Är liv tänkbart?

Så ödet innebär: att vara motpart och aldrig mer än det och alltid motpart

Rainer Maria Rilke

Naturvetenskapen syftar framför allt till att formulera generella lagar för de företeelser man studerar, det vi kallar naturlagar. Men när man nalkas frågor om vad liv är, då får man inta en något annorlunda hållning. Vi vet nämligen inte om liv är ett generellt fenomen. Vi känner det endast i den gestaltning det har på planeten jorden. Därför måste också vår kunskap om vad liv är, bli av en annan art. Mer resonerande, provisorisk. Inom naturvetenskapen har forskare länge ansett det omöjligt att bearbeta frågor om livet och livets uppkomst med ett rimligt krav på precision. Men kanske håller den inställningen på att förändras; området har börjat bli forskningsbart. Man kan foga samman resultat från skilda naturvetenskapliga specialområden såsom molekylärbiologi, biokemi, paleobiologi och datavetenskap till en mer sammanhängande bild. Det går att formulera mer exakta hypoteser, som kan testas och motbevisas. Utifrån den forskning som pågår idag vågar man förutspå att mycket kommer att hända under de närmaste 10–15 åren. Inte så att man kommer att kunna fastslå att ”så här gick det till” när liv uppstod på jorden. Det är tveksamt om det någonsin blir möjligt. Alltför lång tid har förflutit sedan livet först etablerade sig på vår planet, alltför mycket har hänt under mellantiden som har sopat igen spåren. Att uppnå säker kunskap är förmodligen omöjligt. Men det är ändå möjligt att med allt större precision formulera de antaganden som är nödvändiga för att liv skall vara tänkbart.

Liv skall här fattas i bredast möjliga bemärkelse, som den process som etablerade sig på vår planet för många miljarder år sedan och som fortfarande pågår. Liv är inte ett Något som finns enbart ”inne i” organismerna, som en sorts speciell livssubstans eller unika kemiska reaktioner. Liv i denna breda bemärkelse är ett skeende som pågår mellan organismer likväl som inuti dem. Liv utspelas samtidigt på många olika nivåer.

Från bakterier till mänskligt språk.

Man antar idag att livet har funnits på jorden i åtminstone 3,5 miljarder år. Den slutsatsen vågar man dra sedan man har hittat tydliga fossiler av bakterieliknande organismer i de äldsta bergsformationer, som man idag känner till. Dessa formationer ligger i Australien och i Sydafrika och de innehåller skiktade bergartslager, vilket möjliggör en säker datering.

För att denna siffra, 3,5 miljarder, skall säga oss något måste den ingå i ett scenario tillsammans med and-ra avgörande händelser i jordens och livets utveckling. Vi tror oss också veta att jorden bildades för cirka 4,5 miljarder år sedan och att den första plötsliga och intensiva framväxten av flercelliga djur och växter ägde rum för cirka 0,5 miljarder (dvs 500 miljoner) år sedan. Däggdjuren började kolonisera kontinenterna för 65 miljoner år sedan, när dinosaurierna hade försvunnit. För cirka 100 000 år sedan började det mänskliga språket ta form. Om vi antar att livet uppstod på jorden och alltså inte kom hit från en annan himlakropp, tog det mindre än 1 miljard år för bakterier att utvecklas och sedan tog det ytterligare 3 till 3,5 miljarder år in-nan bakterier kunde utvecklas till komplexa organismer och mänskligt språk. Hur i all världen var detta möjligt?

När man försöker att föreställa sig hur mänskligt språk, som t ex det du just nu läser, har vuxit fram ur de bakteriekolonier, som började etablera sig på jorden för 3.5 miljarder år sedan, då får man lätt en känsla av att här finns något som inte stämmer. Det finns två poler som man inte lyckas förena. Å ena sidan bakterier, som är så enkla livsformer att de är ”nästan bara kemi” och som styrs av de naturlagar som gäller för kemin, å andra sidan mänskligt språk, som helt faller utanför naturlagarna.

En dominerande hållning inom naturvetenskapen idag är att man omedvetet separerar de två polerna från varandra. Bakterier, menar man, uppstår med en naturlags nödvändighet överallt där vissa kemiska och fysikaliska villkor är uppfyllda. Liv på bakterienivå är en förlängning av de kemiska grundämnenas periodiska system. Denna tolkning, menar man, stöds av det faktum att livets uppkomst ligger så nära jordens tillblivelse. De steg däremot, som kan leda till uppkomsten av flercelliga organismer och mer komplexa former av liv, såsom människor och mänskligt språk, är en mycket trasslig och chansartad historia. Här har tillfälligheter-na fritt spelrum och inget låter sig förutsägas. Den paleobiologiska kartläggningen tycks visa på att evolutionen har haft ett kaotiskt förlopp.

Dessa tolkningar har en ideologisk udd. Det gäller att fullfölja traditionen från Copernicus och att detronisera människan från hennes inbillade piedestal som skapelsens krona och livets slutmål. Denna degradering blir verkningsfull om man kan hävda att enkla former av liv är en nödvändig konsekvens av vissa kemiska förhållanden. Det finns alltså inget märkvärdigt med livet, det är bara en fortsättning av kemin. Mer komplexa former av liv, däremot, är bara slumpartade utväxter. De kan finnas eller försvinna. Kör man evolutionen en andra gång så kan vi vara säkra på att det skulle uppstå en helt annorlunda biologi. Människan är efemär och inte alls skapelsens slutmål. Vilket skulle bevisas.

Men det finns något mycket otillfredsställande i detta synsätt. Man har nästan gett upp sambandet mellan de två polerna. Frågan kvarstår dock: Hur blev bakterier till mänskligt språk?

När man hävdar att enkla former av liv uppstår som en nödvändig fortsättning på kemin, så uppstår två allvarliga invändningar. Den första svårigheten hänger samma med att allt liv, som vi känner till, tycks ha ett gemensamt ursprung. Det finns många goda skäl för ett sådant antagande och tidigare hypoteser, som menade att liv kontinuerligt uppstår på nytt ur icke-liv, är idag helt övergivna. Men om allt liv på jorden har ett enda gemensamt ursprung, så har det alltså uppkommit på en viss plats, vid en viss tidpunkt som en unik händelse. Men varför uppkom det bara en enstaka gång? Om nu liv uppkommer som en nödvändig fortsättning på kemin, varför finns det inte många, parallella och separata livslinjer på jorden? Denna svårighet kan undanröjas om man hittar organismer, som är så annorlunda, att det finns anledning anta att de uppstått separat från övrigt liv. Så länge man inte gjort det kvarstår invändningen.

Enkla livsformer är komplexa

Den andra svårigheten uppstår därigenom att också de enklaste former av liv består av mycket komplicerade organismer. Levande bakterier, som är de enklaste former av liv som vi känner till, kan inte rimligen ha uppstått i ett enda steg. Det är nödvändigt att tänka sig en lång, komplicerad förhistoria, någon form av för-biologisk evolution, där de olika komponenterna i cellen växer fram steg för steg. Det görs idag en del spännande forskning, där man försöker rekonstruera tänkbara skeenden för den första cellens uppkomst. I den enklast tänkbara formen för liv är åtminstone två funktioner nödvändiga: minne och energiflöde.

Minne, betyder i detta sammanhang, att det finns en ordning eller en sorts information som kan bli bestående över tiden därigenom att den överförs mellan organismer från generation till generation. Liv är inte tänkbart utan någon funktion av ärftlighet, vilket betyder att det måste finnas strukturer där erfarenheter kan ackumuleras och föras vidare. Vi vet idag att denna informationsöverföring finns kodad i sekvenserna hos långa trådlika molekyler av DNA och/eller RNA som finns i alla levande celler. Dessa DNA-molekyler kan liknas vid långa pärlband med många hundra tusen pärlor i. Det finns bara fyra olika typer av pärlor, det är de fyra nukleotiderna som bygger upp DNA. Dessa nukleotider är bokstäverna i det genetiska alfabetet. Det är den ordning i vilken de genetiska bokstäverna radar upp sig som utgör informationsinnehållet i en DNA-molekyl.

Energiflöde, betyder här att det måste finnas ordnade sekvenser av kemiska reaktioner, det är de s k metaboliska reaktionsvägarna, som bygger upp de för livet nödvändiga, organiska beståndsdelarna såsom socker, aminosyror, nukleinsyror och annat. Tidigare har man försökt tänka sig att dessa organiska molekyler skulle kunde bildas spontant och anrikas i en sorts ostrukturerad, kaotisk ”ursoppa”. Det var i denna ursoppa som livet uppstod. Där fanns materialet tillhands för att användas som byggstenar av DNA/RNA-molekyler. Men detta scenario håller inte och man har börjat tänka om.

När man studerar kemiska reaktionsförlopp i nu levande celler så tror man sig kunna urskilja ett grundmönster av mycket ålderdomliga sekvenser av ordnade kemiska reaktioner. De skulle kunna utgöra resterna av ordnade, för-biologiska sekvenser, som kan ha uppstått och stabiliserats på ytor av vissa typer av mineraler. Men ett uppbyggande av organiska molekyler kostar också kemisk energi. Därför måste ett ordnat uppbyggande vara kopplat till andra kemiska reaktioner som kan leverera den nödvändiga energin. Denna energi kan också tänkas komma från mineraler.

I den forskning som pågår idag förutsätter man att dessa två system, det för minne och det för energiflöde, uppkommit och utvecklats var och en för sig. Man får tänka sig ett skede, med många slumpartade och komplicerade turer, där systemen interagerar med varandra utan att bilda avgränsade celler. I de för-biologiska kemiska reaktionsförloppen formas organiska molekyler och kemisk energi så att de långa DNA/RNA-trådarna kan börja bygga upp sina minnesfunktioner. Detta minne svarar så småningom med att forma de enzymer som ingriper och styr det metaboliska flödet osv. Interaktionen mellan de två systemen är i full gång. När de mer definitivt började kopplas samman till en fungerande enhet, som avgränsade sig mot omvärlden genom cellmembran, då uppstod de första stadierna i den process som vi kallar liv.

Ett möte med oförutsägbara konsekvenser

Om det väsentliga i detta scenario är hållbart, så ger det tydliga konturer åt företeelsen liv. Liv är inte bara kemi. De metaboliska reaktionsvägarna för energiflöden är väl ”ren kemi”. De långa DNA-molekylerna kan väl också betraktas som ”bara kemi”. Men det som inträffade vid interaktionen mellan dessa system det är inte längre något som är förutsägbart med hjälp av teorier för kemiska reaktioner. Systemen är så olika att vad som helst kan hända, när de råkar träffa på varandra. Det kan ha varit en mycket lång och nyckfull räcka engångshändelser och oväntade tillfälligheter. Men det betyder att de unika slumphändelser som liv består av, inte är något som bryter fram först sedan evolutionen har hunnit en bit på vägen; det oförutsägbara, unika finns med redan vid livets uppkomst. Som ett spännande samtal mellan två mycket olika parter: de metabolis-ka energiflödena och de självkopierande DNA-molekylerna.

Konsekvenserna av dessa möten skulle snabbt ha utplånats om det inte vore för det att en av parterna hade en möjlighet att ackumulera erfarenheter i kodform. Liv har minne. Liv bär med sig sin ursprungshistoria. Dessa ordnande strukturer kan nu inte längre förstås med enbart kemiska-fysikaliska begrepp. Det nya som tillkommit strider inte mot några naturlagar, men ligger utanför dess giltighetsområde. När man i kemiska termer förklarar varför ett visst kemiskt ämne bildas under vissa betingelser, då kan man hänvisa till bindningsenergier mellan atomer, laddningsstabiliteter inom molekylen etc. Men frågeställningen blir helt annorlunda om man ställer frågan varför en viss DNA-sekvens har uppkommit. Här måste man söka svaret med utgångspunkt ifrån att denna sekvens möjligen ingår som en nödvändig del i en fungerande enhet, som har förmåga till självreplikation. Man bör fråga efter funktionen hos just denna sekvens, fråga efter det sammanhang där den ingår, fråga efter dess uppkomsthistoria.

Man kan ta ytterligare ett steg och hävda att en nödvändig förutsättning för livets uppkomst är just detta att de ordnande sekvenserna av information inte är kemiskt determinerade. För om det vore så att enbart ett visst begränsat antal DNA-sekvenser vore kemiskt stabila då skulle DNA vara obrukbart som struktur för minne. Livet måste så att säga innehålla ett moment där det inte är determinerat, dvs begränsat av sina beståndsdelar. Om ett system är determinerat av sina beståndsdelar så är därmed dess utvecklingsmöjligheter begränsade. Det kan inte hända så mycket mer med det.

Liv inuti liv

Ett viktigt steg i livets utveckling är uppkomsten av eukaryoter för cirka 1,7 miljarder år sedan. Med eukaryoter menas de organismer vars celler har en cellkärna, väl avgränsad från resten av cellinnehållet genom ett kärnmembran (eukaryos = god kärna). Alla de varelser som vi idag kan se med blotta ögat är eukaryoter, djur, växter, insekter, svampar. Det finns goda skäl att anta att eukaryoter har utvecklats ur prokaryoter (prokaryos = före kärna), dvs ur bakterier eller bakterieliknande organismer, som saknar en avgränsad cellkärna. Inne i de eukaryota cellerna finns det nämligen viktiga strukturer, s k mitokondrier och dessa mitokondrier har ursprungligen varit en sorts frilevande bakterieliknande organismer som koloniserade andra bakterieliknande organismer. Idag har det ömsesidiga beroendet gått så långt att parterna inte kan leva åtskilda. En helt ny typ av organismer har uppkommit.

Både eukaryota och prokaryota celler är avgränsade mot omvärlden genom cellmembran. Men membranen har olika funktioner hos de två organismtyperna. Hos prokaryoter (bakterier) måste membranen i första hand fungera som energiomvandlare. Bakteriers möjliga mellanhavanden med omvärlden blir begränsade därav att dess gränsytor är upptagna av strikt definierade funktioner. Hos eukaryota celler, däremot, har dessa funktioner för energiomvandling inkorporerats i cellens inre strukturer genom mitokondrierna. Membranen som omsluter cellerna kan användas till andra former av interaktion med omvärlden. Av den fortsatta historien vet vi att det var enbart eukaryoter, som utbildade flercelliga organismer. Möjligen är den större friheten vad gäller membranfunktionerna en avgörande karaktär: membranen kunde fungera som kontaktytor vid utbyte av de signaler som behövdes för att bygga upp mer komplexa organismer. Det som möjliggjorde flercelliga organismer var just ett flexibelt signalsystem mellan cellerna.

Vi ser här samma mönster som ledde till uppkomst av de första igenkännbara formerna av liv: genom en interaktion mellan ursprungligen åtskilda system eller frilevande organismer uppkommer helt nya och oväntade former av liv. Interaktionen mellan organism A och organism B, blir så intensiv att en nya organism AB uppstår. Den potential som den nya organismen har, låter sig inte förutsägas av dess ursprungliga komponenter.

Sexualitetens uppkomst

Ytterligare ett viktigt steg tas i och med att sexualiteten uppkommer för något mer än 1 miljard år sedan. De allra flesta djur och insekter som vi ser idag är antingen av honkön eller hankön. För de flesta växter däremot gäller att samma organism utvecklar både hanliga och honliga könsorgan. Gemensamt för alla dessa grupper är att den dominerande livsformen idag är den diploida fasen. Diploid betyder att cellerna har en dubbel uppsättning med kromosomer, en från vardera av föräldrarna. Kroppens alla vävnader är uppbyggda av diploida celler. Den haploida fasen, dvs spermier och ägg, är celler med enkel kromosomuppsättning. De lever ett mycket kort och tillbakasatt liv som en sorts halvparasiter i den diploida organismen. Man antar att efter uppkomsten av eukaryota celler för 1,7 miljarder år sedan var den haploida fasen den dominerande livsformen. Livet bestod då i huvudsak av encelliga haploida individer, som rörde sig fritt i vattnet och som förökade sig genom delning på samma sätt som bakterier gör. Två haploida individer kunde visserligen smälta samman till en diploid organism, men den delade snabbt upp sig igen.

Sexualitet och könsdifferentiering börjar nu etableras bland några av dessa encelliga organismer. Här fanns stora individer med ett näringsfyllt cellinnehåll, det är de blivande äggen, och det fanns små rörliga individer, som nästan bara bestod av minnesfunktioner, dvs cellkärnan med dess DNA-innehåll, det är de blivande spermierna. När dessa två typer förenas till en organism, så öppnas möjligheter till de mest egenartade och oväntade förvecklingar. Först nu börjar det uppkomma flercelliga organismer, som är uppbyggda av differentierade vävnader och organ. Organismer börjar bli alltmer sammansatta och komplexa.

Här kan vi gott stanna upp en stund och förundras. För vad är egentligen sexualitet? Vad är manligt, kvinnligt? Inom många områden av biologin kan man med framgång använda sig av termer som är gemensam för många grenar av naturvetenskap, men vad gäller sexua-litet så tycks det vara en rent biologisk kategori. Det är också påfallande hur osäker och trevande den biologiska forskningen blir när den närmar sig frågor kring sexualitetens uppkomst. Man får känslan av att här finns något mycket viktigt som vi har missat. Detta är desto mer förargligt eftersom sexualiteten utgör en sorts portal genom vilken de komplexa, moderna formerna av liv har framträtt. Den tycks utgöra en nödvändig förutsättning för uppkomsten av dessa livsformer. När sexualiteten och dess konsekvenser i form av flercelliga organismer och biologiska arter, har hunnit verka i cirka 0,5 miljarder år, då inträffar den första, nästan eruptiva utvecklingen av stora, komplexa djur och växter. Det är den s k kambriska explosionen för 550 miljoner år sedan.

Det är något underligt med några av de livsformer som nu börjar framträda: de är utrustade med sinnesorgan. Visserligen har också enklare livsformer sådana strukturer som sätter dem i stånd att orientera sig i omgivningen. De kan känna igen sådana betingelser som är gynnsamma eller ogynnsamma. Utveckling av sinnesorgan verkar alltid vara kopplade till en motsvarande förmåga att agera i förhållande till de sinnesintryck som organismen mottar. Protozoer rör sig i riktning mot de områden där de kan förvänta sig finna mat. Frågan varför växter inte har öron och ögon är kanske inte så dum som det låter. De skulle ändå inte ha någon användning av dem eftersom de inte kan röra sig.

De mest primitiva former av sinnesorgan var förmodligen känsliga i huvudsak för kemiska stimuli. De mer komplexa organismerna fann anledning att förse sig med organ som var känsliga för en rikare repertoar: färger, former, rytmer, dans – allt detta kan bli till meningsfulla signaler vid organismernas mellanhavanden med omvärlden. Vi får väl lov att tänka oss att samtidigt som sinnesorganen får en alltmer differentierad känslighet, så kommer organismerna att uppfatta världen som alltmer differentierad. Och det är viktigt att betona den reflexiva aspekten vid utvecklingen av alltmer sammansatta sinnesorgan: de uppkommer i organismernas interaktion med omgivningen. Det är som när någon vandrar och marken under hans fötter växer fram medan han går. Världen växer, världen börjar bli synlig.

Ungefär samtidigt med detta skeende börjar det uppkomma en ny biologisk enhet: den biologiska arten. I detta sammanhang kan en art definieras som en grupp individer med ett gemensamt minne och ett gemensamt signalsystem. Minnet, den s k genpoolen, är hela det genetiska material som finns hos individerna och som kan omkombineras och lämnas vidare från generation till generation. Signalsystemet är den uppsättning av igenkänningstecken som gör att medlemmar inom en art kan känna igen varandra som artfränder och därmed upprätthålla den sexuella omkombinationen inom arten. Om en grupp individer inom en art slutar att reagera på det gemensamma teckensystemet, kommer den snart att avskiljas som en ny, separat art.

Detta myller av nya biologiska förmågor och arter kommer ännu några hundra miljoner år att i huvudsak vara bundet till ett liv i vatten. Först när växterna får rötter för cirka 360 miljoner år sedan kan ett mer differentierat liv breda ut sig också på de stora landytorna. I våg efter våg har sedan olika ordningar av växter och djur koloniserat kontinenterna och delvis avlöst varandra. För 65 miljoner år sedan försvann dinosaurierna och däggdjuren började ta över. För cirka 1 miljon år sedan dök de första människoliknande varelserna upp.

Ett sista steg återstår i denna genomgång. Låt oss kombinera denna nya biologiska enhet, arten, med framväxten av alltmer differentierade sinnesorgan, då är vi snart framme vid språkets uppkomst. För om man betraktar det mänskliga språket och dess uppkomst i ett biologiskt sammanhang, då är det ju inte någon sorts mystisk förmåga som finns inuti människan. Språket är inte en mänsklig artkaraktär av samma slag som hennes upprätta gång eller hennes stora hjärna. Det mänskliga språket är en ny biologisk skapelse. ”Språket bor inte i människan. Det är människan som bor i språket.” Språket finns mellan människor, det har vuxit fram i interaktionen mellan dem.

Liv skapar förutsättningar för liv

Skildringen ovan beskriver livets utveckling som framväxten av alltmer sammansatta organismer. Det är organismvärlden, organismträdet och dess härstamning som har varit i fokus. De biologiska enheterna har varit definierade utifrån ett sammanhållande signalsystem. Men samtidigt finns det en helt annan historia om livet på jorden. Den handlar om energin, om hur den binds upp i organiskt material, hur den fördelar sig över organismvärlden.

Det finns skäl att anta att de första bakterierna kunde utvinna den energi, som är nödvändig för livsprocesserna, ur den kemiska energi som finns lagrad i vissa mineraler. Kanske fanns liv då som en frätande rost på klippgrunden, som ett tunt lager slem som klädde in berg överallt där fukt fanns. Kanske uppkom de första cellerna i sprickbildningar långt ner i berggrunden.

När det efter 2,5 miljarder år uppstod organismer, det var blågröna alger, som kunde hämta sin energi direkt ur solljuset genom fotosyntes, så förändrades scenen radikalt. Havet började bli beboeligt, det var den första, direkta förändringen. En annan effekt var att i fotosyntesen bildades syrgas. Jordens atmosfär fick en gassammansättning som utestängde det farliga ultravioletta ljuset. En tredje effekt var den att det plötsligt fanns god tillgång på energirikt, organiskt material. De första ekosystemen kunde bildas.

Med ekosystem menas i detta sammanhang de strukturer genom vilket organiskt material bildas, konsumeras och bryts ner. De blågröna algerna var producenter, de organismer som livnärde sig på dessa alger var konsumenter av första ordningen etc. Man talar om olika trofiska nivåer i ett ekosystem. Under större delen av livets utveckling har primärproducenterna varit bundna till sjöar eller hav. Det var också där de första rika ekosystemen uppstod. I och med att växterna fick rötter och flyttade upp på land bildades nya ekosystem.

En tillräckligt rik primärproduktion kan skapa förutsättningar för mycket tilltrasslade biologiska kombinationer. Vi har ovan beskrivit hur några av dessa kombinationer slöt sig mer fast samman till nya typer av organismer. Men världen är också full av alla tänkbara och otänkbara mellanformer, där organismer lever av, i och på varandra. Alla stora organismer är koloniserade av mindre organismer, på vilka det i sin tur lever ännu mindre organismer. Det tycks som om vi alla samtidigt levde i och själva vore någon sorts Noaks ark.

Det är ett vanskligt företag att försöka peka ut den ultimata enheten för livet. Är det den levande cellen, organismen, arten, den symbiotiska kombinationen? Och hur skall man då kunna definiera dessa företeelser? Det flyter.

Liv lever alltså av liv. Av de förhållanden som skapas av liv. Om vi ser till hela planeten jorden med allt det liv som finns där, så skall vi lägga märke till en underlig omständighet. Det koldioxid och syre som finns i atmosfären, ingår i det biologiska kretsloppet. De halter av dessa ämnen som finns i atmosfären, regleras alltså av livet på jorden. Samtidigt förhåller det sig så att temperaturen på jorden till stor del bestäms av atmosfärens innehåll av dessa gaser. Om atmosfärens sammansättning förändras, så förändras också temperaturen, vilket i sin tur påverkar livsbetingelserna på jorden. Toleranserna för förändringar av atmosfärens sammansättning är förmodligen ganska små innan jorden blir obeboelig. Men nu kommer själva poängen: livet, jordens samlade levande varelser, har genom årmiljarder kunnat reglera atmosfärens sammansättning på ett sådant sätt att temperaturen har hållit sig i huvudsak konstant. Hur i all världen har detta gått till? Spökar det eller är det ren och skär slump?

Det är sant att man kan falla i förundran över många kombinationer som livet har skapat. Att det fungerar, den förunderliga ändamålsenligheten. Men om man samtidigt ser att liv är historia, så blir det hela åtminstone tänkbart. Man kan i sin föreställning se alla de livsformer, mellanformer som inte fungerade riktigt lika bra men som fungerade tillräckligt bra för att kunna förbättras. För varje generation räckte det att komma ett steg på vägen, sen fick nästa fortsätta. Men detta synsätt håller inte när det gäller jordens samlade liv. Det skulle inte ha räckt att komma halvvägs. Livet har klarat sig hela vägen hit. Hur har det klarat av att skapa och vidmakthålla sådana betingelser som gör vår planet till en plats där liv kan finnas?

Möjligen står vi här inför en kunskapsgräns. Det enda man kan säga om en serie unika tilldragelser är att de har inträffat. Livet har uppstått på jorden, mänskligt språk har vuxit fram ur bakteriekolonier, livet på jorden har hitintills klarat sin balansakt mellan kosmisk hetta och kosmisk kyla. Ja, detta har inträffat. Men inte kan vi säga något om vad det är som ligger bakom dessa tilldragelser. Om vi ur detta försöker lyfta fram naturlagar som säger att allt detta skedde för att det måste ske. Om man tar 100 planeter i jordens storlek. Men allt sådant där blir förmodligen inget annat än tomma spekulationer. Inte gör det livet mer begripligt. Vi kanske inte kommer längre än att erkänna att livet är en serie enskilda och unika tilldragelser. Om så vore, så skulle det inte reducera liv till något sekundärt sidofenomen i skapelsen: ”Men detta att en gång ha funnits, om än endast en gång: att ha funnits på jorden, tycks oåterkalleligt.” (Rilke, Nionde Duinoelegin.)

Liv är växande språk

Icke desto mindre är historien om livets uppkomst och utveckling samtidigt historien om framväxande signalsystem. Signaler, koder, språk – det är begrepp som får en påtaglig innebörd först i en värld med levande organismer. Begreppen förutsätter en interaktion mellan åtminstone två parter. Vi har sett hur det första livet i form av bakterier kan tänkas ha uppkommit ur interaktionen mellan å ena sidan självreplikerande DNA/RNA-molekyler och å andra sidan ordnade sekvenser för energiflöde. Vi har kunnat visa hur mer komplicerade encelliga organismer, protozoer och liknande, har uppstått ur en interaktion mellan enklare, ursprungligen frilevande organismer. Vidare har vi sett hur den gestaltning av liv som byggde på en interaktion mellan två kön, har visat sig rymma oanade möjligheter att frambringa ytterligare komplexa signalsystem.

Språket har vuxit och tagit nya områden i besittning. De första tecknen bestod enbart av kemiska molekyler. Sen kom också färger, rytmer, ljus, ljud, gestaltning att ingå i språket. Även dessa märkliga, både rytmiska och a-rytmiska, ljudformationer som den mänskliga strupen kan frambringa har förvandlats till språk. Det finns de evolutionsbiologer som menar att språket var en avgörande faktor för uppkomsten av människan som biologisk art. Människan är skapad av språk, till språk. Och språket uppkommer i en interaktion mellan åtminstone två parter.

Författaren är forskare vid Lantbruksuniversitetet i Uppsala

Litteratur

Hoffmeyer, J. Livstecken. Betydelsens naturhistoria.

Wilson, EO. Livets mångfald.

Lorenz, K. Spegelns baksida.