Det finns idag tusentals kristna i världen som har gjort upptäckten att de kan tala, be och sjunga på ett nytt och oförståeligt ”språk”, som de själva inte känner till. De är övertygade om att de därmed utövar den karismatiska gåva, ”tungotalet”, glossais lalein, om vilken Paulus talar i första Korintierbrevet. Syftet med denna uppsats är att försöka svara på några av de frågor som omedelbart inställer sig inför detta fenomen, som är ett av de mest iögonenfallande dragen i den moderna ”karismatiska väckelsen”.
Finns det skäl att tro att det moderna tungomålstalandet väsentligen är identiskt med den glossolali som omnämns i första Korintierbrevet? För att svara på den frågan skall jag ta upp olika aspekter av fenomenet glossolali, för ögonblicket med bortseende från varje teologisk bedömning därav. Vid beskrivningen av det moderna tungomålstalet kommer jag att använda inte bara vittnesbörd av sådana som själva talar i tungor, utan också vetenskapliga studier gjorda av sådana som inte besitter denna förmåga.
Men låt oss först se vad Paulus säger om denna erfarenhet i den kristna församlingen i Korint omkring mitten av det första århundradet.
Aposteln Paulus
Två iakttagelser kan omedelbart noteras. För det första diskuterar Paulus tungotalet med människor som själva regel bundet praktiserar det. Han behöver inte beskriva det eller förklara det. Hans strävan är väsentligen att dämpa korintiernas förtjusning över sin förmåga och att reglera bruket av tungotalet vid gudstjänsterna. Det är därför inte förvånansvärt att kapitlen 12–14 i första Korintierbrevet innehåller några kontroversiella tolkningsproblem med avseende på den exakta innebörden av uttrycket ”tala i tungor”.
Vissa moderna exegeter hävdar ännu tesen att den korintiska glossolalin innebar ”tal av främmande, okända språk”. Emellertid är den allmänna meningen idag den som funnit ett uttryck i den nya engelska översättningen, där ordet ”tunga” återgivits med ”extatiskt språk”, ecstatic utterance eller andra liknande begrepp.
För det andra säger Paulus ingenstans att dessa ”tungor” var främmande språk. Han säger inte heller att de som talade i tungor befann sig i ett extatiskt tillstånd. Dessa båda meningar bygger på en interpretation som går utöver vad som står i texten. Jag skall därför för ett ögonblick bortse från båda dessa tolkningar och koncentrera mig på vad Paulus faktiskt säger. Därefter kan vi bättre bedöma om den ena eller andra tolkningen är korrekt. Jag framlägger min egen tolkning i form av fyra teser.
1. Det korintiska tungotalet var verbalt och artikulerat och liknade ett verkligt språk.
Mitt första argument till stöd för detta påstående är användningen av ordet glossa. I vardagsgrekiskan hade det tre betydelser: 1. tungan som fysiskt organ; 2. språk; 3. ett dunkelt, arkaiskt, föråldrat eller främmande ord (uttryck), som krävde en förklaring. Den första och den tredje betydelsen av glossa är utesluten av den anledningen att Paulus brukar termen både i singularis och pluralis. Om glossa betydde ”tunga” vore det meningslöst att säga att en person talar ”i tungor” (1 Kor. 14:5). Å andra sidan skulle man inte bruka ordet i pluralis utan i singularis i ett sådant fall som 1 Kor. 14:19, där Paulus säger att han hellre vill ”tala tio tusen ord i (en) glossa”. Den enda hållbara översättningen är alltså ”språk”. Man kan ju tala om språk såväl i pluralis som i singularis.
Det andra argumentet hämtas också ur texten. 1 Kor 14:19 pekar på den åtminstone tänkbara möjligheten att säga tio tusen ord ”i ett tungotal”. Vore glossolalin inget annat än ett oartikulerat mummel, en suck eller något liknande, skulle Paulus inte ha beskrivit det som ett uttalande av många ”ord”. Tredje argumentet: De ”änglars och människors glossai” som det talas om i 1 Kor. 13:1 kan inte gärna vara något annat än (olika) ”språk”.
2. Det korintiska tungotalet var oförståeligt både för åhörarna och talaren. Dess uttolkning krävde en särskild karismatisk gåva.
Hela Paulus’ argumentation i 1 Kor. 14 vill visa på tungotalets mindre värde i förhållande till profetian, och detta av just den anledningen att det som sägs ”i tungor” inte kan förstås av församlingen, vilket däremot profetian omedelbart kan. Att också talaren var omedveten om vad han sade framgår av 1 Kor. 14:13 f. Uttolkningen, som krävde en särskild nådegåva, kunde göras antingen av talaren själv (14:13) eller av någon annan i församlingen (27–28).
3. Det korintiska tungotalet var framför allt ett sätt att be
Vers 2: ”Den som talar i tungor han talar för Gud och inte för människor.” Det vill säga, bara Gud förstår det som sägs, och att tala så innebär att be. Detta bekräftas av vers 4: ”den som talar i tungotal uppbygger sig själv”. Det finns ingen anledning att ta detta som en sarkasm. Men Paulus föredrar att man gör något som uppbygger hela församlingen.
4. Enligt Paulus undervisning är tungotalet främst en sak för den enskilda bönen.
Om ingen uttolkare finns till hands bör den som talar i tungor ”tiga i församlingen och tala för sig själv och för Gud” (1 Kor. 14:28). I gudstjänstförsamlingen bör han hålla sig tyst, men i ensamhet bör han tala (med hörbara ord, enligt innebörden i det grekiska verbet lalein). När Paulus vill, att alla hade tungotalets gåva (vers 5), måste det förstås så att han vill att den gåvan skall komma den enskilda bönen till godo. Därför avhåller han sig själv från att göra bruk av den gåvan offentligt (vers 18–19). Var tungotalet för Paulus en förmåga att tala främmande, okända språk? Det är fr.a. R H Gundry som svarat jakande på den frågan och också framlagt de mest genomarbetade argumenten. Hans åsikt har nyligen vunnit stöd av J. Massingberd Ford. Låt oss skärskåda Gundrys argument.
Gundry anser, liksom jag, att den enda möjliga betydelsen av glossa i den här diskuterade texten är ”språk”. Men det krävs en mer solid grundval än Gundrys för att dra slutsatsen, att glossolalin faktiskt var ett utflöde av verkliga främmande språk, eller åtminstone att Paulus förstod saken så. Gundrys andra argument bygger på bruket i Nya testamentet och i Septuaginta av verbet dihermeneuo (uttolka) och andra med samma stam för att beskriva funktionen att tolka, översätta ett språk till ett annat. Denna slutsats går utöver textunderlaget i första Korintierbrevet. Om någon i församlingen uttryckte sig på ett sätt som kunde liknas vid ett främmande språk, och en annan på vanlig grekiska formulerade en bön eller ett budskap vore det helt naturligt att om den senare säga att han ”uttolkade” det som den förste sagt, alldeles oberoende av om den ”uttolkade” ljudföljden faktiskt troddes motsvara ett verkligt, men okänt språk. Bevisbördan åligger dem som håller något sådant för troligt. Man kunde ju inte i en stad som Korint (där möjligen majoriteten av befolkningen bestod av icke-greker) utesluta eventualiteten att det kunde finnas någon som behärskade vederbörande språk, något som Paulus aldrig berör. Tolkningen vore ju i ett sådant fall inte alls frågan om en karismatisk gåva, utan en helt naturlig förmåga.
Var tungotalet i Korint ett ”extatiskt språk”?
En första anmärkning: vad avses med ”extatisk”? G B Cutten föreslår följande beskrivning: ”Extas är ett exalterat känslotillstånd, som gör subjektivt mer eller mindre omedvetet om omgivningen och som i viss utsträckning förhindrar medvetandet om det egna jaget, förmågan till rationell reflexion och självkontroll.”
Jämför nu denna beskrivning av extasen med det som Paulus säger om tungotalet, det närmaste man kan komma en paulinsk ”definition” av fenomenet: ”Om jag talar i tungor under min bön, beder min ande (pneuma), men mitt förstånd (nous) är sterilt. Vad följer då härav? Jag skall bedja med min ande, men jag skall också bedja med mitt förstånd” (1 Kor. 14:14-15). Anser nu Paulus att bön ”med min ande” innebär ett extatiskt tillstånd? E B Allo har definierat pneuma som ”intellektets främsta del, som arbetar under inverkan av Guds Ande utom beträffande det rent diskursiva resonemanget”. Om det nu förhåller sig så är det svårt att inse att bönen och sången (1 Kor. 14:15) ”med anden” nödvändigtvis förutsätter ett extatiskt tillstånd. Det är för Paulus självklart att de som talar i tungor kan och måste iaktta en viss självbehärskning i detta avseende. Aposteln själv talar i tungor ”mer än alla” (14:18), men han föredrar att inte göra det i gudstjänsten. Användningen av futurum i vers 15 visar också att Paulus ansåg det självklart att vilken kristen som helst var kapabel att avgöra om han skulle be ”med anden” eller ”med förståndet”.
Låt mig sammanfatta: tungotalet var inte blott och bart en följd av fonem vilkasomhelst, utan det liknade ett verkligt språk. Det var inte ett främmande språk, okänt för talaren och för åhörarna. Det var heller inte produkten av ett extatiskt tillstånd, om vi med extas menar ett tillstånd under vilket en person inte längre kan utöva en rationell kontroll över sina handlingar.
Vi frågar oss nu, om den moderna glossolalin, så som den praktiseras inom den karismatiska väckelsen, väsentligen är identisk med det tungotal som beskrivs av aposteln Paulus.
Tungotal i den moderna karismatiska rörelsen.
Av allt att döma upphörde bruket av tungotal i fornkyrkan under tvåhundratalet. Vi vet att för vissa kyrkofäder som Johannes Chrysostomos och Augustinus var tungotalet ett gåtfullt fenomen, utmärkande för den nytestamentliga församlingen, men okänt under deras egen samtid. Låt vara att man, som Louis Bouyer har visat, kan identifiera många ”karismatiska rörelser” inom ramen för en kristendom av ortodoxt slag under historiens lopp, men det är slående att man knappast hittar något som kan liknas vid den korintiska glossolalin som den beskrivs av Paulus.
Under senare århundraden kan man upprepade gånger konstatera att fenomenet tungotal återkommer, främst bland ”de små profeterna från Cevennes”, som var hugenotter (1685-1710), hos jansenisterna i Paris (1731) och bland anhängarna till Edward Irving i England (1830-1900). Men inte förrän i vårt sekel har vi sett uppkomsten och utbredningen av ett kristet samfund över hela världen, där tungotalet praktiseras och förkunnas som ett normalt element i det hängivna kristna livet. Enligt gängse uppfattning inom pingströrelsen bör varje kristen be om ”andedopet”, genom vilket man blir fylld av den helige Ande och får förmågan att avlägga vittnesbörd. För pingstvännerna är det första tecknet på ”andedopet” detsamma som Apostlagärningarnas pingstunder: ”De började att tala andra tungomål, allteftersom Anden ingav dem att tala” (Apg. 2:4). Det anses normalt att denna gåva är permanent och att den kan utövas såväl i gudstjänsten som vid den enskilda andakten. Sedan omkring 1956 har många protestanter och sedan 1967 många katoliker erfarit ett sådant ”andedop” utan att därför lämna sina respektive kyrkor: det är detta fenomen som man idag allmänt kallar den ”karismatiska förnyelsen”.
Är nu detta tal ”i tungor” verkligen detsamma som det korintiska tungotalet? Vi har till vårt förfogande konkreta och lättillgängliga uppgifter som tillåter oss att teckna en noggrann bild av vad som verkligen händer när människor talar ”i tungor”. Flera forskare har ägnat sig åt observation och analys av dessa data. Jag stöder mig särskilt på studier av Virginia H. Hine och William J. Samarin (Pentecostal Glossolalia: Toward a Functional Interpretation, i Journal for the Scientific Study of Religion 8/1969 samt Samarins Tongues of Men and Angels. The Religious Language of Pentecostalism, New York 1972).
Vetenskapliga beskrivningar av modern glossolali
William J. Samarin definierar det moderna tungotalet inom den karismatiska rörelsen som ett ”strukturerat (patterned), improviserat och oförståeligt tal”, som ”vokala yttranden utan precis betydelse fastän fonologiskt strukturerat, vilka talaren själv uppfattar som ett verkligt språk fastän de inte uppvisar några systematiska drag analoga med något annat levande eller dött språk” (Tongues, s. 17 resp. 2).
Virginia Hine anmärker att tungotalet ”uppvisar tillräckligt många regelbundet återkommande drag för att den ena personens tungotal skall kunna särskiljas från den andras. Ibland inträffar det också att en och samma person uttrycker sig efter två eller flera mönster (patterns) eller ‘språk”‘. För åhöraren är tungotalet intill förväxling likt ett talat språk.
Hur kan nu språkvetare som Samarin vara så säkra på att de har att göra med prov på språk som inte existerar någonstans i världen, eller kanske är utdött eller enbart talas av särskilt invigda eller på annat sätt är okänt för dem? Svaret är att varje verkligt språk är ett system av fonetiska tecken (fonem) som är organiserade i specifika strukturer, som står i ett mellan de talande överenskommet sammanhang med den betecknade, påtagliga verkligheten. Varje språk är så systembundet att ingen människa, hur uppfinningsrik hon än vore, skulle kunna uppfinna ett språk som inte kunde dechiffreras av en annan människa. ”Om man tillämpar språkvetenskapens samlade resurser på tungotalet upptäcker man att det är ett språk bara vad det yttre skenet beträffar … Det är varken organiserat på ett sammanhängande sätt eller står i någon som helst systematisk relation till den av människan uppfattade verkligheten” (Tongues, s. 127f.)
Detta utesluter naturligtvis inte att tungotalet inte skulle kunna uttrycka känslor eller till och med tankar. I samma mening kan man ju tala om ett musikens, målningens eller dansens ”språk”, och det är utan tvivel berättigat att se tungotalet som ett ”bönens och lovprisningens språk”.
En annan forskare har dragit parallellen till en gudstjänst som firas på ett ”heligt” språk, okänt för åhöraren, eller en opera som sjungs på ett främmande språk. Innebörden i sådana handlingar kommuniceras inte via t.ex. latinets eller italienskans semantiska kod, utan genom den religiösa (mässans) eller musikaliska (operans) aktens utförande i dess helhet av musik, ord och symboliska handlingar.
Vad skall man då tro om de många vittnesbörden från personer som själva talar i tungor om att de vet med sig att ha talat ett främmande okänt språk? Ett sådant fenomen betecknas med termen xenoglossi. Så vitt jag vet har inget autentiskt fall av xenoglossi observerats under vetenskaplig kontroll. Jag utesluter för egen del inte denna möjlighet a priori men rekommenderar en viss skepsis till dess att övertygande bevis framlagts.
Det är inte tu tal om att aposteln Paulus riktlinjer beträffande tungotalets gåva har haft stort inflytande på de kristna inom den karismatiska förnyelsen. De tar sin bibel på fullaste allvar, ofta med drag av fundamentalism. Å andra sidan tror jag inte att det är av ren omsorg om att i allo rätta sig efter bibelns anvisningar som så många personer beskriver tungotalet som något avgörande i deras erfarenhet av personlig kontakt med Gud i bönen. Det är lätt att citera ett otal vittnesbörd ur karismatiska skrifter om hur tungotalet betytt en omvälvning för den personliga bönen. Det möjliggör ett hjärtats bön och inte bara ett förståndets. Det tilltalar både dem som inte är vana att tänka i abstraktioner och dem som har alltför lätt att hänfalla till ren intellektualism. En katolsk exeget, som talar inte bara på basis av sitt fack utan också av personlig erfarenhet, säger: ”Det är frågan om en naturlig mekanism, lika enkel som att man sjunger i duschen eller nynnar på en tonföljd som man inte riktigt kan placera. Men gåvan består i att man just släpper inre och yttre hämningar för att låta denna mumlande och litet galna lovsång få fritt lopp. Detta känns som ett språk, som på intensivt sätt bär den personliga bönen i Guds närvaro” (G. T. Montague).
Man kan med ledning av detta dra slutsatsen, att tungotalet, i Korint såväl som nuförtiden, är en sorts tal, som inte består av ett okänt språk, och heller inte alstras av något extatiskt tillstånd. De som praktiserar det anser det välgörande som en form för bön, framför allt för privat bön. Det finns alltså grund för påståendet, att det religiösa fenomen vi idag iakttar är identiskt med det som Paulus beskriver i första Korintierbrevets kapitel 12–14. Vi kan i detta ljus bättre förstå varför Paulus tackar Gud för denna gåva och varför han önskar att alla måtte få del av den. Tusentals kristna kan idag vittna om den frukt som detta egenartade sätt att be har burit i deras liv. Visserligen kvarstår åtskilliga frågor. Varför är just denna böneform så välgörande?
Försök till en antropologisk och andlig tolkning
Det kan tyckas som en motsägelse att påstå, att den som talar ”i tungor” själv väljer sättet att uttrycka sig på men inte vilka ljud han uttalar. En analogi kan kanske förklara vad jag menar. Antag att någon upptäcker att han är försjunken i dagdrömmar. Han kan i det ögonblicket helt fritt avgöra om han vill fortsätta sina drömmerier, och gör han det blir de resultatet av ett val. Men det innebär inte nödvändigtvis att han medvetet skulle styra strömmen av bilder som passerar för hans inre blick. Det enda han gör är att han låter sin fantasi spela fritt.
Om jag inte tar miste är tungotalet något liknande. Jag skulle faktiskt vilja driva analogin ännu längre. På samma sätt som varje människa besitter förmågan att drömma tror jag att varje människa skulle kunna uttrycka sig i tungotal. Denna karism består inte enligt min mening i en ny förmåga att uttrycka sig på visst sätt, en förmåga som är otillgänglig för andra som inte fått den gåvan. Dess verkan är utan tvivel att en latent kapacitet hos varje människa aktiveras. Låt oss nu försöka beskriva denna aktiveringsprocess.
Vad gör den som talar ”i tungor”? Många kristna som är aktivt engagerade i den karismatiska förnyelsen förbinder sin första erfarenhet av tungotalet med sitt ”andedop”. Varför är det så? Låt oss först se efter vad man menar med ”dopet i den helige Ande”. För pingstvänner av ”klassiskt” snitt rör det sig om en ”personlig pingst” för den enskilde kristne. Det är för dem en övertygelse med karaktär av dogm att varje verkligt ”andedop” bör bekräftas genom samma tecken som åtföljde den första Pingsten. Katolikerna å sin sida tolkar i allmänhet erfarenheten av ”andedopet” med hänvisning till den helige Andes gåva, som redan mottagits i de kristna initiationssakramenten (dopet och bekräftelsen). De talar om ett återupplivande av dessa sakraments verkningar, som ett ”utgjutande” eller som ett ”framträdande av en medveten andlig erfarenhet” av Andens kraft. Jag har i annat sammanhang behandlat detta ämne: hur man i anslutning till Thomas av Aquino kan tala om en förnyad ”andeingivelse”, i kraft av vilken en människa som redan befinner sig i nådens tillstånd kan övergå till en ny status gratiae (Baptism in the Holy Spirit: A Catholic Interpretation of the Pentecostal Experience, i Gregorianum 55/1974).
I flertalet fall kräver den första erfarenheten av tungotalet att man redan har övervunnit sin naturliga självkontroll i fråga om vad man säger. Detta gäller i synnerhet vanligtvis behärskade eller hämmade personer. Innan man kan ”kasta sig ut” och börja tala måste man ha en brinnande önskan att kunna göra det.
Det är alltså sannolikt att en person som ber om att bli döpt i Anden börjar att tala i tungor, eftersom detta ses som ett normalt empiriskt tecken på att man mottagit gåvan av den helige Ande. Man har i allmänhet sett förmågan till glossolali som ett viktigt tecken på Andens nya närvaro och handlande hos människan.
Om den undervisning i det andliga livet som ges inom grupper som t.ex. de amerikanska s.k. Spirit Seminars (jfr The Life in the Spirit Seminars Team Manual, Charismaatic Renewal Services, Notre Dame, Ind. 1973) kröns med framgång brukar normalt tungotalet infinna sig en tid efter ”andedopet”, och att man uppfattar det som en brist om så inte blir fallet.
Det kan tyckas som om de faktorer jag hittills berört uteslutande skulle höra till den rent mänskliga och naturliga ordningen. Jag är ändå övertygad om att det i många fall är Guds nåd som är i verksamhet. Akten att ”släppa efter” för tungotalet har en djup symbolisk innebörd: den uttrycker en mer genomgripande form av överlåtelse till Herren. Den kan vara den slutliga tröskel som måste passeras om man vill lämna sitt liv helt i Guds händer. Därför måste man också riskera att göra sig löjlig, riskera att låta den helige Ande ta kommandot över ens liv. Jag ser nådens verkan i denna önskan att omgestalta sitt liv och ta konsekvenserna av sin bekännelse. Jag ser nådens verkan inte så mycket i tungotalet självt som i det som tungotalet betecknar. ”Beviset” för att någon verkligen blivit ”andedöpt” är den ändrade livsföringen som är dess resultat, inte det faktum att man ”talar i tungor” när man ber.
Tungotal som bönens nådegåva
Är alltså tungotalet en verklig andlig nådegåva, en ”karism”, så har den betydelse framför allt för bönen, i synnerhet den lovprisande bönen. Frågan om det är en verklig karism kan bara avgöras med blick på de frukter den bär i det personliga bönelivet. I den mån det är en karism är bönen ”i tungor” en den helige Andes absolut fria gåva, som ges när Anden vill och på det sätt Anden vill.
Värdet i denna bön tycks bestå i att den tillåter människan att i sina djupaste skikt uttrycka sådant som är omöjligt att fånga med det vanliga språkets ord. Detta sker på ett hörbart sätt, alltså med hjälp av kroppen som en integrerande del av personligheten. Den sanna bönen ”i tungor” flyter normalt utan ansträngning, under det att varje försök att överföra lovsång till ord och begrepp snart blir tröttande och hindrar tankens fria lopp. Bönen ”i tungor” har beskrivits som pre-rationell” eller ”förbegreppslig”, en bön med ”hjärtat” snarare än med förståndet. Man kan vänta sig att den sortens bön uppvisar likheter med andra andliga övningar där ”anden ber medan förståndet är utan frukt” (1 Kor. 14:14).
Ett givande forskningsfält skulle vara att jämföra glossolalin med det som i klassisk spiritualitet kallas för ”jubilation”. Artikeln under detta stickord i senast utkomna volym av Dictionnaire de Spiritualite (8/1974, sp. 1471-1478) tar inte upp den möjligheten. Det finns i vilket fall som helst uppenbara likheter mellan Augustinus’ skildring av iubilatio och den erfarenhet som idag görs av många kristna då de känner en impuls att i grupp sjunga ”i tungor”. Jag vill här bara citera ett av de många ställen av Augustinus som anförs i artikeln:
”Vad vill det säga att sjunga med ”jubilation”? Det är att fatta vad man sjunger i hjärtat utan att kunna uttrycka det i ord. De som sjunger hemma, vid vinskörden eller i varje annat arbete som kräver koncentration börjar ju att göra det med sånger som uttrycker deras jublande arbetsglädje. Efter en stund, när de fylls av en glädje som är för stor för att kunna uttryckas i ord, lämnar de språkljuden och övergår till ett utdraget jubelrop . . . Och vem är ett lämpligt föremål för denna jubilation, om inte den outsäglige Guden? Outsägligt är allt som man inte kan beskriva. Om du inte kan beskriva det men ändå inte förtiga det, vad återstår om inte jublet, att låta hjärtat glädjas utan ord, att låta den omätliga, översvallande glädjen spränga språkets skrankor?” (Enarratio in psalmum 32,8; CCL 38, 254).
Jag vill slutligen antyda en annan parallell som slår mig: likheten mellan ”tungotalets gåva” och ”tårarnas gåva”. I båda fallen rör det sig, tror jag, om en naturlig förmåga. Varje människa kan ju gråta, och varje människa kan också enligt min mening uttrycka sig genom glossolali. Men lika litet som man kan tala om en ”tårarnas gåva” i fråga om vilken utsöndring som helst från tårkanalerna, lika litet motsvaras varje form av glossolali av det som Paulus menar med ”tungotalets gåva”.
När är tårar ett tecken på Andens verkan? När de uttrycker och fördjupar ett inre sinnestillstånd av sorg och ånger över synden, gemenskap med Kristi lidande och glädje över att bli tröstad. Eftersom kropp och själ intimt hänger ihop blir kroppens uttryck en bekräftelse på min själsliga hållning. Min ånger fördjupas om jag gråter av ånger. Man kan tala om en nästan sakramental verkan i samband med detta tårarnas språk.
På samma sätt förhåller det sig med ”tungotalets gåva”. Den är en verklig nådegåva, en karism, eftersom den besitter denna nästan sakramentala verkan att beteckna och intensifiera ens inre attityd av bön och lovprisning. Man finner inte ord för att ens tillnärmelsevis ”lovsjunga och upphöja Herren”, men det hindrar en inte från att hänge sig åt tal eller sång.
Ett alltför cerebralt och snusförnuftigt sätt att betrakta bönen har i det förgångna förlett oss att ringakta kroppens roll. Psalmisten uppmanar oss att ”brista ut i glädjerop och lovsjunga” (Ps. 98:4). Liksom det finns tillfällen då det enda rätta sättet att be är att gråta, så finns det tillfällen då det enda rätta sättet är att ”brista ut i glädjerop”, när hjärtat fylls av tacksamhet och lovsång. Många kristna gör idag den erfarenheten.
Övers. i sammandrag Anders Piltz