Fattigdom kyrka visdom för morgondagens kyrka

För fyra år sedan – åtskilliga år efter sin avgång som ärkebiskop av Bologna påpekade han för en besökare i en sorts bokslut över vår samtid: ”Vi upplever idag en troskris. Människorna avlägsnar Gud mer och mer ur sin vardag. Men jag menar, att tron så småningom kommer att luttras och att man med tillit måste se framtiden an. Vi genomgår en kris som har varit ofrånkomlig. Den befriar oss från mycket som har fördunklat tron.”

Lercaro var inte en vägröjare för konciliets yttre arbetsprogram: ”kyrkans fördjupade syn inåt – kyrkans sändning utåt.” Men han visade i stället på en nästan bortglömd andlig dimension, ja rentav på ett profetiskt perspektiv, som då för tiden varken uppfattades i sin fulla innebörd eller fick ett påtagligt uttryck i koncilietexterna, men som sedan dess allt mera visade sig som ett av konciliets nyckelord: Kyrkan för de fattiga och den fattiga kyrkans mysterium som har förebildats i Kristi människoblivande och i hans liv.

I två tal, som vi nedan återger i utdrag, försökte han sammanfatta sina tankar om ”fattigdomen som kyrkans framtid”. I det första som han höll i slutet av konciliets första session gjorde han en ansats för att visa det som han kallade ”konciliets själ” och dess centrala syfte. Det andra höll han under debatten över konstitutionen om Kyrkan i världen av idag (Gaudium et spes) under tredje sessionen, där han ville framhäva något väsentligt i kyrkans andligt-strategiska stötriktning i dagens värld, om vi får uttrycka oss så.

Att tala om den fattiga kyrkan är givetvis mångtydigt och kan uppfattas som världsfrämmande utopi. I själva verket berör dessa tal aspekter som både uttrycker något trängande för kyrkans aktuella sändning och om hennes djupaste väsen som Kristi kyrka.

En kyrka för de fattiga

Visst framgår det ur hela Nya testamentet att vi kristna och att kyrkan aldrig kan göra tillräckligt för de fattiga, de utstötta, de svältande och lidande. Kristi frälsning gäller ju hela människan och vår kärlek borde enligt Herrens ord vara lika stor som den, varmed han själv har älskat oss och givit sitt liv för oss.

Därvid rör det sig visst inte bara om hjälp, om än den personliga kristna medmänskligheten, kärleken där bakom är ofta av större betydelse än all yttre hjälp.

Men därutöver visar vår samtid, att denna kristna kärlek och hjälp måst ta sig konkreta uttryck i en insats för en mänskligare värld och i en reform av orättvisa strukturer.

Paulus VI har i sin rundskrivelse Om folkens utveckling skisserat ett sådant program som skulle kunna leda från en mindre mänsklig till en mera mänsklig värld:

”Mindre mänsklig tillvaro: De som inte kommer upp till det minimum, som fordras för att leva eller som så stympas av egoism, att deras moraliska existensminimum inte uppfylls. Mindre mänsklig: Olidliga system, om de nu beror på missbruk av egendom eller missbrukad makt, på utsugande av arbetare eller brist på rättvisa i handel.

Mer mänsklig: Att få stiga upp ur misären till den punkt, där man besitter det man behöver. Att få övervinna sociala missförhållanden, få vidgad kunskap och mer bildning.

Mer mänsklig: Ökad insikt om den andres värdighet, anammande av ”fattigdom i anden”, medverkan till det allmänna goda och vilja till fred. Mer mänsklig: Insikt och kunskap om de högsta värdena, om Gud som är deras ursprung och mål. Framför allt mänsklig: Tron, Guds gåva, som mottages med öppen vilja, enhet i Kristi kärlek. ”

Allt detta är visst mycket trängande. Men tidens tecken tyder kanske på något som når djupare:

Solidaritet – en de fattigas kyrka

Utöver alla reformprogram för en mänskligare värld behöver världen kanske ännu något annat: en kyrka som ställer sig själv på de fattigas sida och solidariserar sig med dem, inte bara som institution utan existentiellt och som levande gemenskap.

Madeleine Delbrél, som lämnade sin borgerliga miljö för att helt ägna sig åt socialt arbete i Ivry, det stora inflyttningsområdet i Paris och marxismens högborg, har på ett oförglömligt sätt givit uttryck åt detta krav:

”Världen” i evangeliernas bemärkelse, tycks vara det som är raka motsatsen till Guds rike.

Att gå ut i världen, att ta på sig sitt ansvar som kristen i världen det är att lära känna, att bli granne till, att axla allt det som är främmande för och fientligt till Gud hos vår närmaste granne, eller bland dessa människor.

Det är att tränga in i det land där Gud på visst sätt inte är närvarande, att vandra mot återlösningens okända mål, att vandra som människa bland människor, men som en människa i vilken Gud bor. ”

För kyrkans del innebär detta tvivelsutan en djupgående samvetsrannsakan i vad mån hon alltför mycket har stått på de rikas sida. Visserligen har hon aldrig glömt de fattiga och nödlidande i sin omfattande och ofta heroiska kärleksverksamhet under alla århundradena. Men alltför ofta har hon helt visst också fallit för frestelsen att sanktionera det bestående systemet, att klamra sig fast vid det som gynnade hennes prestige eller hennes trygghet, och förlora ur sikte dess orättvisor och dess omänsklighet.

Kardinal Lercaro var onekligen en av dem som satte fingret på såret och vågade framhäva: i evangeliets anda har de fattiga företräde. I dem förverkligas Kristi närvaro på ett särskilt sätt i kyrkan och därför är Kristi kyrka i evangeliets autentiska syn först och främst ”en de fattigas kyrka”. En så nykter och kritisk skribent som pater Rouquette skrev efter detta tal i tidskriften Etudes (Paris): ”En vändpunkt i kyrkans historia!” Visserligen tillfogade han ur sin erfarenhet som professor i teologins historia: ”Kanske!” Utan tvekan kan man dock påstå att kyrkans självbesinning sedan dess har fördjupats.

Lercaros liv var en slående bekräftelse på hans profetiska budskap. När han 1952 kom till Bologna förklarade han: ”Som fattig föddes jag, som fattig har jag levt, detta skall jag aldrig glömma.” I sitt ärkebiskopspalats och efter sin avgång i villan vid ytterkanten av staden upptog han ständigt ett dussintal pojkar från uppfostringsanstalter och barnhem, med vilka han levde i en stor ”kardinalsfamilj”. ”Ett liv för och nära de obesuttna” erkände kommunisterna i det ”röda bältet”.

Är detta allt? An en gång tycks budskapet om fattigdomen som kyrkans framtid leda till ett djupare allvar:

En fattig kyrka

Här föreligger en svårlöst paradox. Å ena sidan skall kyrkan inkarneras, så att säga förkroppsliga sig i världen. Hon skall hjälpa människorna även i deras materiella och sociala nöd. Hon är som synlig kyrka en institution som inte kan undvara vissa yttre medel. Men samtidigt borde hon vara ett tecken för Kristi mysterium, han som utblottade sig själv, blev ett människobarn som låg i krubban, blev arbetare och bekände: ”Rävarna har sina kulor och fåglarna sina nästen, men Människosonen har ingen plats där han kan vila sitt huvud” (Mt 8:20), och som slutligen dog bokstavligen utblottad och förnedrad på korset.

Det finns ingen lättköpt ”lösning” på denna paradox. Men kanske borde man med Lercaro i sitt andra tal säga: Kyrkans fattigdom består kanske ytterst i en andlig hållning: Hon måste som institution vara ”i denna världen”, förkroppsliga och solidarisera sig med varje tidsålder, med varje samhälle och dess intellektuella och yttre kultur, med dess språk, litteratur och tradition för att så bli ”allt för alla” och på så vis helga dem.

Men på samma gång får hon aldrig krampaktigt stanna i dessa kulturer, i dessa samhällsformer, tidstraditioner och stilar. Hon är som en pilgrim alltid på väg genom tiderna och kulturerna. På så sätt måste hon vara ”fattig”, dvs. villig och öppen att överge och lämna allt som har varit, för att så kunna bli ett tecken och redskap för Guds rike i varje ny tid och kultur.

Är inte just detta ett av vår tids stora och svåra problem för kyrkan, att som en fattig och ödmjuk pilgrimskyrka öppna sig för den nya epok som vi nu står mitt uppe i? Enbart i en så uppfattad kyrkans fattigdom synes hennes framtid ligga.

Men även därmed har vi ännu inte berört den djupaste frågan, fattigdomens egentliga hemlighet.

Den ”heliga fattigdomens” hemlighet

Vilken sorts ”fattigdom” är det vi talar om? – I fattigdomen döljer sig en hemlighet som rör vid själva den kristna trons grundval. En japan, Shimomura Toratarb, professor vid Tokyos Education university, vars specialämne är filosofins förhållande till matematik och naturvetenskap, skrev för några år sedan en bok om Franciskus av Assisi. I ett kapitel om fattigdomen där också ”solsången” kommer på tal konstaterar han: Utblottelse syftar i kristendomen inte såsom i den österländska andligheten till inre frihet, utan till människans inre vanmakt som stöder sig helt och enbart på Gud. Denna fattigdom är inte ett medel för att uppnå ett mål, utan den är en gudsgåva. I grund och botten är den egentligen ”gudsförtröstan”. Den är negativ i det att den utblottar på allt. Den är positiv i det att den uppenbarar människans oreserverade generositet och Guds nåd. Och han fortsätter:

”Den restlösa och ursprungliga fattigdomen avvisar allting som innebär en återförsäkring, och den erkänner sin egen vanmakt. Här öppnar sig vägen till fullkomlig förening med Gud och Kristus, här blir allting till nådegåva och hela existensen till nåd. Här lyfter sig tacksägelsen för allting. Vår oersättliga strävan är inget självändamål: att kasta oändlig tacksägelse i en bottenlös avgrund, det är dess religiösa innebörd: … Också den egna existensen blir till nådegåva, eftersom den ingenting mer äger … I ett sådant liv blir alla ting till syskon som lever med en. Naturen är inte längre som en inskränkning som står hindrande i vägen för människan … Solsången avslöjar ett hjärta som är fullt av religiös bävan . . . I det frivilliga utblottandet blir Guds närvaro och verkan uppenbar och låter denna världens gudomliga ordning bli genomskinlig. Att avstå från ting betyder inte att man slutar att glädjas över dem. På ett paradoxalt sätt är det just så som alla goda ting kommer oss till del. Och allt är en nådegåva.”

Det är häpnadsväckande att just en hyperkritisk japansk filosof och forskare har trängt in i Franciskus’ och därmed i den kristna fattigdomens innersta hemlighet. Inte människans självhävdelse som försöker skapa och fullborda sin tillvaro ur egen kraft, utan i själva verket hennes innersta beroende av Gud och hennes sökande efter det absoluta och Guds svar på denna människans längtan är det som uppfyller oss med rikedom och ”förverkligar” oss. Detta svar har uppenbarats i Guds Sons mysterium, hans som utblottade sig själv, blev fattig när han antog tjänare-skepnad och kom i människogestalt för att visa oss ”Frälsarens godhet och kärlek” (Tit. 3:4) och göra oss fria och rika i sin nåd.

Ur två koncilietal av kardinal Lercaro

Kristi hemlighet i Kristi kyrka är alltid, men framför allt i vår tid, Kristi hemlighet i de fattiga, ty kyrkan är, som vår helige fader Johannes XXIII har sagt, förvisso allas kyrka, men framför allt de fattigas. Vi motsvarar inte vår uppgift, Guds plan och människornas förväntningar, om vi inte gör vårt arbete, vår lära och lagstiftning, ja själva detta konciliums själ till Kristi hemlighet i de fattiga och hans budskap till de fattiga.

I nuvarande läge är uppgiften trängande, konkret, aktuell: I jämförelse med andra tider förkunnas Kristi budskap mindre ivrigt för de fattiga, och de tycks i sitt hjärta stå mera fjärran och främmande för Kristi budskap i kyrkan.

I vår tid förhånas fattigdomen bland den övervägande delen av mänskligheten av minoritetens omätliga rikedomar därigenom att massornas armod mer och mer föraktas och den köttsliga människan traktar efter ständigt större välmåga.

Det kan räcka att nämna några exempel, som våra reformdekret sedan får komplettera, naturligtvis med klokhet och måtta, men också kompromisslöst och uppriktigt:

– begränsning i bruket av materiella ting, framför allt av dem som i sig försvårar för fattigdomen att bli synlig, enligt ordet: ”Guld eller pengar har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig.

– en ny livsstil och nya umgängesformer för kyrkliga dignitärer. De måste uppträda så att de inte väcker förvånad undran hos vår tids människor och inte blir till anstöt för de fattiga. Vi, som ofta verkligen är fattiga, får inte verka som om vi vore rika.

– trohet mot fattigdomen i de religiösa ordnarna, inte endast för den enskilde, utan även för hela gemenskapen.

– ett nytt förhållningssätt i ekonomiskt hänseende. Låt oss avskaffa vissa institutioner från gångna tider, som inte är till någon nytta och som endast hindrar ett fritt, generöst apostoliskt arbete.

Låt oss visa oss läraktiga inför den gudomliga försynens plan, låt oss bejaka och ta i anspråk det företräde som evangelisationen av de fattiga har, och det kommer inte att bli svårt att, med den helige Andes hjälp och under Guds moder Marias beskydd, finna en trovärdig metod för alla problem, i lära och praxis, för att i hela dess fullhet framställa Guds eviga och oföränderliga evangelium utan inskränkningar, utan försvagning.

Kyrkan måste – där så är nödvändigt – med förtroende avstå från vissa kulturella ”rikedomar” eller inte lägga någon större vikt vi dem, inte berömma sig av dem och endast i begränsad utsträckning förlita sig på dem. Ty dessa rikedomar sätter inte alltid ljuset från evangeliets budskap i ljusstaken, ofta snarare under skäppan; de utgör ofta rentav eterhinder för kyrkans utbredning genom prestationer från en ny kultur eller genom skatter från gamla kulturer, som blommat upp utanför kristendomens gränser.

Dessa rikedomar kan hindra kyrkans budskap att nå ut; de kan skilja mer än förena, utesluta fler människor än de övertygar eller drar till sig.

Jag begär inte alls någon utarmad teologi eller en den blotta förnekelsens fattigdom. Även på bildningens område gäller det att skilja mellan evangelisk och människan ovärdig fattigdom. Det är inte den senare utan den förra jag önskar; inte okunnighet och inskränkthet, utan nykterhet och målmedvetenhet, andens rörlighet, generositet, oförvägenhet (att våga slå in på nya vägar, vilket förvisso inte kan ske utan fara), förståndets nykterhet och ödmjukhet, vari den sanna och rikaste övernaturliga visheten består, och samtidigt finkänsla för aktualitet samt en äkta historisk realism.

Slutligen menar jag inte att vi skall avstå från det kulturella arvet för försakelsens egen skull, utan jag avser en försakelse, genom vilken nya rikedomar skall förvärvas och genom vilken vi kan uppnå – åtminstone med rent mänskliga mått mätt – en större förståndets skärpa och större exakthet.

Kyrkan har alltid försäkrat, att hon inte identifierar sig eller undervisar med något visst system, med någon särskild filosofi eller teologi. Hittills har emellertid den åtskillnad som borde följa därav erkänts mer i teorin än i praktiken.

Nu vore det på tiden att allt tydligare göra kyrkan och hennes väsentliga budskap fria från ett visst kulturellt instrumentarium som många kyrkomän på fullt allvar anser vara oföränderligt och allmängiltigt.

För att kunna öppna sig för en äkta dialog med den samtida kulturen måste kyrkan i det evangeliska armodets anda göra sin bildning allt rörligare och mer och mer vända sig till den Heliga skrifts och det bibliska tänkandets och framställningens rikedomar. Hon får inte vara rädd att för den skull bli mindre förstådd av människor eller att göra dem besvikna. Människor väntar sig – om vi tänker efter – ingenting annat av kyrkan.