Dominikansystern Catharina Broomé ”har lämnat oss för att alltid vara hos Gud” som vi ibland brukar uttrycka det i Svenska Missionskyrkan eller som man säger i Frälsningsarmén: ”Hon har befordrats till härligheten”. Jag vill här ge en ekumenisk hälsning med anledning av att denna Herrens tjänarinna slutat sin jordevandring.
Catharina Broomé tillhörde de ledande brobyggarna i svensk ekumenik. Många, både i Svenska kyrkan och i frikyrkorna, har fått sin bild av Katolska kyrkan präglad av syster Catharinas ljusa och öppnande trostolkning. Hennes bok Katolicismen, Kyrkan – läran – missionen, som kommit i flera upplagor, har röjt undan en hel del protestantiska fördomar.
Jag mötte Catharina Broomé bl.a. i Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Uppsala 1968. Där rådde ju en ekumenisk vårtid. Där protesterade en rad katoliker mot sin egen kyrka för att den inte tillåter interkommunion. Katolska kristna deltog i en nattvardsgång i Uppsala domkyrka, bl.a. Gunnel Vallquist, som i en debattbok för några år sedan formulerade den självkritiska frågan ”Vad väntar vi egentligen på?” Samtidigt kritiserade hon alla kristna samfund, stora som små, och påstod med goda skäl: ”Vi är sekter allihop.”
Syster Catharina deltog i en viktig ekumenisk gudstjänst i Missionskyrkan i Uppsala under denna generalförsamling. I denna kyrka hade väckelsefolket pingsten 1876 firat en nattvardsgudstjänst, som förbjudits av ärkebiskopen och de kyrkliga myndigheterna men som ändå leddes av P. P. Waldenström. Detta kom att bidra till den kyrkliga splittringen i vårt land. Nu firades i samma kyrka under U 68 en ekumenisk Herrens måltid under ledning av präster och pastorer från Svenska kyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionsförbundet. En symbolisk handling för en hemmaekumenisk strävan. Catharina Broomé deltog inte i kommunionen, men hon fanns med i bönen för de kristnas enhet. I den gemensamma tidning som gavs ut av de svenska samfunden under U 68 beskrev hon, hur hon i Missions-kyrkan upplevde den ivriga fria bönen för kyrkans enhet.
Tillsammans med syster Catharina och många andra medkristna kunde jag glädja mig över att ett framgångsrikt bilateralt samtal mellan Stockholms katolska stift och Svenska Missionförbundet kunde startas under ledning av biskop Hubertus Brandenburg och missionsföreståndare Gösta Hedberg. Man kan tycka, att de båda kyrkosamfunden står långt ifrån varandra både teologiskt och liturgiskt och att de naturliga samtalspartnerna i vårt land är Katolska kyrkan och Svenska kyrkan. Men det har visat sig att det finns intressanta mötespunkter också mellan våra båda samfund. Vi är båda minoritetskyrkor i Sverige och har båda länge varit kritiska mot statskyrkosystemet och en alltför slapp folkkyrkopraxis. Båda samfunden är dock tillräckligt stora för att aktivt påverka skeendet i vårt lands samhällsfrågor och kulturliv. Liturgiskt står Svenska kyrkan självklart närmare den katolska traditionen än Svenska Missionskyrkan gör. Men tillsammans med syster Catharina och andra katolska vänner har jag fått upptäcka, att det kan finnas djup släktskap mellan katolsk och frikyrklig spiritualitet. Stockholms katolska stift och Svenska Missionskyrkan har vid olika tillfällen publicerat rapporter och yttranden i olika frågor, t.ex. om mission och evangelisation och under detta år i ett ömsesidigt erkännande av varandras dop.
Jag hade äran att få delta som en av de frikyrkliga observatörerna vid den stiftssynod som Stockholms katolska stift höll i Heliga Birgittas Vadstena 1995. Jag kände något av syster Catharinas generösa ekumeniska hållning, när vi som var ekumeniska observatörer hade rätt att yttra oss i förhandlingarna och därmed påverka stiftssynoden!
Syster Catharina var liksom biskop William Kenney synnerligen aktiv i arbetet för en ny ekumenisk psalmbok för den svenska kristenheten. Hon verkade inom arbetsgruppen Sampsalm och visade stor ekumenisk öppenhet mot olika traditioner. Jag minns med glädje, när ordföranden frågade, om någon var beredd att bearbeta någon väckelsesång, som var lite svag i teologin eller i språket. ”Jag kan göra ett försök”, sade syster Catharina. Och hon gjorde utmärkta bearbetningar – se de sex sånger som finns under förteckning över författare i psalmboken. Frikyrkofolket tackar, medan katoliker och lutheraner sjunger andliga sånger från den svenska folkväckelsens glansdagar.
När man berättar för kristna i den ekumeniska rörelsen i andra delar av världen, att vi i Sverige har en psalmbok, som till stora delar är gemensam för 15 kyrkosamfund – från katolska kyrkan över den lutherska tidigare statskyrkan till Frälsningsarmén och Pingströrelsen – blir man knappast trodd. ”Det kan inte vara möjligt!” Men det är möjligt genom ekumeniska eldsjälar som syster Catharina. Hennes herre sade: ”Jag ber att de alla skall vara ett.”
Artikelförfattaren är teol.dr och pastor emiritus i Svenska missionskyrkan.