av FLORENCE VILÉN
En bok på engelska med ett svenskt ord som huvudtitel, av en norsk och en svensk författare på ett tyskt förlag, behandlar ett färgstarkt område i Europas medeltida kristna konst. Stor lärdom kombineras med ett överflöd av verkligt högklassiga fotografier, nästan alla i färg. Samtidigt påminner den på sitt sätt om Love Almquists ord om den svenska fattigdomens betydelse.
Sverige låg i utkanten av Europa och hade inte alltid råd att följa modeströmningarna. Om man rev sin gamla kyrka flyttade man gärna över helgonbilder och annan utsmyckning till den nya. Kanske kostade man på ny färg och lite bearbetning, men man behöll alltså det gamla. När bildstormarna drabbade de kalvinistiska områdena i 1500-talets Europa stod de lutherska länderna utanför. När utsirade altarskåp hade blivit hopplöst omoderna under upplysningstiden fick de svenska skåpen ofta stå kvar, antingen i sina kyrkor eller åtminstone undanställda på kyrkvinden.
Detta leder till att dagens Sverige (inklusive de gamla danska provinserna) har mer omfattande samlingar av medeltida konst än vad de ursprungliga tillverkarländerna – framför allt dagens Belgien och länderna utmed södra Östersjön – har kvar. Till exempel bör den som vill se flamländska altarskåp i mängd resa kring Mälaren. Men dessa senmedeltida altarskåp med sin överväldigande mängd av figurer var inte det enda som stod på kyrkans ofta talrika altaren. Mindre studerade är helgonskåpen, som utgör ämnet för denna bok. Gränsen är ibland flytande, men i stort sett domineras ett helgonskåp av en enda figur, mycket ofta jungfru Maria. Denna bild i sin tur är placerad inom dörrar som är – eller var – bemålade och/eller prydda med reliefer på båda sidorna och avslutas upptill av en baldakin av något slag. Om man öppnade skåpet syntes alltså både den egentliga bilden och de målade eller skulpterade insidorna på dörrarna. När man stängde skåpet tog det mindre plats, och man fick nöja sig med dekoren på utsidan av de stängda dörrarna.
Inget enda finns kvar i sitt fullständiga ursprungsskick, men i sin ytterst noggranna genomgång har författarna funnit inte mindre än 496 skåp eller delar som överlevt i någon form. En tredjedel befinner sig i dagens Sverige. Det var också de som redan under sent 1800-tal först lockade forskares beskrivningar. Långt senare visade lokala studier att det finns åtskilliga rester i södra Europa, främst norra Spanien och mellersta Italien.
Kroesen och Tångeberg har utifrån den praktiska konstruktionen delat upp helgonskåpen i sju grupper, som de gett namn efter svenska kyrkor med karakteristiska exempel. Vi får foton av praktiskt taget alla bevarade delar av sådana skåp runtom i Europa och noggranna uppgifter om alla de tekniska detaljer som gör det möjligt att se hur de ursprungligen kan ha varit utformade. Särskilt dörrarna (flyglarna, vingarna) har ofta försvunnit. Läsaren får också detaljer om hur äldre figurer blivit omgjorda under senare medeltid eller åtminstone blivit ommålade.
Medeltidens altaren, alltifrån romansk tid – 1100-talet – och fram till och med reformationen blev allt rikare försedda med bilder av alla de slag. På målningar från 1400-talet ser man i bakgrunden inte sällan hur två eller flera olika bildskåp kunde placeras på varandra. Därtill kom det allra mest värdefulla, nämligen relikskrinen.
Sedan slog alltså intresset helt om. Den nyare lutherska bildutsmyckningen blev tämligen påver. Den katolska kyrkokonsten stod i motreformationens tecken, med dramatisk barock och inte längre intresse för de naivt charmiga legendhelgonen.
Här får vi en god föreställning om den medeltida rikedomen inom den speciella genren helgonskåp. Detta är en ovanligt vacker och tilltalande framställning av en sida av medeltida kyrkokonst, utifrån faktum att den i stor utsträckning har bevarats just i Norden.
Florence Vilén är fil. lic. i religionshistoria vid Stockholms universitet.
Ur Signum nr 3/2022, s. 63–64.