av SVEN-ERIK BRODD
Thage G. Peterson är son till kyrkvaktmästaren i Berg i Växjö stift. Han blev industriminister, försvarsminister, riksdagens talman, och skrev sin magisteruppsats i teologi med ett ecklesiologiskt tema, om Kyrkan som subjekt i K. G. Hammars syn på arbetet för fred.
Elin Wägner kom ur en familj av präster och lärare och flyttade i början av 1930-talet till det hus i Berg i Växjö stift som hon låtit rita och bygga 1923. Hon var en känd journalist, författare och debattör och skulle under sin tid i Berg bli medlem i Svenska Akademien 1944.
I sin självbiografi Resan mot Mars. Anteckningar och minnen (Bonniers 1999) skriver Thage G. Peterson om Elin Wägners betydelse för honom och nu har han givit ut Elin i mitt liv. Om Elin Wägner och mitt unga jag (2021) som egentligen handlar om mycket mer. Thage och Elin lärde känna varandra under en formativ tioårsperiod av hans liv (1939–1949), från ung pojke till dess hon dog när han var 16 år. Hon påverkade honom på djupet.
Författaren skriver att boken inte är en biografi, vilket delvis är sant. Men framför allt är den en berättelse ur ett underifrånperspektiv, hur ”vanligt folk”, som består av högst ovanliga människor, tolkar och misstolkar Elin Wägner och hur den unge Thage G. Peterson i framställningen av det här erbjuder både ett material som inte är självklart och sig själv som en tolkningsnyckel. Spelplanen är Bergs socken med dess människor, där Elin Wägner står i centrum.
Det har skrivits mycket om Elin Wägner, men inte på det sätt som i Thage G. Petersons bok. Utgångspunkten är inte Elin Wägners texter, även om en del av den enorma produktionen finns med som referenser. Den akademiska litteraturen, som författaren kan, används ibland för diskussionens skull. Men vad det gäller är att försöka förstå henne utifrån de erfarenheter av henne som fanns i Berg. Genom dem tecknas bilden av Elin Wägner.
I olika sammanhang i boken dyker frågan om kristen tro upp. Det är självklart eftersom vi befinner oss i en dåförtiden ”gammalkyrklig” bygd med vad som kallats en ”obruten” kyrklig tradition. Thage G. Peterson visar hur det första är komplicerat för Elin medan hon stöder det senare. Han skriver, med rätta, att när det gäller forskningen om Elin Wägner och kristen tro så är den närmast obefintlig.
Det andra perspektivet som berörs i boken är hur arvet efter Elin Wägner bärs vidare in i politiken genom Thage G. Peterson, det gäller rättvisefrågor som rör kvinnor, men framför allt fredsfrågan. I ett nutida perspektiv har ett hållbart jordbruk och en levande landsbygd som Elin Wägner drev aktualiserats av klimatkrisen.
Bara en reflexion utifrån författarens beskrivning av Alva Myrdals mycket negativa syn på Elin Wägner. Man får intrycket att det rör sig om en stadens uppgörelse med landsbygden och teknikens med mystiken. Fredsfrågan och kanske kvinnofrågan hade fått något slags religiös förankring genom Elin Wägners anslutning till kväkarna men inte den ouppklarade och alltmer kritiserade mystiken. Under 1800-talets andra hälft hade idén om katolicism och protestantism fått fotfäste, tillsammans med alla andra -ismer. Protestanterna beskrev protestantismen som manlig, rationell och stark och katolicismen som vek, kvinnlig och mystik. Katolicismen blev en utmaning för intellektuella kvinnor. En del konverterade medan andra förhöll sig till katolicismen men konverterade inte. Det var inte sällan mystiken som stod i centrum. Lydia Wahlström skrev romanen Daniel Malmbrink (1918) om en konversion som inte blev av, Emilia Fogelklou studerade modernismen på 1910-talet och skrev boken Protestant och katolik (1936) (Harriet Westerlund i Signum nr 7/2010). Om Elin Wägner skriver Ulrika Knutson att hon ”nosade” på katolicismen under 1930-talet (”Kulturkatolikerna”, Vi läser nr 2 2015). Det fanns hos Elin Wägner en kärlekens mystik, ibland okontrollerad, en mystik uppfattning av jorden och andra uttryck för en mystik livshållning som bröts mot hennes individualism och religionskritik. Kanske var det så att en del av idéerna om mystik och kvinnlighet som dåförtiden knöts till katolicismen också finns hos Elin Wägner? Jag får det intrycket av Alva Myrdals kritiska kommentarer.
Sven-Erik Brodd är professor emeritus i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 3/2022, s. 61–62.