Hur kan man leva som kristen i ett avkristnat samhälle? Hur ska man göra för att inte slukas upp av den förhärskande ytligheten, njutningslystnaden och bortvändheten från Gud? Hur ska man bära sig åt för att leva i dagens värld, men inte av den? Svåra frågor, men en sak är säker: ensam klarar man det inte. Som sociala varelser är vi beroende av mänskliga sammanhang där vi kan utveckla gemensamma tanke- och handlingsmönster, i synnerhet när det kristna samvetets krav går på tvärs mot vad som anses självklart i den omgivande kulturen. Det finns alltså behov av en kristen motkultur, något som Magnus Malm tar sig an i en ny och utökad utgåva av Viskningar från katakomberna: skisser för en kristen motkultur.
Bokens syfte är alltså sympatiskt, likaså den sökande och prövande ansatsen. Det förmedlas starka övertygelser, men läsaren föreläggs inget sammanhållet program utan en serie argument, infall, reflektioner, iakttagelser, provokationer och berättelser, som tycks syfta till att stimulera den egna förmågan att iaktta och ta ställning.
En genomgående tanke i boken är att kristendomen aldrig kan göras relevant genom enkla anpassningar till tidsandan, utan att de kristna tvärtom måste ösa ur den kristna traditionens egna källor. Av vissa passager verkar det som om Malm ansluter sig till den väckelsekristna uppfattningen att detta innebär att försöka leva som de tidiga kristna församlingarna, enligt vad vi känner till från arkeologiska fynd och delar av Nya testamentet. Därav titeln: vi ska sätta örat till katakomberna och försöka uppfatta viskningarna därifrån. För egen del tycker jag att det är en ganska märklig idé – all ära åt de tidiga kristna martyrerna, men församlingarna som S:t Paulus skrev till tycks ha haft sina svårigheter och brister precis som dagens – det var väl därför det behövde skrivas så många brev och därför som dessa brev är så aktuella än i dag.
Men i andra delar av boken framhålls and-ra, mera övertygande sätt att ösa ur kristna källflöden, såsom när Malm låter sig inspireras av klassiska tänkare och urkunder som Ignatius av Loyola, C.S. Lewis, Chesterton och så klart bibelns böcker. Framför allt ordinerar Malm bön och andlig vägledning och framhåller att detta inte är någon privatsak utan det enda sättet att bygga en gemenskap på Gud. En kristen kultur kan inte ta sin startpunkt i en brist utan måste utgå från mötet med Gud och hans godhet. Därför, påpekar Malm, borde man i strikt mening inte tala om kristen motkultur, utan hellre om en för-kultur, som övar sig i mottaglighet och tacksamhet, fri från vår tids slaveri under nytta och synliga resultat.
När boken är som bäst framträder Malm som en skarp iakttagare av nutida samhälle och kristenhet. Han sätter fingret på ingrodda missförstånd och slappa tankegångar, och han lyckas ofta turnera problematiken på ett oväntat och lite underfundigt sätt, så att dyst-ra tankegångar vänds till insikter och möjligheter.
Malm vänder sig alltså mot den populära föreställningen att kyrkan blir relevant för nutidsmänniskan genom att anpassa sig till tidsandan och tona ned alla krav och sanningsanspråk. I själva verket är det tvärtom – det är endast genom att ta både Gud och medmänniskan på allvar som kyrkan har något att erbjuda, något som går att pröva och ta ställning till. Precis som ”curlingföräldrar” tenderar att skapa självupptagna och vilsna barn så främjar en ”curlingkyrka” ingen verklig frihet utan endast fruktlös upptagenhet med de egna behoven och en förmins—kad ”gud”. Ja, författaren väcker tanken att det myckna pratet om Gud i tidningar och tevesoffor nu för tiden kanske inte alls är uttryck för andlig förnyelse utan tvärtom ett effektivt sätt att oskadliggöra Gud och stänga honom ute. Då ser Malm med större nyfikenhet på den nymornade organiserade ateismen, som trots att den ofta bygger på missförstånd om kristendomen i alla fall tar tron på allvar. Kanske är det här vi ser ett verkligt tecken på att något hänt i den svenska kristenheten, föreslår Malm – att ateismen har vaknat ur sin slummer sedan Hedenius dagar. Nu tror jag personligen att den nya ateismen har mera att göra med hotet från fanatisk islamism, men tanken är uppfriskande och typisk för Malms förmåga att överraska genom att vända på frågeställningarna.
Författaren är också välgörande kritisk till gnosticismen och dess okristna uppdelning mellan kropp och själ, tanke och handling, andlighet och vardag. Han har ett skarpt öga för hur sådana tankegångar ständigt dyker upp i nya former och drar uppmärksamheten från den verkliga kristna utmaningen, som inte i första hand syftar till eleganta insikter utan i stället riktar sig till samvetet. Malm betonar inkarnationens centrala betydelse, att sann kristendom är konkret och förkroppsligad – inte så mycket en lära eller trosföreställning som en rörelse i tiden, byggd av och kring en person, Jesus Kristus.
Detta får bland annat till följd att det inte går att göra någon skarp uppdelning mellan privatliv och samhälle, religion och politik. Den kristna erfarenheten kan aldrig förbli en strikt privatsak, eftersom den om den är äkta genomsyrar allt som den kristne tar sig för, även när det råkar handla om affärer och samhällsliv. Här menar jag dock att Malm slinter en aning. Bush och den kristna högern hör till hans främsta måltavlor, och det får han säkert applåder för i Sverige. Själv tycks han företräda en svensk måttfull väns-teruppfattning som syftar till solidaritet genom statlig fördelningspolitik. Men även om alla kristna borde överväga sina politiska ställningstaganden i ljuset av sin tro så handlar politik om praktisk visdom, och olika kristna kan på goda grunder komma till helt olika slutsatser. Malm har all rätt att hävda sina specifika politiska övertygelser och att framhålla deras kristna inspiration, men han kan inte med bibehållen trovärdighet utkora dem till den sanna kristna politiska läran, vilket han är snubblande nära att göra.
Min främsta invändning mot boken är annars vad jag uppfattar som en svajig kyrkosyn. Det framgår inte riktigt vilket samfund författaren tillhör. Anses det helt oviktigt, eller kanske redan allmänt bekant? Enligt baksidans författarpresentation arbetar Malm med retreater och andlig vägledning för församlingsarbetare, oklart dock för vems räkning. Ett återkommande uttryck i boken är ”den kristna kyrkan”, vilket kanske ska uttrycka en ekumenisk öppenhet men mest blir vagt och ibland direkt obegripligt, som till exempel när frågan ställs: ”Hur ser den kristna kyrkans självbild ut i vårt land? […] Hur påverkar den kyrkans sätt att vara och agera i samhället?” (s. 179). Vad menas egentligen – tänker Malm på något särskilt samfund, eller menar han att norrländska laestadianer, ortodoxa i Södertälje och svenskkyrkliga företrädare i Pride-paraden har en gemensam identitet och ett samordnat handlande?
Författaren tycks också hysa diskredite-rande missuppfattningar om katolska kyrkan som rimmar illa med den ofta uttryckta respekten för Ignatius av Loyola och hans andliga övningar. Malm påstår att ”det starkt konservativa” tridentinska konciliet förbjöd bibelöversättningar till folkspråket och därmed svarade illa på Luthers utmaning” (s. 86). Men något sådant beslut fattades aldrig vid tridentinska konciliet, som ur katolsk synpunkt i själva verket var startskottet till en kraftfull förnyelse, där Ignatius jesuitorden spelade en viktig roll.
Dessa invändningar ska nu inte hindra människor med intresse för ämnet att läsa boken. Tvärtom kan de ses som inlägg i det samtal som Magnus Malm bjuder in till och som jag hoppas kommer att fortsätta på and-ra ställen.