Tystnaden som skuld

Den 30 september samlades ett tjugotal franska biskopar i Drancy, under kriget skådeplats för deportationen av 75 000 judar till Auschwitz, för att avlägga en gemensam syndabekännelse med anledning av kyrkans tystnad och flathet under Vichyregeringen. Olivier de Berranger, biskop i Saint-Denis, det stift där uppsamlingslägret låg, läste en deklaration i namn av sina företrädare för femtio år sedan, nu döda sedan länge. Man ville härmed ta avstånd från den tystnad som utmärkte den franska katolska kyrkan i samband med judeförföljelsen. Man ville erkänna att synd verkligen begåtts, bekänna denna underlåtelsesynd och erkänna vad den åstadkommit då den förvandlade hyggliga människor till medansvariga för obegripliga brott. Vanligt folk lät sig förblindas. Passiviteten uppmuntrade bödlarna till intensifierade insatser. Så framstår det människoförakt vars pris måste betalas eftersom skulden belastar oss ännu idag mer än 50 år efter brottet och så här löd de församlade franska biskoparnas deklaration: ”Idag bekänner vi att denna tystnad var en underlåtelse. Vi bekänner att kyrkan i Frankrike svek sitt uppdrag att fostra samvetena och att hon tillsammans med det kristna folket bär på ansvaret att inte ha varit den första att hjälpa, när protest och beskydd var av nöden. Vi har del i detta kyrkans ansvar mot det judiska folket. Vi bekänner denna underlåtelse. Vi anropar Gud om förlåtelse och vi ber det judiska folket att lyssna till dessa ord av ånger.”

Vittnen till denna kollektiva och ställföreträdande samvetsrannsakan var företrädare för judenheten i Frankrike, bland dem överrabbinen René Samuel Sirat, som enligt egen utsago lyssnade med stor uppmärksamhet och rörelse på biskoparnas deklaration. Det är på tiden att man nämner saker och ting vid deras rätta namn, menade rabbinen, och Frankrike har mycket som sopats under mattan i detta avseende: ”Det tjänar ingenting till att svepa Noas mantel av blygsel över dessa dramatiska händelser.”

Inspirationen till akten har man fått från påvens brev inför sekelskiftet, Tertio millennio adveniente (Inför det tredje årtusendet, Katolska Bokförlaget, 1996), som manar till en allmän uppgörelse med kyrkans mörka förflutna (korstågen, inkvisitionen, kolonialism, antisemitism, kort sagt: predikanternas självmotsägelser). Men också Jacques Chirac och Leonel Jospin har på senare tid gjort det som deras företrädare vägrat, nämligen vidgått Frankrikes del i skulden till att miljoner judar deporterades. Presidenten sade i juli 1995: ”Frankrike, upplysningens hemland, de mänskliga rättigheternas fosterland, landet för de förföljda och landsflyktiga, begick den dagen det oförlåtliga. Det svek sitt löfte och utlämnade sina skyddslingar till deras bödlar.”

Den 1 oktober 1940 utfärdade Vichyregeringen i fullständig lydnad för den tyska ockupationsmaktens önskemål en judeförordning, som följdes av ett femtiotal lagar och dekret som alla kringskar judarnas friheter. Ingen protesterade. Flera katolska landsortstidningar applåderade. De franska kardinalernas och ärkebiskoparnas sammanträden (den tidens biskopskonferens) berörde problemet men beslöt att inte ta ställning i denna fråga eftersom den var ”politisk”. Endast den påvlige nuntien framförde protester vid kontakter med Pétains regering.

Man kan kanske finna förklaringar till det oförlåtliga. Frankrike var lamslaget av nederlaget. Katolikerna hade i femtio år trakasserats av regeringarna och hoppades nu på kompensation, till exempel inom skolväsendet. Dem franska katolicismen ruvade också på en gammal virulent antisemitisk tradition. Vid Dreyfus–processen på 1890-talet hade så gott som alla katoliker tagit ställning mot denne oskyldigt dömde judiske kapten. Katolska tidningar från denna tid är en skakande läsning.

Det fanns förstås också ljuspunkter. Pius X fördömde antisemitismen för första gången officiellt år 1905. Den kraftfulle påven Pius XI (1922–39) svävade aldrig på målet. Påvens officiösa organ L’Osservatore Romano beskrev redan sommaren 1932 nazismen som ”en fara för kristenheten och världsfreden” och i april 1933, några månader efter maktövertagandet, kallas dess rasteori ”orimlig”. I juli 1934, efter mordet på den österrikiske kanslern Dolfuss, beskrev tidningen nazismen med beteckningen nationalterrorism, som i likhet med ”alla mordrörelser [är] ett rövarband, inte en rörelse” (dessa uppgifter återfinns i de svenska katolska publikationerna Hemmet & Helgedomen och Credo från samma tid).

I juli 1938 höll påven sitt berömda tal mot antisemitismen: ”Varje dyrkan av rasen är förkastlig. Hela människosläktet utgör en stor och universell katolsk ras. Nyanserna är som olika tongångar och variationer i en och samma musikaliska symfoni. Ingen enskild grupp inom mänskligheten får lösslita sig från helheten, förhäva sig över de andra och bli sig själv nog. Kommunismens krav på rättvisa och nazismens på gemenskap har urartat till sataniska karikatyrer.” Samtidigt fastslog han att en kristen inte kan ha någon del i judeförföljelser, eftersom de kristna i andligt avseende är semiter.

I Frankrike fanns det säkert många biskopar som var illa till mods, men inte tillräckligt för att ta bladet från munnen. Vatikanradion kallade behandlingen av judarna i Frankrike skandalös. De belgiska och holländska biskoparna protesterade, men inte de franska. Inte förrän 1942 framförde man en vädjan att ”rättvisans krav och kärlekens rätt” skulle respekteras, men denna framstöt till Pétain offentliggjordes aldrig. Ärkebiskopen i Toulouse utslungade en flammande protest: ”De mänskliga rättigheterna kommer från Gud.” Ett yttrande som ådrog honom regimens onåd och kopierades mycket i underjordiska tidskrifter. Ytterligare en handfull biskopar bröt tystnaden, sedan de själva förvissat sig om de tyska soldaternas (och den franska polisens) uppträdande mot judarna. Jesuiterna Chaillet, Ganne och de Lubac (den sistnämnde sedermera berömd teolog och kardinal) skrev i april 1942 i den tidskrift de grundat för den kristna motståndsrörelsen: ”Antisemiterna talar, handlar och stiftar lagar som om Frankrikes allmänna bästa vore identiskt med deras partsin-tressen. De utnyttjar vårt militära nederlag och segrarens beskydd för att i våra politiska institutioner genomtrumfa lagar och dekret som vanhedrar sina skydds-lösa offer för att kunna straffa dem med uteslutning ur den franska gemenskapen. De tolkar nationens påtvingade tystnad som ett instämmande. Fransmän och kristna, vi har just högtidligt brutit den tystnaden.”

Nåväl, efter femtiofem års officiell tystnad, vad tjänar det nu till att be om ursäkt för det oursäktliga? Kräver det längre ens något mod? Är dagens människor överhuvud taget ansvariga för det som deras förfäder gjort? Finns det en kollektiv skuld, eller måste var och en svara för sina egna gärningar?

Problemet har sysselsatt teologin sedan profeternas dagar. Deuteronomisten menar förvisso att Herren hemsöker fädernas missgärningar intill tredje och fjärde led, medan Hesekiel fastslår att var och en skall sona för sin egen synd, inte för någon annans.

En mänsklig gemenskap som äger kontinuitet genom tiden måste betraktas som en moralisk person, som något av en ansvarig personlighet, där de enskilda medlemmarna kan känna stolthet över ett ärorikt förflutet lika väl som belastade av en skam. Detta gäller nationer, släkter och familjer men framför allt sådana gemenskaper som man tillhör frivilligt, ett politiskt parti eller ett religiöst samfund. Genom att vara frivilligt ansluten delar man också på särskilt sätt äran och skammen av det förflutna. Detta blir särskilt tydligt ifråga om den katolska kyrkan som är den äldsta bestående sociala strukturen i världen. Den som vill åtnjuta äran av att vara medlem i de heligas samfund av stora helgon, odödlig hymndiktning, sublima katedraler och mänsklig heroism måste också känna sig solidarisk med kyrkans nederlag, med dess brott mot mänskliga rättigheter och dess moraliska tillkortakommanden. Ingen kan plocka russinen ur kakan. Därför är det också möjligt och logiskt att gemenskapens nuvarande talesmän representerar det förflutna och agerar som dess talesmän.

I den katolska historien har också den andliga solidariteten mellan alla kyrkans medlemmar blivit mer betonad än i någon annan tradition. Kyrkans hela väsen är samhörighet mellan levande och döda, över sek-len och över världen. Vi talar om de heligas gemenskap, som inte blott är en gemenskap som har delaktighet i Kristi förtjänster och de heligas böner utan också axlar en kollektiv belastning, som delar en negativ ödesgemenskap, där den enes brott grumlar den andres livsmod. Läran om avlaten som utvecklades på 1100-talet är helt obegriplig utom mot bakgrunden av att den ene lemmen i Kristi kropp genom sinnesändring och bön kan sona för den andres synd, också de som för länge sedan lämnat världen och blivit glömda av de efterlevande. Kyrkans förbön kommer också de döda till godo, därför att inget människoliv är bortglömt inför Gud.

Offrens skrik kan inte glömmas. Inget människo-öde kan utplånas av glömskan. Vilken tröst vore det för de mördade att tiden läker alla sår? Kristi försoning räddar, som Jürgen Moltmann säger, offren från ödet att förbli offer för evigt, och bödlarna från förbannelsen att för alltid vara sina offers banemän.

Den djupare innebörden i de franska biskoparnas deklaration är troligen att de kristna äntligen erkänner sin samhörighet med det judiska folket som de i många sekler så ivrigt har förnekat. De kristna solidariteten måste, för att vara trogen sin upphovsman, utsträckas till alla, och främst till dem som står oss närmast, därför att våra rötter är identiska. I den andan yttrade filosofen Jacques Maritain redan 1942 en önskan (något som då var en mycket modig handling) att Yom Kippur, den judiska försoningsdagen, skulle iakttas som en böndag och de kristna skulle be judarna om förlåtelse: ”Som kristen vet jag att min Gud är offer för detta antisemitiska raseri och att Kristus förföljs, förföljs på alla sätt, i dessa otaliga övergivna och vanmäktiga, utsvultna och mördade människor. Han genomgår i detta nu en passionshistoria av nytt slag.”