Påvens kommande encyklika: miljö och rättvisa hör samman

Mänskligheten har trätt in i en ny era. Våra teknologiska framgångar har fört mänskligheten till ett vägskäl.” Så dramatiskt beskrevs vårt globala läge av några av världens mest prominenta och namnkunniga forskare och nobelpristagare. De samlades för omkring ett år sedan på ett möte arrangerat av Påvliga vetenskapsakademin i Rom, och sammanfattade sina slutsatser i ett upprop.

Där beskrevs hur ”vi förändrat vår naturliga miljö i sådan grad att forskarna omdefinierar vår nuvarande era som ’antropocen’, det vill säga en tid då mänskligt handlande har en avgörande inverkan på hela planeten”.

Deras slutsats var att ”om utvecklingen fortsätter som nu kommer vi under detta århundrade att bevittna klimatförändring och förstörelse av ekosystem utan tidigare motstycke, vilket allvarligt påverkar oss alla”.

Så långt var budskapet visserligen alarmerande, men många kan tycka att de hört det förut. Det nya var kanske hur den stora gruppen vetenskapliga experter sammanfattade vägen framåt. De betonade inte främst miljöteknik, ekonomiska styrmedel och grön tillväxt, som annars brukar vara något av en standardlista. I stället lyfte de fram orättvisorna, marginaliseringen av de fattiga och samhällenas etiska grundvalar.

”Den kanske största utmaningen gäller de mänskliga värdena”, deklarerade de och fortsatte: ”Ojämlikhet, global orättvisa och korruption undergräver våra etiska värderingar, personliga värdighet och mänskliga rättigheter. Vi behöver framför allt förändra våra övertygelser och förhållningssätt, och bekämpa globaliseringen av likgiltigheten med dess ’slit- och släng’-kultur och avgudadyrkan av pengar. Vi behöver ett särskilt ställningstagande för de fattiga; stärkta familjer och gemenskaper samt hedra och skydda skapelsen som mänsklighetens absolut viktigaste ansvar för kommande generationer. Vi har den innovativa och tekniska förmågan att vara goda förvaltare av skapelsen.”

Sedan anknöt de till en tanke från påven Benedictus XVI, som i olika sammanhang talade om att det ”vid sidan av naturens ekologi, finns vad som kan kallas en mänsklig ekologi, vilken i sin tur kräver en social ekologi” (Världsfredsdagen 2007). På annat håll uttryckte han tanken så här: ”Skadorna på naturen hänger nära samman med kulturen som utformar människans samliv. Om ’humanekologin’ respekteras i samhället, gagnar detta också naturens ekologi” (encyklikan Caritas in Veritate).

Nu uttryckte forskarna som samlats hos Påvliga vetenskapsakademin denna tanke så här: ”En humanekologi som är hälsosam i fråga om etiska dygder bidrar till att uppnå hållbarhet och en miljö i balans. I dag behöver vi en relation av ömsesidig nytta: sanna värden ska genomsyra ekonomin och respekt för skapelsen främjar mänsklig värdighet och välbefinnande.”

Detta stora vetenskapliga möte och det upprop som publicerades, är en del av den omfattande förberedelse som skett inför påven Franciskus kommande encyklika om miljö och fattigdomsbekämpning.

Den som kanske har bäst insikt i hur det faktiskt förhåller sig med encyklikan är kardinalen från Ghana, Peter Turkson, ordföranden för Påvliga rådet för rättvisa och fred, som det senaste året haft som huvuduppdrag att förbereda encyklikan. I början av mars höll han ett föredrag i ämnet på St Patrick’s University i Maynooth, Irland, under rubriken ”Fullödig ekologi och hoppets horisont: Omsorg om de fattiga och för skapelsen i påven Franciskus undervisning”.

Inte oväntat väckte föredraget stort uppseende och har citerats och gett upphov till nya funderingar runt om i världen. Peter Turkson sammanfattade: ”Påven Franciskus lyfter fram fullödig ekologi som nyckeln till att ta itu med de besläktade frågorna mänsklig ekologi, utveckling och miljö.”

Både detta och innehållet i hans tal i övrigt kan också ses som ett kraftfullt svar på den utmaning som formulerades av det vetenskapliga uppropet från Påvliga vetenskapsakademins stora konferens.

Den första principen är att ”kallelsen att vara beskyddare är fullödig och allomfattande”. Turkson betonade att det gäller att skydda och vårda både skapelsen och den mänskliga personen. Dessa båda aspekter är ömsesidigt beroende av varandra och tillsammans bidrar de till äkta och hållbar mänsklig utveckling.

Turkson underströk att fullödig ekologi ”inte handlar om att göra kyrkan grönare”. Ändå ligger den andra principen nära vad sekulära miljöaktivister skulle säga: ”Drivna av de vetenskapliga bevisen för klimatförändringarna”, sade Turkson, ”är vi kallade att värna det mänskliga och att respektera naturens grundläggande funktionssätt som dygder i sin egen rätt”.

Det har rapporterats att Vatikanen just av omsorg om den vetenskapliga trovärdigheten har arbetat mycket noggrant med att gå igenom det vetenskapliga läget i klimatfrågan och andra miljöfrågor. Många experter har kallats in, och olika vetenskapliga aspekter har synats.

Turkson ställde sig nu mycket klart bakom den vetenskapliga strömfåra som sammanfattats i FN:s klimatpanels rapport från 2014. Han talade om ”den övertygande konsensus som visats av klimatpanelens över 800 forskare”.

Och han sammanfattade: ”För den som är kristen är det en plikt att vårda Guds pågående skapelseverk, oavsett orsakerna till klimatförändringarna. Att vårda skapelsen och att utveckla och leva fullödigt ekologiskt är en grundläggande kristen plikt som lägger grund för utveckling och fred i världen.” Han citerade också påven Franciskus, som i en predikan nyligen sade: ”En kristen som inte värnar skapelsen, som inte får den att blomstra, är en kristen som inte bryr sig om Guds verk, det verk som föddes ur Guds kärlek till oss.”

När det gäller klimatfrågan har påven visat allt större engagemang och allt oftare uttalat sig i mycket kraftfulla ordalag. Som vanligt med stor slagkraft, men också med ett mycket stort allvar och djup oro. Det är uppenbart av kardinalens och andra Vatikanföreträdares framträdanden att påven ser miljöfrågorna, fattigdomen och klimatet som huvudfrågor för innevarande år. Turkson pekade på FN:s konferens för finansiering av utvecklingsarbete i Addis Abeba i juli, FN:s generalförsamling i september, då påven Franciskus ska hålla tal och världen enas om globala mål för hållbar utveckling, och FN:s klimatkonferens i Paris i december. Den amerikanska allmänhetens intresse för klimatfrågan har varit mycket ljumt eller snarare skeptiskt, men just nu rapporteras en vindkantring i opinionen, som ökat klimatintresset. Förväntningarna inför påvens kommande besök i USA är stora. Det spekuleras om att hans popularitet ska förmå den amerikanska allmänheten att definitivt vända om till ett starkt och politiskt inflytelserikt klimatengagemang.

Men i sitt tal var Peter Turkson dock mån om att tona ner den politiska aspekten. I stället lyfte han fram teologin, och menade att rättvisa i detta sammanhang framför allt handlar om relationer. Han beskrev ”den trefaldiga relation som var och en av oss är infogad i, och som är avgörande för livet självt”, nämligen ”vårt förhållande till Skaparen, till medmänniskan, och till den naturliga miljö som vi lever i”. Han sammanfattade: ”En människa som är rättvis upprätthåller gemenskapen med Gud, medmänniskan och jorden, och genom att göra så, skapar hon även fred!”

När Franciskus säger att vi inte kan rädda miljön utan att också ta itu med de djupa orättvisorna i fördelningen av jordens resurser, när han säger att denna ekonomi är ”en ekonomi som dödar”, så menade Turkson att han ”inte gör politiska kommentarer utan upprepar urgamla bibliska sanningar”. Och Turkson fortsatte: ”Att vara beskyddare av skapelsen, de fattiga och varje människas värdighet är en nödvändig förutsättning för att vara kristen, för att vara fullt mänsklig.”

Den tredje principen gäller en moralisk omvändelse och en förändring av hjärtat. Turkson menar att ”bindande föreskrifter, riktlinjer och mål är nödvändiga verktyg för att ta itu med fattigdom och klimatförändringar”, men han understryker också visdomen från påven Franciskus namne, nämligen den helige Franciskus av Assisi.

”Ett verkligt praktiskt och hållbart fullödigt förhållningssätt till ekologin måste bygga på mer än vetenskap, materia och ekonomi, på mer än lagar och politik. När den helige Franciskus blickade mot himlen, när han studerade de underbara och vackra djuren, så svarade han inte med vetenskapens formler eller ekonomens utilitaristiska blick. Han svarade med vördnad, förundran och broderskap. Han sjöng om ’broder Sol’ och ’syster Måne’”.

Alla som följt påven Franciskus nära har kunnat märka hur dialog och ”mötets kultur” genomsyrar hans undervisning. I den fjärde principen tillämpas ”mötet” på målet att uppnå ekologisk omvändelse. ”I centrum för denna fullödiga ekologi står uppmaningen till dialog och ny solidaritet, en förändring av människans hjärta där det goda i människan, och inte strävan efter vinst, är det avgörande värde som styr vårt sökande efter det globala, det universella gemensamma goda.”

Även om påven Franciskus ofta har beskrivits som spontan och oförutsägbar, så visar Turksons tal just hur konsekventa hans främsta teman har varit under tiden som påve. Fröna till hans encyklika om ”fullödig ekologi” fanns redan i hans första predikan som påve: Omsorgen om de fattiga och om skapelsen, och ”hoppets horisont”.

I ett av sina första tal beskrev påven hur han hade valt sitt namn. Han berättade att den brasilianske kardinalen Claudio Hummes ”omfamnade mig och kysste mig och sade: ’Glöm inte de fattiga’, och jag tänkte omedelbart på den heliga Franciskus. Franciskus var en fredens man, fattig, en man som älskade och vårdade skapelsen”.

Så är alltså den första ekologiska encyklikan på väg, utarbetad under ledning av personer från länder som vanligen brukar anses finnas i utkanten av Vatikanens mäktigaste cirklar – länder som Ghana, Brasilien och Argentina. Från ställen där omsorgen om de fattiga och skapelsen självklart flätas samman. Och en katolsk syn på fullödig ekologi är snart på väg att spridas ut över världen genom den globala kyrkan.

Andreas Carlgren är f.d. miljöminister, Stockholm.