hans uppträdande tillsammans med särdeles rättskaffens människor, ha varit av väsentlig betydelse för hans valseger, även om den var knapp.

Ännu större inflytande på samhället, om än inte omedelbart på politiken, utövar den för sitt andliga liv allmänt kände staretzen Parintele Cleopa. Fader Cleopa, född 1912, inledde sitt liv som munk i det ortodoxa klostret Sihestria. Som självlärd tillägnade han sig teologiskt vetande, prästvigdes och valdes under kriget till abbot. Under efterkrigstidens förföljelser drog han sig tillbaka till skogen som eremit i åtta år. Därefter återvände han till sitt kloster, på patriarkens order. Under de följande åren kom fler och fler människor från hela Rumänien till honom. Även personer från utlandet besökte honom, ofta fler än tusen samma dag. Många kom för att bikta.

I dag lever Parintele Cleopa åter tillbakadraget, därför att de stora människomassorna som tränger sig på blir för ansträngande för honom. Det som gör honom så attraktiv är förmodligen att han gör ett övertygande intryck, och att hans stränghet förenas med ett varmt hjärta. Cleopa kommer knappast någonsin att öva ett direkt inflytande på det politiska skeendet, men väsentligt är att personer från det offentliga livet kommer till honom om och om igen för att få råd eller samtala med honom, senast rumänske exkungen Michael i maj 1997.

Att präster är direkt politiskt verksamma ses dock inte gärna heller i Rumänien. I februari suspenderades de båda präster från Clujs ortodoxa stift som valts in i parlamentet. I Bulgarien fanns det under den gångna regeringsperioden några enstaka präster eller munkar i parlamentet, men där spelade de en ganska underordnad roll. Inom parentes kan man här nämna Sydösteuropas förmodligen politiskt framgångsrikaste präst, teologiprofessorn från Zagreb Adalbert Rebic, som tog hand om flyktingar under kriget och en tid var flyktingminister i den kroatiska regeringen.

I västmedia har det skrivits relativt mycket om patriark Pavle och andra representanter för den serbisk-ortodoxa kyrkan i senaste Balkankriget. I detta sammanhang är det viktigt att inte uppfatta den serbiska kyrkan som ett enda block. Pavle är utan tvivel en människa som har högt anseende i Belgrad, inte som politiker utan som from man. Författaren till denna artikel hörde flera gånger i krigets Belgrad yttrandet: ”Han är ett helgon!” Man respekterar hans höga uppfattning om liturgin och hans enkla levnadssätt, om vilken det berättas många legender (till exempel att han brukar åka spårvagn och inte använda tjänstebilen mer än nödvändigt). Men även om han allmänt högaktas som person så var hans politiska inflytande under kriget ganska ringa och i paritet med hans kunskaper om politiska processer och mekanismer.

Under kriget hoppades man gång på gång att han skulle kunna bidra till att mildra konflikten eller till och med bilägga den, en förväntan som han knappast kunde uppfylla. Kriget var inte något religionskrig. Regeringen Milosevic brydde sig inte om patriarkens otaliga vädjanden till båda sidor att sluta med blodsutgjutelsen eller om den heliga synodens uppmaning till Milosevic att avgå, därför att han hade förrått det serbiska folket och fört det in i ett hopplöst krig.

Tidigare hade serbiska biskopar haft möjlighet att dämpa de bosniska serberna. I Pale välsignas parlamentet med vigvatten. Religionsundervisning är obligatorisk, kyrkliga helger respekteras. Vilken roll ortodoxin spelade i Pale under kriget visar den serbiske ledaren Karadzics uttalande: ”Vi har inte fattat något viktigt beslut utan kyrkan.” I fördraget, där Karadzic erkände Milosevics rätt att leda de fortsatta förhandlingarna, åberopades Pavle som vittne. Därför har vissa biskopar uppmanat honom att träda tillbaka.

Kyrkan som väktare av den nationella identiteten

Den serbiske patriarken och den heliga synoden kunde, för första gången under kriget, med framgång hävda sitt inflytande genom att erkänna kommunalvalet i Serbien den 17 november 1996. I den ortodoxa julgudstjänsten framför platsen där man höll på att bygga den nya Sankt Bava-katedralen samlades 400 000 människor, en siffra man knappt kunde föreställa sig i övriga Europa. I sitt julbudskap uppmanade patriarken regeringen att erkänna kommunalvalet.

Under de följande veckorna kom flera liknande vädjanden från Pavle och andra biskopar. Den 20 januari 1997 begav sig patriarken till stadens centrum och besökte de studenter som hållit ut i en dygnslång konfrontation med polisen, uppmuntrade dem och välsignade dem. Metropoliten av Montenegro följde hans exempel. Slutligen deltog en halv miljon människor i processionen till det serbiska nationalhelgonet Savas ära. Därmed tvingade serbiska kyrkan med sin auktoritet polisen att ta bort vägspärrarna på de gator där processionen drog fram. När valet till slut erkändes i mitten av februari kunde detta resultat säkert i första hand tillskrivas de uthålliga demonstranter som under tre månaders tid inte hade givit tappt. Kyrkan hade givit dem sitt moraliska stöd och visade sig till slut vara en plattform svår att komma åt – en situation som påminner något om den under DDR:s sista dagar.

Serbiska kyrkans hållning under och efter kriget förblev för många omöjlig att förstå: ett ställningstagande först för krigshetsare och sedan för en demokratisk förändring – hade kyrkan bytt sida? Faktum är att ortodoxa kyrkan hela tiden betraktade sig, med den traditionella formuleringen, som ”värnare av folkets nationella identitet”. Hon främjade det som, enligt kyrkans uppfattning, hjälpte det serbiska folket, och fördömde det som skadade det.

Ett väsentligt inflytande tycks slutligen teologen Nikolaj Velimirovics (1880–1956) tänkande ha utövat – bland hans elever finner man många teologiprofessorer och biskopar. Han ansåg att serbiska folket av Gud hade fått ett alldeles särskilt uppdrag, att det var Guds nya utvalda folk. Serbiska rikets undergång 1389 och det förtryck av serberna som sedan följde var, enligt hans tolkning, en följd av det lidande som serbiska folket frivilligt tagit på sig för Kristi skull. Serbiska folket är alldeles särskilt berett att offra sig, förmöget att lida och omöjligt att besegra, sade en av hans elever, biskop Athanasije Jevtic, redan 1980. Enligt detta schema kan man också tyda serbiska folkets lidande under det gångna kriget. Fakta som talade mot denna föreställning förträngdes eller förnekades.

I grund och botten är kyrkans inflytande på statliga skeenden i ”ortodoxa stater” ingenting främmande. I den ortodoxa kyrkohistorien finns det många exempel på att biskopar och patriarker övat inflytande på statens affärer. Man kan till exempel tänka på Ivan den Förskräckliges ungdomstid, eller på det oberoende Cyperns förste president, ärkebiskop Makarios. Att staten blandar sig i kyrkans interna angelägenheter är också helt normalt.

Så ser situationen just nu ut i Bulgarien, där en statlig kommission 1992 konstaterade att patriark Maxim inte hade valts i kanonisk ordning 1971. Faktum är att den kommunistiska regeringen inte skulle ha accepterat någon annan kandidat. Som följd av detta bildade fyra biskopar 1992 en motsynod, och från 1996 finns det också en ”motpatriark”, den nu 91-årige metropolit Pimen.

Det statliga erkännandet av vilken synod som är legitim har redan ändrats tre gånger sedan 1992, allt efter sittande regering. Den just nu regerande ”Unionen av demokratiska krafter” stödjer Pimen, som inte erkänns av någon annan ortodox kyrka. Förhoppningarna att det landsomfattande konciliet, som sammankallades i början av juli, skulle kunna lösa schismen har inte uppfyllts. I Bulgarien har kyrkan hittills inte kunnat utnyttja de möjligheter som hon till följd av sitt höga anseende äger. Tillfället till detta fick hon först i det stora ideologiska tomrummet.

Ortodox kristendom som surrogatideologi?

I vilken riktning intresset för kristendomen också kan utvecklas visar följande upplevelse, som författaren till denna artikel har gjort: en inbjudan förde honom till ett Bibelseminarium vid Bulgariens Svartahavskust. Deltagarna var huvudsakligen ateister, men intresserade av kristendomen. Under seminariet visade det sig mer och mer att förutom uppbådet av skolklasser, som fyllde rummen, rörde det sig framför allt om före detta kommunistiska partikadrer (kommunistpartiet hade i Bulgarien oproportionerligt många medlemmar), närmare bestämt om partiideologer.

Trots att det rörde sig om ”ateister” gick det bara inte att föra en dialog, för varje gång en föredragshållare sade något, försökte någon av de före detta professorerna i det bulgariska partiets historia eller tillämpad marxism styrka eller om möjligt bevisa det.

Denna attityd kan förstås mot bakgrund av den kommunistiska kaderskolningen. Det var inte den egna åsikten som räknades, utan ideologernas uppgift var snarare att teoretiskt underbygga partiordförandens, föredragshållarens eller någon annans uppfattning.

En intressantare förklaring gav dock en kvinnlig deltagare: ”Människorna här är mycket intresserade av katolicismen. Om en partiledare talar i dag kommer tjugo, trettio, kanske femtio åhörare. När påven predikar i Manilla kommer det en million. I en sådan ideologi måste det ligga någonting.”

Att kristendomen också ses som en kulturell faktor visar vissa muslimers motivation för att gå över till katolicismen: Bulgarien är ett kristet land. Det passar sig inte att vara muslim här. Men ortodoxa kyrkan var så insyltad med kommunistregimen, så den är inte trovärdig. Alltså blir de katoliker.

Ytterligare något annorlunda är situationen i Makedonien. Det är inte bara nationalmedvetandet som är relativt nytt där, utan också kyrkans autokefali (som ju än i dag inte erkänns av den samlade ortodoxin). Denna självständighet hotas på olika sätt av serber och greker, medan Bulgarien förhåller sig relativt neutralt, men betraktar makedoniskan som en bulgarisk dialekt. Mot denna bakgrund visar kyrkan en utpläglad beredskap att ställa sig bakom sin nation.

Sedan republiken blev självständig har religionen utan tvivel kommit tillbaka till många områden av det offentliga livet. Delvis har detta skett på en ganska ytlig nivå. En träffande karakterisering gav Aleksandar Soljakovski i Nova Makedonija den 23/1 1993 (Religiozni napred ostanati stop?): ”Ingenting viktigt sker utan kyrkans välsignelse. Till och med lastbilar registreras med prästernas välsignelse, bensinmackar (privat-ägda) bestänks med vigvatten och arbetena med gasledningen börjar först efter att ha välsignats av höga kyrkliga dignitärer. Allt detta registreras av massmedia, varför det förekommer att nyheten om invigning av något objekt, till exempel en bensinmack, får mycket längre sändningstid än exempelvis det som händer på slagfälten i Bosnien-Hercegovina…”

Och ytterligare om nationalismen: ”Det nationella och det religiösa kompletterar mycket väl varandra, när det försöker förnya vissa traditionella mönster. Därav kommer sig väl många kunskapsluckor och förvillelser, men också manipulation av religiösa känslor, liksom för övrigt också av de nationella känslorna.”

Han uttryckte också sin farhåga att Makedonien blir en stat där de mänskliga rättigheterna inte längre tryggas därför att ortodoxin blir statsreligion. I sammanhanget citerade han religionsfilosofen Ljubomir Cuculovski: ”Jag räknar med att man även framdeles kommer att tänka i vissa dogmatiska mönster. Förut var dogmen socialismen, marxismen, ateismen. Nu införs den nya dogmen, religionen.” Sin oro över att kyrkan skulle få för stort politiskt inflytande i Makedonien motiverade Soljakovski bland annat med att en hög andlig gestalt nästan blev statschef, och med att en annan på kongressen med ”Makedonska partiet höll ett politiskt tal”.

Och Ljupka Hristova Basevska ansåg i ”Degradacija na religiata” (i samma nummer av Nova Makedonija): ”Och med tanke på det fasta band mellan det religiösa och det etniska och nationella, som har knutits i våra trakter under historiens lopp, är det inget tvivel om att mitt förhållande till religionen visar sig särskilt verksamt när det gäller att stärka mitt nationella självmedvetande och min känsla av att tjäna de nationella målen.”

Sammanfattningsvis får alltså representanter för ortodoxa kyrkan i dag politiskt inflytande av främst tre skäl:

1. Kyrkan var under sekler ensam bärare av den nationella identiteten, vilket i de tidigare turkiska områdena gynnades av milet-systemet, där turkiska regeringen överlät skatteindrivningen och diverse andra förvaltningsuppgifter åt de religiösa gemenskaperna.

2. Den ortodoxa kristendomen fungerar delvis som surrogatideologi efter kommunismens fall.

3. Det andliga livets stora gestalter får inflytande på grund av sitt personliga anseende.

De ovan nämnda exemplen visar att detta inflytande dock utnyttjas, eller kan utnyttjas, på mycket olika sätt, och att följderna kan bli positiva eller få tvivelaktiga följder.

Översättn. Gunnar Gällmo