Ulf Bjerelds och Douglas Brommessons bok Politik och kristen tro. Två berättelser är en liten skrift på 102 sidor, med ett pretentiöst innehåll. De båda statsvetarna – den förstnämnde professor vid Göteborgs universitet, aktiv i kyrkopolitiken och ledamot av socialdemokratiska Broderskapsrörelsens styrelse, den andre nyligen doktorerad, verksam vid Högskolan i Malmö och med en bakgrund inom frikyrkan – söker ge svar på frågan om en viss och i så fall vilken politisk grundhållning som bör härledas ur en kristen tro. Mellan författarnas gemensamma inledning och slutord har boken tre huvudkapitel med rubrikerna ”Människan”, ”Samhället”, ”Världen”. Varje kapitel omfattar respektive författares självdeklaration, en replik och slutreplik.
Boken innehåller inga djuplodande teologiska resonemang eller komplicerade statsvetenskapliga teorier. Avsikten är att lämna bidrag till en samhällsdebatt som inledningsvis sägs vara präglad ”allt mer av samspelet mellan religion och politik”. Författarnas utgångspunkt är att det kristna evangeliet har politiska konsekvenser. Då inställer sig frågan varför olika kristna som tror på samma evangelium kommit och kommer fram till så olika politiska slutsatser, här i det ena fallet till en övertygelse ”på den politiska vänsterkanten” (Bjereld), i det andra till ”politiska sympatier … i det politiska mittfältet” (Brommesson).
Båda författarna sätter – inte oväntat – evangeliets kärleksbud i centrum, vilket alltså leder Bjereld till socialismen och en stark betoning av jämlikhetskravet, Brommesson till kristlig-sociala idétraditioner och betoningen av en solidarisk gemenskap med respekt för den enskildes rätt. Det är ur kärleksbudet och till sist Guds villkorslösa kärlek som uppdraget att bidra till en bättre värld och ett bättre liv för alla människor härleds, för att minska orättvisor och ojämlikhet, fattigdom och svält, skriver Bjereld i kapitlet ”Människan”. Här finner han motiveringen för sin socialistiska övertygelse. Men detta innebär för honom ändå inte att vi utifrån kärleksbudet kan peka ut vilka konkreta politiska handlingar som bäst skulle motsvara dess krav. Däremot menar han i ett inte helt lättsmält resonemang att budet upphäver distinktionen mellan individualism och kollektivism, genom att vi som individer väljer ”det kollektiva, för att därigenom närma oss Gud”.
Brommesson kommer till en annan slutsats. Gud avbildar sig i människan, men denne gud är gemenskap, och människan är en avbild av denna gemenskap, detta samspel mellan Guds tre olika personer. Här finner författaren grunden för sin övertygelse att varken individualism (liberalism) eller kollektivism (socialism) framstår som godtagbara politiska lösningar. I stället söker han en medelväg som dessutom även ställer and-ra än materiella värden i förgrunden för den politiska diskussionen. Där Bjereld betonar jämlikhetskravet som en följd av det kristna kärleksbudskapet, vill Brommesson också lyfta fram alla människors lika rättigheter, men även friheten och skyldigheten att förvalta dessa rättigheter.
Kapitlet ”Samhället” inleds av Brommesson med resonemang kring statens och ”Kyrkans” olika roller. Här lyser uppenbarligen en teologisk uppfattning präglad av protestantism igenom, när han skriver att det är statens ändamål att verka för ”det gemensamma bästa”, kyrkans uppgift är ”själarnas frälsning”. Även om det inte är författarnas avsikt och även om han försöker modifiera, så påminner resonemanget om formuleringar som kan höras då och då i svensk offentlig debatt och som syftar till att minimera ”religionernas” betydelse för samhällsutvecklingen. Men Brommesson menar ändå att det är naturligt för den troende att vara aktiv både i staten och i kyrkan. Vissa centrala värderingar, som bygger på en kristen syn på människan som social och förnuftig va-relse, skall ge vägledning för hur samhället bör organiseras. Staten skall värna en subsidiär samhällsordning, med familjen som grund, men då också garantera de mest utsattas rätt till solidaritet. Här kommer Brommesson, som gärna citerar katolska auktoriteter, också fram till den politiska slutsatsen att äganderätten måste försvaras. Denna rätt behövs, men den måste präglas av solidariskt handlande. Återigen rör det sig om en medelväg, nämligen ett spritt ägande under ansvar. Men längre går inte Brommesson i konkretiseringen, och den partipolitiska kontexten av resonemanget diskuteras inte.
De båda författarna är överens om att människan är en ”gemenskapsvarelse”, skriver Bjereld i sin framställning om samhället. Därför är vi beroende av andra, men har också frihet att stifta lagar för att reglera det ömsesidiga beroendet och att följa dem. Men synen på hur samhället bör organiseras skiljer författarna åt. ”Jag vill inte leva i ett samhälle där ’dessa minsta’ är utlämnade åt välgörenhet från godhjärtade och välbärgade, eller åt omsorger från familj och vänner”, skriver Bjereld i en nyckelmening som är avslöjande inte bara som ideologisk positionering utan även vittnar om en social kultur i dagens Sverige. Det krävs strukturer – en statsmakt – för att fördela välståndet, med solidaritet och jämlikhet som grundbultar, menar han, men också, att den starka staten och den personliga solidariteten inte står i ett motsatsförhållande till varandra. Vi skall inte avhända oss vårt personliga ansvar, lägger han till, även om det behövs en stark stat – och socialismen – så länge det finns ”en kapitalism där ett egoistiskt vinsttänkande ständigt sätter kärleksbudet ur spel”.
Inte oväntat pekar Brommesson i sin replik på det problematiska i en ”utopisk socialism”, att lita på den starka staten, tron på att det finns en fullkomlig lösning, så länge vi har att göra med ofullkomliga människor. Även Bjereld ser här en risk men kommer utifrån samma utgångspunkt – den ofullkomliga människan – till en annan slutsats. Just därför behövs en stark stat, för att ge familj och individ ett stöd ”att efterleva kärleksbudskapet”. Det handlar om makt, och den får inte överlåtas åt ”marknaden”. Den bild som Brommeson målar upp av välsignelserna med ett ”spritt ägande” betecknar Bjereld som naiv. Själv kommer han fram till den provokativa slutsatsen att en företagare omöjligt både kan efterleva kärleksbudet och samtidigt hävda sitt företag i den rådande knivskarpa konkurrenssituationen.
Bokens tredje huvuddel, ”Världen”, inleds av Bjereld. Den är kanske den minst kontroversiella mellan de båda författarna. Den handlar hos Bjereld om gränslösheten av det kristna budskapet, internationell solidaritet, bistånd, en ny ekonomisk världsordning, och slutligen krig och fred där han menar att den politiska vänstern i Sverige har visat en betydligt större återhållsamhet än borgerligheten när det gällde att acceptera militära ingripanden. Brommesson är överens i det mesta, rent principiellt, men betonar något starkare ”ett rättfärdigt krig”. Ibland är krig inte bara ”det minst onda av två onda ting”, som Bjereld skriver, utan det kan rättfärdigas att föra krig, nämligen ”när mina syskon riskerar att slaktas, som i Rwanda, Srebrenica eller Darfur”. Bjereld menar dock i sin replik att skillnaderna mellan bådas uppfattningar i själva verket är större och anför Palestinafrågan som exempel. I reaktionerna på israeliska övergrepp ser han en avgörande skillnad mellan en kristen vänster och en kristen höger. Han följer därmed en politisk tradition inom Broderskapsrörelsen. Brommesson ser dock ingen skillnad mellan sin och Bjerelds uppfattning om Israel och palestinierna men vill ändå peka på terror som utövas eller har utövats i socialismens eller även islamismens namn. Han menar slutligen att Bjerelds resonemang innebär att de mänskliga rättigheterna tonas ner, något som jag inte riktigt kan finna belägg för i det som Bjereld skriver.
De båda författarna uttrycker sig olika. Bjereld är rappare, klarare – och enklare, på gränsen till att vara självklar. Brommesson förirrar sig ibland i grumliga formuleringar och är mindre koherent. Rent generellt är resonemangen i kortaste laget. Och den hovsamma tonen gör att skillnaderna i de politiska åsikterna inte riktigt kommer fram, även om det finns mer om detta än jag här har kunnat återge. Boken hade kunnat bli mer spännande, utmanande, om det som skiljer hade accentuerats starkare, trots den ömsesidiga respekten. Boken är helt enkelt lite för snäll. Stora och kontroversiella etiska och politiska frågor undviks. Men det som sägs i slutordet, att boken är ”ett ställningstagande för en mer offentlig tro och en mer offentlig diskussion om kopplingen mellan tro och politik” är en viktig markering. Tron är inte privat, även om rätten till den egna religiösa övertygelsen är en privatsak. Samtidigt som båda författarna betonar ”friheten till och från religion”, hävdar de sin ”rätt att låta vår grundinställning i livet skymta fram”. ”När tron får ta plats”, tjänar det politiska livet på det. Så slutar boken – men här börjar problemen.
