Två vägar till Birgitta

Den heliga Birgitta fortsätter att fascinera och förbrylla, vilket är ett bevis för att hon fortfarande angår oss. Hon mottogs av sin samtid med entusiasm, irritation eller fiendskap. Då som nu fanns det många som betraktade henne som en hysterisk änka som legitimerade sina egna oförgripliga recept för kyrkans och politikens snara förbättring genom att klä den i ”uppenbarelsens” oåtkomliga och irreformabla auktoritet. För dagens människor, som oftast stöder sig på en anonym communis opinio med rötter i 1800-talet, ter hon sig ofta som en typisk exponent, på samma gång fängslande och frånstötande, för den medeltida fromhetens dröjande vid lidande och jungfrudom, den frustrerade adelsdamen som säkert skulle ha varit en ”fröjd för Freud”. Det var lärdomsgiganten Henrik Schäck som initierade detta betraktelsesätt i modern tid, och han antog för sin del att Birgitta nog skulle ha kunnat bli kvitt sina besvärande syner och griller om hon bara hade ätit ordentligt och haft sundare sömnvanor.

Också efter moderna förhållanden är det ovanligt, att en enda historisk märkesgestalt lämnat efter sig en så stor litterär kvarlåtenskap, och det är genom detta omfattande och unikt detaljrika monument – i sanning varaktigare än bronsen eller vilka märkliga bedrifter som helst, som efter hand är dömda att förblekna och mista sin betydelse för kommande generationer – som vetenskapen fortfarande kan utvinna nya insikter och aspekter på Brigitta. Man behöver bara påminna om Hjalmar Sundens försök till kartläggning av de djupaste psykologiska underströmmarna i helgonets föreställningsvärld, en nyansats som visserligen har kritiserats – detta ligger i sakens natur då det är omöjligt att nå fullkomlig visshet i dessa ting – men som i fortsättningen inte kan förbises vid totalbedömningen av Birgittas person.

I Birgittas egna ord finns den enda och unika möjligheten att komma henne in på livet. Här står forskningen inför två uppgifter: att fastställa vad Birgitta verkligen skrivit (att etablera texten) och att finna giltiga och fruktbara metoder för att tolka utsagornas exakta innebörd med hjälp av allt som vi vet om den tidens historiska och intellektuella förhållanden, tankebanor och språkvanor (att bedriva hermeneutik). Därefter får verkets författare chansen att komma till tals och får möjligheten att berika den moderne läsare som har tillräcklig öppenhet och fördomsfrihet med sina oersättliga mänskliga erfarenheter och inkorporera dem med hans egna. Avståndet i tiden mister sin betydelse: och blir snarast en tillgång, möjligheten att belysa den egna tillvaron ur en helt ny vinkel. There are no dead. På det svenska språkområdet pågår alltsedan Schäcks dagar en historisk, religionspsykologisk och filologisk forskning kring Birgitta på det plan där forskare skriver för andra forskare. (Detta inte ironiskt menat. Annorlunda uttryckt: där de olika disciplinerna är varandras hjälpvetenskaper). Men de senaste åren har också i samband med sexhundraårsminnet av Birigittas död 1373 sett en hel rad framställningar som vänder sig till en bredare publik.’ Detta är ett glädjande tecken. Förr eller senare måste ju forskningen kunna sammanfattas och presenteras för alla intresserade om man skall kunna göra något åt den historielöshet, den kollektiva minnesförlust med därav följande orienteringssvårigheter, som är en påtaglig företeelse och fara i våra dagar. (Jag skyndar mig att tillägga: samtidigt måste naturligtvis grundforskningen, också den humanistiska, fullföljas med ständigt mer förfinade metoder utan något som helst sneglande på populariseringsaspekten). Det är viktigt, att de personer som bedriver forskning också är de samma som populariserar den, om vi skall undvika att de gamla lärobokslegenderna bara ersätts av nya kvällstidningslegender.

Här skall nu behandlas tre verk, vilkas forskningsobjekt är vad Birgitta själv har skrivit eller låtit skriva, alltså hennes egna ord. Dessa tre böcker representerar de två antydda vägarna till Birgitta.

Inför Birigittajubileet 1973 var det meningen att hela Uppenbarelsecorpus skulle föreligga i en modern kritisk utgåva. Praktiska och andra svårigheter förhindrade att målet nåddes så snart, men tre av de åtta böckerna Reuelaciones finns redan, och de övriga borde, åtminstone om vi extrapolerar, bli klara inom detta sekel. Det kan tyckas som om arbetet på att utge en känd text av detta slag skulle vara en jämförelsevis enkel uppgift. Emellertid förutsätter det en nästan heroisk asketism, om man därmed menar krav på flit och noggrannhet i förening med nästan total avsaknad av sådant som gör forskningsarbete till något spännande. Utdelningen av dessa utdragna mödor består i en tämligen stor, men naturligtvis aldrig fullständig, säkerhet om vad som varit författarens egen text. Metoden kan liknas vid både paleontologi och genetik: om man ser orden som fossiler kan man dra slutsatser av deras förekomst i en viss kontext, om man ser texterna som genetiska formler kan man spåra deras gemensamma upphov med hjälp av ”mutationerna”, det vill säga avskrivningsfel som går i arv till nya generationer av kopior. När det nu gäller en mycket gammal text, vars original är förlorat och som vi alltså endast känner i form av avskrifter, är denna tålamodsprövande utredning den nödvändiga förutsättningen för en riktig tolkning av texten, detta alldeles oavsett om resultatet avviker mycket eller litet från den hittills kända standardtexten. För att ta en jämförelse från den nytestamentliga forskningen: textkritiken under vårt eget århundrade har bekräftat den relativa tillförlitligheten i den text som trycktes redan på 1500-talet. Också detta är ett viktigt resultat.

De två senaste bidragen till den latinskfilologiska Birgittaforskningen svarar Uppsaladocenten Sten Eklund för (i Vitterhetsakademins serie Sancta Birgitta, Opera minora, vol. I och II) med den birgittinska ordensregeln (Regula Salvatoris, 1975) och den s.k. Sermo Angelicus, en samling läsestycken för matutinen i birgittinsystrarnas tidegärd (1972). Eklunds arbeten är exempel på modern textkritisk metod i dess mest professionella form, i vilka själva den utgivna texten upptar knappt hälften av utrymmet, medan den andra hälften upptas av en mycket komprimerad och mycket ”teknisk” redovisning för handskriftsklassificering och textkritiska resonemang. Målet har varit att etablera den ”definitiva” Birgittatexten: den som skall ligga till grund för alla framtida försök att ytterligare kartlägga Birgittas värld och verk. Den torde finna få läsare utanför fackmannakretsarna, men kommer att bli ett nödvändigt instrument för fortsatt forskning, med andra ord: för framtidens Birgittabild.

Birgitta författade kärnan till sin regel någon gång på 1340-talet. Denna har samma litterära form som uppenbarelserna, det vill säga, det är Kristus själv som talar och i stora drag föreskriver den nya klosterordens livsstil och böneliv. Bakom det konstlösa språket (en översättning till latin av Birgittas förlorade original, här som eljest: den birgittinska ”originaltexten” är alltså den latinska texten) anar man helgonets egen förmanande stämma: i en värld ”som förötts av manlighet” (Stolpe) ville hon hålla fram moderligheten, Guds Moder, som vägen till räddning i radikal fattigdom och ödmjukhet.

Skulle hennes orden kunna verka för detta ideal måste regeln få kyrkans godkännande. Sedan Birgitta kommit till Rom någon gång omkring 1350 började hon verka för att få påvlig bekräftelse, men detta lyckas inte förrän tjugo år senare, sedan lärda män fått i uppdrag att granska och omarbeta den för romerska öron klumpiga språkformen till den då gällande kuriala stilen. Dessutom måste regeln anpassas till kyrkans bestämmelse från konciliet i Lyon 1274, att nya ordnar inte fick grundas. Man kom förbi det hindret genom att formellt anpassa den svenska adelsdamens originella verk till augustinerregeln. Innehållet blev i sak detsamma, men formen av ”uppenbarelse” slopades.

Birgitta själv var inte nöjd med denna kompromiss men lyckades inte få någon ändring till stånd under sin livstid. 1378 konfirmerades en ny lydelse av regeln i större överensstämmelse med Birgittas egna ord. Dessutom sammanställdes senare en blandform av de olika regeltexterna. Även andra hybridformer förekommer, och Eklund räknar med inte mindre än sju olika textformer.

Sermo Angelicus, som på svenska oegentligt kallas ”Ängelns lovsång”, har den litterära formen av en uppenbarelse från en ängel till Birgitta. Denna skall ha skett efter hennes ankomst till Rom, och den översattes till latin av biktfadern magister Petrus. Texten skiljer sig från övriga uppenbarelser genom sin massivt teologiska substans: den är ingenting annat än en högstämd predikan till Marie ära. Det vore säkert en givande uppgift att i minsta detalj analysera de traditionella tankegångar från kyrkofäder och skolastik som vävts in i det omisskännligt birgittinska, fräsande vågsvallet av superlativer. Man anar här att översättaren Petrus Olovsson haft en större frihet än vanligt vid redigeringen av texten. Den spanske biskopen Alfonso da Vadaterra har också övervakat att innehållet skulle bli oklanderligt ortodoxt.

Nu förhåller det sig så att ängelns lovsång är tänkt som kärna i ett officium, det vill säga en samling tidegärder för en hel vecka, som enligt Birgittas mening skulle förrättas av klostersystrarna. Magister Petrus Olovsson fick uppdraget att författa och sammanställa de övriga elementen till dessa gudstjänster, som alla skulle uttrycka det specifikt birgittinska, den marianska hållningen, en omvänd spegelbild av den fallna världens gränslösa självhävdelse. Birgittas och magister Petrus’ gemensamma verk bildar tillsammans ett ovanligt brett och skimrande spektrum av senmedeltida mariansk spiritualitet och dess längtan efter renhet, fullkomning och den allomfattande modersfamnen, sammanvävt med psaltarens arketypiska form för mänsklig bön utifrån olika existentiella grundsituationer. Denna tidebön förrättas i allmänhet fortfarande av systrarna i de birgittinska klostren.

Däremot saknades, ända till Eklunds edition av Sermo Angelicus, egentliga verktyg för att angripa dessa texter utifrån en fast vetenskaplig grund. Under det gångna året har emellertid fil. dr, teol. lic. Tryggve Lunden, som trots ett svårt handikapp sedan många år oförtröttligt fortsätter att levandegöra arvet från svensk medeltid, framlagt en utgåva av Sermo Angelicus och magister Petrus’ Maria-officium (som brukar gå under det latinska namnet Cantus sororum, systrarnas sång) med den latinska texten och en svensk översättning tryckta parallelt (Den heliga Birgitta och den helige Petrus av Skänninge, Officium parvum beate Marie Virginis, I-II, Acta Universitatis Upsaliensis, Studia HistoricoEcclesiastica Upsaliensia 27). Han har också föresatt sig att dessutom gå ett steg längre: att göra en teologisk interpretation av texterna, något som hittills inte hört till vanligheten i liknande sammanhang, eftersom vi vanligtvis i Sverige saknar såväl ambition som tradition på detta område. Lunden slår in, kunde man säga, på vägen till Birgitta där Eklunds uppgift slutade. En säker text föreligger, nu börjar arbetet på dess tolkning.

Birgittas och Petrus’ lära om Maria bygger på den patristiska traditionen kring Gamla testamentets messianska profetior. Kristi och hans moders gärning i frälsningshistorien innebär återupprättandet av den genom Adam och Eva fallna skapelsen. Birgitta och Petrus (liksom för övrigt magister Mathias) ansluter sig till den då ännu inte dogmatiserade läran, att Maria befriats från synden redan vid sin avlelse. Lunden analyserar utförligt de olika veckodagarnas officier, som låter Marie liv och verk avteckna sig mot söndagens skapelsemotiv (Maria preexisterande i Guds plan redan före skapelsen) fram till fredagens passion (Marie med-lidande) och lördagens påskmysterium i sammanfattning (Marie delaktighet i Kristi förhärligande).

Detta är inte platsen för en filologisk recension av Lundens arbete, som är öppet för åtskilliga detaljanmärkningar. Det viktiga synes mig i detta sammanhang vara, att Lunden här ger sig in på ett fält där mycket ännu återstår att göra, nämligen att placera in den svenska folkungatidens stora gestalter i den europeiska spiritualitetens mönster, resultatet av många överlagringar: bibel, kyrkofäder, monastisk teologi, skolastisk dialektik, mystiken och Joachim av Fiore’s förväntan på den snart kommande ecclesia spiritualis redan här på jorden, mendikantordnarnas vitalisering av kyrkolivet, averroismens och kätteriernas roll, sublim humanism och exempellöst barbari, hela det spel av våldsamma motsatser som gör att senmedeltiden just inte är det homogena halvdunkel som många föreställer sig. Skulle Lundens arbete inspirera en ny generation av svenska teologer och idéhistoriker att här röja ny mark har hans senaste arbete fyllt den uppgift som ligger dess upphovsman så varmt om hjärtat. Om så inte blir fallet har vi dock här ett för den svenska litteraturen (som ju, inte sant, är avfattad på tre språk, latin, svenska och lapska) unikt verk tillgängligt på svenska för första gången, ett faktum som är nog så betydelsefullt med tanke inte bara på en allt mindre latinkunnig allmänhet utan också på de allt färre latinkunniga humanisterna.

Eklund och Lunden representerar två forskningsvägar, som egentligen är två olika sträckor av samma väg. Man vill som en nyårsönskan fromt föreställa sig, att detta samband i framtiden kommer att bli mer och mer tydligt, så att fackfilologin och den deskriptiva historieforskningen får bilda grunden för ett vidgande av ”förståelsehorisonterna”, och bli ett korrektiv mot provinsialismen i tiden och rummet.

Övriga böcker på svenska om Birgitta från och med 1973:

Hjalmar Sunden: Den heliga Birgitta, Ormungens dotter som blev Kristi brud. 1973.

Andreas Lindblom: Vadstena klosters öden. 1973.

Birgit Klockars: Birgittas värld (ny. omarb. uppl.). 1973.

Birgits Klockars: Birgitta och böckerna (ny omarb. uppl.). 1973.

Hennes röst skall höras, Om den heliga Birgitta. 1973.

Jan Liedgren: Den heliga Birgitta, Liv och verk speglade i riksarkivets 1300-talsurkunder. 1973.

Emilia Fogelklou: Birgitta (ny utg.). Med efterskrift av Sven Stolpe. 1973.

Aron Andersson: Birgitta och det heliga landet. 1973.

Sven Stolpe: Birgitta i Sverige (ny utg.) 1974 (med studieplan utg. av Sven Stolpe och Christer Hedin
1973).

Sven Stolpe: Birgitta i Rom (ny utg.). 1974.

Sven Göransson (red): Birgitta i hennes tid (särtryck av Kyrkohistorisk årsskrift 1973).

Eric Segelberg och Per Hansson (utg): Birgitta klostergrunderskan. Verket och dess aktualitet. Föredrag från SSB:s jubileumsfirning i Vadstena 1973.

Aron Andersson: Birgittareliker inlånade till Historiska museets utställning Birgitta och det heliga

landet. 1975.

Jfr också Credo’s Birgittanummer (nr 2) 1973.