Tre häften i en hylla

”Gud har själv på helt naturliga vägar fört mig att känna något av katolisismen som jag så mycket avskytt och fruktat – och detta har skänkt mig glädje och tröst.” Så skrev vid detta sekels början en kvinna i Lund redan innan hon blivit katolik. Hon blev det 1904. Hur och varför?

Hennes namn var Adèle von Gegerfelt. Familjen var adlig men inte rik. Farfadern dog som fanjunkare i Småland, fadern öppnade en diversehandel i Lund. Affären gick inte så bra. Hans döttrar måste se till att skaffa sig egen försörjning. Adèle – den yngsta, född 1866 – utbildade sig till lärarinna för sinnesslöa barn. Ett ovanligt yrkesval av en nittonårig flicka. Själv kände hon det som ett kall hon fått av Gud.” Så långt jag kan minnas tillbaka – skrev hon senare – har Gud och mitt förhållande till honom varit avgörande i mitt liv, det inre och det yttre.”

Hon fick anställning i skolor för ”idiotiska” barn och handledde under många år en utvecklingsstörd professorsdotter fram till dennas konfirmation. På sin fritid försökte hon, kunnig i massage, hjälpa värkbrutna människor att återfå rörelseförmåga i sina leder.

Säkert var det erfarenheterna från hennes egen uppväxt, hämmad av sjukdom och isolering, som väckt hennes medkänsla för dem som på grund av olika handikapp måste leva avsides. Lungsjuk som barn förbjöds hon att på vintern vistas ute. Den bleka späda flickan, intellektuellt och konstnärligt begåvad, fick sysselsätta sig bäst hon kunde på egen hand. Böcker blev hennes räddning och bland dem ingick bibeln.

Under skolåren tillstötte en annan sjukdom, rosfeber. Den skulle periodvis under hela hennes liv plåga henne med svåra smärtor och förstörde tidigt hennes vackra, sydländska utseende med mörka ögon och tjockt svart hår.”Gud tog det alltsamman”, kommenterade hon,” annars hade jag säkert blivit fåfäng.”

Föräldrahemmet – där hon bodde kvar – var fromt kristet. Alltifrån femtonårsåldern hade hon, berättar hon, för vana att varje kväll när aftonringningen från Domkyrkan nådde bostaden vid Bredgatan be psaltarpsalmen ”Efter dig Herre längtar jag. Min Gud, jag hoppas uppå dig”. När hon var litet över 30 blev psalmens fortsättning ”Lär mig dina vägar och visa mig dina stigar” särskilt aktuell för henne.

Mycket av det hon läste i bibeln fick henne nämligen att fundera. Apostlabreven och Hebréerbrevet undervisade henne om annat än Luther lärde. Komministern Erik Böös vid Allhelgonakyrkan, som hjälpt henne till en klarare syn på Gud och det ansvar det medförde, irriterades över att hon ville diskutera människans fria vilja, livet efter döden, äktenskapets oupplöslighet och andra frågor i vilka hon menade att lutherska kyrkans lära och praxis kommit på avvägar.

Inom Lunds akademiska värld trätte liberalteologer och nylutheraner med varandra. Adèle ängslades för vad talet om att var och en fick tolka bibeln på sitt eget sätt skulle kunna leda till. Hon beklagade att den svenska lutherska kyrkan inte ens vågade begära att dess medlemmar skulle säga ja till den Apostoliska trosbekännelsen.

”Kristen är jag, men tillhör jag verkligen i mitt inre det kyrkosamfund som jag fötts och uppfostrats i?” började hon fråga sig. Hon kände marken vackla under sina fötter.

Akta dig!

1903 blev Adèle arbetslös sedan föreståndarinnan för den privata skola där hon var anställd hade avlidit. Hon var tvungen att ta det arbete som erbjöds henne, en kontorsplats i Gleerupska bokhandeln. I stället för människor fick hon passa telefoner och ta hand om fakturor. Efter någon månad blev hon ombedd att på nytt vårda och undervisa ett utvecklingsstört barn fram till konfirmationen. Förvånansvärt nog tackade hon nej till erbjudandet.

Hon kunde inte för sina närmaste förklara varför hon ansåg sig böra stanna kvar i sitt nya arbete som bar henne så emot. Men för sin själasörjare Erik Böös öppnade hon sig i ett brev:

”Jag vill vara fullt ärlig inför Erik. Sedan flera år tillbaka har jag tid efter tid – utan annan ledning än den jag under Bibelns bruk fått i mitt inre – tvingats att släppa flera av Lutherska kyrkans lärosatser, delvis vet ju Erik i vad avseende. Men att den uppfattning, var-till jag kommit i dessa stycken var den katolska kyrkans – därom hade jag ingen aning. Jag var ju viss om att där var sanningarna ännu mera fördunklade, bortskymda och förnekade, och det föll mig därför inte in att ta del av dess lära. Genom Guds ledning – och mot min önskan – ställd på en plats alltför skild från vad jag dittills trott ligga för mig och dit jag, undrande och rädd, gick blott emedan jag var övertygad om att det var Gud själv som genom människor anvisade mig denna plats, kom jag att för första gången se den katolska läran praktiseras och fick sedan även någon kännedom om dess teorier. Detta blev mig en stor glädje.”

Pastor Böös varnade Adèle: ”Akta dig!” Men Adèle svarade honom: ”Är det inte min skyldighet att under bön om Herrens upplysning och ledning söka och taga emot hans sanning, när, var och hur den möter?” Och en annan gång: ”Erik, ge mig tid och stillhet … vad jag söker är inte tillfredsställandet av en tom nyfikenhet utan visshet angående sanningarna om Sanningen.”

På uppmaning av Böös tog hon reda på den katolska läran om bot, avlat och goda gärningar. De upplysningar hon fick tycks lika litet som annat hon hörde och såg i den katolska kyrkan ha utgjort stötestenar för henne. Men hon var ännu oviss och frågande. Hon kände behov att skriva dagbok och fyllde sida efter sida med sina tankar om vad hon erfor och vad det kunde komma att föra med sig.

Om hon blev katolik fick hon som lärarinna inte undervisa i kristendom. Det var anledningen till att hon avböjt att återuppta sitt gamla arbete. Detta arbete, resonerade hon i dagboken, ”som dock är mig så kärt, som jag längtat efter och blev så glad över då det erbjöds mig –jag måste avstå därifrån så länge jag ännu frågar. Gud, giv mig svar!”

Adèle är t o m i sin dagbok förtegen om vem som förmedlade hennes kontakt med katolsk lära. Hon nämner inget namn, bara ”en kamrat”. Denne torde vara ett av bokhandelsbiträdena hos Gleerups, Hilmer Grönkvist. Han var sörmlänning och hade, 23 år gam-mal, fem år tidigare i Stockholm övergått till den katols-ka kyrkan. De två arbetskamraterna hade tydligen kommit i samspråk om religiösa frågor. Adèle var mån om att framhålla att kamraten endast på hennes frågor och uppmaning införde henne i katolska läran och lånade henne katolska böcker.

Antagligen var det Grönkvist som rått henne att på en semesterresa till Norrland göra ett uppehåll i Stockholm och i S:ta Eugenia kyrka söka upp jesuitpater Lieber, den präst som upptagit honom i katolska kyrkan. Lieber svarade på hennes frågor men visade – till hennes stora överraskning – ingen iver att övertala henne, snarare tvärtom. Han uppmanade henne att i lugn och ro och utan brådska pröva och överväga. Det är viktigare att studera en byggnads grundval än dess fönster, påpekade han, och gav henne kardinal Gibbons bok ”Våra fäders tro” som reslektyr.

Hon hade varit anställd i bokhandeln nästan ett år när hon en natt berättade för sin mor att hon besökte katolska kyrkan i Malmö och läste katolska böcker. Ingen människa har försökt övertala mig att bli katolik, betonade hon. Modern, som först blev rädd, lovade att be Gud leda henne så hon fick det lugnt och klart inom sig.

För fadern vågade hon inte yppa något förrän några månader senare. Hans reaktion blev så häftig att hon först efter ett år orkade beskriva den i dagboken. ”Avfälling”, ” vanära för familjen”, ”återgång till hedendomen”, skrek den 78-årige fadern medan han vandrade runt, runt i rummet tills han äntligen föll till ro. Under två månader talade han inte till henne och tog inte emot någon, ens den minsta, hjälp av henne. Men sedan gled allt så småningom in i de gamla vanorna. ”Han talar ej mer om saken, det är som om han lyc-kats glömma den”, skriver Adèle i sin dagbok. ”Och det vore ju till ingen nytta att åter riva upp hans smärta. Så tiger jag då över både glädje och sorg och går som en ensam, okänd främling i mitt eget hem mitt ibland alla mina kära.”

Hon lider över den sorg hon bereder sina föräldrar och över att hon kommer att öka den. ”Jag kan ej annat. Jag har bett om sanningen och Gud har låtit mig känna den.”

Den 12 juni 1904 upptogs hon i den katolska kyrkan genom en ceremoni i den katolska kyrkan i Malmö. Hilmer Grönkvist var med som vittne. Hon var den 23:e konvertiten i församlingen sedan dess grundande 1870, det skulle dröja sex år till nästa. ”Lovad vare Jesus Kristus nu och alltid och i all evighet! Amen”, jublade hon i sin dagbok och ihågkom sedan varje år med glädje sin upptagelsedag.

Till dem därhemma sade hon ingenting. Syskonen ställde inga frågor fastän de mycket väl förstod att det var till den katolska gudstjänsten hon reste varje söndag. De ville inte kunna svara något om utomstående skulle fråga.

Tystnad var det också i församlingen. Ingen bjöd henne välkommen eller sade ett stödjande ord. I dagboken försökte hon förstå: ”Kanske frukta de infödda katolikerna att konvertiten förr eller senare skall vålla dem förargelse och vilja därför helst ej kännas vid henne. Så går jag då också i Kyrkan som en okänd – främling,’ utländing’ i mitt eget land.”

Såsom mitt eget hjärta

Någon förargelse förorsakade inte konvertiten från Lund sin nyblivna församling i Malmö. Hon var inte den som ville styra och ställa, hon var en tillbakadragen person, anklagade sig själv för att vara rädd och feg. ”Varje litet fel var för henne anledning till sorg, ånger och bot”, uppgav efter hennes död en församlingsmedlem. Men han framhävde än mer: ”Den kärlek, den hänförelse och den trohet, som besjälade henne då hon gjorde sitt inträde i kyrkans helgedom, den upphörde aldrig, den var lika brinnande efter årtionden som den dag då hon upptogs.”

Storslagen predikokonst och praktfull liturgi mötte henne inte i den oansenliga kyrkan i Malmö. På så intim fot som med sina lutherska vänner vilka nu vände henne ryggen, kunde hon inte komma sina nya trosfränder. De cirka 50 vuxna katolikerna i Malmö var så gott som alla invandrare, hantverkare och industriarbetare från tysk- eller italienskspråkiga länder.

Det blev främst församlingens präster hon tydde sig till. Pastor Böös hade lagt grunden för hennes gudsförhållande, nu blev det ännu mer innerligt. Hon anammade helhjärtat de speciella katolska andaktsformerna. Hennes fromma dikter – hon skrev många sådana – är hyllningar till Jesus i Altarets heliga Sakrament , den törnekrönte Frälsaren, den rena Jungfru Maria. Korsvägen mediterade hon över på vers och fick biskopens imprimatur att trycka för spridning i församlingen. Den på hennes tid så vanliga andakten till Jesu heliga hjärta kände hon sig redan införstådd med fastän hon som protestant aldrig hört talas om den. Hon berättade i ett brev 1917 vad som hänt nästan 20 år tidigare:

”När jag hade anställning på ett hem för sinnessvaga och sinnesslöa meddelade mig en dag hemmets föreståndarinna att jag hade att emottaga en ny elev och patient, en liten 6-årig gosse som, förutom själsligt defekt, även var kroppsligt sjuk. Han led av en plågsam, kontinuerlig kramp i nästan hela kroppen och var därigenom ur stånd att behärska sina rörelser. Icke ens blicken kunde han bestämt inrikta. Armar och ben, händer och fötter var därtill så förlamade att han måste bäras, vårdas och matas som ett spätt barn. Vad skulle jag taga mig till med denna lilla stackare, vars egen moder tyckte sig ej längre kunna vårda honom i hemmet? ’Tag emot honom’, var kravet och jag sporde: ’Hur skall jag kunna emottaga honom?’

Denna fråga stod åter och åter för mig och den ljöd i mitt inre ännu då jag på kvällen sökte mig en stilla stund vid min käraste bok, böckernas bok. I min hand öppnade den sig – och svaret på min fråga läste jag i de ord, varpå min blick föll: ’Emottag du honom såsom mitt eget hjärta.’ Nog visste jag att dessa orden, 12:e versen i Pauli brev till Filemon, utgjorde den vise och varmhjärtade lärarens ömma förbön för den förrymde slaven Onesimus, men för mig blevo orden dock nu Jesu eget svar till mig personligen: ’Emottag du honom såsom vore han mitt eget hjärta!’ – Ett annat Jesu ord länkade jag strax därtill: ’Den som mottager ett barn i mitt namn, han mottager mig.’

Vilken var då den skatt han i denna lilla stackare anförtrodde mig att bära och vårda? Sitt eget heliga hjärta.

Nu förstod jag hur jag skulle ta emot barnet, visste vad jag skulle göra med lille Bengt: bära honom i min famn så ömt och varsamt som Jesu moder bar sitt gudomliga barn; söka lindra smärtorna i hans små förplågade händer och fötter så som jag velat svalka svedan i Jesu sår; trösta den lille gossen över saknaden av sitt fjärran hem så som jag velat trösta Jesu hjärta då han grät över Jerusalem, när ’han kom till sitt eget och hans egna mottog honom icke’.

’Jesu hjärta, Jesu heliga hjärta’ – de orden stod för mitt hjärta när jag sedan strävade i det dagliga, ofta så ansträngande arbetet, särskilt när det gällde hemmets mest hjälplöse skyddsling.

När försöken att bibringa honom någon undervisning tycktes hopplöst misslyckade, när armar och rygg sviktade av fysisk trötthet – ett 6-års barn är i längden en nog så tung börda att bära – då fick jag tröst och styrka av lösenordet: ’Jesu hjärta, Jesu heliga hjärta’, och jag viskade dem väl ofta, när jag vårdade min lille patient.

Orden, vars betydelse han ej förstod, blev för honom en benämning på honom själv, och en dag då en besökande frågade honom vad han hette, tryckte han sig tätt intill mig och svarade: ’Lilla hjärta’.

Så småningom upptogs detta namn av alla husets innevånare fastän ingen riktigt visste hur det kommit till – detta förblev en ljuv hemlighet mellan Jesu hjärta och mitt eget … Alla var alltid villiga att efter förmåga hjälpa ’Lilla hjärta’.

Hur Jesu heliga hjärta sedan drog mig allt närmare sig och två år därefter förde mig in i den heliga katols-ka kyrkan – ja, detta är ett annat, ännu mera underbart bevis på dess kärleksfulla vård om min fattiga villfarande själ.”

Katolskt på svenska

Nästa lundabo som konverterade var David Assarsson, den verksamme pionjären och blivande monsig-noren. Han var bara tolv år när Adèle 37 år gammal blev katolik och det är föga troligt att de gjorde varandras bekantskap förrän också han, som ung student, började resa till den katolska kyrkan i Malmö och 1912 upptogs i kyrkan.

Trots åldersskillnaden kom de varandra nära, de hade ju så mycket gemensamt. Båda var födda i Lund, båda hade i den katolska kyrkan funnit den lärans fasthet och auktoritet som de saknat, båda kände sig rotade i den medeltida Fädernas kyrka – synliggjord i Domkyrkan mitt i staden – vars sanning och ljus båda ville skulle på nytt spridas bland deras landsmän.

Adèle höll kontakt med David under hans teologistudier i Innsbruck. När han blivit prästvigd firade han sin första mässa på svensk jord i den katolska kyrkan i Malmö. Dagen därpå – den 16 maj 1917 – läste han för första gången mässan i sin födelsestad. Det gjorde han hemma hos Adèle i en liten lägenhet i hörnhuset Algatan–Tegnérsplatsen snett emot Domkyrkan. Vilken högtidsstund för dem bägge!

David fick omedelbart tjänst som kaplan i Stockholm men höll Adèle orienterad om vad han och andra entusiastiska katoliker planerade. Så när första numret av Credo Katolsk Tidskrift kom ut 1920 fanns bland de tryckta lyckönskningarna också ett bidrag från Adèle.

”En dotter av S:t Laurentii stad, det gamla Lund” som hon presenterade sig ”hälsar jag med innerlig tacksamhet till Gud vår första katolska tidning. Jag ser den som en stark tråd vävd in i bandet som knyter oss, den sena tidens svenska katoliker, fast vid våra fäders kyrka, den ärevördiga gamla och dock i skönhet, kraft och friskt liv alltjämt unga.” Hon knöt an till redaktören Assarssons programförklaring att Credo ville verka som en såningsman. Omilda händer har tidigare skövlat Herrens såningsmäns verk erinrade hon men sade sig i glad förtröstan stödja sitt hopp för Credos framtidsverk vid de löftesbärande orden: Men en del föll i god jord, gick upp och bar hundrafaldig frukt!

Det var inte första gången Adèle gladde sig åt att katolskt tankegods skulle bli tillgängligt på svenska. Fjorton år tidigare hade kaplanen Fredrik Muckenhirn i Malmö tillsammans med Grönkvist börjat smida planer på att bilda en förening som skulle utge katolska böcker på svenska. Adèle blev den allra första medlemmen i föreningen – S:ta Birgittaföreningen – och stödde den med sin medlemsavgift till sin död.

Under hela 1920-talet kunde man i Credo läsa dikter och prosastycken, skrivna av Adèle. I första årgången publicerades berättelsen ”Såsom mitt eget hjärta” och 1924 ”Ett julminne” som går tillbaka till 1907. Adèle skildrar där sin färd till juldagsmässan i Malmö och hur en man i kyrkan ogillande tolkar små barns knäböjande vid krubban som hednisk bilddyrkan. ”Ack, om jag haft tillfälle att säga honom några ord till förklaring, suckar hon. Själv konvertit och fortfarande boende i ett protestantiskt hem, förstår jag så väl denna främling … Många av de fördomar som goda protestanter hyser mot moderkyrkan grundar sig på bristande kunskap och missuppfattning.” På hemresan ber hon en tackbön som uttrycker hennes och Assarssons önskan: ”Gud vare tack för vart band oss binder vid fädernas kyrka! / Dag gånge fram i vårt land med ljus att vi känna och dyrka / än i vårt mörka och snöiga Nord sanningens solklara ord.”

Kapell i Lund

Efter föräldrarnas död fortsatte Adèle att bo ihop med sin äldre syster Hildur, lärarinna i en flickskola. De ordnade ett prydligt hem åt sig i en tvårumslägenhet. Adèle var händig och påhittig, berättar Hildur, kom med små överraskningar. Men hon dolde en del för sin syster, inte minst sin ofta dåliga hälsa som Hildur mycket bekymrade sig för. Adèle själv var mest orolig för att behöva försumma sitt arbete, som alltjämt utgjordes av kontorsgöromålen hos Gleerups.

Adèles katolska tillhörighet hade Hildur lärt sig att acceptera och hon var med att ta emot Adèles katolska vänner i deras hem. En dag kom biskop Müller resande från Malmö enkom för att besöka Adèle. Han stannade i flera timmar och kvarlämnade i gästboken uppskattande ord om systrarnas inbördes kärlek i form av en på latin nedskriven sekvens.

På semestern gjorde systrarna resor tillsammans, några gånger till utlandet. Då var det ett villkor från Adèles sida att de skulle bo på orter där det fanns en katolsk kyrka. Somrarna i slutet av 1920-talet till-bringa-de de i Arild, där konsulinnan Gisela Trapps katolska kapell nu stod färdigt och David – kyrkoherde i den nybildade församlingen i Helsingborg – dagligen firade mässa och höll aftonandakt. Adèle broderade med iver på kyrkliga skrudar till kapellet.

Med tiden fick hon brevvänner bland svenska katoliker, de flesta konvertiter liksom hon själv. Baron Gustaf Armfelt sände henne sina tidningsartiklar i katolska frågor som hon med intresse följde. Hon var djupt rörd när han från Rom till henne förmedlade en påvlig välsignelse med fullständig avlat.

1904, det år då Adèle konverterade, fanns det såvitt man vet fem katoliker i Lund, förutom Hilmer Grönkvist några utländska kvinnor gifta med protestanter och nykomna till Sverige. Var hon bekant med dessa kvinnor och fick hon något andligt stöd av dem?

Att hon inför det stora steget stärktes av vetskapen att en kvinnlig kulturpersonlighet i Sverige några år tidigare trots en oförstående omgivning blivit katolik, förstår man av brev som hon skrev till Helena Nyblom. Denna var en känd författarinna när hon 1895 i Stockholm konverterade till katolicismen, något som väckte uppmärksamhet och ledde till kritiska tidningsskriverier.

1913 fyllde Helena Nyblom 70 år. Detta tog Adèle – okänd för Helena Nyblom – till anledning att skriva ett gratulationsbrev och samtidigt tacka för den hjälp Helena Nyblom ”genom styrkande ord och värmande exempel” givit henne. Fem år senare – när Helena Nyblom blev 75 – skrev Adèle på nytt ett tack- och lyckönskningsbrev: ”Fru Professorskan Helena Nyblom! Då jag för 15 år sedan började ana svaret på den fråga som så länge pressat mig – frågan: Vad är sanning – och Var är den? – och då jag också förstod vad vissheten därom måste kräva – och bävade inför valet – då blev Professorskan Nybloms exempel för mig till en bärande kraft. Det är i tacksam hågkomst härav jag ber att få bringa Professorskan min vördnadsfulla lyckönskan på högtidsdagen.”

Helena Nyblom förstod tydligen Adèles längtan efter kontakt och det blev under några år brevväxling dem emellan, ivrigast från Adèles sida. Ändock visste hon att hon inte hade något att skriva som särskilt kunde intressera Helena. Hon gav glimtar från sin lilla katolska värld i Skåne och utlovade sin förbön.

I maj 1924 berättade hon om den stora glädje och oförtjänt ära som vederfarits henne genom att mässan andredag påsk lästs i hennes hem för att ge lundakatolikerna tillfälle att uppfylla sin påskplikt. ”Ledsamt nog begagnade sig ej alla av det goda tillfället men vi blev dock här en liten församling av 7 personer. Var det ej rart av min syster, som ju ej själv är katolik, att låta mig den dagen helt disponera vårt gemensamma hem? Hon hjälpte mig också att göra anordningar så att vi fick ett riktigt tilltalande litet provisoriskt kapell. – J. hoppas att vi båda skall erfara välsignelsen av detta Frälsarens besök…”

Hon beskrev utsikten från systrarnas lägenhet: ”Om kvällen kan man se ljusen glimma i Malmö. För mig tyckas de bära en hälsning från den lilla stilla lampan i Vår Frälsares kyrka, dit j. alltid längtar. Helena må tro att vi hade en stämningsfull fest med procession Kristi Lekamens dag! …”

I januari 1925 skrev Adèle till den sjuka, sängliggande Helena Nyblom att hon av egen erfarenhet visste hur svårt det är att av kroppslig svaghet hindras från det varefter anden längtar. Hon hade nyligen varit sjuk i flera månader och blygdes över sin modlöshet och oro:

”Huru ofta har j. ej för mig själv och medlidsamma vänner upprepat: ’En god givare kan ej giva annat än goda gåvor’ – men hur ännu oftare har j. ej i mitt inre ängslats och känt mig övergiven och nära förtvivlan. Det är både synd och skam att så illa taga emot de goda gåvor som heta lidande och försakelser – de goda gåvor varigenom Gud särskilt vill bereda mig att villigt lämna denna värld när tiden är inne att skiljas därifrån. Men tankarna på de yttersta tingen, döden och domen, kommer dock hjärtat att bäva, då man är en sådan stackare som j. Gud styrke mig i det sista!”

Under nära trettio års tid hade Adèle, om inte någon sjukdom lagt hinder i vägen, varje söndag rest till gudstjänsten i den katolska kyrkan i Malmö. 1928 började malmöprästerna äntligen planera att regelbundet fira mässan också i Lund.

Adèle – som enligt David hälsade planerna ”med segerviss hänförelse” – erbjöd på nytt sitt hem som gudstjänstlokal och åter hjälpte Hildur till att skapa en värdig inramning.

Så firades fem söndagar under våren 1929 mässan i systrarnas lägenhet vid Stortorget 6. På hösten övergick man till att ha mässorna i en förhyrd sal i huset ”Wieselgrens minne”. Deltagarskaran hade nämligen ökat till 20 personer. Det var en så lovande utveckling att man beslöt sig för att hyra två rum i ett hus vid Lilla Södergatan 3 för att göra dem till ett katolskt kapell – det första i Lund på 400 år.

Inredandet av det kapellet kunde Adèle inte vara med om. Hon låg sjuk hemma, med tilltagande smärtor som fick henne att högljutt jämra sig. Men då en präst läste bönerna för de sjuka med henne bad hon honom att utlämna bönen om förskoning från lidande. I sina händer kramade hon ett litet krucifix och ett vigt vaxljus, som hon fått av en konvertitvän. När hon började läsa ”Hell dig Maria”, visste Hildur att hjälpande fylla i. David kom på besök, malmöprästerna gav henne sista smörjelsen och kommunionen. Den 8 feb-ruari 1930 – några veckor innan kapellet invigdes – somnade hon stilla in.

En andlig stormakt

Det gjorde inte så mycket att monsignore Assarsson, som alltid omsorgsfullt förberedde sina predikningar, bara hade kort tid på sig för att skriva griftetalet till Adèles begravning. Han kände ju henne så väl.

Den 12 februari stod han vid hennes kista på Östra kyrkogården i Lund, iklädd en praktfull skrud och omgiven av kyrkoherde Meijerink, pastor Mens och två korgossar från Malmö. Inför Adèles anhöriga, en gång så upprörda över hennes konversion, talade han med värme och kraft om Adèles svårigheter och lidanden – och andliga styrka.

”Hon var ju liksom predestinerad till nederlag efter nederlag, sade han, från tidiga år sjuklig, sökande sin väg oförstådd och missförstådd, genom sin stora känslighet sårbar och i världens ögon svag. Men bakom denna bräckliga mur reste sig en stolt fästning, en ointaglig stad, en andlig stormakt, som lugnt kunde förklara för fienderna: Allt förmår jag i honom som stärker mig.

Aldrig har jag sett en sådan trons triumf över döden, på sjukbädden sken hennes anlete liksom redan förklarat av evighetens segerglädje, vittnade Assarsson. Den förut ibland ängsliga och oroliga kvinnan förklarade lugnt att hon icke alls var rädd för döden. Hon endast längtade efter Gud och Jesus … Det behövs ingen inskription på hennes gravsten” slutade Adèles kampglade vän ”ty över hennes grav står redan de triumferande orden: ’Detta är segern som övervinner världen, vår tro.’”

Biskop Müller lovordade i sitt kondoleansbrev till Hildur hennes systers ädla älskvärda sinnelag, fromma kristliga vandel, nitälskan för Kristi kyrka i Norden och förtjänster som hem-moder för den unga församlingen i Lund och som medarbetare i Credo. Hennes minne skall för alltid leva och vara välsignat av alla katoliker, försäkrade biskopen.

Den förutsägelsen skulle aldrig kunnat bli uppfylld om inte Hildur efter Adèles bortgång gått igenom hennes kvarlämnade papper. Hon fann systerns dagboksanteckningar från tiden kring hennes konversion, brev och dikter. Gripen satte hon sig att skriva av allt som gav en bild av Adèles andliga liv och utveckling. ”Jag tyckte ju nog alltid att jag älskade och uppskattade henne högt, men nu vet jag att jag icke förstått vilken skatt jag haft i min närhet” suckade hon. Hon tecknade ned Adèles yttre levnadsförlopp och anförtrodde det hon skriftligt sammanfört – tre handskrivna häften hade det blivit – i den käre vännen Davids vård och ägo.

Efter Assarssons död 1955 kom de tre häftena – vackert inbundna i bruna pärmar – till dominikanernas bibliotek i Lund, dit Assarsson testamenterat sin boksamling och häftena sorterades in på hyllan för konvertitlitteratur. Öppnar man dem träder Adèle fram, blid, anspråkslös och trogen. En skatt från S:t Thomas församlings förhistoria kommer i dagen.

Lika trofast var inte Adèles förmedlare av katolsk lära, Hilmer Grönkvist. I sin ungdom en ivrig katolsk konvertit återinträdde han på äldre dagar i Svenska kyrkan, okänt varför.

Tryckta källor

Credo, Katolsk tidskrift: bidrag av A.v.G. i 1920 s. 5, 80 ff o 214, 1922 s. 107, 1924 s.70, 89 och 312 ff, 1925 s. 231o 1928 s. 65, minnesord 1930 s. 175.

Hemmet och Helgedomen: minnesord nr 5/1930, om kapell 6/1930 sid 5.

Adresskalendrar för Lund 1896–1939, Landsarkivet i Lund.

Gustaf Elgenstierna, Den introducerade svenska adelns ättartavlor III s. 29, Stockholm 1922.

Otryckta källor

Tre inbundna, av Hildur von Gegerfelt handskrivna häften, Dominikanernas bibliotek i Lund.

Brev till Helena Nyblom, G 196 b 6, Uppsala Universitets-bibliotek.

Inflyttningsbok 1901 nr 248, Församlingsböcker 1902–08 A II a:22 och A II a:28, Rom. kat. trosbekännare 1899–1914 i församlingsbok A II a:15, Lunds domkyrkoförsamlings kyrkoarkiv, Landsarkivet, Lund.

Konversions-, Konfirmations- och begravningsböcker, Vår Frälsares församlings arkiv, Malmö.

Korrespondens rörande församlingen i Malmö, Katolska biskopsämbetets arkiv, Riksarkivet.

Malmö katolska församling 1900 och 1910, Statistiska Centralbyråns arkiv, SVAR.

Protokoll den 22 dec. 1907 och medlemsförteckning, S:ta Birgitta-föreningen, Stockholm.