En julinatt 2004 stormade polisen 40 kyrkor runtom i landet. För den bulgarisk-ortodoxa kyrkan (BOK) och för dess patriark Maksim var detta en ganska glädjande händelse. Efter tolv års strid om kyrkoegendom, pengar och moral återställdes patriarkens och bis-koparnas ämbetsauktoritet, och de cirka 250 jordegendomar och kyrkor som det handlade om stod åter till den Heliga synodens förfogande. Men de frågor som hade utlöst striden har alltjämt förblivit obearbetade: arvet från det förgångna, det vill säga kyrkans nära förhållande till parti och säkerhetstjänst under den kommunistiska regimens tid.
Detta problem bär den bulgarisk-ortodoxa kyrkan med sig utan att det hittills har kommit till någon aktiv uppgörelse. Det försiktiga öppnandet av säkerhetstjänstens arkiv har efter två årtionden gett en mer konkret inblick. För det högre prästerskapet borde detta ge anledning till reflektioner över samarbetet i det förflutna och kanske också över misstag som begåtts i nutiden. De tre åren som gått sedan polisingripandena gjorde slut på kyrkostriden har visat att kyrkan och den Heliga synoden fortfarande dras med inre problem som betänkligt hindrar deras arbete.
Vilken roll spelar den ortodoxa kyrkan i dagens Bulgarien? Vill man söka det positiva finner man det framför allt hos enskilda församlingspräster som trots alla svårigheter och ofta utan finansiellt stöd från sina stift driver ett aktivt församlingsarbete som också innefattar sociala projekt, bildnings- och utåtriktad verksamhet, och att det också engagerar många aktiva, unga och välutbildade lekmän.
Ingen verklig uppgörelse med det förflutna
Den interna kyrkostriden hade sedan 1992 bokstavligen splittrat den bulgarisk-ortodoxa kyrkan. Under inflytande av den tidens antikommunistiska regeringsparti och stadsförvaltningen i Sofia gjorde sig en grupp präster fria från patriarken i början av 1990-talet. Maksim hade valts till patriark 1971 – det skedde på helt kanoniskt vis men naturligtvis inte utan medverkan av kommunistpartiets högsta ledning.
Kyrkans samarbete med den kommunistiska regimen och dess maktorgan fick till följd att man efter 1989 vägrade göra upp med det förflutna. Inte heller i dag är detta till någon fördel för det bulgariska samhället, vare sig inom eller utom kyrkan. En ny fraktion bildades, och med hjälp av några metropoliter och genom en del nya biskopsvigningar upprättades en synod vid sidan av den existerande Heliga synoden under patriarken Maksims ledarskap. Efter 1996 hade den Heliga synoden (under Maksim) fått en konkurrent i en annan Helig synod under pat-riarken Pimen. Den nya synoden erkändes visserligen inte av de ortodoxa kyrkorna i utlandet, men i Bulgarien fick den för en tid en stor anslutning med omkring 1 200 församlingspräster.
Ett ekumeniskt koncilium som hölls i Sofia 1998 med deltagande av tretton ortodoxa kyrkor, därav sex med patriarkvärdighet, medförde bara delvis lättnad. För de schismatiska biskoparna öppnades möjligheten att återvända till Maksims kyrka, och somliga tog detta tillfälle i akt, inte minst inför utsikten att få behålla sin biskopsstav. Därför delades också vissa biskopsstift (eparkier). Men den hårda kärnan hos ”raskolnikerna”, som Maksims kritiker kallades av sina motståndare liksom de flesta av medierna, begärde att Maksim skulle avgå och att en ny patriark skulle utses om det skulle kunna bli någon ”återförening”.
När den åldrige patriarken Pimen Dejan Nedelcev avled 1999 fick den alternativa synoden en ny huvudfigur i den då 35-årige Inokentij (Ivan Petrov). Han gjorde visserligen inte anspråk på att vara patriark, men stadsförvaltningen i Sofia hade redan i ett rättsligt tvivelaktigt dokument registrerat honom som metropolit – ett ämbete som enligt den kanoniska rätten är förbehållet patriarken, alltså Maksim.
Till schismens stabilisering hörde att ”raskolnikerna” sedan 1992 hade lagt beslag på kyrklig egendom, särskilt i Sofias centrum, och för en tid också kyrkans egen ljusverkstad. Inkomsten kom den ”alternativa synoden” tillgodo och minskade Maksims kassa. Det blev nu allt svårare att avgöra vad som var de bärande motiven hos en del av Maksims motståndare: var de otillfredsställda med det högre prästerskapet, eller var de belåtna över de materiella fördelar de fått? Församlingsprästerna kunde i praktiken avgöra vilken jurisdiktion de ville tillhöra.
Ofta avgjorde de detta utifrån praktiska motiv eller böjde sig för de faktiska förhållandena. Andligen kände sig de flesta som medlemmar i en enda kyrka, och de beklagade den tvist som det högre prästerskapet hade drivit fram med sådan bitterhet. Lika oklara var uppskattningarna av hur många präster som befann sig på den alternativa synodens sida.
Den förre kungen Simeon Sakskoburggotski var premiärminister 2001–2005, och 2002 utfärdades en ny religionslag. En av dess klausuler var så formulerad att man med god vilja kunde dra slutsatsen att Maksims synod var den rättmätiga företrädaren för BOK. Bakom de oklara formuleringarna i detta statliga partitagande låg ett klart politiskt program, och med stöd av detta fordrade Maksim år 2004 att omkring 250 fastigheter i hela landet skulle lämnas tillbaka, bland dem omkring 40 kyrkor. När detta inte ledde till väntat resultat beslöt de statliga myndigheterna – om också på juridiskt tvivelaktiga grunder – att 2004 genomföra det stora polisingripandet.
Av ”den alternativa synoden” är det inte mycket som återstår sedan dess. De flesta anhängarna har återvänt till Maksim bara av det skälet att de som präster behöver en församling. Några präster, som inte ville ha något att göra med Maksim-kyrkan, men hade en fast stödjepunkt i sina församlingar, arbetar vidare och använder andra lokaler för sina gudstjänster, till exempel Ljubomir Popov i Varna. På platsen för det nu rivna Dimitrov-mausoleet i Sofias centrum fortsätter en liten grupp trogna sin protest med ett tält för gudstjänster, en husvagn för information och en skylt med orden ”1 060 dagar av våld mot kyrkan” (antalet aktualiseras dagligen).
När nu kyrkan har återförenats under en enda Helig synod har den sedan 2004 haft möjlighet att ägna sig åt sina egentliga uppgifter. Konstitutionen betecknar ortodoxin som ”traditionell religion i republiken Bulgarien” (paragraf 13), och vid de flesta statliga ceremonierna framträder höga ämbetsbärare från BOK, till exempel när presidenten avlägger ed eller flaggan invigs. Enligt officiella uppgifter räknar sig omkring 82 procent av befolkningen som ortodoxa kristna (gentemot 12 procent muslimer). Det betyder alltså 6,5 miljoner i en befolkning på 7,9 miljoner.
I praktiken visar de sin tillhörighet framför allt vid barndop, bröllop och begravningar, och kanske också vid påskgudstjänsterna. Med den religiösa bildningen är det inte så väl beställt. Socialismen, från slutet av andra världskriget till 1989, lade naturligtvis vikt vid andra delar av skolundervisningen. I den mån den stora massan av befolkningen bevarar några element av folkreligionen har den på sin höjd överlevt från farmors och mormors generation. Det förklarar också tendensen att vörda vissa personligheter, som den berömda sierskan Baba Vanga (1911–1996), som också fick regelmässiga besök av politiker. Religionsundervis-ningen i skolorna befinner sig ännu på ett försöksstadium. Också vid de ganska vanliga vuxendopen prövar man inte i praktiken om dopkandidaten i någon mån har förstått trons grundsatser och kanske kan återge dem.
Författningsmässigt är ortodoxin ”traditionell religion”
Trots detta skulle BOK kunna ha ett betydande inflytande inom samhället. Också den kommunistiska regimen hade låtit den ortodoxa kyrkan fungera som bärare av den historiska tanken på en bulgarisk nation. Och när den ofta retoriska indoktrineringen från kommunisterna upphörde visade sig många bulgarer öppna för en ny och kanske uppriktig andlig orientering. Efter förändringen fanns en villighet att lyssna till kyrkan. Men mycket av denna öppenhet har senare fuskats bort.
De flesta svårigheter som begränsar kyrkans inflytande har att göra med förvaltningen och personalen. Även om BOK äger enorma värden i jordegendomar står det illa till med dess finanser. Bara en del av fastigheterna har rättmätigt återlämnats (50 procent enligt metropoliten Kirill). Det hänger samman med det bulgariska rättssystemets otillförlitlighet men också med att församlingarna och stiften inte riktigt tar det på allvar. Det saknas också en kompetent administration. Typiskt nog finns inte någon officiell uppgift om kyrkans förmögenhetsinnehav, än mindre någon inblick i synodens och de femton eparkiernas förvaltning.
Finansaffärer med klerikal medverkan
Med en blandning av frustration och löje följer offentligheten hur det högre prästerskapet ständigt invecklar sig i olönsamma affärer, framför allt sedan medierna har blivit mer uppmärksamma på tillståndet bland biskoparna. Den viktigaste mediala händelsen 2007, vid sidan av Bulgariens inträde i EU, var den så kallade arkontaffären, som metropoliten Galaktion från Stara Zagora hade utlöst. I basilikan Santa Maria Maggiore i Rom hade han den 3 januari upphöjt affärsmannen Slavi Binev till ”arkont” genom en ceremoni som hittills varit obekant inom den bulgariska kyrkan.
I den mediala stormflod som sedan drabbade Galaktion och den Heliga synoden – inklusive spekulationer över hur mycket Binev hade betalat – uttalade de övriga metropoliternas expertis att någon sådan hederstitel inte existerar i BOK. Galaktion sjukskrev sig några dagar och var inte anträffbar för den Heliga synoden. Därefter meddelade han kort att han visst kände till att det hittills inte hade funnits någon titel ”arkont” i BOK men att han hade beslutat att införa den. Sedan dess har kyrkan sökt övervinna den moraliska skada som skett genom att tiga ihjäl historien. När Binev (som under tiden blivit ledamot av EU-parlamentet) tillfrågades om han skulle ta tillbaka titeln svarar han salomoniskt: en titel som inte finns kan man inte heller avsäga sig.
Allt verkade bisarrt men hade inga allvarliga följder annat än helt naturligt för kyrkans anseende. Andra oregelmässigheter är mindre harmlösa, särskilt för de drabbade. I några eparkier har en del församlingspräster inte fått ut sin lön under månader eller år. (En genomsnittlig månadslön på 130 euro är ändå inte särskilt hög.) Eller också har socialbidrag inte betalats ut. Detta leder i flera eparkier till protester och till och med hot om strejk. I andra fall har präster vänt sig till civila myndigheter för att få ut sin fastställda lön. Nu överväger metropoliterna att kyrkorättsligt förbjuda prästerna att vända sig till världsliga domstolar i sådana ärenden – ett ingripande i civilrätten som är otänkbart också i Bulgarien.
I församlingarna vid Svarta havet har turismen och en okontrollerad byggboom lett till att tomtpriserna stigit enormt, och här finns ett vidare utrymme för skandalösa uppgörelser. Det hörs allt fler berättelser om obskyra tomtaffärer med land som de jure skulle vara den lokala församlingens egendom. Det hittills mest graverande fallet inträffade i församlingen Rogacevo, där metropoliten tvingade kyrkorådet att byta tomtmark, värderad till 200 000 euro, mot mark som bara är värd 20 000 euro.
Vem efterträder patriarken Maksim?
För att finna en lösning på några sådana problem satte många sitt hopp till det förestående kyrkomötet, kyrkans lagstiftande organ (paragraf 8 i kyrkolagen), vars verkställande organ den Heliga synoden skall vara. Ett sådant Carkovno-naroden sabor skall enligt BOK:s författning hållas vart fjärde år (paragraf 37 och 39). Förutom metropoliterna och ett större antal präster och lekmän deltar delegater från eparkierna som utses genom val från de omkring 2 600 församlingarna. De senaste kyrkomötena hölls 1997 och 2001. Nästa möte skulle alltså ha ägt rum 2005. I själva verket hade den Heliga synoden verkligen sammankallat ett kyrkomöte i oktober 2005, men metropoliterna uppsköt det i sista stund till ett stycke in i november och sedan till februari 2006, och sedan dess har inget sammanträdesdatum fastställts.
Officiellt hänvisade metropoliterna till att patriarken Maksim på grund av hälsoproblem inte kunde delta i kyrkomötet. Till en början föreföll det rimligt, men ju längre kyrkomötet uppsköts, desto klarare blev det att Maksims hälsotillstånd inte var den enda anledningen till det regelvidriga uppskovet. I händelse av att patriarken är förhindrad föreskriver kyrkolagen att han representeras av en ersättare (paragraf 30), och Maksim själv önskar enligt uppgift att kyrkomötet skall hållas.
Det avgörande är i stället att det finns några alltför omstridda frågor, bland annat ifråga om metropoliten själv. En huvudpunkt är finanserna. Hittills har de rikare eparkierna bidragit till de fattigare eparkiernas verksamhet genom ett utjämningsförfarande. Nu finns det emellertid önskningar om, och också konkreta planer på, en ändring i kyrkolagen så att varje eparki i framtiden skall bära sina egna kostnader. Det kan tyckas meningsfullt, så att de sämre skötta stiften väcks till ett större ansvar, men det försvåras av att de olika regionerna i Bulgarien har mycket olika ekonomiska förutsättningar. Prästerna i de fattigare regionerna befarar att deras möjligheter att få en regelbunden inkomst sjunker om man förändrar grunderna för finansieringen. Dessutom har det framkommit att metropoliterna hade planer på att vid behov vältra över finansieringen av prästlönerna på församlingarna.
En stor del av stagnationen hör samman med patriarkens ålder. Under långa perioder alltsedan 2005 har den nu 92-årige Maksim (Marin Minkov, f. 1914) inte kunnat framträda offentligt. Ibland firar han dock längre gudstjänster. Men under formuleringen ”Om något skulle hända Maksim – vilket Gud förbjude” blir frågan om hans efterträdare märkbar. Metropoliterna, ur vars krets den nye patriarken skall väljas, försöker nu försätta sig i ett gynnsamt utgångsläge.
Till de pretendenter som oftast nämns hör Natanail av Nevrokop (Ilija Kaladjziev, f. 1952), som väl har de bästa kontakterna med den grekiska kyrkan; Kirill av Varna (Bogomil Kovacev, f. 1954), som är säker på Moskvas välvilja; och Neofit av Ruse (Simeon Dimitrov, f. 1945), som ännu för en tid sedan ansågs vara Maksims favorit. Neofit skulle vara en kompromisskandidat som inte bara Konstantinopel och Athen skulle kunna acceptera utan också Moskva och Vatikanen. Dessutom utmärker han sig för sansade uttalanden och en välordnad eparki.
Kirill av Varna, som har föga intellektuell utstrålning men desto mer känsla, har under de två senaste åren gärna visat sig i offentlighetens ljus. När Maksim är förhindrad uppträder han för det mesta som ledare för den Heliga synoden, fastän detta inte överensstämmer med de kyrkorättsliga reglerna och BOK:s traditioner. När en ny metropolit i februari 2007 valdes för den viktiga eparkin Plovdiv var det Kirill som övertog ämbetsförvaltningen och ledningen av valet, fastän detta inte överensstämmer med kyrkorätten och traditionerna inom BOK. Inte helt oväntat valdes den tidigare vikariebiskopen Sofia Nikolaj (Nikolaj Sevastijanov, f. 1969). Som motkandidat hade man nominerat en åldrig titulärbiskop som rent kanoniskt sett inte hade kunnat väljas till metropolit på grund av sin bristande teologiska bildning. Den unge Nikolaj hade redan som vikariebiskop av Sofia visat en ovanligt auktoritär ledarstil som hade polariserat församlingar och troende. Med honom kunde Kirill räkna med åtminstone ännu en röst i händelse av ett patriarkval.
Tilltagande socialt engagemang
I kyrkliga kretsar frågar man sig om det verkligen var klokt att skicka Nikolaj till Plovdiv. I denna eparki – den största av alla – har han att göra med många religiösa gemenskaper: muslimer, judar, armeniska kristna och inte minst en stark katolsk församling. Det kunde bli en svår uppgift för en trosviss hetsporre som gärna hittar på practical jokes. När Johannes Paulus II besökte Bulgarien 2002 (och togs emot hjärtligt av folk och politiker) gömde Nikolaj undan de gåvor som bestämts för Rom i samband med besöket. Han stängde också dörrarna till ikonostasen i Aleksander Nevskij-katedralen så att påven inte skulle kunna träda in i altarrummet. När man firade patriarken Maksims namnsdag tog Nikolaj bort den stol som var avsedd för den apostoliske nuntien, så att denne måste stå under hela gudstjänsten.
I Bulgarien iakttar man nu med spänning om Nikolaj skall bli något mer diplomatisk när han blir metropolit av Plovdiv. I varje fall har den unge kyrkofursten gott om anhängare, både bland präster och lekmän som anser att man bör hålla en hård linje mot religiösa avvikare (som katoliker!) och en sträng disciplin.
Med tanke på det rika stoff som BOK erbjuder genom allt detta blir det inte mycket utrymme för att ta itu med innehållet i den kyrkliga missionen utåt. En del av de teman som diskuteras i kyrkliga kretsar är inte heller så lätt tillgängliga för en upplyst allmänhet – till exempel rädslan för frimureriet och Rotary som prästerna i vissa provinser uppfattar som globala konspirationer, ungefär lika farliga som streckkoden på livsmedelsförpackningar.
Mera gehör finner kyrkan när den vänder sig till allmänheten och varnar för fördärvliga biograffilmer som Dan Browns Da Vinci-koden. Man tar också intryck av ortodoxa ställningstaganden ifråga om homosexualitet och aborter, dessa företas utan större betänkligheter i Bulgarien liksom i andra förut kommunistiska länder. Också när det gäller sekterna erbjuder kyrkan sin hjälp, och med ”sekter” menas i regel också obetydliga karismatiska församlingar.
Drogmissbruk och våld bland ungdomar har på senaste tiden använts som argument för att religionskunskapen bör utvidgas i de offentliga skolorna. För detta har BOK engagerat sig alltifrån frigörelsen från kommunismen. Redan från årsskiftet 1997/1998 är religions-undervisning möjlig i de offentliga skolorna, i regel som tillvalsämne. Men deltagarantalet är litet. I början av 2007 var det omkring 13 000 av en miljon skolelever som valde ämnet. (3 600 deltog i muslimsk religionsundervisning.) Sedan dess pågår en intensiv debatt med utbildningsministeriet om och hur (och med vilken personal) religionsundervisningen kan utvidgas. Kyrkans framtida mål är en obligatorisk konfessionell religionsundervisning. I slutet av 2006 framlades också en läroplan.
En viktig inre debatt handlar om det sociala arbetet. En del av prästerskapet och de aktiva lekmännen anser att kyrkans uppgift framför allt är liturgin, förkunnelsen och själavården. Men många troende, präster och biskopar menar också att kyrkan bör engagera sig mer i sociala verksamheter. Inte minst tar man intryck av det kyrkliga sociala arbetet i väst. Men man kan också åberopa sig på bulgariska traditioner. En sådan diskussion pågick redan på 1920- och 1930-talen. Det skapades en rad fritidsläger, behandlingshem, hospice och andra inrättningar, och när det bulgariska Röda korset byggdes upp hade kyrkan redan gjort stora insatser.
Kommunismen efter andra världskriget satte brutalt stopp för kyrkans sociala verksamhet och förstatligade inrättningarna.
Ett växande socialt ansvar
I dag finns det nya ansatser. De utgick redan på 1990-talet från lekmän och församlingspräster som med personliga insatser och förmåga till fund raising tog sociala initiativ av alla slag. Ett känt exempel är Pokrov Bogorodicen, ”Gudsmoderns skyddsmantel” i Sofia. Den uppkom 1994 ur en krets av ungdomar som hade lärt känna varandra i kyrkan och började med förlagsarbete. Sedan följde sommarläger för föräldralösa barn, hjälp till barnhem, ett församlingscentrum, psykologisk rådgivning för ensamstående mödrar, vidareutbildning för kyrkligt socialt management. År 2005 mottog stiftelsen 420 000 euro, till större delen från EKD:s diakoniverksamhet och från den nederländska KerkinActie.
Också bland prästerna finns det somliga som blivit en förebild genom sina initiativ. Den mest berömde är Ivan Ivanov, som 2004 utsågs till ”årets bulgar”. Vid Trefaldighetsklostret i byn Novi Chan hade han byggt upp ett hem för hemlösa och föräldralösa barn och ungdomar. Andra präster har efter behov inrättat själavård på sjukhus och i fängelser eller arbetar med drogberoende ungdomar. Allt detta är initiativ av enskilda personligheter.
Allt fler biskopar engagerar sig också i det sociala arbetet. Metropoliten Kirill av Varna har inte bara goda kontakter med Moskva utan också med den katolska kyrkan. Med hjälp av den bulgarisk-tyska hjälpverksamheten som understöds av stiftelserna Liebenau och St. Franziskus, drivs sedan några år ett antal sociala inrättningar som barndaghem och internat i eparkin Varna. Ett sådant kyrkligt socialarbete på stiftsplanet har inte funnits i Bulgarien sedan andra världskrigets slut, i varje fall inte med utländsk finansiering.
Inomkyrkliga problem
De nyaste initiativen, som återigen utgår från Varna, är att grunda en paraplyorganisation för de ortodoxa föreningarna i Bulgarien. Vid sammankomster i detta syfte i februari och maj deltog representanter för ett trettiotal organisationer. Initiativtagarna tycks dock inte tänka sig ett diakonalt organ för kyrkan. Utkastet till stadgar beskriver i stället en agentur, vars främsta mål är ”understöd åt kyrkan”.
Konkret nämner man bland annat hjälp åt kyrkan att återfå beslagtagna jordegendomar, lobbyaktiviteter för religionsundervisning i statliga skolor, utarbetande av program för finansiellt understöd åt BOK. Kritiker uppfattar detta som en outsourcing av den centrala kyrkliga förvaltningen. I stället för att ta en omväg över ett föreningsförbund, menar kritikerna, borde BOK bättre ta ansvar för en mer tidsenlig förvaltning av sitt jordägande, som i medierna brukar anges till mellan fyra och fem miljarder euro.
Detta skulle väl gå lättare om kyrkan hade bättre personella resurser. På senare år finns ett antal unga och kompetenta präster, men när det gäller klostren är läget kritiskt. I de mellan 120 och 200 klostren finns omkring 200 nunnor och munkar, och många av munkarna är inte lämpade för ledande positioner. Detta är det egentliga problemet. I de ortodoxa kyrkorna väljs biskoparna bland munkarna, och de tomma klostren får svåra följder för kyrkoledningens kvalitet. Man säger redan sarkastiskt att ”varje munk är en metropolit” och misstänker att en ung och förnuftig man som inträder i ett kloster bara gör det för att med tiden få ett metropolitämbete. Chanserna är inte dåliga om man accepterar en lång väntetid.
Ett positivt tecken på det kyrkliga livet är däremot de många nya kyrkorna och kapellen som byggs runtom i landet och för det mesta finansieras av insamlingar på platsen eller av rika sponsorer. Ett framstående exempel är den nya kyrkan Sveti Visarion Smolenski i Smoljan, den viktigaste staden i Rhodopengebergen. Detta imponerande bygge med en kupol av betong uppfördes med ekonomiskt stöd av en lokal affärsman. Det påstås att omkring 800 nya kyrkor och kapell har invigts under de senaste 18 månaderna.
Kyrkans tillstånd kunde förbättras om BOK förfogade över en tidsenlig informationstjänst. Det finns ingen kyrklig pressbyrå med personal som vet hur man handskas med medierna och inte heller någon central hemsida för BOK. Sedan mer än 100 år utger kyrkan utan avbrott sin egen veckotidning Cárkoven vestnik, som har en upplaga om 2 500 exemplar och finns utlagd till försäljning i kyrkorna.
Viktigare för den kyrkliga offentligheten är att det har tillkommit en rad hemsidor på initiativ av lekmän i kyrkligt orienterade intellektuella kretsar. De mest framgångsrika (www.dveri.bg och www.pravoslavie.bg) informerar med teknisk och innehållslig perfektion om aktuella nyheter från det kyrkliga livet. Pravoslavie.bg har sin bakgrund i Pokrov-stiftelsen; dveri.bg arbetar helt utan finansiella bidrag men med den Heliga synodens välsignelse. Det hindrar inte redaktionen från att inta en kritisk hållning till vissa förhållanden inom kyrkan. Dessa hemsidor har blivit det centrala mediet för kyrklig information, och de används av alla som har tillgång till internet, både präster och lekmän. Här diskuteras också teologiska frågor lika väl som kyrkliga problem.
För BOK:s fortsatta utveckling är den avgörande frågan hur snart patriarken Maksim får en efterträdare. Utgår man från metropolitvalet för Plovdiv i februari 2007 så blåser Andens vind närmast i auktoritär riktning på kyrkans högre nivåer. För dem som önskar en uppgörelse med det förflutna och en atmosfär med kyrklig öppenhet och samtalsvilja är detta inte något gott tecken.
Översättning: Per Beskow
Christian Geiselmann (f. 1968) är journalist och historiker med tyngdpunkt på Öst- och Sydösteuropa. Han sysslar särskilt med frågor om de ortodoxa kyrkorna, om deras konflikter och utbildning.
Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 7/2007.