Lars Ahlins värld

Den som kliver in i Lars Ahlins värld möts av ett myller av mänskliga gestalter, som är lätta att känna igen och lätta att identifiera sig med. Vi ryms alla på hans labyrintiska marknadsplats: de som hamnat avsides och de älskande, de förkastade och de återfunna. Han berättar om dem som letar fram en sorts värdigt liv under alla sina tillkortakommanden och han visar upp en rik repertoar av lösdrivare, skojare och pratmakare. Men i hans berättartält sker gång på gång också det outsägliga och outhärdliga: den förkastade, som plågas av sin egen otillräcklighet, finner sig älskad.

I Ahlins värld är den mänskliga existensen kluven ända ner i grunden: vi är förskjutna som genuint hopplösa fall och samtidigt älskade, vi är syndare och samtidigt rättfärdiga. Dessa två sidor går inte att skilja åt så att vi kan ta dem var och en för sig, de går inte att foga samman till en harmonisk enhet och de tar aldrig någonsin ut varandra. Men i Ahlins värld blir det stundom möjligt att leva sant som människa i spänningen mellan dem.

Ahlin är en driven historieberättare. Han kan berättandets alla konster och knep, men han kan också, när så är påkallat, bryta sönder den värld av illusioner som hans ord byggt. Och ibland ser han det som nödvändigt för att nå fram med det han har att säga sin läsare. För Ahlin är mest av allt en idédiktare, en förkunnare, en kristen predikant, vars budskap är att Gud blivit människa och ”de ringastes like”. Sitt konstfärdiga fabulerande försvarar han med en fras av Kierkegaard: ”människan skall narras in i sanningen” (i Är de kristna kraven orimliga? från 1948; återgivet i samlingen Sjung för de dömda, 1995) Och han berättar sina historier så listigt, att också många av dem som av hjärtat skyr allt vad kristet är och står för också de blir djupt gripna av hans berättade gestalter – och detta utan att ana den invävda kristna teologin.

Ahlins förkunnelse kan sägas ha en startpunkt i John Bunyans Kristens resa. I den berättelsen finner han det budskap, som han ser som vägledande i västerländsk kristendom under senare sekel: människans räddning står att finna i den privata flykten ut ur staden ”Fördärf” och bort från de förtappade existenser som stannat kvar där, bort till det efterlängtade Himmelska Landet. (Om Kristen i Kristens resa från 1947; återgivet i Sjung för de dömda)

Där är startpunkten för Ahlin. Men sedan rör han sig i den motsatta riktningen, från de himmelska nejderna tillbaka till dem som lever i Fördärfets Stad. Hans berättelser är förböner, han ser sitt uppdrag som författare att vara en ”förbedjare”, att i solidaritet sjunga för de dömda, för oss alla som lever i spänningen mellan dom och nåd.

Ahlins Sundsvall

Naturligtvis kan man beskriva Lars Ahlins tidiga uppväxt som en social katastrof.

Född 1915 i Sundsvall, yngsta barnet i en syskonskara på sju. Föräldrarna var inte 20 år fyllda, när de fick sitt första barn, och kunde inte gifta sig respektabelt. Nya barn kom sedan i tät följd och det blev trångbott, när de alla skulle rymmas i en liten etta med kök. Lars pappa, Gustaf Ahlin, var handelsresande och borta från hemmet under långa perioder, ekonomin var ryckig och äktenskapet krisade gång på gång. I ett försök att styra upp situationen flyttade familjen till Stockholm, när Lars var tre år. Två år senare försvann mamman med en älskare och eftersom pappan försörjde sig och barnen som resande, fick syskonkollektivet under långa perioder klara sig på egen hand. År 1922, när Lars var sju, flyttade pappan tillbaka till Sundsvall med fyra av de yngsta barnen; de äldre kunde då försörja sig själva och blev kvar i Stockholm. I Sundsvall gifte sig pappan för andra gången. Han behövde en ny mamma till sina minsta pojkar.

Den nya mamman hade två egna pojkar så det blev fortsatt krångligt, en fortsatt ryckig ekonomi och nya äktenskapliga kriser. Makarna blev osams och flyttade isär, försonades och flyttade ihop ett antal gånger. Trots ryckigheten fick Lars Ahlin en sorts hemort i grannskapet av stadsdelen Södermalm i Sundsvall, den stadsdel där stadens mer misslyckade existenser samlades tillsammans med småfolk av alla slag. Det var också under de här åren som pappa Gustaf började gå ned sig i spriten. Ekonomin blev sämre och alla måste hjälpa till med tillfälliga påhugg för att det skulle gå runt med det nödvändiga: mat, värme och hyra.

Lars Ahlin gick ut folkskolan 1928, tretton år gammal. Han hade uppenbarligen läshuvud, hans lärare berömde honom och helst skulle han väl ha fortsatt till läroverk, men det var inte att tänka på. Han måste hjälpa till med försörjningen, åtminstone klara sin egen. Men att som 13-åring hitta jobb och försörjning i Sundsvall i slutet på 20-talet var inte det enklaste. Arbetslösheten var utbredd och sedan kom den stora 30-talskrisen. Den bror som stod Lars närmast, och som också var honom närmast i ålder, mötte samma omöjliga situation. Han var fem år äldre än Lars och utpräglat musikaliskt begåvad. För honom spärrades vägarna, han kunde inte utveckla sin musikalitet och sköt sig 1930, tjugo år gammal.

Samtidigt som Lars Ahlin slutade skolan drogs han med i en kommunistisk ungdomsrörelse. Något väcktes här till liv i honom, något djupt som gick bortom och utöver den privata misären: en aning om solidaritet, en möjlig större tillhörighet. Ett annorlunda sakernas tillstånd bortom klassamhällets rangordning.

Den aningen skulle förbli en levande nerv i Lars Ahlins liv och i hela hans författarskap.

Rapsodiskt återgivet på detta sätt liknar onekligen Lars Ahlins uppväxt en social katastrof. Och vilken sorts skriverier skulle kunna komma ur sådana omständigheter? Sentimentala socialreportage? Socialrealistiska indignationsromaner? Möjligen, men det var inte dem Lars Ahlin skrev. Hans bearbetning gick djupare, fick en vidare syftning. Han sökte en ny stil, en mer illusionslös realism, som mäktade tolka, kanske bära, de förolyckades liv i den värld, som också är vår värld, där villkoren sätts av de lyckade men dit också nåden når.

Sundsvall under 20- och 30-talet blir författaren Lars Ahlins spelplan. Det är dit han återvänder gång på gång i sina berättelser. Vad han än senare i livet träffar på av människor, böcker, tankar – ja, det mesta av det han finner i världen placerar han in i sitt Sundsvall.

På luffen

” … mitt hjärta brinner likväl. Jag har någonting väldigt att förkunna” (Ur ett brev, april 1937).

Våren och försommaren 1933 blir i flera avseenden en brytpunkt för Lars Ahlin. Det är nu han bryter upp från sin trasiga familjebakgrund, det är nu han påbörjar sin långa bildningsresa, där hans stora mål är att bli författare, och det är nu han tar sina första steg mot en kristen tro.

Och – vilket också här bör nämnas – det är det året nazisterna kommer till makten i Tyskland.

Bildningsresan börjar helt konkret. På försommaren lämnar Lars Ahlin Sundsvall med lånat tält och spritkök samt en packe ”arbetslöshetsdikter”, som han skaffat billigt. Dessa skall han sälja i samhällen ner över landet. Att nasa dikter är under de här åren en inte ovanlig form av maskerat tiggeri och han riskerar att bli tagen för lösdriveri. Det finns sådana lagar. Pengarna han lyckas få ihop skall vara till avgift och uppehälle för en vintertermin på folkhögskolan i Ålsta, sju mil väster om Sundsvall. Det är ett första steg, längre går inte att planera, hur det blir sedan får han se.

Det blir en lång bildningsresa och den är knappast rak. Men han har tur och möter människor som hjälper honom vidare. Människor som tror på honom och ställer upp med pengar, när det kniper (vilket det ofta gör) och med gratis, kompetent språkundervisning. Och med välmenta råd, som han inte alltid tar till sig. Hans understödjare vill ha honom till en studentexamen, så att han kan fortsätta på universitet och bli präst eller lärare. Men Lars Ahlin kan inte släppa tanken på att skriva; att bli författare får styra inriktningen av hans studier.

De kommande tio åren blir en mosaik av studier och skrivande kombinerat med ett ständigt trixande för att få pengar till en plats där han kan sova, pengar till mat och kläder. Två romaner och en novellsamling refuseras. Det blir fler terminer på Ålsta, på Birkagårdens folkhögskola i Stockholm men också på Fjellstedtska skolan i Uppsala och dessemellan intensiva studier på egen hand. Historia, filosofi, samhällsvetenskap men framför allt teologi. Och framför allt Luther. Efter debuten 1943 med Tåbb med manifest och de romaner och novellsamlingar som sedan kommer i snabb takt får han åtminstone under några år lite mer styrsel på ekonomin och större rörelsefrihet. Men läshungern håller i sig. Lars Ahlin är autodidakt men en oerhört beläst autodidakt. Vilket betyder att de litteraturvetare som forskar på hans författarskap får ett övermåttan digert läspensum att ta sig igenom.

Uppbrottet från Sundsvall medförde också en omvandling från ungkommunist till kristtrogen, en omvandling som skedde i flera steg. Det ligger i sakens natur att några av dessa steg måste förbli i dunklet, ordlösa. Och Lars Ahlin som annars kan prata mycket om det mesta är här förtegen. Att hänvisa till ”mystika upplevelser” är för honom tvivelaktigt; det inbjuder till handel med falska papper. Likväl var det något han såg då på våren 1933, något som vårt mänskliga beskrivande, kategoriserande, rangordnande inte förmådde ens snudda vid, ett Något, och när han fick syn på detta Något, Detta Absoluta blev hans världsbild omkastad. När han flera årtionden senare snuddar vid det som hände då, är han fortsatt respektfullt skygg: det var Något han såg där och det förändrade allt (”In på benet” från 1970; återgivet i Estetiska essayer, 1994).

Ett mer påtagligt steg till kristen tro blev mötet med diakon Herman Hedberg sommaren 1933 i Gävle och med den högkyrkliga grupp diakonen samlat kring sig. Lars Ahlin var döpt, men som ungkommunist hade han inte velat bli konfirmerad, så när han möter Hedberg är han religiöst ofördärvad och öppen. Mötet med det oförställda allvaret i dessa människors tro skakar om honom och ger nya tolkningsmöjligheter. Här startar en process där Kristi närvaro i sakramenten, den sakramentala gemenskapen och tidebönen blir bärande i Lars Ahlins liv och tro.

Ytterligare ett steg är det förlösande mötet med Luthers skrifter. Här finner han grundformen för sitt författarskap, kristen realism, och den formel världen stod under: syndare och rättfärdig, dömd och benådad. Men naturligtvis kan man också beskriva uppbrottet från Sundsvall som en flykt ut ur Fördärfets Stad.

Mellan Lars Ahlin och hans pappa Gustaf fanns en djup och stark värme. Den förtroligheten hade fått utstå och bära mycket. Under många tvivelaktiga år hade de varit varandras närmaste. Och Lars Ahlin var inte blind. Han såg sin pappas gradvisa förfall, hans lögner och alkoholism. Såg hans lidande, hans livsglädje, hans sprudlande fantasi, särskilt när det gällde att fabricera undanflykter. Och värmen mellan dem överlevde allt det.

Därför tycks Lars Ahlin ha sett sitt eget uppbrott från Sundsvall 1933 som ett svek. Han flydde för att inte själv bli neddragen, indragen i sin pappas tilltagande förfall. Under de kommande tio åren är hans besök i Sundsvall kortvariga och sporadiska. Han har fullt upp med sitt läsande, sitt skrivande, och han hålls för det mesta i Stockholm och är dessutom i konstant penningknipa.

Och så i början av år 1943 får han två brev. Det ena säger att förlaget Tiden är intresserat av att diskutera en publicering av hans insända manuskript. Det andra brevet är från Sundsvall och säger att hans pappa är döende i cancer. Eftersom han inte har pengar till tågbiljett till Sundsvall får han gå till Stadsmissonen i Stockholm och han hinner upp till begravningen. Hans tal ”Vid fars grav” (återgivet i Sjung för de dömda) är djupt gripande.

Förebedjaren

”… bed för dem med sådan ifwer som hade du sielf blifwit fattad af Guds wredes hand.” (Ur wallinska psalmboken, citerat som motto i Sjung för de dömda).

En typgestalt i Lars Ahlins värld är en luggsliten förlorare. Som regel är det en man men ibland en kvinna. Det är själva förlusten som startar spelet, bygger upp dramatiken och sätter figurerna i rörelse. Och det handlar mest om alldagligheter. Sådant som sker varje dag. Någon misslyckas med att skaffa ett jobb eller får sparken från ett han har; en annan blir fråntagen ett förtroendeuppdrag i en förening; någon misslyckas ekonomiskt eller blir sviken av den som skulle stå närmast. Men det kan också handla om ett lyte, medfött eller förvärvat, verkligt eller inbillat, men alltid ett Något som diskvalificerar en människa från fulltvärdig delaktighet i en gemenskap, i skapelsen. Han har blivit märkt. Det åtråvärda som skulle ha gett honom plus har gått hans näsa förbi och han har hamnat på minus. Han är en förlorare, en förkastad.

Men hur hantera förlusten? Hur skall man hantera detta att själv vara ett minus, när gemenskap kräver att man är plus som de andra?

I Ahlins värld blir förlusten närmast outtömligt produktiv, vad gäller maskeringar. Den alstrar ett myller av lögner, förställningar och deformiteter på olika plan, privata likaväl som samhälleliga. I förlusten finns en skam, som måste ljugas om till förtjänst eller kapslas in och förnekas. Att bära skammen öppet, synlig för envar, det är outhärdligt. Både för den som visar sig sådan och för dem som tvingas se.

Ahlin går till attack mot detta sakernas tillstånd med framför allt två vapen. Det ena är humorn, som kan vandra mellan svidande hån, balanserad ironi och bondkomik; det andra vapnet är den renaste, mest ömsinta medkänsla, som får klinga ut i stilla, fin andakt.

Det första vapnet, hånet och ironin, använder han i sina berättelser för att hudflänga de normsystem, som ger oss våra föreställningar om plus- och minusegenskaper, därför att de av nödvändighet måste ge plus- och minusmänniskor. Vårt elände ligger i jämförandet. Vi fabricerar värdehierarkier och lär oss att alla våra bestämningar, alla våra egenskaper kan kompareras: jag är bättre än du, rikare än du, frommare än du. Och skulle jag råka hamna på minus på ena skalan, byter jag omärkligt till en annan, där mina odds verkar vara bättre och så kan jag fortsätta att hävda att jag har det du aldrig kan få.

Så länge detta spel rör sig på det sociala hävdelseplanet, kan Ahlin växla mellan hån och ironi. Men när förkastelsen går djupare och berör själva livsnerven, räcker inte humorn. Nu väcks vreden och ett större allvar. Den som förkastar sig ställer sig avsides, vägrar delta, vägrar visa sig i sin vanskapthet. Och här kan berättelsen gå i två riktningar. Den ena slutar med att han/hon sänker sig i en isvak, den andra att han/hon tar emot förlåtelsen för sina tillkortakommanden. I romanen Min död är min (1945) är huvudpersonen hela tiden på väg till isvaken men finner att han kan leva som förlorare i gemenskap med en kvinna han lärt sig älska; men i novellen Kvinnan och döden i samlingen Fångnas glädje (1947) dränker sig huvudpersonen för att hon inte vill leva med sitt lyte. Också romanerna Fromma mord (1952) och Det florentinska vildsvinet, (1991) slutar med en sorts accepterad självförstörelse.

Ett första mål för Ahlins angrepp är alltså de normsystem som ger oss plus och minus, men han är också raljant avvisande mot de ideologier som utger sig för att kunna avskaffa alla värdehierarkier. Det kan de inte – aldrig någonsin. Det står bortom mänsklig makt. Det enda de åstadkommer, och det kan vara gott nog, är ett byte av värdeskalor och nya räknesätt för egenskapernas plus och minus.

Men utvecklingen då, och det mänskliga framåtskridandet mot ett slutmål i absolut bemärkelse? Jag tycker mig märka hur Ahlin riktigt ryser av olust inför sådana illusioner och tar till det grova artilleriet, därför att världen är bara värld och det finns bara en som kan rädda oss undan alla hierarkier, han som i solidaritet med oss valde att ställa sig på minussidan och bli ”de ringastes like”.

Så blir då frågan, när vi står i valet mellan isvaken och förlåtelsen: Vad kan röra så vid vårt hjärta att vi inte väljer att gå ut ur skapelsen via isvaken? Och här har Ahlin i många berättelser ett provisoriskt delsvar: tjänandet! Den förkastade upptäcker att hon redan är indragen i ett utbyte. Också den som ställt sig avsides och vägrar delta behöver mat att äta och kläder på kroppen. Varifrån kommer det? Från nästans arbete! Alla är indragna i den cirkulationen. Vi byter liv mot liv med varandra i arbetet, eftersom tjänandet är arbetes allmänneliga ära. Vi tjänar varandra.

Och gång på gång avbryter Ahlin sina berättelser med smärtsamt vackra lovsånger för att återupprätta arbetets allmänneliga ära – tjänandet. Hur det räddar oss ur vår avskildhet, så att vi kan ta emot det vi redan fått. Det finns några underbart vackra passager på det temat i romanen Kanelbiten (1953) och i Natt i marknadstältet (1957).

Mun mot öra

”Tacka Gud för livet och Kristus för att han förlossat oss från egenskapernas tyranni” (Lars Ahlin i Gunnel Ahlins Nu skall vi ta pulsen på världen, 2005).

Lars Ahlins romaner är sällan enkla, aldrig entydiga. Många röster gör sig gällande, många gestalter och tonfall får träda fram och brytas mot varandra; de klistras intill och ovanpå varandra i en applikationsteknik. Den skiraste andakt ställs strax intill plumpa upptåg – lika mångtydigt som det mänskliga livet.

Det har sagts om Ahlin att han är en av de författare som skriver samma bok om och om igen. Och med viss rätt: han är trogen sin motivkrets, trogen sitt uppdrag att sjunga för de dömda. Men om man följer hans författarskap tror jag man kan se en förskjutning av tyngdpunkten. Inte så att ett motiv plötsligt försvinner och ersätts av ett nytt som plötsligt dyker upp, utan just som en gradvis förskjutning.

I de tidiga berättelserna framträder de sociala värdeskalorna tydligt och de blir duktigt avhånade. Det grova plus- och minusspelet sätter svåra, ibland oöverstigliga hinder för mänsklig gemenskap. Den drabbade, som hamnat långt ner på samhällsskalan och inte kan ta sig upp, förmår inte leva med sin arbetslöshet, sitt handikapp, sitt sociala fias­ko utan drar sig undan närheten till en annan människa; han ger sig in i sina fantasier, fantasterier och ställer till det för sig ordentligt. Detta förlopp är rikt varierat i många berättelser alltifrån Tåbb med manifest (1943) fram till Natt i marknadstältet. Men från Gilla gång (1958) och fram till Ahlins sista bok Det florentinska vildsvinet (1991) blir ett annat tema mer framträdande. Det som blockerar mänsklig närhet, mänsklig gemenskap sätts in i ett annat sammanhang.

I många av de tidiga berättelserna är logiken och rollfördelningen klar även om förloppet varierar från berättelse till berättelse. Brytningen är orsakad av ena partens sociala fiasko, den drabbade står inte ut med att vara en stackare i sin älskades ögon och drar sig undan; den så övergivna partnern, oftast en hon, blir kvar väntande på att han skall skaffa sig upprättelse eller ta sig ut ur sina fantasterier och komma tillbaka till den väntande. Hindren finns så att säga hos den ena parten och de kommer utifrån, från det normsystem som beskriver en lyckad människa.

Man måste ju vara en som är något värd, för att vara värd kärlek. De allra tydligaste exemplen på detta tema är romanerna Min död är min och Natt i marknadstältet.

I de senare berättelserna finns ofta hindren för mänsklig närhet hos båda parter och de kommer inifrån. Hindren blir mer svårgripbara och närmast konstitutiva. En man och en kvinna går in i en parrelation, där var och en har sin egen agenda, och där partnern förväntas fylla ut vissa i förväg definierade roller. Det högsta goda är inte längre pengar och socialt anseende; det är det redan sörjt för, därför att personerna befinner sig inte längre nära samhällets botten. Det åtråvärda är nu självförverkligande, detta att skaffa rätt belysning åt sin personlighet så att dess mer subtila egenskaper och talanger framträder tydligt. Men längs vägen kan det inträffa, som båda parter varit oförberedda på: den parrelation, som var tänkt som passande social utstyrsel till en personlighet, blir helt oväntat till kärlek. Blir kärlek på riktigt – till verklig närhet. Vilket inte alls stämmer med den uppgjorda agendan och inte med vår tids gängse normsystem om den autonoma och självförsörjande personligheten.

Och här, i en sådan närhet till kärleken att förställning knappast längre är möjlig, delar sig vägen. I någon av Ahlins berättelser flyr en av huvudpersonerna in i självmordet som i Det florentinska vildsvinet: kärleken hotade att bli på riktigt. Också den väldiga romanen Din livsfrukt (1987) slutar i självmord. I andra berättelser ger sig det tvekande paret i kast med att utforska den mänskliga kärlekens gränser och villkor som i ”Bark och löv”.

Den här förskjutningen av tyngdpunkten i Ahlins berättande kan tolkas som en förflyttning från en samhällelig, politisk till en privat, psykologisk motivkrets. En sådan tolkning är emellertid bara början på en tankegång och den måste fullföljas. Ty både i sina tidiga och i sina sena texter beskriver Ahlin effekterna på människor av gällande normsystem i det samtida Sverige.

Hans första erfarenheter består av att vara underklass i ett socialdemokratiskt Sverige på 1930- och 1940-talet. Klassklyftor är av ondo och dess plus och minus kan bli förödande för dem på minussidan; det kan tvinga förlorarna att förkasta kärleken därför att de finner sig inte värda att bli älskade.

Men fram mot 1970- och 1980-talet sker en förskjutning i det svenska normsystemet och det återspeglas i Ahlin texter. De nya normerna gör gällande att plusmänni­skor är de som är känslomässigt självförsörjande och därmed i princip oberoende av andra. Kärleken blir nu ett hot som männi­skor måste värja sig mot för att inte tvingas erkänna att de likväl står på minus och är beroende.

Så i både tidiga och sena texter finns ett och samma grundbudskap: som förebedjare vill Ahlin undergräva de absoluta an­språken hos de normsystem, som blockerar kärlekens intima tilltal mun mot öra. Han söker efter de tonfall läsaren svårligen kan värja sig mot och som, om det når fram, sätter igång läsarens eget latenta språk och kan göra henne lyhörd för nådens tilltal.

Stig Olsson är biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.