av CLEMENS CAVALLIN
Lördagen den 12 februari 2022, i Ihresalen vid Uppsala universitet, försvarade Pär Eliasson sin avhandling om kristna missionärers översättningsarbete i Indien från 1500-talet till 1700-talet. Avhandlingens fokus ligger på hur missionärerna använde och lät bli att använda sig av hinduiska texter, ord och begrepp för att förmedla den kristna tron, framför allt vem Jesus Kristus var och är, alltså den del av teologin som kallas för kristologi. Eftersom Sydasien är en språkligt mycket mångfaldig region valde Eliasson att fokusera på två språk i västra Indien: marathi, som är det officiella språket för delstaten Maharashtra, och konkani, som är detsamma för delstaten Goa, som faktiskt tillhörde Portugal ända till 1961 då den blev till en del av republiken Indien.
På samma sätt som jesuitiska missionärer, till exempel Franciskus Xavier (1506–1552), var aktiva i västra Indien var de också verksamma längre söderut i de områden där man framför allt pratar dravidiska språk som tamil. Dessa faller dock utanför Eliassons avgränsning, men han har också sett på texter på hindustani, som i modern tid, i och med uppdelningen av det brittiska Indien (1947) i det muslimska Pakistan och det sekulära Indien med hinduisk majoritet, benämns urdu och hindi.
Förutom dessa språk var Eliasson tvungen att förhålla sig till sanskrit, hinduernas heliga språk, men också till portugisiska och latin. Översättningen av kristna begrepp var därmed inte på ett enkelt sätt en överföring av mening från ett språk till ett annat, utan ett översättningsarbete mellan två civilisationer som båda har högheliga, tekniska språk (latin, hebreiska, grekiska och sanskrit) samt en mängd lokala språk och dialekter. En spännande parallell som Eliasson nämner är att när buddhismen spreds från Sydasien till Central- och Östasien arbetade man ibland i flerspråkiga översättningsteam. För att nyansera bilden ytterligare kan det vara intressant att också nämna att det fanns kristna i Indien, vilka lydde under syriska patriarker, redan från början av det första årtusendet. Så portugiserna och med dem jesuiterna var varken de första eller de sista att förmedla kristen tro i Indien, men deras verksamhet sammanfaller med den tidigmoderna globaliseringen av världen vars efterverkningar fortfarande strukturerar vår värld.
Eliassons avhandling utmärker sig genom detaljerade analyser av enskilda texter till exempel Kristapurana, berättelsen om Jesus i formen av en purana, en hinduisk textgenre. Kristapurana skrevs av den engelske jesuiten Thomas Stephens i början av 1600-talet och är inte bara en översättning av enskilda ord och meningar utan Stephens använde sig alltså av en annan religions stilistiska verktyg.
Även om Eliassons detaljerade och textnära arbete är den solida grund på vilken avhandlingen vilar, så väcks teologiska frågor genom dess fokus på kristologi, missionsstrategier, till exempel hur Gud, treenigheten, och inkarnationen skall benämnas på marathi. Visserligen är avhandlingen skriven på institutionen för lingvistik och filologi, men dess relevans utanför det rent språkliga ligger just i bilden och förståelsen av vad förmedlandet av kristen tro innebär i kulturer som ursprungligen inte är bekanta med den västerländska civilisationens grundstenar som judisk förkristen tro och grekisk filosofi. Vad för det med sig när det som i Indien finns andra filosofiska system och grundprinciper vilka utgör den givna intellektuella klangbotten för formulerandet av religiösa tankar? Förblir den kristna tron densamma i sin nya språkliga och kulturella kontext eller sker det betydelseförskjutningar och skapas nya perspektiv? Dessa teologiska frågor är inte de drivande frågeställningarna i avhandlingen som alltså fokuserar framför allt den språkliga dimensionen av översättningar och begreppsmässiga överväganden.
Däremot är den kristologiska diskursen själva livsnerven i det som Eliasson studerar, utan den skulle inte texterna finnas och inte heller skulle de väcka ett bredare intresse utanför den snäva kretsen av specialiserade språkforskare. På de sista sidorna av avhandlingen kommer Eliasson in på dessa teologiska frågor, och han skriver att ”sådant tänkande i relation till en annan tradition kan vara till hjälp att finna dolda djup i ens egen tradition och forma en ny förståelse berikad av tankemönster, teman och problem från de andra traditionerna”. I det sammanhanget nämner Eliasson speciellt Thomas av Aquino som lämplig dialogpartner med hinduiska filosofiskt religiösa system. Denna teologiska vändning precis innan avhandlingen avslutas är lovande och pekar på den stora teologiska potentialen i Eliassons arbete. Min förhoppning är därför att han kommer att utveckla detta spår i kombination med sin imponerande filologiska kompetens. Men för det krävs andra teoretiska verktyg än de lingvistiska som avhandlingen lutar sig mot. Det blir därmed intressant att följa Eliassons kommande forskningsbana.
Clemens Cavallin är docent i religionshistoria vid Göteborgs universitet.
Ur Signum nr 3/2022, s. 60–61.