Fem öre i veckan Pauline Jaricot 1799-1862

Samtidigt som Napoleon genom sin lagstiftning berövade kvinnorna den sista resten av den myndighet som de ägt under medeltiden, gav Gud åt kyrkan en lång rad av starka, fria och fantasirika kvinnor. Många av dem blev ordensstiftare – under första hälften av 1800-talet grundades över tvåhundra kvinnliga kongregationer, mer än under någon annan epok i kyrkans historia. De ägnade sig åt social verksamhet, åt flickors fostran och utbildning, åt missionen, där de på sina håll var pionjärer.

Men här skall nu berättas om en kvinna bland lekfolket, Pauline Jaricot, född i Lyon 1799. Föräldrarna kom ur mycket enkla förhållanden men byggde upp ett företag inom den då blomstrande sidenindustrin, och Pauline växte upp som den yngsta i en stor barnaskara och i ett förmöget hem. Hon kunde njuta av livet och gjorde det. Fester och vackra kläder sysselsatte henne mycket tills hon en dag, sexton år gammal, hörde en predikan som gav hennes liv en ny inriktning. ”Nu vill jag tjäna Herren”, skrev hon i sin dagbok.

Beslutet firades med två handlingar, först en generalbikt och därefter vallfärd upp till pil¬grimskapellet på La Fourviere, det höga och branta berg som dominerar Lyon.

”Överallt började jag söka Gud, i blommorna, i stjärnorna, i månen. Ibland kysste jag bladen som om de just hade lämnat Skaparens hand”, skrev hon. Men framför allt sökte hon sig till de fattiga, och bland fabriksarbeterskor fick hon sina nya vänner. Hon klädde sig som de och fick några av dem att tillsammans med henne bilda en from förening som kallade sig ”Gottgörerskorna”, med målsättning att i gemensam bön ”gottgöra allt förakt mot Jesus”. Hon var då ännu tonåring, och detta var på ett sätt en typisk början till den företagsamhet som var det utmärkande draget i hennes liv.

Paulines älsklingsbror Phileas studerade till präst i Paris och- intresserade sig där för en missionsinstitution som hade fått det svårt med ekonomin. Phileas skrev till Pauline: Kunde du hjälpa till på något sätt? Hon tog upp saken med sidenarbeterskorna i sin svågers sidenfabrik. De var tvåhundra – skulle de vilja bidra med en sou – fem öre – i veckan? Hon fick gensvar, och fann då på en organisation. Man skulle inte lägga pengarna i en bössa, utan bilda grupper på tio där en ansvarig skulle samla in femöringarna varje vecka. Tio ansvariga bildade en grupp där en ”hundring” var ansvarig för den större sum¬man, och på motsvarande sätt kunde man bilda en ”tusing”. Iden visade sig snart vara genial. Den spred sig till andra fabriker, och grupperna mångdubblades snabbt. Fördelarna med det per¬sonliga insamlingssättet var att det skapade soli¬daritet i gruppen och att många fick känna ansvar.

Det var 1819, hon var tjugo år. Så började ”Föreningen för trons utbredande” som snart fick internationell räckvidd och blev kyrkans största inkomstkälla för missionen: prästutbildning, underhåll, sjukhus, skolor, dispensärer etc. I över hundra åt hade föreningen sitt säte i Lyon men är numera direkt knuten till missionskongregationen i Rom. Kontoret i Lyon finns dock kvar och ansvarar bland annat för publikationer.

Den levande rosenkransen

1826 satte Pauline i verket en ny ide av helt annat slag men ändå i viss mån i samma stil. Det var då hon grundade föreningen Levande ro¬senkransen, alltjämt livskraftig (också med en svensk förgrening)

Pauline tyckte mycket om rosenkransbönen och ansåg att den borde praktiseras mer och inte bara av gamla gummor. Hon fick iden att bilda grupper på femton personer där var och en åtog sig att be en dekad om dagen. En gång i månaden bytte man”hemlighet”.’

Hon förklarade sin tanke med att säga, att om många ber tillsammans för en gemensam sak ur olika aspekter, så blir det en rikare bön. En annan förklaring var denna: någon eller några är kanske ljumma i sin bön, och en enda av de femton är brinnande, men om man slår ihop femton kol och ett enda glöder, så blir snart alltsammans glödande.

Här som när det gällde ”femöresgrupperna” gladdes hon kanske främst över de band som uppstod mellan människor från olika samhällsklasser. Hon såg till att det blev så, och kanske är det hennes förtjänst att det i Lyon blev vanligt med sådana ”blandade” kristna grupper även i andra sammanhang.

Men hon hade ytterligare en målsättning: var -och en som gick in i Levande rosenkransen skulle betala fem franc om året för att stödja utgivning av bra litteratur. Pauline tvivlade inte på att även detta företag skulle sprida sig som ringarna på vattnet, och hon fick rätt. Efter ett par år kunde hon konstatera att hennes medlemsblad gick ut till många länder, också bortom haven. Kort efter hennes död beräknade man att det fanns två och en halv miljon medlemmar i Frankrike enbart. Själv brukade hon samla sin egen grupp i Lyon på La Fourviere varje lördag och då bad de också, enligt ett av Pauline utarbetat ritual, för de kristnas enhet. Även i detta var hon en föregångare?

Lekmannakommunitet

Hon köpte sig ett rymligt hus för att kunna sköta organisationerna, och där bildade hon tillsam¬mans med några vänner en liten kommunitet som också hade dagliga gemensamma bönestunder. Hon tänkte sig kunna leva tillbakadraget, men det var ju inte möjligt, hon var vida känd och beundrad. En av dem som uppskattade henne mycket var Jean Marie Vianney, den helige kyrkoherden i Ars. Hon hjälpte henne för övrigt på ett ganska originellt sätt.

En ung kvinna, Marie Dubuois, var en av de tusenden som kom till Ars för att bikta och få klarhet om sin framtid. Vianney tog sig ordentlig tid med henne i flera dagar i följd och till sist sade han: ”Jag ska ge dig en mor som ska hjälpa dig att gå i Jesu Kristi fotspår.” Därpå skickade han henne med ett brev till Pauline Jaricot. I brevet stod det: ”Fröken Jaricot, jag ber er att ta väl hand om denna person som Gud har utvalt åt sig och åt er. Lär henne att älska Jesus mer.”

Det var ett lyckokast. Marie blev Pauline till stor hjälp, och själv var hon lycklig i detta hus där människor av alla de slag ständigt strömmade ut och in i olika ärenden, materiella och andliga.

Olyckans dagar

Ända ifrån tonåren kretsade Paulines tankar ständigt kring arbetarklassens omänskliga situation. En sidenarbetares arbetsdag började på sommaren kl. 3 och slutade vid mörkrets inbrott. Under vinterhalvåret arbetade hon från 5 till 22, sjutton timmars arbetsdag för en urusel lön, och semester var inte uppfunnen än.

Pauline hade en mycket klar insikt om att det inte var allmosor och välgörenhet som behövdes utan strukturförändringar. Både Föreningen för trons utbredande och Levande rosenkransen hade i hennes tanke som kanske främsta mål att ge dessa slavarbetare en känsla för sitt människovärde, för att de kunde uträtta något stort och att de var fullvärdiga medlemmar i kyrkan. Men hon ville göra mer. Ett av hennes försök var ”Himmelsbanken” som lyckades för någon tid. Hon fick 15 rika familjer att skjuta ihop till en fond där de fattiga kunde låna räntefritt och långfristigt (20 år).

Efter mycket grubblande hade hon en ny plan klar: hon ville starta en fabrik till Guds ära och människornas upprättelse, ett företag där den moderna tekniken skulle tjäna Guds rike? I den skulle familjerna hållas samman och det skulle inte vara inriktat på vinst utan på solidaritet. Arbetarna skulle själva vara delägare och leda företaget. Med sin vanliga optimism var hon säker på ”snöbollseffekten”; att det skulle rulla vidare och bli en modell.

Hon fann den fabrik hon sökte och kunde få överta, och hon fann affärsmän och tekniker som delade hennes entusiasm och ställde upp. Men därmed började hennes korsväg, om vilken hon själv sade: ”De tyngsta korsen är de som Guds vänner yxar till åt oss.”

Människor blir ofta fruktansvärt grymma mot den som lyckas med något, och ännu grymmare mot den som därefter misslyckas. Det finns en egendomlig, pervers lag, som tillåter att man i den situationen gör den som misslyckas till mål¬tavla för vilka anklagelser och glåpord som helst. Det blev hennes lott.

Klok, försiktig, kunnig och erfaren tog hon noga reda på allt vid varje steg och skaffade referenser om medarbetarna. Ändå blev hon grundlurad, och pengarna bara försvann. Hon insåg vad som pågick och kämpade med förtvivlans kraft – det gällde ju inte henne, det gällde de fattiga, de som också hade satsat med det lilla de kunde? Till sist förstod hon att fabriken aldrig skulle bli av. Hon hade kunnat dra sig ur, men hon vägrade – först måste småspararna få sina pengar tillbaka? Hon processade, hon gjorde tiggarresor och lyckades få ihop en del, men revolutionen 1848 medförde ny krasch för henne när pengar frös inne.

Det var då folk började prata. De kallade henne blåögd, dumdristig, förskingrerska, bedragerska … En sådan skulle inte ha någon hjälp … Hon skrev: ”Jag har sått i tårar, jag har kämpat mot bedragare, jag har tvingats till processer och man har lagt ut försåt för mig. Jag har fått så många kors att bära att jag varit nära att förtvivla. Allting verkar så omänskligt, som om alla demoner var lösa.”

Ett exempel på hennes mentalitet är följande. En brorsdotter kom på besök till henne. Det var mitt i vintern och huset var iskallt för hon hade ingen kol att elda med. Brorsdottern gick åstad och beställde på sin räkning ett lass kol åt sin faster. Så fort det levererats sålde Pauline hela lasset för att kunna betala av ett lån! (2).

Lyckligtvis fanns det vänner som förstod, en av dem var kyrkoherden i Ars. En dag sade han från predikstolen: ”O mina bröder, jag känner någon som har många och tunga kors att bära och som bär dem i kärlek, det är fröken Jaricot.”

Ja hon bar dem i kärlek. Hon skrev i sin dagbok: ”Min Gud, förlåt dem och ge dem lika mycket välsignelser som de ger mig bitterhet att dricka.”

Det kom en ljusning, men också den slutade i bitterhet. Paulines hus var beläget halvvägs upp mot La Fourviere, 244 trappsteg från centrum (Lyon är till stor del byggt i trappor). Hon fick iden att öppna en genväg genom sin tomt och ta en liten grindavgift, det kunde kanske bli en slant. Sagt och gjort, med kommunens tillåtelse. Grinden inbringade faktiskt uppemot 15 000 franc första året. Det var ytterst välkommet, men en natt rev någon ner grinden och stakade en annan väg, med pengar åt en annan ficka. Det värsta var att Pauline fick reda på vilka som stod bakom nidingsdådet. Det var ytterst hedervärda herrar, kommunens och kyrkans betrodda. Det hörde nämligen till saken att hon avsåg att sälja sin tomt och hade tänkt sig att grinden skulle förhöja dess värde.

Längre fram skrev presidenten för Trons utbredande: ”Dessa respektabla och goda kristna kallade henne envis, idiot, högfärdsblåsa därför att hon inte ville gå med på att ge ifrån sig tomten på deras villkor. De betraktade henne med ovilja för att inte säga fiendskap.” Samma kvinna hade nyss hedrats och ärats som en av stadens främ¬sta, känd i hela landet …

Eftermäle

Pauline Jaricot dog utfattig den 9 januari 1862 med den trogna Marie Dubuois vid sin sida. Begravningen blev den enklaste tänkbara. Några släktingar följde henne till graven tillsammans med en skara arbetare och arbeterskor. Sedan var det alldeles tyst om henne i femton år. Kan¬ske teg man mest av skam.

Men 1879 kom det ut en bok om henne, av en anonym författare, med titeln ”Minnet av en vän, hon som grundade Trons utbredande och Levande rosenkransen.”

Det blev ett ståhej kring titeln. Vad menades? Det var väl inte Pauline Jaricot som grundat Föreningen för trons utbredande eller Levande rosenkransens – Så till den grad var hon glömd, eller snarare förträngd. Vem hade skrivit boken?

Författarinnan hade kanske förblivit anonym om det inte kommit ett brev till förlaget från självaste påven Leo XIII, han som senare, 1891, utgav den berömda encyklikan i arbetarfrågan. Påven lyckönskar författarinnan till att ha publicerat sina minnen av Pauline Jaricot. Han fastslår, att det var Pauline som skapade Föreningen för trons utbredande och organiserade den så att den kan bistå den katolska missionen med väldiga summor. Han fastslår också att det var hon som startade Levande rosenkransen som fick en så snabb och välsignelserik utbredning. Påven fortsätter vidare:

”Bland Pauline Jaricots övriga initiativ bör nämnas att hon påbörjade ett företag som syftade till att förändra arbetarnas villkor, ett försök som hon satsade hela sin förmögenhet på. Men genom skamligt förräderi fråntogs hon allt. Hon fick lida inte bara av att se det verk som hon satsat så mycket på gick om intet utan också av att själv bli utblottad. Därtill kom hårda slag i form av fordringsägare, domstolar, skymf, förakt och förtal. Gud tillät det, för att hon som hade levat för honom och för sina bröder skulle till det yttersta få följa Jesus Kristus, som dog för dem som dömde honom.”

Leo XIII avslutar brevet sålunda: ”Därför tror vi inte att vi tar miste om vi säger att er bok kommer att bli till nytta för dem som läser den och däri lär känna en beundransvärd människa. Det är vad vi önskar och ber Gud om. Givet i Rom i Sankt Peterskyrkan den 13 juni 1881 i vårt pon¬tifikats fjärde år. Leo XIII påve.”

En finare bokrecension har kanske aldrig någon fått. Uppmuntrad gav sig författarinnan Julia Martin till känna och publicerade så småningom en utförligare biografi i två volymer. Dominikanerna i Lyon fick hand om Paulines enorma litterära kvarlåtenskap, dagböcker, sjuhundra brev, sjuttio cirkulär, utförliga anteckningar kring de olika företagen osv. Allt skrivet med näsan mot papperet – hon var ytterligt närsynt.

”Näst efter Catharinaav Sienna vet jag ingett med sådana insatser för kyrkan”, sade en av dominikanerna. Och Paul Claudel har hyllat henne med en dikt där det bland annat står: ”Hon fick av Gud den katolska kyrkan på sin lott, ja hela den runda jorden, ingenting mindre.”

Det bästa Pauline sagt om sig själv är kanske detta: ”Jag har varit så levande i mitt eget liv.” Så mindes vännerna henne: levande och stark, intensiv och varm och samtidigt alltid lugn och balanserad. Hon är nu på nytt mycket levande i kyrkan, och tycks bli det mer och mer. 1935 flyttades hennes kvarlevor från familjegraven till kyrkan Saint Nizier. Högtiden presiderades av

Lyons ärkebiskop kardinal Maurin. 1962 firades hundraårsminnet av hennes död med en internationell missionskongress i Lyon.

1963 undertecknade Johannes XXIII dekretet om hennes heroiska dygd, första steget mot saligförklaring.

1972 firades hundraårsminnet av grundandet av Föreningen för trons utbredande. Paulus VI höll ett tal om ”denna autentiska kyrkans dotter, så helt hängiven missionen och samtidigt så full av omsorg för arbetarnas situation i hennes närmaste omgivning.”

1986 hedrade Johannes Paulus II hennes minne vid sitt besök i Lyon.

Vi väntar på hennes saligförklaring. Hon skulle kunna bli skyddshelgon för dem som går i konkurs, för dem som misslyckas i ett gott verk. Missionen har redan många skyddshelgon. Men fabriksarbetarnas skyddshelgon kunde hon också bli, med mera.

Skulle någon uppleva ett underverk på hennes förbön så vill man gärna veta det i Lyon.

1. Rosenkransen består av femton dekader, och en dekad består av Fader vår, tio Hell dig Maria samt en gång Ära vare Fadern. För varje dekad mediterar man över en ”hemlighet”, dvs. ett trosmysterium med anknytning till Jesu liv.

2. Samtliga återstående lån blev efter hennes död återbetalade av syskonbarn.

Not: Georges Naidenoff har publicerat en liten bok: Pauline Jaricot, Mediaspan 1986, 108 sidor. Den kommer att följas av ett större vetenskapligt verk.

Adressen till Trons utbredande är: Propagation de la Foi, 12 rue Sala, F 692 87 Lyon Cedex 02, Frankrike.