Manipulationer och experiment med människan

De etiska problem som hör samman med den snabba utvecklingen inom medicinsk och biologisk forskning pockar allt mer på ett konkret ställningstagande från ansvariga och specialister. Problematiken har konkreta följder för medicinen i stort genom att den allt längre drivna tekniken gör sig gällande på skilda nivåer, såväl inom hälsovården som inom den medicinska forskningen. Debatten har nått långt utanför specialisternas trånga krets. Allmänheten upplever hur den moderna biologins landvinningar både kan innebära något löftesrik och något riskfyllt med direkta etiska konsekvenser. Man börjar allmänt undra vart vi är på väg. Den internationella pressen bevakar vad som sker på området, så gott det sig göra låter och inbjuder regelbundet ansvariga, naturvetenskapsmän, jurister, sociologer och experter på moralfrågor att uttala sig så lättfattligt som möjligt om sin syn på utvecklingen.

Med tanke på det begränsade utrymme som står oss till buds får vi nöja oss med att ta upp några frågeställningar med anknytning till de genetiska manipulationerna, problemen som hänger samman med rashygienen i stort, möjligheterna till diagnoser före födelsen samt tekniken för återimplantation. Vissa problem som hänger samman med de biologiska experimenten samt möjligheterna att påverka människans beteende skall också beröras.

Den genetiska manipulationen

Vid en kongress i New York 1975 diskuterade man bl a utvecklingsmöjligheterna inom molekylärgenetiken och därtill hörande etiska och vetenskapliga problem. Två huvudtemata togs upp:

1. möjligheterna att utnyttja ombildningar av DNA (den molekyl i cellen som bär det genetiska budskapet) inom en socialt och politiskt inriktad genetik liksom samarbetet mellan samhälle och vetenskapliga institutioner beträffande genetiska manipulationer.

2. behandling av genetiskt betingade sjukdomar med mål bl a att söka förhindra abort.

Kongressen var ett konkret uttryck för det allmänna intresse biologisk och genetisk forskning åtnjuter i vår tid. Det kan vara lämpligt att börja med en konkret landvinning inom genetiken som en nödvändig bakgrund för att sedan gå över till medicinsk-biologisk forskning i stort.

Det började för 5 år sedan i och med att man blev i stånd att med hjälp av långt driven teknik dela DNA molekyler i specifika beståndsdelar och sedan sammanfoga dem på nytt i olika föreningar.

Det är fr.a. två genetiska virusliknande substanser som finns i colibakterier som för närvarande används som vektorer (bärare) i dessa försök. Man tillför dessa substanser nya fragment av ett främmande DNA, varvid de fortplantas i bakterien. Det kan vara intressant att nämna i detta sammanhang att man har för avsikt att utnyttja dessa resultat, inte bara i den genetiska forskningen, utan även inom medicinen, den kemiska industrin och jordbruket. Man kan sålunda tänka sig att på ett billigt sätt framställa olika biologiska substanser som t.ex. hormoner och andra preparat som används inom den kliniska medicinen och odla dem i stor skala.

Emellertid framhölls redan 1973 i varnande syfte risken för tumörutveckling och immunitet mot varje form av behandling genom dessa modifikationer av bakterier och virus. Det faktum att 5 000 infektioner, mer eller mindre allmänt utbredda registrerats vid våra laboratorier under de sista 30 åren visar att man möjligen tappat kontrollen vad beträffar de smittoförande substanserna. 1974 varnade man för vidare experiment på den inslagna vägen men efter ett internationellt uppehåll på 7 månader hävdes embargot.

Man införde dock vissa säkerhetsföreskrifter: urval av nya vektorer som inte kan överleva i människan, experiment på betryggande platser typ Blockhaus i Fort-Detrick, hot Lab i Bethesda.

Eugenik-problematiken

1. Låt oss därmed vidga debatten. Den genetiska manipulationen som utgör motivet för en hel science-fiction litteratur och som sysselsätter framtidsforskarna är ännu en myt. Och förblir kanske så länge än. Frågeställningen är en annan och av mer fundamental natur: en viss genetisk kirurgi blir möjlig. Även om mycket positivt kan tänkas komma ur dylika framsteg och vissa konkreta resultat redan kan pekas på måste man ändå fråga sig vilka risker som finns förbundna med en sådan utveckling, nämligen, om rasförädlingspåverkan blir satt i system.

2. Vi upplever dessutom en svindlande utveckling när det gäller att ställa diagnos på tidiga genetiska sjukdomar. De uppgår enligt uppgift till omkring 1600, 40 av dem kan redan nu upptäckas genom provtagning från fostervatten på ett mycket tidigt skede av havandeskapet utan allvarlig risk för vare sig foster eller moder. Man tappar ut lite fostervatten i vilket ingår beståndsdelar från fostrets hudceller. Dessa odlas och efter 2–4 veckor kan man genom studium av kromosomuppsättningen fastställa genetiska sjukdomstillstånd med 90°16 säkerhet. Nyligen gjorda tekniska framsteg har lett till att man kan utsätta fostrets kromosomer för bl.a. ultraljudundersökning av kromosomerna och därmed nå säkrare resultat.

Man kan i Frankrike räkna med att varje år kommer att födas 100 000 barn till mammor över 35 år. Man vet att från den åldern risken för genetiska störningar är stor. Möjligheten till diagnostik före födelsen är därför något mycket viktigt och upplysande.

Är kromosomanalysen idag närmast informativ kommer den en gång att kunna innebära att man med hjälp av genetiska manipulationer eller genetisk kirurgi skall kunna ersätta den sjuka genen eller på syntetisk väg framställa den friska motsvarigheten till felaktiga gener. Eventuellt kan man i framtiden

genom kännedom om kromosomuppsättningen hos människan manipulera och ”skapa om” den genetiska informationen så att man får fram en människa med önskade egenskaper och önskat beteende.

Vi befinner oss emellertid ännu ljusår från en dylik landvinning. Men en direkt utläsning av den genetiska koden är nästan möjlig. G. Thomas vid Berkeley får exempelvis fram en direkt läsning av DNA-molekylens genetiska budskap utan att förstöra den, genom användande av elektroniskt mikroskop. Den första genen isolerades redan 1965 av Shapiro och Beckwith vid Harvard-universitetet.

3. Sedan några år har betydande framsteg gjorts inom återintroduktions- och återimplantationstekniken av befruktade äggceller: dylika framsteg medför konsekvenser för det direkta arbetet på mänskliga embryon.

Härvid lämnar vi också framtidsaspekter därhän och konstaterar bara att sådana framsteg kan få omedelbara konsekvenser för våra kunskaper om fosterstadiet, liksom öka möjligheterna till utforskandet av genetiska och andra hinder för fostrets utveckling.

Vad man i första hand vill nå fram till är utexperimenterande av vaccin mot röda hund, utforskning av nya mediciner, eliminering av ev. fosterskadande faktorer, experimentella studier av fostersjukdomar, forskning kring nya vägar att diagnostisera dessa, kunskap om och förhindrande av patologiska mongolida processer eller andra ärftligt betingade sjukdomstillstånd.

Man kan genom tillförsel av speciella hormoner hos kvinnor samtidigt få fram ett eller två ägg, allt efter behov, under menstruationscykeln. Genom ett enkelt kirurgiskt ingrepp som utförs under narkos kan man genom bukväggen få fram ett eller flera av dessa äggceller.

Edouard Boné är jesuit och professor i biologi vid universitetet i Louvain. Sedan ett år är han generalsekreterare för Federation Internationale des Universites Catholiques. Artikeln är något förkortad och har även publicerats i Revue theologique de Louvain 1975, fasc. 4.

Befruktade i provrör med sperma från en givare blir dessa ägg under loppet av 5 dagar, alltjämt i provröret, bärare av 32 celler. Hos lägre däggdjur, råttan t.ex., kan utvecklingen fortskrida i provröret, genom tillförande av moderkaka, fram till 2/3 av den normala tiden. Snart kommer säkert lägre stående däggdjur att kunna framfödas i provrör. Hos människan måste en återimplantation ske i livmoderslemhinnan före 7` eller 8` dagen: ägget kan då eventuellt fortsätta en normal utveckling. Utan denna återimplantation finns det ingen möjlighet för ett mänskligt embryo att fortleva.

Manipulationer eller genetisk kirurgi, tidig diagnos av ärftliga sjukdomar, teknik som möjliggör att man kan komma åt nödvändiga substanser, befruktning och återimplantation – det blir kring dessa huvudlinjer kommande biokemisk forskning kommer att kretsa.

4. Den nya möjligheten till tidigt fastställande av brister eller genetiska abnormiteter genom analys av fostervattnet inträffar i en tid då man just står inför en ändrad attityd till aborten i vida kretsar åtminstone i Västerlandet. Man behöver inte längre nöja sig med att hoppas att det barn som skall födas blir normalt, man har rätt att få veta om det bär på anlag till mongolism eller andra genetiskt bestämda sjukdomar.

Om det visar sig vara fallet behöver man inte längre finna sig i sitt öde. Den allmänna opinionen finner det allt naturligare att en dylik grossess avbryts. I detta nya klimat kommer inställningen framledes att förändras till föräldrar till barn med grova medfödda handicap. Den spontana sympati dessa drabbade människor mötts av kan med tanke på de nya tekniska framstegen förvandlas till indifferens eller rent av förakt och fördömande sedan det kan tyckas att de med berått mod låter ett barn födas till ett icke människovärdigt liv. I det klimatet förvandlas lätt möjligheten till en social plikt. Kommer det i ett samhälle där man med allt större kunskaper lyckas behärska det mesta, där allt planeras och ställs i inbördes samband att finnas möjlighet för personliga värderingar och ställningstaganden? Eller måste alltid pressen från samhället bli avgörande för individens sätt att handla? Ett samhälle som allt mer iklär sig rollen som garant för individens och kollektivets bästa. Det kan alltså uppstå inom en snar framtid en kollision mellan individens frihet och samhällets urvalspolitik på hälsans område.

Experimenten

Alla experiment måste för att framsteg skall kunna göras inom biokemisk forskning till sist utföras på människan. Det rör sig om en nödvändighet, men också om en frestelse. Visst är målet med all bio-kemisk forskning att minska människans lidande. Men experimenten sker inte utan risk och påfrestning för individen. Frågan är hur man skall kunna vidmakthålla en jämvikt och hålla sig inom acceptabla gränser. När har samhället rätt att tillåta att vissa utsätts för skadeverkningar i sökandet efter nya möjligheter som senare skall komma andra till godo? De medicinska experimenten kan lätt börja pocka på allt större möjligheter, bli djärvare, ställa allt större krav, bli allt mer sofistikerade. I diverse undersökningar som gjorts har man konstaterat att de som utsatts för medicinska experiment aldrig tillfrågats om de var villiga att ge sitt samtycke.

Experiment på embryon, speciellt på sådana som anses sakna möjlighet att utvecklas normalt. För att komma fram till en teknik för att kunna rädda foster som befinner sig i ett kritiskt stadium med små chanser att leva vidare användes foster som avlägsnats i samband med legal abort, i experimentellt syfte. Dessa appliceras på en konstgjord moderkaka och kan vara upp till 24 veckor gamla. I Nuvarande läge kan man bara räkna med att fostret klarar sig högst några timmar under dylika betingelser. Men gäller det exempelvis foster på 1000 gram kan man tänka sig att tekniken kommer därhän att experimenten förlängs. Inför dylika perspektiv går de bioetiska värderingarna isär bland forskarna.

Professor Robert S. Morison vid Cornell universitetet påpekar för det första att eftersom abort medges har fostrets rätt till liv spelats ut. Rätt till liv är inte heller applicerbart på något som ännu inte utvecklats så långt att det kan talas om att ett yttre hot föreligger mot livet självt. Alltför viktiga landvinningar ligger inom räckhåll för att man skulle ha rätt till betänkligheter på den punkten, menar prof. Morison. Andra ifrågasätter emellertid det moraliskt försvarbara i denna typ av experiment. I Amerika förbjöds enligt en lag från 1974 allt experimenterande med foster vare sig före eller efter abort såvitt experimentet inte avsåg att rädda ett foster i fara. Hypotesen verkar orealistisk. Denna lag hade bara ett provisoriskt värde, 1975 granskade man den och fann den illa formulerad och ogrundad. Man visste väl vid det laget att Enders och Weller (Nobelpriset i medicin 1965) provat polio-vaccinet genom virusodling på celler.

Experiment med fångar. Experiment med fångar är ingenting nytt. I Auschwitz och Buchenwald var det satt i system. Offren tillfrågades inte om de samtyckte till dessa experiment. Idag sker experiment i fängelser i fria demokratiska länder. Och man säger att det är med fångarnas goda minne. De sker exempelvis i syfte att studera antalet sädesceller som bildas genom upprepade provtagningar från båda testiklarna.

Vissa experiment som går ut på att studera kroppens reaktion på virus och gifter har lett till dödsfall. Man understryker att det står fångarna fritt att medverka men är de verkligen fria? Rör det sig inte snarare om formlig utpressning? Man lockar med pengar som fången kanske inte kan undvara om han vill skaffa sig en bra försvarare t.ex.

Manipulationer med det mänskliga beteendet. Mentalsjuka, sexuella förbrytare, schizofrena, människor med ångestsymptom, epileptiker, alkoholister och narkomaner kan i viss utsträckning få hjälp genom påverkan av beteendet tack vare en serie tekniska landvinningar inom psykokirurgin. Man har i det avseendet kommit långt. Trepanationer och lobotomioperationer tillhör ett passerat stadium. Den nya tekniken hör hemma inom neurokirurgi, farmakologi, chockbehandling och elektrodbehandling.

Neurokirurgin. En stor serie ingrepp kan göras för att påverka exempelvis hyperaktiva barn, epileptiker och patienter med kroniska tvångsneuroser. Principen är den att man går in med ett elektriskt instrument och förstör vissa områden i hjärnan.

Elektrisk metod. Elchock-behandlingen är redan beprövad. Idag är den mer diversifierad än förr. Elektroder kan placeras inne i hjärnans lust- eller smärtcenter och genom enkla elektriska stimuli kan man framkalla känsloreaktioner som kan användas i terapeutiskt syfte.

Farmakologin. Forskningen kring psykofarmaka har tagit fart framför allt sedan 50-talet och är idag av stor betydelse. Vissa riskmoment finns dock knutna till denna form av medicinering.

I Skinners kölvatten har vi en rad metoder som går ut på att påverka beteendet genom att sammankoppla en oangenäm förnimmelse med ett avvikande beteende man vill få bukt med.

Vetenskapsmännens inställning till eventuella risker med dylika experiment syftande till politisk och social anpassning av patienten varierar mycket. Frank Ervin, medförfattare till Violence and the Brain, anser att man bör söka få fram ett alarmsystem på tidigt stadium som tillåter att man upptäcker individer med utpräglade våldstendenser, spårar sådana som kan tänkas lockas med i demonstrationer och framför allt rasuppror. Därmed kunde man få bukt med en hel del sociala oroselement menar han.

Etiska synpunkter

Efter denna presentation av diverse områden inom biomedicinsk forskning skall vi något fundera över den därmed sammanhängande bioetiska problematiken. Det rör sig sannerligen om en hel räcka brännande problem som i hög grad berör oss människor idag och där inte minst den kristne måste ta ställning. Listan växer för varje dag i takt med teknikens svindlande landvinningar. Beröringspunkter förenar forskningsfält som tidigare inte hade något gemensamt. Man skönjer redan revolutionerande intrång på områden som själva livsstarten, med avbrytande av grossess, möjlighet till diagnoser på fosterlivet, tidig upptäckt av ärftligt betingade defekter hos fostret, kontrollerad ägglossning, konstgjord insemination, spermie och äggbanker (det finns redan tre i Frankrike), befruktning i provrör, icke-sexuell reproduktion genom cloning’, möjlighet att påverka avkommans kön, manipulationer med DNA-molekylen och därmed möjlighet att påverka den spontana arvsprocessen, ingrepp som syftar till att höja barnets intelligens och som utförs redan på fosterstadiet, liksom olika slag av rasförädlingsprogram. Vidare transplantationsteknikens framsteg, psykokirurgin, experiment på människan utan medgivande från den som utsätts därför och experiment på foster. Vi har vidare problematiken som hör samman med befolkningsexplosionen såsom barnbegränsning, aborter och sterilisering, påtvingad eller laglig. Många av dessa frågor befinner sig ännu så länge i samhällets periferi och man förhåller sig mycket olika till utvecklingen, allt beroende på religiösa attityder, ekonomiska och demografiska förutsättningar osv. Det vore orätt att inte klart deklarera att många både enskilda och institutioner tagit ställning just på det etiska planet med hänsyn till den framtid som kan väntas med tanke på teknikens ständiga framsteg. Det gäller att värna om människan och hennes fysiska, psykiska och intellektuella integritet. En mer generell information ges av pressen och den kommer säkert att påverka gemene man till att ta ställning och bli förtrogen med frågeställningarna.

Inför nya vetenskapliga rön gäller det att inte omedelbart komma med ett moraliskt omdöme. En ny teknologi ger samtidigt upphov till nya möjligheter och till faror som bör undvikas. Det gäller inte att avgöra i förstone om denna nya teknologi skall praktiseras eller ej. Det gäller snarare att veta hur man vill utnyttja den. Har vi för avsikt att dra nytta av den? Hur stor är vår valfrihet?

Avvaktan, bromsning av vetenskapen är inte en framkomlig väg; det finns forskare som slagit in på den linjen, Max Born t.ex. efter atombomben. Biologer skulle idag kunna tänkas känna sig frestade att slå in på samma väg. Det är inte realistiskt, och inte heller värdigt människan. Man kan inte stoppa sanningen. Människan är i sig nyfiken och otålig när det gäller kunskap och förändring. Ingen kapitulationspolitik med andra ord. Människan är det som påverkar världen, det faller på henne att planera, kontrollera och behärska. Jean Danielou skrev någonstans att det mest bibliska är tekniken. Teknologin är i sig varken ond eller god. Den är ett medel, ett av många instrument som står människan till buds i hennes väg mot det rätta förverkligandet av sig själv. Naturen själv utgör en integrerad del i denna växtprocess. Man får inte betrakta denna natur – människans biologiska natur då framför allt – som något en gång för alla givet. Profant sett likaväl som i ett kristet perspektiv måste människans sanna identitet hänföras snarare till framtiden än till det förgångna – i ett teknologiskt och eskatologiskt perspektiv. Bägge bör ses i ett sammanhang. Futurum (det man bygger upp) och adventus (det som skall komma) är mer normativt upplysande än det från början givna.

Om människan är oavslutad och i vardande så är det i dubbel mening. Både vad beträffar hennes kunskap och hennes praxis. Människan känner sig själv otillräckligt. Tar man den mänskliga naturen som referens, finner man i den en norm för det mänskliga sättet att vara, då erkänner man denna dubbla karaktär av något oavslutat. Det handlar om en natur som vi inte helt utforskat och vars hela vidd vi otillräckligt känner till och med i nuvarande läge. Och vidare är det en natur som är i ständigt vardande och vars möjligheter till vidareutveckling vi måste garantera. I sin egenskap av oavslutad måste människan bli föremål för sin egen teknologi. Alltsedan hon fick hemortsrätt på denna planet blev hennes egen natur liksom naturen som omger henne teknonatur. En dialektik som på anglosaxiskt håll brukar betecknas med man-the-made och man-the-maker.

Härmed har man emellertid ingenting sagt om den orientering, de villkor och de begränsningar som en dylik teknologi skall kännetecknas av. Samtidigt upplever man idag mer än någonsin ett behov av normer. Teknologin får inte bara rusa på blint i en okontrollerad bana. Vi har redan många gånger understrukit att på ett rent mänskligt plan måste vetenskap och teknik försvaras som grundförutsättningar för släktets fortbestånd. Man kan inte tänka sig någon form av marsch tillbaka. Vi skall ju inte återgå till stenåldern! – De problem som hör samman med biomedicinsk teknologi är identiska med dem som uppstår i samband med alla växtprocesser: man kan inte stoppa utvecklingen, men man måste reflektera och behärska den. Inte sakta in men humanisera.

Sedan några år har vi blivit allt mer medvetna om att det finns gränser inom skilda områden som inte får överträdas. Både vad beträffar människan själv och vad beträffar ekonomiska tillgångar, naturtillgångar osv. Inte ens våra krav på lyckan får bli gränslösa. Frågan är hur vi vill utstaka dessa gränser för våra livsbetingelser och utvecklingsmöjligheter. Hur skall vi, med utgångspunkt i en natur som anses oavslutad, upptäcka och formulera mål och gränser för att garantera en fullhet delvis ännu inte erkänd och förvisso ännu inte förverkligad?

Hur skall man i ett pluralistiskt samhälle som vårt kunna fastställa dessa gränser så att de får ett värde, så att de blir realistiska? Ty så snart man passerar det strikt individuella reducerar denna pluralism den gemensamma nämnaren för de etiska beslut som man konkret kan disponera över.

Det är fråga om ett krävande arbetsfält som inbjuder till samarbete med bl.a. teologer, och i viss mån kan man säga att ett sådant redan är på gång. Här vill vi bara nämna några problemställningar som bör inbjuda till eftertanke.

1. För det första att problematiken tas upp både från enskilda och samhället – vare sig detta är kristet eller sekulariserat. Vi har inte helt kommit loss från 1800-talets positivistiska vetenskapssyn. Våra kristna forskningscentra har inte helt lyckats frigöra sig.

2. De problem det handlar om kan med Weinbergs terminologi kallas ”trans-scientific”. Det innebär att de befinner sig å ena sidan mellan vetenskapen och teknologin och å den andra mellan samhället och dess struktur. Visst hör de hemma inom de olika vetenskapliga disciplinerna, men dessa är inte i stånd att ensamma lösa dem. De når utanför vetenskapens råmärken. Det krävs ett samarbete mellan disciplinerna, – i sig redan något besvärligt, – men därtill kommer att man graderar accepterade värden enligt en ny inbördes ordning. Med Salvador Lusia kan man säga att mänskligheten av idag i stället för att underskatta naturvetenskapen eller frukta den är i större behov än någonsin av naturvetenskap, men av en speciell sådan, nämligen insikt om hur man lever tillsammans.

”Upphör inte att räkna med slumpen och det nya, ty det skulle innebära ett utslocknande. – Skapa inte skilda undertyper, det är myrans sätt att handla. – Släck inte all passion ty det är humlans drama. – Reducera inte hjärtats spelrum, ty det är robotens signum. – Utplåna inte jaget, ty det är slavens villkor. ”

Det är för övrigt anmärkningsvärt hur allt fler eminenta forskare överger sina ursprungliga forskningsområden för att ägna sig åt problemställningar som gäller just värnandet om människovärdet. Även om de materiella framstegen inte gjort oss till bättre människor tvingas vi om vi inte skall gå under att bli bättre. För första gången i mänsklighetens historia – till och med rent materiellt sett – är mänsklighetens öde förknippat med kravet på att vi blir bättre människor invärtes.

3. Man får inte tro att teknologin hur värdefull den än är i något avseende kan garantera det transcendentala i vår mänskliga situation och inte heller den fullkomliga lyckan. Man måste tygla ett okontrollerat fantiserande kring teknologins möjligheter. Man måste peka på en radikal målsättning för sina ansträngningar. Man måste rent av uppleva en skuldkänsla när man frestas att ge efter för alltför långtgående pretentioner. Man får inte vända ryggen åt tekniken, men man måste samtidigt låta den utvecklas med sans och besinning. En viss askes måste till, med ett drag av evangeliet, så att man inte hemfaller åt fåfänga. En teknisk landvinning gör det inte automatiskt försvarbart att tillämpa den.

4. På rent biomedicinsk grund är det, när tekniken nått så långt väsentligt att fråga sig, vari värdet med livet ligger; med enbart det biologiska livet i blickfånget riskerar man att förbise människan i hennes totalitet. Detta för med sig att diskussioner mellan företrädare för olika uppfattningar lätt spårar ur eller blir skeva. Livet i sig är inte heligt. Det är en fysisk, eventuellt psykisk, affektiv, andlig realitet men man bör snarare se det som något som skall bli heligt. Att ge ett människovärde åt livet är att i livet se något utöver det rent biologiska.

I och med att människan kommit så långt i sin makt över lidande och död har man fått allt svårare att acceptera ”skönhetsfläckar” såsom genetiska handicap och själva åldrandets process. Man ser i dessa manifestationer något fientligt som man vill bli kvitt. Krav ställs på att man angriper dessa ”avarter” i en för övrigt nästan helt kontrollerad verklighet. Man är beredd att ta till alla till buds stående medel. Är det inte här en förändring i attityden måste komma till stånd? Människan måste acceptera vissa begränsningar, finna sig i åldrandet, låta döden få komma när tiden är inne och hjälpa till att dö för att på så sätt ge döden möjlighet att kröna livet och inte bli till något förnedrande.

5. Man måste vidareutveckla en inställning till moralfrågor, som är mindre individuellt förankrad och mera förankrad i ansvar för hela samhället och dess krav. Denna dimension tappas allt för ofta bort idag, t.o.m. i vissa kristna perspektiv.

En neurofysiolog vid Yale-universitetet, Prof. Jose Delgado sade vid ett tillfälle att den traditionella fråga filosoferna ställt sig i alla tider, nämligen ”Vad är människan?” idag snarare borde formuleras ”Vilket slags människa skall vi göra?” Låt oss härvid bara fastslå att genom den enorma utvecklingen inom bio-medicinen har vi kommit så långt i vår kunskap om hur människan är konstruerad att vi kan modifiera den biopsykologiska strukturen och påverka den nästan efter eget gottfinnande. Prof. Sinsteiner från Caltech skriver beträffande den genetiska teknologin att den borde ha som mål att förstärka vars och ens förmåga att inse det komplexa i ett samhälle där allt står i inbördes samband och så konfronteras med det förutsättningslöst: söka vidga den inre marginalen för det mänskliga och övervinna de gränser som alltför trånga traditionella begrepp och formuleringar utgör. Och han tillägger: ”För den framtida genetiska teknologin föreslår jag följande 5 maximer enligt klassiskt mönster: ”Upphör inte att räkna med slumpen och det nya ty det skulle innebära ett utslocknande. – Skapa inte skilda undertyper, det är myrans sätt att handla. – Släck inte all passion ty det är humlans drama. – Reducera inte hjärtats spelrum, ty det är robotens signum. – Utplåna inte jaget, ty det är slavens villkor”.

Människans horisont och begränsning är ifrågasatt. Begränsningen bör inspirera och förmå oss till en reflexion som tränger allt djupare, allt eftersom horisonten ger vika under trycket av en teknologi och en vetenskap som ständigt fördjupas. Några regler för livet som tidigare formulerades utgick från faktiska omständigheter snarare än från av nödvändighet uppkomna situationer. Dessa omständigheter har idag allt mer satts ur spel genom de förändringar och den revolution som den nya manipulationen med människan inneburit.

Människan går mot en framtid som inte tillhör henne i en högmodig autonomi men som hon ändå är ansvarig för vad beträffar utformningen. Den moraliska referensen kan inte upptäckas i ett handlingsprogram från gamla dagar, något sådant måste framstå som passerat. Men den kan inte heller grundas på en nyligen vunnen teknologisk insikt.

Not

1 Detta innebär att man plockar ut kärnan i en könscell och ersätter den med kärnan från en cell av helt annan art, t.ex. en hudcell. En sådan cell kan under gynnsamma omständigheter växa ut till en fullt utvecklad individ. Tekniken har använts med framgång på växter och grodor. Frågan är inte om utan hur den skall tillämpas på mänskliga varelser. Vi har här ett alltigenom icke-sexuellt slag av mänsklig fortplantning där resultatet kommer att vara nästan helt förutsägbart. När metoden finslipats kan fortplantningen för människans del helt skiljas från sexualiteten. Jfr Signum nr 4, 1976, s 107.