Ljus och skuggor över Nathan Söderblom

På senhösten efter första världskrigets utbrott fick Svenska kyrkan en ny ärkebiskop och Uppsala universitet en ny prokansler, Nathan Söderblom. Han kom att mot många kyrkliga odds bli en färgstark och betydelsefull kyrkoledare. I höstas markerades hundraårsdagen av denna händelse, och en rad böcker publicerades om den man som Sven Stolpe en gång kallade ”det svenska geniet”.

Biografin fascinerar, men den är en svår genre om man ska lyfta över krönikans staplande av viktiga respektive triviala händelser. Hur fångas det mångfacetterade i en människa? Går det att fånga i en biografi eller måste det skrivas flera? En människa lever många liv, liv som flätas in i varandra, men understundom även liv som förs i parallella spår. En människas liv måste tolkas existentiellt, historiskt, politiskt, psykologiskt, sociologiskt. Det görs utifrån hennes egna texter och texter till henne och om henne. Biografier begripliggör människan i ett sammanhang och blir samtidigt ett stycke kultur- och samhällshistoria. Men tror man sig kunna fånga hela människans liv steg för steg blir framställningen ”outsägligt tråkig”, som biografi- och självbiografiförfattaren Yvonne Hirdman påpekade i tv-programmet Babel häromveckan.

Den danska kulturforskaren Birgitte Possing identifierar biografin som en ”polyfon genre”. Den överskrider metodiska och disciplinära gränser. Den är både kronologisk och tematisk, berättande och analytisk. Den redogör för ett urval dimensioner i den biograferades liv. Possing pekar på hur nödvändigt det är att biografin skrivs utifrån en medvetet vald förståelsehorisont, som hon kallar erkendelseprisme. Syftet blir då inte att skriva den slutliga biografin utan att på goda grunder välja sin utgångspunkt, sina fokuseringspunkter för att också kunna sortera bort det som i förhållande till denna ”förståelseprisma” inte blir värt att ta fasta på.

Somliga har hävdat att det samtida intresset för den berättande biografin skulle vara en reaktion mot de postmoderna uppfattningarna om det upplösta jaget. Man vill då tvärtom hävda att det är möjligt och meningsfullt att söka skapa en sammanhängande beskrivning, tolkning och berättelse om en enskild människa, som blir något mer än en subjektiv uppfattning, en impres­sion. När man närmar sig Nathan Söderblom väcks dessa frågor om biografins gränser inför den synnerligen mångdimensionella person som han var, inför det överflöd av material som står till buds från, till och om honom, inför den avskärmade privatsfären och det delvis stängda arkivet.

1914 – en vändpunkt

Att börja en skildring av Nathan Söderbloms liv genom att redogöra för händelserna kring ärkebiskopsvalet 1914 är kongenialt. Dessa händelser berörde Söderblom både som universitets- och kyrkoman och de kom att få en avgörande betydelse för honom som privatperson. Givetvis är det högsta kyrkliga ämbetet ett krön på en karriär i stat och samhälle, men det är självfallet först och främst en religiös kallelse. Söderblom hade profilerat sig vid de akademiska och kyrkliga frontlinjerna. Han försvor sig aldrig till något (kyrko)politiskt parti eller någon teologisk skola. I så måtto var han en sant konservativ protestant som betonade personligheten före kollektivet.

Den uppsaliensiske kyrkohistorikern Oloph Bexell tydliggör i sin i höstas publicerade uppsats ”Prokanslersämbetets avveckling och frågan om Nathan Söderbloms utnämning 1914” hur utnämningen av Söderblom är ett både kyrko-, universitets- och statspolitiskt spel i enhetssamhället. I och med att samtliga professorer vid Uppsala universitet hade rösträtt i ärkebiskopsvalet, eftersom universitets prokanslersämbete per automatik var knutet till ärkebiskopsämbetet, blev inte bara dessa röster av avgörande betydelse för att Söderblom skulle föras upp på det förslag som regeringen hade att ta ställning till (de tre kandidater med högsta röstetal) utan universitetets preferenser i frågan blev av än större betydelse, eftersom man också utsåg en förman för universitetet. Prokanslersämbetet var ett administrativt ämbete mellan rektor och universitetskansler, ett ämbete som kom att avvecklas i och med Söderbloms efterträdare Erling Eidems avgång från ämbetet 1950.

Biskoparna Hjalmar Danell och Johan Alfred Eklund hade betydligt fler röster än Söderblom, som med lottens hjälp hade kommit upp på tredjeförslagsrum, eftersom rösterna på honom, Nils Lövgren och Einar Billing var lika många i Västerås domkapitel. Det kyrkliga stödet för Söderblom var myc­ket svagt. Han blev dock den som med två rösters övervikt vann valet vid universitetet. Att så var fallet berodde inte endast på hans vetenskapliga och intellektuella höjd, en sådan hade också Eklund, men på att han företrädde en i akademisk bemärkelse mer liberal inställning vad beträffar den akademiska friheten och därför attraherade naturvetarna. Söderblom förväntades som prokansler inte nyttja sin vetorätt att förhindra radikala professorsutnämningar.

Oloph Bexell visar genom att dissekera diskussionerna och positionerna hos de inblandade politiska aktörerna att prokanslersfrågan och de allmänna politiska stämningarna mest sannolikt kom att fälla avgörandet vid regeringens utnämning (förutom rent personliga preferenser hos vissa ministrar som K. A. Wallenberg och Hjalmar Hammarskjöld). Statskyrkosystemet förhindrade med andra ord effektivt att det kyrkliga valsystemet fällde avgörandet i frågan. Söderblom började sin karriär i en rejäl kyrklig uppförsbacke. Men han var väl förberedd på alla plan och han kom snabbt att vinna sitt stifts, sina prästers, och en stor del av det offentliga Sveriges förtroende tack vare sin vinnande personlighet och sociala talang (inställsam kameleont?), osedvanliga arbetsförmåga (arbetsnarkoman?), sitt geniala sinne för att tyda tidens tecken (konjunkturteolog?). Som så kallad ”modern teolog” stod han på samma gång tryggt förankrad i det gamla enhetssamhället men med blic­ken riktad framåt.

Livsberättelsen

För den som vill få en välinformerad och välskriven berättelse om Nathan Söderbloms liv kan den emeriterade Strängnäsbiskopen Jonas Jonsons bok ”Jag är bara Nathan Söderblom satt till tjänst”. En biografi rekommenderas. Jonson skriver själv att han i första hand bygger på andras forskning men att han förutom Söderbloms egna skrifter även konsulterat arkiven. Jonsons bok är vad man brukar kalla en ackumulerande biografi. Han gör inga mer omfattande försök att problematisera sitt skrivande. Han berättar. Men han berättar inte okritiskt vare sig i förhållande till Söderbloms egen person eller till forskningen om honom.

Det brukar sägas att skillnaden mellan biografi och självbiografi kan liknas vid den mellan mord och självmord. Jonson är definitivt inte ute efter att begå ett (faders)mord, men hans ärende är heller inte äreminnesförfattarens. Han undgår skickligt den fara som finns i att närma sig en sådan gigant som Söderblom. Man kan rimligen inte – oavsett vad man anser om Söderbloms intellektuella positioner – undgå att beundra Söderblom; men man bör förstås inte falla i beundran inför honom. Jonas Jonson själv hör som uppsaliensisk missionsvetare till en efterföljande och beundrande tradition i linjen från Bengt Sundkler och Carl Fredrik Hallencreutz, men han har distans.

Jonas Jonsons bok är definitivt den bästa traditionella berättelse som hittills skrivits om Nathan Söderblom, men det är ingen definitiv biografi. Här ges emellertid en konsistent och begriplig livstolkning. Söderblom (1866–1931) var uppvuxen i ett klassiskt svenskt prästhem i Hälsingland. Det var präglat av pietistisk ortodox lutherdom, askes i livsföringen, hårt kroppsarbete, lärda studier. Han kom till gymnasium i Hudiksvall och till universitetsstudier i Uppsala. Han engageras i studentrörelsen, han drabbas och välsignas av det historisk-kritiska paradigmet. Han blir teologiskt liberal. Han gifter sig med en av de få kvinnliga studenterna vid Uppsala universitet, humanisten Anna Forsell. Han prästvigs och flyttar så småningom till Paris som präst i den svenskkyrkliga församlingen. Familjen växer och de får tolv barn. Han bryter ny mark genom sina religionshistoriska studier som går via avhandling om eskatologin i forniransk religion vid Sorbonne till professur i Uppsala och småningom i Leipzig. Han är inbegreppet av en protestantisk liberalteolog. Han är en kulturmänniska och kulturutövare med ett stort kontaktnät. Som professor och präst begraver han både Fröding och Strindberg och i Paris har han jordfäst Nobel. Och så kom vändpunkten 1914 – ärkebiskopsvigningen söndagen den 8 november, hans fars födelsedag, dagen mitt emellan den evan­geliska kristendomens två största helgondagar, Gustav II Adolfs den 6 november och Martin Luthers den 10 november. Bättre dag än så fanns knappast.

Som ärkebiskop är han rastlöst verksam. Han visiterar sina församlingar mer än någon av sina företrädare. Teologerna söker sig till hans stift och han prästviger större kullar än sina kolleger. Hans verksamhet för freden innebar ett gigantiskt arbete med korrespondens i olika försök att skapa möten för fred. Det stora mötet i Stockholm 1925 blev krönet på dessa ansträngningar och den symboliska inledningen till den protestantiska ekumeniska rörelsen. Med detta livsverk förtjänar han det nobelpris som han får strax före sin död. Detta stora arbete driver Söderblom till en början utan pengar och utan administrativ hjälp. Men med sitt charmerande sätt och sina brinnande övertygelser skaffar han en rad privata sponsorer till alla sina företag och kan med sponsorpengar anställa en sekreterare, som blir en mycket betydelsefull grå eminens – prästdottern fröken Gerda Rodling. Hon blir honom hängiven och vi kan följa hennes arbete och hennes oförblommerade reflektioner i en synnerligen intressant korrespondens (ibland daglig) till föräldrahemmet i Västergötland. Fröken Rodlings position var enligt Anna Söderbloms uppfattning alltför inflytelserik – på alla plan.

Jonson karakteriserar med rätta Söderblom som en ”egenföretagare som skickligt och hämningslöst utnyttjade sin samhällsställning och sitt ämbete för att nå de mål han själv bestämt. […] Utan mandat från kyrkan valde han själv sina arenor: fredsarbete och ekumenik, kulturliv, forskning och medier.” Söderbloms självuppfattning och kyrkouppfattning var synnerligen självsäker. Han såg Svenska kyrkan och ärkesätet i Uppsala jämförbara med patriarkaten Rom och Konstantinopel. Svenska kyrkan hade en ”världshistorisk kallelse” att bidra till kristen enhet. Den evangeliska frihetens principer – en gång försvarade av Gustav II Adolf – utgjorde en svensk modell som var oöverträffad. Här har tanken på Sverige som världssamvete och moralisk stormakt sina rötter.

Söderbloms tanke på Östersjön som ett mare lutheranum med centrum i Uppsala upptogs inte med entusiasm hos alla. Ärkebiskopen i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland Gustav Johansson var helt kallsinnig till sådana tankar och betraktade Söderblom som en förment luthersk påve. Det som han obestridligt lyckades med var att sätta igång den ekumeniska rörelsen – som också var en stark fredsrörelse – inom och mellan de protestantiska kyrkorna. Den katolska kyrkan stod avvaktande och blev aldrig formellt inbjuden till Stockholmsmötet; de ortodoxa kyrkorna deltog försiktigt (av 700 delegater var 16 ortodoxa), förmodligen främst av pragmatiska politiska skäl. Dessa kyrkor var ju extremt trängda av den politiska utvecklingen i det kommunistiska Ryssland och i det sekularistiska Turkiet och drabbade av svåra förföljelser.

Söderbloms förhållande till katoliker och det katolska är på tidens sedvanliga sätt skarpt avvisande. Han varnar gärna för jesuitism som ofta – på ett i förhållande till verklighetens jesuiter och jesuitiska spiritualitet oklart sätt – står för en sorts förtryckande maktstruktur i motsats till den evangeliska friheten. Den katolska kyrkan är enligt honom på grund av sin exkluderande karaktär att betrakta som en sekt. I sin essäsamling Religionsproblemet inom katolicism och protestantism går han i närkamp med den katolska modernismen, som han till dels sympatiserar med men som han samtidigt menar vara alltför bunden till troheten mot och tron på den institutionella kyrkan. När den politiskt konservative Söderblom med glimten i ögat kan säga till en präst ”Bolsjevik får du bli men inte romersk katolik”, förstår man vad som betraktas som det stora avfallet. Han lägger också mycket energi på att förhindra prinsessan Astrids konversion, en konversion som ju inte var politiskt nödvändig utan som växte fram ur prinsessans egen fromhet (jfr Tord Fornberg ”Kyrkopolitik och prinsessbröllop”, Signum 2008/1).

Livsverksanalysen

För den som vill få en väldokumenterad och välskriven analys av Nathan Söderbloms religionsvetenskapliga och teologiska skrifter kan den emeriterade Göttingenprofessorn Dietz Langes bok Nathan Söderblom och hans tid rekommenderas. Dietz Lange är givetvis som luthersk teolog välorienterad och beläst i tysk teologi och religionshistoria – och protestantisk teologi över huvud taget. Han har dessutom en uppövad känslighet för Söderbloms kyrkliga och samhälleliga kontext och behärskar det svenska språket mycket väl, liksom svensk idé- och teologihistoria.

Lange är systematisk teolog, vilket medför att hans bok främst blir en grundlig genomgång av Söderbloms skrifter och ett skarpsinnigt skärskådande av hans teologiska och religionsvetenskapliga tänkande. Men allt presenteras kronologiskt inom ramen för den biografiska genren. För dem av oss som intresserar sig för de vetenskapshistoriska och teologiska dimensionerna och positionerna hos Söderblom finns här mycket att hämta.

Det sextiosidiga kapitlet om Söderbloms tid som professor i Leipzig 1912–1914 ger en kondenserad presentation av Söderblom som teologiskt förankrad religionshistoriker. Här ger Lange en både översiktlig och detaljerad bild av bakgrunden till ett av Söderbloms vetenskapliga huvudverk Guds­trons uppkomst samt en beskrivning av hur begreppet helighet blir ”religionens centrala begrepp” för Söderblom. Lange visar mot bakgrund av Émile Durkheim, Wilhelm Windelband med flera forskare att Söderblom var ”den förste som använde begreppet helighet i en specifikt religiös mening och med referens till alla religioner”. Han visar också hur Rudolf Otto var beroende av Söderbloms tänkande för sin bok Das Heilige. Über das Irrationale in der Idee des Göttlichen und sein Verhältnis zum Rationalen, den mest kända boken i ämnet. Men samtidigt kan han med historikerns noggrannhet avvisa en lättköpt slutsats att Otto skulle vara ensidigt beroende av Söderblom.

Det är i raden av diskussioner av detta slag som Lange har sin styrka. Han läser Söderblom invävd i hans samtid och mestadels med skarp kritik mot alla tidigare Söderblomforskare. Ibland kan man tycka att tillrättavisningarna av tidigare forskning i fotnoterna är litet väl mästrande. Argumentens tyngd borde ha räckt. Lange rycker därtill ständigt och gärna ut till försvar för sin biograferade hjälte och kommer näst intill undantagslöst med välvilliga tolkningar för att få tanke och historia att gå ihop. Man kan nog säga, utan att vara alltför sarkastisk, att Langes Söderblom i de flesta fall hade eller fick rätt. Få skuggor eller oklarheter står att finna. Dessa står Söderbloms vedersakare och kritiker för.

För Dietz Lange liksom för Jonas Jonson flyter i det egna analysspråket begreppen Svenska kyrkan och Sverige ihop, liksom det förstås gjorde för Nathan Söderblom, eftersom de båda gemenskaperna var så intimt och oupplösligt förenade med varandra. I så måtto står de båda författarna i samma tradition som Söderblom.

Vi har med Dietz Langes bok fått en ytterst kvalificerad verksbiografi. Men för den som inte har teologi- och vetenskapshistoria som sitt specialintresse lär framställningen med allt det nödvändiga akademiska exercerandet upplevas som torr och med Hirdmans ord ”outsägligt tråkig”.

Söderblomfamiljen inifrån

För den som vill få en inblick bakom kulisserna i den Söderblomska familjen kan hovrättsrådet Omi Söderbloms bok I skuggan av Nathan. Texter av Helge Söderblom rekommenderas. Hon är sonsondotter till Nathan Söderblom och presenterar en skakande interiör från ett protestantiskt högborgerligt hem. Hennes bok är resultatet av ett detektivarbete och det består till stor del av ett tidigare undangömt och numera återfunnet stort handskrivet manuskript till en självbio­grafi skriven av hennes farfar, Helge Söderblom (1896–1932), äldste son till Nathan och Anna Söderblom. Detta manus har Omi Söderblom nu gett ut tillsammans med en rad brev och andra dokument samt med egna kommentarer.

I recensionerna av Helges och Omi Söderbloms bok har det talats om att nu avslöjas ärkebiskopens ”mörka hemlighet”. Men en sådan beskrivning är anakronistisk. Vakthållande om privatlivets helgd har i senmoderniteten varit självklar fram till våra dagar. Att separera det privata och det offentliga livet från varandra har varit det normala. Helge Söderbloms självbiografi är också ett tecken på detta. Den verkar inte ha varit avsedd för publicering utan mer skriven som självterapi och möjligen som ett försök att få de närstående att förstå hans situation. Texten är mycket välskriven och insiktsfull. Den är en vidräkning med hans far och med uppväxttiden och samtidigt en kärleksförklaring både till modern och till fadern. Helge kan å ena sidan ironiskt beskriva sin far som ”kristenhetens nye matador” som skoningslöst offrar sin familj för högre syftens skull – ”alla vantrivdes hemma”. Å andra sidan kan han hungrande efter kärlek tala förtroligt om och till sin ”älskade Pappa”.

Helge Söderblom blev en outsider. Han var äldste son i en stor syskonskara, osedvanligt rikt begåvad. Han kom att behärska ett tiotal språk varav tyska, franska och spanska intill perfektion. Han ville bli skådespelare, men hindrades ständigt av framför allt fadern. I trots kom Helge ändå att slå in på den banan och vistades en längre tid som teater- och filmskådespelare i Helsingfors, Berlin och Paris. Bland annat deltog han i Luis Buñuels och Salvador Dalis experimentfilm Den andalusiska hunden. Man kan säga att den vantrivsel i kulturen som denna film ger uttryck för väl speglar Helge Söderbloms eget liv. Han lever samtidigt både hemma och utomlands ett mycket utsvävande och extravagant liv med droger av olika slag och en rad tillfälliga och längre sexuella förbindelser med både män och kvinnor. Så småningom mer eller mindre tvingas han att läsa in en filosofie kandidatexamen vid Uppsala universitet och ta anställning vid TT, en tid som gör honom djupt olycklig. En förbindelse med prästdottern Elise Jernberg resulterar i en son, Robert, som till en början göms undan. Hans liv är kaotiskt.

Småningom bryter en psykisk sjukdom fram parallellt med eller som resultat av hans frustrerade livsomständigheter. Han kommer så småningom att tvångsvårdas på Ulleråkers sjukhus i Uppsala och dör helt kort efter faderns död. Dödsorsaken verkar inte vara helt klarlagd.

Helges bror Staffan Söderblom citeras också flitigt av Omi Söderblom beträffande familjeförhållandena. Denne skriver med hänsynslös uppriktighet till och om sin far: ”Jag är numera övertygad om att det inte går att göra något åt saken. Denna naiva, gränslösa egocentricitet är ett nödvändigt komplement till geniet. Därigenom behärska de världen; men det är synd om dess söner. Otaliga exempel finnas på stora mäns söner, som slutat som dårar, alkoholister eller självmördare …”

Förutom den gripande historien om Helge lyfter Omi Söderblom fram sina farfarsföräldrars komplicerade äktenskap, den gängse tvångsvården på mentalsjukhusen (inte minst av homo- och bisexuella) och de borgerliga familjernas levnadsförhållanden. Mycket är bara antytt. Här finns många historier kvar att skriva. En sak som något förbryllar läsaren är hur Omi Söderblom kommit över sitt källmaterial. Det sägs inget om tillgången till arkiven.

Breven

Nathan Söderbloms arkiv är deponerat på Uppsala universitetsbibliotek Carolina Rediviva; det innehåller bibliotekets största brevsamling, 38 000 brev från 8 000 personer. Efter Söderbloms död samlade hustrun Anna dessutom in brev från Nathan i original eller avskrift. Hon samlade också och gav ut sin makes både publicerade och opublicerade tal. Hon sökte skapa en bild, en kult av maken. Familjedelen av arkivet är stängt, och det kan man förstå med tanke på alla de komplikationer av psykosocialt slag som den stora familjen hade, inklusive problem med ingifta. Samtidigt undrar man för hur länge. Uppenbarligen finns det ett rikhaltigt material.

Arkivets främste kännare är Nathan Söderbloms dotterson, den förutvarande bibliotekarien på Carolina, Staffan Runestam, som uppordnat och skrivit om samlingen. Han är också den som hittills gett tillstånd till åtkomst av arkivet. Ett märkligt fenomen i Dietz Langes bok är att Runestam verkar ha konsulterats för att illustrera vissa delar av texten, genom att i efterhand plocka fram brev som styrker författarens tes.

På senare tid har oberoende av varandra två digra volymer med brev till och från Nathan Söderblom getts ut. Dietz Lange har publicerat ett representativt urval av Söderbloms professionella brev Nathan Söderblom. Brev – Lettres – Briefe – Letters. A selection from his correspondence. Här finns så gott som inga brev från familjen.

Den rumänske biskopen Macarie Dr?goi av norra Europa (med säte i Stockholm) har gett ut Söderbloms samlade korrespondens med personer av ortodox tro i volymen Artisan of Christian Unity between North and East: Nathan Söderblom, His correspondence with Orthodox personalities (1896–1931). Det är med stort intresse som man ger sig i kast med dessa – vad man kan förstå – väl ederade brev. Samtidigt blir man tyvärr besviken. De flesta breven innehåller artigheter, administrativa bekymmer om möten (framför allt sådana som inte blir av) och vädjanden om bistånd i trängda politiska lägen. Få brev återspeglar det som man kanske skulle ha förväntat sig, teologiska samtal och överväganden i sak om den ekumeniska fredsrörelsen. Man får en känsla av undanglidande från dessa frågor.

Denna utgåva blir återigen ett intressant indicium på att de ortodoxas intresse för den ekumeniska rörelsen till att börja med endast var pragmatiskt. Man ville säkra kontakterna med Västeuropa för att hindra den totala implosionen av de ortodoxa kärnländerna i Ryssland, Turkiet och Mellanöstern. Detta återstår dock att bevisa. Söderbloms intresse var förstås att vidga fundamentet för det ekumeniska arbetet, något som också lyckades men först efter hans egen livstid.

Koden

Nathan Söderblom var en enhetens apostel och på samma gång ett tecken som väckte strid. Han hade inga egentliga teologiska eller kyrkliga lärjungar men många beundrare. Han var emellertid med om att skapa en rörelse i kristenheten som består.

Söderbloms familjeliv var rikt men tycks ha varit betydligt mer komplicerat och sorgligt än vad man hitintills bara kunnat ana. I Helge Söderbloms efterlämnade papper finns en förtätad beskrivning av faderns och sonens sista samtal på Ulleråkers sjukhus. Man får förmoda att nedteckningen av samtalet till stor del filtreras genom Helges in­genium: Han låter bland annat sin far säga följande som svar på frågan ”Hur lärde sig pappa sin överlevnadsstrategi och hur kan pappa alltid vända ont till gott?”. Nathan gjorde då följande reflektion: ”Lika litet som frukten uppfattar de krafter som vållar dess tillväxt, utveckling, mognad och fulländning, förmår människan utröna de samlade orsaker varigenom livserfarenhetens dyrbara mosaik kommit henne till del. En skärva här, en skärva där, åren igenom. Inget färdigt smycke, ingen totalbild. Men ständigt – omedvetet – oavbrutet – hopande av till varandra lagda erfarenheter – för små att ge akt på – förenade, punkt för punkt, till ett helt. Av min far, din farfar – redan i barndomen – lärde jag via flyktiga intryck och djupare själsrörelser. Därtill kom hela livets vardagliga nötning. Tack vare allt vad ögat skymtar och örat uppfångar. Genom mötande och farande. Av en blick av ett annat livsöde, ett framkastat ord. Av naturens, böc­kernas, konstens och besläktade själars påverkan, liksom av ondskans avskräckande exempel. Av handel och vandel, förvillelser, felsteg och kamp. En del ser nederlag som skäl till återtåg, andra till att gå vidare. Men man kan också utnyttja dem till eftertanke, en väg för ny kunskap och insikt. Ja, alltsammans gav mig koden.” Här talar fadern genom sonen och sonen genom fadern.

Helge återger sedan det sista rådet från sin far. Fadern som besöker Helge på sjukhuset sneglar på sonens skrivmaskin och säger: ”Lycka lämnar tunna krönikor efter sig, det är de mörka dagarna som blir voluminöst dokumenterade. Vad du gör så skriv aldrig om någon du är ond på.”

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap, vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.

Litteratur

Artisan of Christian Unity between North and East: Nathan Söderblom, His correspondence with Orthodox personalities (1896–1931), utg. Macarie Dr?goi, Felicitas 2014, 560 s.

Bexell, Oloph: ”Prokanslersämbetets avveckling och frågan om Nathan Söderbloms utnämning 1914” i Acta Universitatis Upsaliensis. Skrifter rörande Uppsala universitet. B. Inbjudningar, 176, red. Per Ström, Uppsala universitet 2014, s. 7–41.

Jonson, Jonas: ”Jag är bara Nathan Söderblom satt till tjänst”. En biografi, Verbum 2014, 476 s.

Lange, Dietz: Nathan Söderblom och hans tid, översättning Erik Aurelius & Ludvig Berggren, Artos 2014, 504 s.

Nathan Söderblom. Brev – Lettres – Briefe – Letters. A selection from his correspondence, utg. Dietz Lange, Vandenhoeck & Ruprecht 2006, 528 s.

Söderblom, Omi: I skuggan av Nathan. Texter av Helge Söderblom, Verbum 2014, 506 s.