Inför V-77

Ekumeniska stormöten har ofta den nackdelen att man reser dit, deltar i uppbyggliga eller medryckande gudstjänstarrangemang och lyssnar till en rad djupsinniga föredrag. Men även om man skulle bära med sig hem ett glatt minne av en storartad händelse, är dess verkan på hemmaplan vanligtvis mycket obetydlig. Det nya allkristna riksmötet V-77 i Västerås den 10–14 augusti nästa år står framför dörren under temat ”Ett folk på väg”. För att förebygga en alltför ytlig ekumenik har programkommittén satt värde på en intensiv förberedelse i de enskilda församlingarna. Detta förberedande arbete på hemmaplan skall dessutom underlättas av en studiebok över Petrus’ första brev. Den bär själv titeln ”Ett folk på väg” (Gummessons, c:a 22 kr.) och har utgivits av en författargrupp ur olika samfund.

Man kan med glädje lyckönska arrangörerna för V-77 till den förträffliga tanken, att i samband med ett ekumeniskt stormöte återvända till en av det kristna livets källor. Även valet av Petrus’ första brev kan bara välkomnas. Denna skrift skildrar ju på ett levande sätt en situation i fornkyrkan, som inte är så olika vår egen. Framförallt måste här betonas att författarna på ett skickligt pedagogiskt sätt lyckats med att levandegöra ett dokument som skrivits för tvåtusen år sedan. De har undvikit den stora faran att skriva en salvelsefull och uppbygglig traktat om en av bibelns ”heliga” skrifter. De har vågat att sätta in detta brev i det konkreta sjudande livet bland de första kristna församlingarna några årtionden efter Kristi död och uppståndelse. Genom att återföra brevet till den ursprungliga historiskkulturella miljön har de lyckats att avlägsna dess frågor och problem ur den sedvanliga abstrakta eller uppbyggliga religiösa sfären och aktualisera dem för vår moderna kristna situation.

Tyvärr, och detta ”tyvärr” bör understrykas, har denna i övrigt utmärkta kommentar till Petrus’ första brev på grund av författargruppens religiösa hemvist (Svenska Missionsförbundet, Pingströrelsen, Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen) fått ett drag som skulle kunna kallas för ”kristen slagsida”. Den frikyrkliga och därmed ensidiga förståelsen av de bibliska termerna kommer fram på en rad ställen. Medan Petrusbrevet betonar, att Gud ”genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda har fött oss på nytt” (1:3) och att vi ”räddas genom Jesu Kristi uppståndelse” och ”av vattnet i dopet” (3:21) samt att vi ”är födda på nytt … genom Guds levande och bestående ord” (1,23), kommer denna tanke på Guds omfattande historiska handlande med oss nästan att försvinna, när det sägs i boken att pånyttfödelsens under sker, när vi ”i tro och lydnad” ger ”vårt svar på Guds nådeserbjudande” (s. 35), som om Guds verk var detsamma som ett daterbart och emotionellt konstaterbart ögonblick i min individuella historia. Man kunde också fråga, varför författarna skriver: ”Vi har lätt för att göra tron till något som mest rör förståndet . . .” (s. 34) och därigenom misstänkliggör trons intellektuella sida och dess sanningshalt. Däremot antyds på inget sätt att tron i dag av vida fler kristna görs till ett emotionellt känslosvall eller en trevlig gemenskapsupplevelse. På ett liknande sätt kunde uppfattningen av en rad andra termer kompletteras och ibland ifrågasättas. Därför skulle man ha önskat att författarna hade rådfört sig även med exegeter och teologer ur andra samfund.

Trots denna kritik kan man ändå önska att många kommer att delta i de studiekurser som anordnas på flera ställen kring denna studiebok. Man kan hoppas att i enskilda gruppers diskussioner och framförallt på själva riksmötet växer fram en djupare och mer omfattande förståelse av den kristna tron och en allt större längtan efter enheten i denna tro.