Frihetens profeter och profitörer

Visst var det uppbyggligt att en sen novemberkväll se och höra Hans Nestius i TV göra avbön för den brist på förutseende om konsekvenser som utmärkt hans och andras kampanj ett tiotal år tidigare för allsköns sexuell ”frihet”. Också då var det TV som tillhandahöll plattform och megafon åt Nestius och liktänkande. Fria aborter och fri pornografi fick vi småningom, men uppenbarligen också en del annat som man inte direkt avsett.

I den församling som uppbådats i Studio S saknades helt företrädare för dem som aldrig satt sin tillit till den sexuella frihetens evangelium, och förekomsten av sådana hade kanske kunnat störa den gripande botfärdiga stämning, som nu skapades. Möjligen gick det litet för långt, då i programmets sista minut Nestius gavs möjlighet att åter dubba sig till banerförare, men nu för ett annat korståg, i motsatt riktning och under andra slagord.

Den fråga man ställer sig är varför den groteska exploateringen av kvinnan och den allmänna brutalisering och nedsnaskning av sexualiteten, som följt ”friheten” i spåren, just nu nått något slags kritiskt stadium. En orsak är uppenbar: i enlighet med den nya rättsfilosofi, där den ekonomiska brottsligheten är den i särklass grövsta, blir sexträsket dräneringsmoget först sedan man kunnat nagla fast de skumma ekonomiska intressen, som profiterat på ”friheten”. Det kan ju förefalla något märkligt att det först senhösten 1976 skulle blivit uppenbart att det finns kommersiella intressen förknippade med prostitutionen. I dag förefaller det uppstå en förvånande enighet om att 60-talets visioner om det sexuellt frigjorda samhället knappast blev verklighet. Friheten blev inte frihet för de underprivilegierade och avsidestagna. Dessa har genom den tilltagande konsumtions- och prestationshysterin kring sexuallivet blivit mer frustrerade än någonsin, samtidigt som de ständigt och offentligt utsätts för misstanken att inte vara fullt normala. Den enda sexuella variation, för vilken ingen förståelse står att finna är ju kyskheten. De starka, både i fysiskt och ekonomiskt hänseende, har däremot erbjudits nya jaktmarker, och bytet är som vanligt de svaga, de beroende, de unga etc …

Hela denna kampanj för sexuell ”frihet” har på ett fantastiskt sätt lyckats åstadkomma allt det den utgav sig för att bota. Eftersom motståndarna alltid kunde avfärdas som moralister eller religiösa fanatiker, kunde man argumentera på ett sätt som varit omöjligt om något annat allvarligt samhällsproblem. Under något eller några år efter liberaliseringen av sedlighetslagstiftningen i Danmark och Sverige kom en ström av artiklar och t o m sociologiska avhandlingar, som kunde visa att lagändringarna lett till en minskning av sedlighetsbrotten. Sedan började siffrorna för våldtäkt etc. stiga i minst samma takt som förut, och oregelbundenheten i kurvan avslöjade sig som den naturliga anpassningen hos allmänheten, polisen och domstolarna till en ny lagstiftning och de nya värderingar som den uttryckte. Hur många analyser har ni läst av denna senare utveckling?

Det första förebudet om att vinden vänt, kom med reaktionen på sexualbrottsutredningen med dess grumliga resonemang i ansvarsfrågan vid våldtäkt och dess förslag till förändring i kopplerilagen, som skulle göra prostitution till ett hemarbete som många andra. Efter TV-debatten intervjuades i Dagens Nyheter 28 nov. utredningens kvinnliga ledamot. Enligt henne skulle prostitutionen onödiggöras om inte vissa kvinnor undertryckte sin lust och sin sexualitet. Vilken briljant ide: de verkligt ansvariga för prostitutionen är de kvinnor som inte lever ut sin sexualitet i den utsträckning som våra sexprofeter anser vara naturlig. Då blir onekligen avkriminaliseringen av våldtäkt ett självklart och angeläget krav. Efter tio års frihet är receptet mot dess följder fortfarande mer av samma vara: ”Sex utan skam dämpar porren.”

Det är nu visserligen regel i vårt samhälle, att sexualupplysarna aldrig får sina utfästelser infriade, och aldrig ställs till ansvar för detta. Men nu finner vi tydliga tecken på en helt ny förmåga att erkänna begångna missbedömningar. Givetvis inte hos själva RFSU. En skrivelse sådan som företaget tillställde den nya regeringen, skulle om den kommit från någon rörelse eller organisation på någon annan sektor av samhällslivet, uppfattats som en pretentiös löjlighet. RFSU behandlas dock med en obegriplig vördnad.

DN:s ledare 26 nov av SN slutade sålunda: ”Om 14-årsflickor prostituerar sig på gatorna i Stockholm och polisen påstår att detta problem inte går att göra något åt, måste vi säga oss att vi gemensamt som samhälle, är blinda för vad som är centralt och viktigt i livet.” Det är välgörande klarspråk, men man hade önskat att ledarförf. varit mer specifik om den ”samhällsutveckling som vi alla är medansvariga för och på många sätt har fördel och lycka av”.

Döljer sig bakom formuleringen möjligen insikten om, att den del av den ”sexuella frigörelsen” som skapat tonårsprostitution, barnporr och dylikt, måste förstås som ett bifenomen till marschen in i det kontraceptiva och permissiva samhället, vars kännetecken är det totala särskiljandet av sexualiteten som konsumtion och som reproduktion? Nog bör bilden ställas samman med familjens sammanbrott, påhejad av debattörer och neutralt iakttagen av lagstiftare, och den därmed sammanhängande barnfientlighet, som yttrar sig i abortsiffrorna och en hotande avfolkning.

Dessvärre har den nya kampanjen mot sexuallivets degradering hittills varit lika illa underbyggd och genomtänkt som kampanjen att släppa sexuallivet fritt. En FPU-ordf. visade i TV hur svårt det är. Givetvis borde pornografi och prostitution beivras, men samtidigt var det utmärkt att all ”tabuisering” försvann. Så skall en riktig tulipanaros låta!

Den nuvarande stämningsomslaget kunde kanske ge lipet råg i ryggen åt dem som aldrig deltagit i ”befrielserörelsen” och som endast i någon synnerligen överförd betydelse är medansvariga för och haft glädje och fördel av det permissiva samhället.

Profeterna är nu i färd med att kollektivt två sina händer, och kasta smutsvattnet över profitörerna. Men det var inte porrförläggare, sexklubbsägare och vanliga hallickar, som ledde den kampanj, som möjliggjort deras förmögenheter.