Människan är en uppgift att förverkliga

Den franske marxisten Roger Garaudy blev känd för en större svensk publik då han 1974 deltog i Svenska kyrkans kulturinstituts och Olaus Petri-stiftelsens Teilhard de Chardinsymposium i Uppsala. Hans senaste bok, med den dubbeltydiga titeln Parole d’homme har väckt berättigad uppmärksamhet. Den sista meningen i boken lyder: ”Jag är kristen. ” Också den som inte helt kan skriva under på Garaudys kristendomstolkning tvingas av hans intensiva vittnesbörd att tänka igenom trons mening i ljuset av författarens djupt originella synpunkter. Garaudy talar inte främst som teoretisk filosof och marxistisk ideolog, utan som människa, som utan att vilja ta sin tillflykt till något som helst ”opium ” reflekterar utifrån sina innersta erfarenheter av smärta och hopp.

Att Karl Marx var avgjord ateist är välkänt, likaså att de regeringar som åberopar sig på hans (och Lenins) läror öppet eller förtäckt bekämpar religionen. Men trots det är det få människor här i västerlandet som känner till grundmotivet i den marxistiska religionskritiken; ”Kritiken av religionen utmynnar i läran, att människan är det högsta väsendet för människan, med det kategoriska imperativet att förändra alla de förhållanden som gör människan till en förnedrad, förslavad, utlämnad och föraktad varelse” (Marx-Engels, Om religionen). Det är anmärkningsvärt, att denna formulering innebär en oerhörd utmaning, ett menetekel för kristenheten. Skulle man inte kunna förvandla denna sats till en förkastelsedom över många kristna, till det som skiljer fåren från getterna (Matteus 25)? Det fascinerande med Roger Garaudys senaste bok med titeln Parole d’homme (Människoord, Editions Robert Laffont, Paris 1975) är att författaren orienterar sig mot kristendomen. Just med utgångspunkt i den ovan citerade marxska religionskritiken!

Roger Garaudy har varit och är en av de mest prominenta marxisterna – inte bara i Frankrike utan i hela Europa: filosofiprofessor, sedan 1933 medlem i franska kommunistpartiet, sedan 1946 medlem av dess centralkommitté, sedan 1958 medlem av politbyrån, sju år medlem av nationalförsamlingen, en av initiativtagarna till den marxistisk-kristna dialogen, 1970 avsatt från alla uppdrag och utesluten ur partiet.

I sin bok ”Parole d’homme” avlägger han räkenskap för sin andliga och politiska väg, som lett honom till hans livs bittraste ögonblick – och utöver det: den 6 februari 1970, på den nittonde kommunistiska partikongressen. Garaudy besteg talarstolen och utvecklade för 2000 åhörare sin egen analys av för

utsättningarna för socialismens seger i Frankrike. Hans anförande följdes av dödstystnad. Sedan: ”Efter sessionens slut undviker man mig som en pestsmittad … För första gången i livet känner jag mig frestad att ta mitt liv. Det som gör mig så förtvivlad är att jag måste iaktta vad ett parti, för vilket jag offrat det bästa i mitt liv, har gjort av dessa 2000 människor, vilkas mod och ärlighet under andra omständigheter jag känner, men som nu låter sig manipuleras ända därhän att ingen – inte en enda – vågar säga ett ord. Från den stunden vet jag, att ett parti, vilket det än må vara, är en maskin för förkvävande av initiativ från basen.” Skakad i sitt innersta blev han över att förlora sin tilltro till partiet, till att partiet skulle vara i stånd att frambringa nya, kreativa människor. Han citerar Lenins erfarenheter av partidogmatikerna, som tolkar en av hans teser så, att det revolutionära medvetandet principiellt inte utgår från basen, utan endast utifrån och uppifrån – från partiet respektive dess ledning: ”På grund av vår regims byråkratiska urartning, då massorna av folket inte längre har makten, utan en ‘elit’ som låtsas tala i dess namn, bygger vi inte upp en socialism genom folket utan i bästa fall för folket” (Lenin). Garaudy berör också skälet till att han uteslöts ur partiet: hans försök att tolka studentrevolten 1968 så att begreppet ”alienation” höll på att vidga sig utöver den traditionella basen i industriproletariatet. Därmed sammanhängde hans kritik av den trånga och föråldrade situationsanalysen hos den franska vänstern överhuvudtaget. Efter invasionen av Tjeckoslovakien förkastade man hans inställning, att det inte räckte med att fördöma interventionen, utan att man också måste söka efter de djupare orsakerna till det sovjetiska kommunistpartiets ”perverterade” strukturer och uppfattning av marxisten.

Tvivel på den marxska religionskritiken

Garaudy tar Marx’ religionskritik helt och hållet på allvar och tar inte tillbaka något av den: den platonska dualismen mellan denna världen och det hinsides har gjort att Kristi budskap alienerats och blivit till ideologi framför andra för de konservativa, de resignerade som bara intresserar sig för sin ”odödliga själ”. I tillspetsad form lyder hans slutsats så: ”Marxismen måste till för att de kristna åter skulle begripa att de måste ta sig an denna världens framtid.” Varför skall de kristna göra det? Därför att marxismens törntagg klargör för dem ”att skapelsen är ofullbordad och att de har ansvaret för att fullfölja den”. Garaudy vädjar till de kristna om förståelse: ”Allt utspelas i vår mänskliga historia: historien är den enda plats där Guds rike byggs upp. Apokalypsen (21:1) säger inte att jorden skall ersättas av himlen, utan att det skall bli en ny himmel och en ny jord. Det gäller inte att vända jorden ryggen för att komma till himlen eller att lämna tiden för evigheten. Det säger Platon, men inte bibeln.”

Garaudys kritik av kristendomen belyses av hans självbiografiska anmärkningar. Han har växt upp i fattiga proletära förhållanden. Hans föräldrar och morföräldrar offrade sig för att barnet skulle få det bättre och kunna studera. Det innebar steget över till en annan värld, ”kulturens” värld, ett skenbart frihetsrike. Tjugoåringen upplevde motsägelsen mellan de två världarna som han tillhörde genom födsel respektive utbildning, och sökte efter ett ”livets ord” för att få klarhet i denna förvirrande situation. Enligt egen utsago fann han det hos kristna tänkare, framför allt den berömde katolske filosofen Maurice Blondel, vilkens verk ”L’Action” han räknar till de böcker som ”kan förvandla ett liv”. I Strasbourg lärde han så känna Karl Barths teologi, som blev en föreningslänk till Sören Kierkegaard. Denna kontakt med kristet tänkande kunde dock inte lösa hans problem, men lyfte det upp till en ny nivå – och alienerade honom från hans anhöriga, ja från hela hans ursprungliga miljö: arbetarklassen. Han gjorde samma erfarenhet som senare arbetarprästerna: det kristna budskapet ger väl en mening åt arbetarklassens lidande (som han erfarit till fullo redan i unga år), men ändå inte någon mening åt de positiva värden som han fann i arbetarklassens tänkande, aktion och kamp. Det var den kampen som han nu lärde känna, och det förde honom till kommunistpartiet. Avgörande för hans vidare livsväg blev kommunistpartiets mångårige ledare Maurice Thorez, som förstod honom och med varsam hand korrigerade honom: ”Du har skrivit att ‘marxismen skulle utarmas om Augustinus, Teresa av Avila och Pascal förblev främlingar för den’. Nu har jag fått 37 protestbrev, alla från goda kamrater. Jag tycker du har rätt i grund och botten. Men man måste också tänka på våra aktivisters gamla erfarenheter av kyrkans politik, på våra gamla antiklerikala traditioner, som visserligen är sekteristiska men ändå närda och ofta rättfärdigade av kyrkans hållning.” Men Thorez uppmanade honom att bekymra sig mindre om att vinna förståelse från de egna kamraterna än från kommunisternas motståndare. Av stor betydelse blev också mötet med den italienske kommunistledaren Palmiro Togliatti, som inte drog sig för att öppet kritisera kommunistpartiets officiella inställning till de kristna (för att inte tala om det sovjetiska partiets), dvs den tesen, att man bara genom att förändra samhällsstrukturen och bedriva en effektiv vetenskaplig propaganda kunde få religionen att försvinna. Togliatti frågade Garaudy: ”Tror du inte att historien visar att religionen har djupare källor än så och att den inte nödvändigtvis måste vara ett opium utan kan vara ett ferment till protest och kamp, om man bara inte blandar ihop den med de ideologier i vilka den har uttryckts under olika epoker?”

Dialogen med de kristna

Garaudy befästes i den uppfattningen genom flera möten med och vänliga brev från Dom Helder Camara, ärkebiskop av Olinda och Recife i Brasilien: ”För oss kristna är det nästa steget att proklamera att det inte är kommunismen, utan kapitalismen som är ‘perverterad inifrån’ och att socialismen bara måste fördömas i sina urartningar. Och nästa steg för er, Roger, består i att visa att revolutionen inte till sitt väsen, utan bara historiskt har kommit att hänga samman med en filosofisk materialism och ateism och att den tvärtom är av samma väsen som kristendomen (Que la revolution … est au contraire consubstantielle au christianisme).” Denna syn tycks motsvara de utkast till en ”befrielseteologi” som olika latinamerikanska teologer har utarbetat, anmärker Garaudy. Det var konsekvent, att Garaudy i mitten på sextiotalet engagerade sig i dialogen mellan kristna och marxister och mötte ledande europeiska teologer av båda konfessionerna – Rahner och Moltmann – under Wienkardinalen Königs egid. Dialogen med de kristna var av fundamental betydelse för Garaudy, den ”förpliktade oss att utforska ännu en annan dimension: transcendensen”.

”Transcendens” står här inte för en väsensegenskap hos Gud, utan innebär (i anslutning till modern teologi) en fundamental strukturell egenskap hos människan: hennes oförträngbara drift att gå utöver sig själv. Garaudy använder ordet transcendens som en fördjupning av begreppet revolution och (det marxistiska) begreppet arbete: ”Transcendensen är människans första attribut; människan är den varelse som, till skillnad från de i sina egna beteendemönster cirklande djuren, genom sitt arbete och syftande till ett medvetet mål åstadkommer att något nytt blir till.” På två sätt kan det mänskliga arbetet sägas ha en transcendent karaktär: ”Dels är arbetet en framåtblickande aktivitet, det sker med tanke på ett mål; genom språkets symbolik och genom verktyg sträcker det sig över nuet in i framtiden. Detta är det första befriande steget utöver tillfredsställandet av de omedelbara behoven, det första distanserandet, den första transcendensen som sedan kommer att visa sig i alla människans vidare utvecklingsstadier.” Det mänskliga arbetets transcendens är ett uttryck för dess karaktär av skapande: ”Denna transcendens erfar vi i varje skapande akt: i det konstnärliga skapandet, i den vetenskapliga eller tekniska forskningen, i kärleken eller offret, kort sagt i allt, som går utöver den rena faktakunskapen och den rena nyttan.” Uttryckt kortare: människans transcendens är det som i människan går utöver människan.

”Maurice Blondel har lärt mig att leva i tron som en väg, i förvissningen att Gud är en dimension av människan, att Gud ingår i människans definition som den som bryter igenom gränser och begränsningar, som en ständig öppning mot uppfinnandet av framtiden”

Ur det mänskliga arbetets transcendenskaraktär härleder Garaudy nu tre postulat för varje revolutionärt handlande: 1) den revolutionära handlingens ändamål kan inte härledas endast ur det förflutnas eller det närvarandes omedelbara situation; 2) inget historiskt stadium får betraktas som det uppnådda slutliga målet; 3) människan är en uppgift att förverkliga, samhället är en uppgift att förverkliga (= hoppets postulat).

Dialogen med de kristna ger nu Garaudy anledning att minnas vad han tidigare lärt sig hos Blondel: ”Maurice Blondel har lärt mig att leva tron som en väg, i förvissningen att Gud är en dimension av människan, att Gud ingår i människans definition som den som bryter igenom gränser och begränsningar, som en ständig öppning mot uppfinnandet av framtiden.” Därmed har han anknutit till den kristne samtalspartnerns djupaste angelägenheter. Dessutom innebär det, att Garaudy nu har vänt sig ifrån marxismens ”beroende av Fichte”, dvs från tesen om att människans arbete är en beståndsdel av en ”oändlig strävan” av ett ”jag” som söker sin absoluta identitet. Garaudy erkänner att människan aldrig kan stiga utöver sig själv om hon inte i det innersta djupet hos sig själv kan ösa ur sin mänskliga dynamiks eviga källa – att tänka, planera, älska, skapa – den källa som han nu vågar tillägga namnet Gud. Samtidigt upptäcker han meningen med ordet ”tro”: tro betyder ”att öppna sig för en skapelse”, ”för det som i människan går utöver människan”. Garaudy erkänner: ”Denna skapelse är inte min egen kraft” – ”Gud tänker, älskar, ber, skapar i mig.” En sådan tro erkänner Garaudy som ”fundamentet för mitt revolutionära handlande. Detta mänskliga handlande har sin yttersta grund: det är det aktiva och fria deltagandet i Guds skapande av världen och människorna” (en tanke som tidigare behandlats av M D Chenu och P Teilhard de Chardin). Den gamla föreställningen, att Gud bor på en ”tron” någonstans utanför världen blir därmed överflödig: ”Gud har helt trätt in i människan: han uppenbarar sig och fortsätter sin skaparverksamhet i henne, genom henne.”

Men Garaudy har också fått erfara den andra sidan av saken: ”Gud dör i mig, med mig . . ., om mitt liv inte mer har denna transcendenta dimension . . ., om jag sluter mig för kärleken och drar mig tillbaka i min individualism.”

Är Gud alltså, för att uttrycka det förenklat, bara ”det goda i människan”? Garaudy svarar på den frågan genom att återberätta sina egna erfarenheter: det så kallade ”goda i mig” står inte till mitt fria förfogande (beslut, ånger), utan jag får det som en gåva (= den ursprungliga betydelsen av det kristna begreppet charisrna). Utsagan ”Gud är en person” betyder, att jag dagligen erfar denna gåva i mig, gåvan att frigöra mig från mina biologiska eller sociala intressen för att ge ett ‘personligt’ svar på den andra människans tilltal. Det betyder att bejaka, att denna dialog blir möjlig genom denna gåva”. Därmed är synden ”inte ett brott mot ett yttre bud utan en vägran att svara på kallelsen att vara mera (d’etre plus), att skapa ett ständigt nytt liv”.

Det är slående hur Garaudy på en rad punkter närmar sig en genuint kristen hållning, utöver en blott abstrakt-filosofisk gudstro. Dialogen med de kristna är för honom en trängande nödvändighet. Han talar om ”Kristi livs exempel och den förtroliga ständiga dialogen med hans sätt att leva”. Därifrån öppnar sig en förståelse för Gud som Fader-Son-Ande, för bönen, för begreppet frälsning. Märkliga är hans utsagor om den levande betydelsen i Kristi uppståndelse. Denna har ingenting gemensamt, säger han, vare sig med någon sorts mirakel – alltså inte regenerering av celler eller återuppväckande – eller med något på det historiska planet konstaterbart faktum. ”Den Uppståndne är inte fattbar för sinnena, utan för tron.” För att begripa detta, måste vi lämna bakom oss den västerländska individualismen: ”illusionen, att vi är inspärrade inom gränserna för vår hud”. ”Var gång som det lyckas oss att bryta med vår rutin, vår läggning att resignera, vår alienation inför den bestående ordningen eller vår halsstarriga individualism, när det genom ett sådant genombrott lyckas oss att göra något kreativt, vare sig det är inom konsten eller vetenskapen, vare sig det är i revolutionär handling eller kärlek, var gång vi bidrar till människans förverkligande av sig själv, då är Kristus levande, då blir skapelsens verk fullföljt i oss, genom oss.” ”Uppståndelsen utspelas och fullbordas varje dag … Detta är det postulat som ligger i varje revolutionär handling, ja ännu allmännare uttryckt, i varje kreativ akt … Om Kristi uppståndelse ännu angår någon av oss, så är det därför att han inte har uppstått för sig själv som individ, utan för oss, i oss, för att visa oss vägen.”

Hur ser Garaudy på Kristi kors? Korset har lärt honom, att självförnekelsen är en del av kärleken. I ett helt kapitel med rubriken ”Döden” vittnar han om sin insikt om den inre förbindelsen mellan död och kärlek. Redan tidigare har han skrivit: ”Kärleken finns bara där en människa är oersättlig för oss och vi är beredda att ge vårt liv för henne. När vi är redo till ett sådant utgivande av oss själva för den sista av människorna, då bor Gud i oss: Han är makten som kan förändra världen.”

En tro – på andra sidan ”opium för folket”

En tro, sådan som den här skisserats, som gör socialismen medveten om dess egna historiska och dynamiska dimension, kan man – enligt Garaudy – inte längre kalla ”opium för folket”, utan den måste snarare kallas surdeg, med ett bibliskt uttryck. Garaudy slutar sin bok – som är något av en ”bekännelseskrift” – på följande sätt:

”Socialismen och kommunismen har vanställts och misskrediterats av våra erfarenheter under Stalinepoken och stalinismen. Socialismen och kommunismen, från Thomas Munzer till Karl Marx, från Che Guevara till Mao Tsetung, har givit ett ansikte åt mänsklighetens hopp. Min uppgift som kommunist är att ge hoppet ett ansikte, som är fullheten av allt mänskligt, i alla dess dimensioner. Att leva enligt varats grundlag: kärleken. Korset har lärt mig självförnekelse. Uppståndelsen självövervinnelse. Jag är kristen.”

Detta är en märklig och för många också förvirrande eller motsägelsefull bekännelse. Författaren är medveten om detta: ”Så blir man en person i marginalen. Eller rent av en utstött, utesluten. Från alla institutioner”.

Läsaren har inte rätt att dra Garaudys efter lång tvekan avlagda vittnesbörd om att han är kristen i tvivelsmål. Man behöver heller inte säga honom, att hans dialog med de kristna och med Kristus inte är avslutad eller överhuvud går att föra till ett slut. Att efter 37 år bli utesluten ur ett parti som man trott på befordrar knappast en beredskap att ansluta sig till en kyrka som han under många år som militant kommunist erfarit som ett kvasi-parti. Men hans ”Människoord” borde stämma alla öppna människor till eftertanke. Den är frukten av ett livs omvälvande erfarenhet:

”Livet går i motsatt riktning till vad man vanligtvis tror: vi föds mycket gamla, och ibland händer det att vi, efter många smärtsamma frigörelseprocesser, kan erövra en verklig ungdom.”