Fattigdomens många ansikten

I Signum nr 2/2015 finns en läsvärd artikel om tiggeri (”Tidlöst om tiggare”) som slutar med en anmärkning om avståndstagande reaktioner inför tiggare och tiggeri. Många människor undrar över hur man bör förhålla sig till tiggeriet, och frågan har hamnat högt upp på mediernas dagordning. Men varför framhävs just denna form av fattigdom så starkt? Jag som skriver dessa rader är kyrkoherde i S:t Lars katolska församling i Uppsala, och jag vill gärna komplettera bilden med några iakttagelser.

S:t Lars kyrka är belägen i centrala Uppsala. Det händer nästan varje vecka i S:t Lars att det knackar på min dörr och någon ber om hjälp. Ärendena är lika olika som människorna. Och när jag lyssnar till deras berättelser blir jag ibland chockad: att sådant kan hända i Sverige!

Det kommer hemlösa för att be om mat, det kommer flyktingar som vill ha råd och hjälp, det är personer som desperat letar efter bostad för att inte hamna på gatan. Det kommer församlingsmedlemmar och det kommer människor från andra samfund och religioner. Det kommer ungdomar som har hamnat i bråk med familjen och som nu behöver en ny början någonstans. Och det kommer äldre som gärna vill resa till mamma eller pappa som är döende utomlands, men de har inte råd att åka.

Jag har inte räknat hur många sådana samtal jag har haft, men det är tydligt att antalet ökar. Sedan årets början har det redan varit fyra personer från Bosnien som ansökt om uppehållstillstånd och som troligen kommer att få avslag. De har kommit till mig för att få prata om sin utsatta situation. Fattigdomen har många ansikten också i vår tid men bara få av dem är synliga för de flesta av oss.

Lika mångfaldiga som dessa människor och dessa ärenden är, lika mångfaldigt är också vår församlings engagemang för sociala ändamål. Utöver alla donationer som tillägnas det området (2013 var det bara för alla stiftskollekter 120 000 kronor från vår församling) engagerar sig många församlingsmedlemmar i olika sammanhang: från Saint Clairs vänner till Erikshjälpen, från medverkan på Crossroads till Mariatjänst, från familjer som öppnar sina hem för andra barn till studenter som tar sig tid att gå med en flykting till en myndighet etcetera. Det är en tung börda som vilar på många axlar.

Nu möter oss allt oftare ytterligare ett ansikte hos fattigdomen, nämligen tiggeriet. På vems axlar ska denna börda läggas? Klart hittills är bara en sak: det krävs mer än bara enskilda människors beredskap att hjälpa till med pengar i enstaka situationer. Det krävs mer än bara välgörenhet. Och vem eller vilka är kapabla och orkar med att ställa upp för det?

Tiggeriet är nog den mest synliga formen av fattigdomen på Uppsalas gator numera. Men fattigdomen har som sagt många ansikten och dessa rader är tillägnade de fattiga som inte syns och som det inte pratas om.

Andreas Bergmann är jesuitpater, kyrkoherde för Sankt Lars katolska församling i Uppsala.