Det kristna livet: en väg och ett mål

Den kände Wien filosofen Ludwig Wittgenstein sade en gång: ”An einen Gottglauben heisst sehen dass es mit den Tatsachen der Welt noch nicht abgetan ist. ” (Att tro på Gud innebär att se att ingenting ännu har blivit klarlagt enbart med de fakta som världen uppvisar). Problemet med en transcendens kvarstår även för neopositivismen.

Debatten som fördes för en tid sedan i svenska massmedier med anledning av Krister Stendahls yttrande om ”odödlighet” och ”livet efter detta” bär vittnesbörd om denna fråga. Den har framkallat ovanligt starka reaktioner vilka visar hur existentiellt den berör människor.

Ledaren i detta nummerären kristen och aktuell trosreflexion om hoppet inför uppståndelsen. Problematiken är mänskligt sett enligt vår bedömning så betydelsefull att vi bad två experter i nytestamentlig exegetik att utifrån Skriften ta ställning till frågan. Med utgångspunkt från debatten skisserar Harald Riesenfeld något av en biblisk helhetssyn i frågan. Caesarius Cavallin å sin sida sammanfattar i en syntes sina forskningsresultat i ämnet.

”Guds döda brunn där vi döda kan samlas är vårt ansikte” skrev Karl Vennberg en gång om vårt sökande (Gudssökare). Kristet hopp bärs emellertid av en förvissning.

Hur långt har sekulariseringen gått i Sverige? Frågan är alls inte lätt att besvara. Framför allt därför att sekulariserade värderingar och verklighets uppfattningar blandas med trosrelikter och är invävda i dessa. Både hos individerna och i samhällets kollektiv.

Ett testfall

En antydan om var vi befinner oss har getts genom ett biskopligt uttalande i en av de stora dagstidningarna och genom den reaktion som detta utlöste.’ Äntligen en debatt, inte om kyrkans yttre framträdande – som kvinnliga präster eller stat och kyrka – utan om en existentiell trosfråga: Finns det ett liv bortom döden?

Sekunderad av den auktoritet som ecklesiastikt skrudade porträtt skänker intervjuades biskop Krister Stendahl på Idagsidan i Svenska Dagbladet om ett kapitel i en nyss utkommen bok, översatt från en tidigare i USA utkommen version. I intervjun och i motsvarande avsnitt i boken avhandlas frågan om vad Nya testamentet säger om själens odödlighet och ett liv efter döden. Svaret på en sådan fråga har, också i en efterkristen värld, sin relevans för människors tankar och känslor. Den tidigare harvard professorn, med sin erkända skicklighet att välja oväntade infallsvinklar och att på ett spännande sätt spetsa till problemen, ställer tidningsläsarna inför följande konstateranden:

Hela den underbara kristna traditionen att tala om själens odödlighet närmar sig sitt slut. Bibeln är inte intresserad av odödlighet. Det viktiga för de första kristna var att rättvisan skall segra. Frågan om den individuella odödligheten står inte i fokus för dem. De första kristna räknade troligen inte med en kontinuitet i evighet.

Ett spirituellt anförande i tiden, kan man säga, i synnerhet mot bakgrunden av den utopiska hänförelsen kring 1970 för en revolution i de sociala strukturerna, den tid då Stendahls artikel kom till. För en upptagen och uppburen kyrkoman kan det, trots varningen för självcentrering, ligga nära till hands att finna livet här och nu mera spännande och engagerande än det hopp om ett livets meningsfulla mål bortom döden, som kan ge nytt mod och tillförsikt åt människor för vilka tillvaron är glåmig, otrygg, bekymmersam, hotfull.

Med nyfiken förväntan tog man del av reaktionerna i följetongen på SvD:s Idagsida. En sak blev tydlig. De präster i Svenska kyrkan och de teologer som yttrade sig hade på känn att svenska folket i stort inte är berett att acceptera döden som ett definitivt slut. Det slags stoicism finns inte – om man bara skrapar på ytan – hos det stora flertalet. Den av skyddsnät hägnade folkhemssvensken vill gärna vara försäkrad om den tryggheten att det skall ordna sig också på den andra sidan. Och det anfördes åtskilliga argument för att livet ändå skulle kunna ha en fortsättning bortorm döden.

Fragmenterad tro

Patetiskt konstaterade tidningssidans redaktör att det inte hade kommit något egentligt svar på den centrala fråga som tidningen hade ställt: vad kyrkan har att säga om döden. En av medarbetarna i Svenska kyrkans bekännelsekommitte menade att den hävdvunna trosbekännelsens ord om de dödas uppståndelse och ett evigt liv har ”en försvarbar plats” i en bekännelse avsedd för vår tid. (Här är att märka att trosbekännelserna sedan snart hundra år tillbaka inte är förpliktande i Svenska kyrkan utan skall betraktas som vittnesbörd.) På redaktörens ”med åsneaktig envishet” upprepade fråga tyckte en teologidocent till och tyckte väldigt mycket. 3 Poängen var: ”Om kärlek finns, kan vi acceptera mångfalden. Saknas kärleken måste vi hålla samman genom att kräva likriktning.” Men var det inte fråga om vad kyrkan säger om en verklighet, om den sanning som kyrkan står för?

Frågan gällde kyrkans tro, den kristna tron. Inte vad biskopar eller präster eller teologer eller lekmän för egen del finner plausibelt eller godtagbart. En blomma till enkät redaktören som ändå hade på känn att kyrkans tro är något annat – och något förmer – än glittrande meningar, am¬bitiösa funderingar eller lugnande försäkringar.

Bidragen i SvD, liksom ekon de gav på andra håll, visade att frågan omett liv efter döden onekligen är engagerande. Men den iakttagelsen har också kunnat göras att problemet död och ett eventuellt liv därefter, som problem betraktat, har blivit ett isolat som diskuteras för sig. Förutsättningarna under vilka problemet betraktas klaras inte ut. Det sätts inte in i de sammanhang inom vilka det kan dryftas på ett meningsfullt sätt. Så spekulerar man om ett liv efter döden utan att på allvar ställa frågorna om vad döden är – och inte minst vad livet är. Vad är människan? Hur uppfattas meningen med män¬niskans liv – om det nu finns någon mening?

Den ende som med klar blick satte fingret på en avgörande punkt var Per Beskow. Han ställde fram sanningsfrågan, frågan hur vår tillvaro i grunden är beskaffad. Världens struktur liksom vår egen är som den är, oberoende av om vi gillar den eller ej. Människor har i alla tider tänkt över dessa frågor med stort allvar. 4

Det kristna evangeliet har från första början innehållit en totalsyn på den mänskliga existensen, i ett gudsperspektiv. Denna totalsyn har under kristenhetens historia tänkts igenom och konfronterats med världsbilder och livsåskådningar. Ännu för en eller ett par generationer sedan visste man i vårt land något så när vad en kristen livssyn är. Och där hade frågorna om döden och ett evigt liv sin givna plats. Men nu har evangeliets, det goda budskapets, helhet upplösts. Också kristna diskuterar djupgående frågor som fristående och ytliga spörsmål, utan medvetenhet om de underliggande sammanhangen. Låt oss bara nämna dopet, freden och gudsbilden. Kristen tro har upplösts i mer eller mindre aktuella ”bitar”.

En biblisk bild

Det kristna trostänkandet kring Gud, världen och det mänskliga livet har en komplicerad struktur. Detta därför att tillvaron nu en gång är komplicerad. Naturvetare, medicinare och samhällsvetare har detta klart för sig. I gamla tiders katekeser konfronterades människor i vårt land med trostänkandets komplikationer.

För att komma åt invecklade företeelser väljer man ofta modeller med vilkas hjälp man kan åskådliggöra och förklara – inte allt men det som i ett visst sammanhang är väsentligt.

En kristen syn på döden och vad som kan komma därefter förutsätter först och främst en kris¬ten syn på människans väsen och på människans liv. Där har vi en klassisk biblisk bild som hjälp: bilden av en väg. I Gamla testamentet har den från början med folket att göra. Gud kallar – och därmed skapar – åt sig ett folk som skall gå på den väg och till det mål som Gud anvisar och göra det under hans ledning och med hans hjälp. Låt oss tänka på vandringen genom öknen till det utlovade landet. På vägen förekommer avfall och omvändelse, den leder genom prövningar och katastrofer, men löftena och målet står fast.

I Nya testamentet är det den enskilde som kallas att gå på en väg: vägen i Kristi efterföljd. Därmed förverkligas också den av Gud skapade människans bestämmelse och får sitt mål. Och målet är gudsgemenskap. Stendahl undrar vad de första lärjungarna tänkte på, när de hörde Jesus tala om himmelriket. Svaret är inte svårt att ge. De lämnade allt för att tillsammans med denne Jesus vandra och gå in i det rike han talade om, det rike som fanns i himlen hos Gud (Dan 7:13 f, 26) men som Människosonen skulle föra dem till mötes (de nytestamentliga utsagorna är lika dubbeltydiga som den sista bisatsen här).

Jesu död och uppståndelse satte hos de skräckslagna lärjungarna i gång en för det begynnande kristna budskapet grundläggande reflexion. Mästaren som lärjungarna hade följt på hans väg hade måst gå genom lidande och död till ett liv av högre kvalitet. När de mötte honom som uppstånden var han densamme men ändå förvandlad, präglad av ett liv i större gudslikhet. De fick vissheten, efter hand, att den förhärligade Kristus var närmare dem nu än han hade varit under sitt jordelivs dagar, och att han skulle vara med dem också om de själva måste gå genom lidande och död. Målet stod fast, tydligare uppfattat än förut: att vara hos Herren (Kristus), att få se Gud sådan han är, att vara förenade med dem som har gått samma väg – allt detta är den bestämmelse som människan är skapad till.

Det är nog inte så som Stendahl gör gällande att martyrernas död skulle ha lett till vissheten att Guds sak och rättvisan måste segra här på jorden. Tvärtom vittnar de tidiga kristna berättelserna om martyrernas sista ord och död enstämmigt om att de döende tycker sig se en öppnad himmel där Gud eller Kristus skall ta emot deras själ. Så berättas det om Stefanos (Apg 7:55, 59) och Polykarpos (hart. Pol. 14), för att nämna bara några av källorna. Ja, redan i den förkristna judendomen såg man i beskrivningar av martyrers död vittnesbörd om själens upptagande till ett evigt liv hos Gud (4 Mack. 6; 13; 17:12).

Tillämpningen av vetekornets lag såg urkristendomen inte bara i den väg Jesus hade att gå utan också i den kristna efterföljdens väg: ”Om vetekornet faller i jorden och dör, ger det rik skörd” (Joh 12:24). Grunduppfattningen är densamma redan i bergspredikans saligprisningar. Lidanden och prövningar i nuet är övergående stadier på den väg som leder till full gudsgemenskap: ”Saliga de som är fattiga i anden, de som sörjer, de renhjärtade – de skall se Gud” (Matt 5:3 ff).

I ett kristet tankesammanhang går det inte att resonera om ett liv efter döden utan att först se på vad som sägs om livet före döden, från kristna utgångspunkter. Lika lite går det att värdera ett enda – än så obetydligt – liv här på jorden, fortfarande i ett kristet perspektiv, utan att rikta blicken på detta livs kris i döden och dess mål och fulländning efter döden. Enligt Nya testamentet kommer Guds makt och rättvisa till uttryck just däri att han ger de till synes obetydande och förbisedda och hunsade ett oändligt värde (i ett skapelse- och i ett framtidsperspektiv) liksom ett evigt, individuellt och meningsfyllt mål: ”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte” (Matt 18:10).

Den diskriminerade själen

I en tid av traditionsupplösning och sviktande förmåga att hålla ihop det kristna trosinnehållet kan man, i nutida teologisk diskussion, se egendomliga särmeningar dyka upp och vinna spridning. Dit hör föreställningen om den s.k. totaldöden. Stimulerade av religionshistoriska insikter om hur relationen kropp – själ (ande) uppfattades i Bibelns omvärld kom vissa protestantiska exegeter och dogmatiker en bit in på detta sekel till den uppfattningen att människan, också den kristna, är till den grad präglad av synden, att döden drabbar hela personligheten och utplåner den, alltså både kropp och själ. Hoppet om en uppståndelse innebär då att Gud, i en eskatologisk framtid, helt nyskapar dem som helt har dött. Den besvärande frågan om en kontinuitet mellan människan nu och människan då löses genom antagandet att de bortgångna finns kvar i Guds minne. Denna konception gav inte så få bibelforskare anledning till en ”jakt på själen” i de nytestamentliga texterna. Man menade att de ställen där det talas om ett själens fortlevande är förhållandevis få. Och det försäkrades att den odödliga själen är en grekisk (platonsk) föreställning som på några ställen kommit in i de kristna texterna men saknar hemortsrätt i den ”legitima” bibliska traditionen.6

Tänkvärt är att en av de mera framträdande förfäktarna av denna åsikt, den kände tyske teologen Paul Althaus, radikalt ändrade sin uppfattning, när han ställdes inför vittnesbörden från avrättningarna under hitlertiden.7 Parallelliteten med de fornkyrkliga martyrberättelserna är slående.

Kristna teologer har eljest i alla tider vetat att förhållandet mellan en själ som överlever och en uppståndelse på andra sidan döden inte är genomreflekterat i de nytestamentliga texterna. (Där finns annat också som inte är färdigt utformat, som t.ex. tankarna om den inbördes relationen mellan personerna i gudomen.)

De bibliska utsagorna om själens ”väg genom döden” är ofrånkomliga och omistliga. Inte bara att de står för kontinuiteten, ansvaret och helhetssynen på vad ett mänskligt liv är. Om allt är slut med döden, så spelar det väl ingen roll hur jag lever här och nu och hur jag behandlar mina medmänniskor. Då är livet en snabbt slocknande gnista (i perspektivet av den miljon år som det har funnits människor). Och då behöver Gud, när han ändå nyskapar i någon himmel, väl inte känna sig bunden av de tillfälligheter som en gång förelåg här på jorden. Vad nytestamentliga texter säger om själen och döden, direkt eller underförstått, har genom tiderna visat sin existentiella halt när kristna ställts inför sitt livs kris: ”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen” (Matt 10:28); ”Redan i dag skall du vara med mig i paradiset” (Luk 23:43); ”Fader, i dina händer lämnar jag nu min ande” (Luk 23:46, jfr Apg 7:59); ”Vi är vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort från kroppen och få vårt hem hos Herren. Därför är vi så angelägna om att vara honom till behag, vare sig vi är borta eller hemma” (2 Kor 5:8, jfr Fil 1:23f; Thess 5:10). Även om föreställningarna om själen (anden) har paralleller eller rentav rötter i grekisk religion och filosofi, så har de onekligen fått hemortsrätt i gammaltestamentlig-judisk tradition och i Nya testamentet. Bilden i Upp 6:9 är alls inte grekisk: ”Jag såg själarna av dem som hade blivit slaktade för Guds ord och sitt vittnesbörd.”

Nya ansatser i vår egen tid för att systematisera det kristna tänkandet kring döden och livet efter

Uppochnervänd biblicism detta – en av de svårare uppgifterna för teologisk reflexion – tar sin utgångspunkt just i dialektiken mellan ”odödlighets-” och ”uppståndelse” utsagor i Nya testamentet och i den samlade kristna erfarenheten genom tiderna. (8)

Bibeln, i synnerhet Nya testamentet i dess olika delar, har alltid legat till grund för kyrkans för¬kunnelse och lära. Men först på 1800-talet blev det vanligt, i vårt land och andra protestantiska delar av Västerlandet, att Bibeln lästes mera allmänt. Då var ännu kyrkoläran ett fast underlag för bibelläsningen. Men när under senare delen av 1800-talet och i vårt århundrade det fasta sambandet mellan kyrkolära och bibel upplöstes, blev – i synnerhet i vissa väckelserörelser – biblicismen en av följderna. Tron kom att bestämmas av det som kunde läsas i Bibeln. I relativt traditionslösa amerikanska fromhetsriktningar utbildades fundamentalismen: varje biblisk utsaga skulle tidlöst, utan att relateras till ett kyrkligt läro- och tolkningssammanhang, överföras till och tillämpas i nutida kristen tro. Fundamentalistiska strömningar har sedan fått inflytande också i Europa.

Med den kyrkliga traditionens upplösning har i protestantiska delar av det sekulariserade Västerlandet ytterligare ett bruk av Bibeln kommit till, det som kan kallas uppochnervänd bibli¬cism. För vanlig biblicism är, något förgrovat, allt som står i Bibeln, just så som det står, Guds ord till människan i dag. Uppochnervänd biblicism blir då att som Guds ord i dag och som underlaget för kristen tro bestämma det som människan finner i Bibeln och där uppfattar som väsentligt. Det som man inte hittar där är då inte heller Bibelns budskap eller något att tro på.

Den modellen av bibelbruk praktiseras av Sten¬dahl i den aktuella artikeln, när han skall tackla frågan om själens odödlighet. Under åberopande av sin vetenskapliga expertis deklarerar han att termen ”odödlighet” inte förekommer i Nya testamentet i förbindelse med själen. Det stämmer, men därmed är inte sakfrågan avgjord. Som det redan har visats finns det en rad utsagor av vilka det framgår att både Jesus och urkristendomens tänkare och förkunnare räknade med en själens ”väg” genom döden till ett fullkomligt liv hos Gud. De olika utsagorna, som i själva verket är mycket fler än vad som i det föregående har citerats, måste dock reflekteras igenom och integreras för att ge en verklig bild av urkristen tro.

Den som gör bruk av vetenskaplig skolning förstår att termen ”odödlighet” inte har använts om själen därför att den betecknar oberördhet av döden. Det passar inte på själen som dock skall gå igenom döden. De nytestamentliga skrifterna vittnar, med en sinnrik väv av utsagor, bilder och tankegångar, om en verklighet kring och en målsättning för det mänskliga livet som är mera komplicerade än att de kan kommas åt med vare sig en godtrogen biblicism eller en godtycklig uppochnervänd biblicism.

I det sammanhanget skall bara nämnas ett annat nytestamentligt tema som under senare år fått aktualitet i vårt land, nämligen dopet. Det diskuteras huruvida kyrkotillhörigheten måste vara knuten till dopet. Svaret på denna fråga beror naturligtvis på vilket kyrkobegrepp det är fråga om. Med den enögdhet som följer med en uppochnervänd biblicism är det alltför många som inte ser att dopet, i ett nytestamentligt perspektiv, har sin plats i helheten av det kristna liv som börjar med utkorelsen och får sitt mål på andra sidan döden (Rom 6:3-11), hos Gud i ett fulländat liv (8:17). Brevhälsningen ”till dem som helgats genom Kristus Jesus och kallats att vara heliga” (1 Kor 1:2) är riktad till sådana som har döpts (1:16-20). De johanneiska orden om ett kvalificerat liv redan här och nu genom tron på Kristus står för en kontinuitet genom döden, motsvarande den som utsagor om själen uttrycker i andra sammanhang. Viktigare än medlemskapet i en kyrka är medvetandet att de som döpts har sitt hemland i himlen (Fil 3:20). Aposteln Paulus många utsagor om livets mål i en tillvaro hos Gud kontrasterar mot biskop Stendahls försäkran att det inte ”sysselsätter mig sarskilt mycket”.

Hoppet om ett liv efter detta

I vårt lands kristna tradition har tankar om döden och ett liv bortom döden inte varit grundade på sammanställningar av bibelord eller biblicistiska resonemang. Döden och det eviga livet har haft sin plats i trosläran som – generation efter generation – förmedlats och förts vidare i predikan och undervisning. Långt innan en mera allmän bibelläsning började fanns katekes och postilla. Och så naturligtvis psalmboken. 9

Tron har sjungits in i det svenska folket. Och i psalmerna har tankarna kring livet, döden och det eviga livet kommit till uttryck i många olika variationer. Där konfronteras inte begreppen odödlighet och uppståndelse, utan de kompletterar varandra. Framför allt är det som sägs om döden och det eviga livet sammanvävt med utsagor om livet här och nu, sett i ljuset av den kristna kallelsen. Bilden av livsvägen och vägen till livet ligger nära till hands. Detta trosarv har bevarats inte minst i morgon- och aftonpsalmerna. Här några exempel.

När vi skola hem till vårt fädernesland

och skiljas vid detta elände (= utland),

befalle vi Gud vår själ uti hand

och glada från världen oss vände.

Ja, Herren han give i Jesu namn

vår vandring en fröjdefull ände?

(Sv. ps. 1937 424:9.)

Hjälp var för sig så kristelig

sitt kall på jorden sköta,

att vi också varandra må

i himlens glädje möta. (431:10.)

Låt mig din nåd ej sakna, tills jag en gång får

vakna, där själv du solen är,

där jag på dig blott aktar, ditt anlete betraktar

och kommer dig alltmera när. (433:4.)

Tre förändringar kan inte undgå att bidra till trosarvets upplösning: 1. Morgon- och aftonpsalmer sjungs inte längre i hem och skola. 2. Den rika skatten av psalmer om de yttersta tingen kommer, i sina substantiella delar, inte längre till användning vid jordfästningar. Där brukas numera ett fåtal, företrädesvis sentimentala, psalmer. 3. 1 den nyaste svenska psalmboken har en rad av de typiska läropsalmerna just om livets väg och dess mål i evigheten utmönstrats. Låt vara att de inte sjöngs så ofta. Nu kan de inte ens läsas. Något jämförbart har inte kommit i deras ställe.

Avgör själva

Sin åtminstone partiella reträtt i frågan om Bibeln och odödligheten döljer biskop Stendahl bakom den generösa uppmaningen: ”Jag hoppas att många skall följa Jesu maning: Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?” (Luk 12:57.)

Det är inte småsaker som krävs av enkla kristna. Var och en sin egen – inte bara bibeltolkare utan rentav kyrkolärare. Evangeliet, det goda budskapet, har därmed blivit ett krav, en lag som fordrar bedömningar långt över den enskildes förmåga. (jfr Matt 11:28-30)

Som väl är har det anförda jesusordet en annan innebörd i sitt eget sammahang. Det handlar inte om att man skall avgöra vad som i sak är sant och verkligt (då skulle det ha stått grek. alethes). Däremot talar Jesus om vikten att i en bestämd situation fatta det rätta beslutet för det egna handlandet (grek. dikaion). Avgöranden i bibliska sammanhang gäller tro respektive otro, ja eller nej inför kallelsen till efterföljd. Rätt enligt Luk 12:57 är att den som har något otalt med en annan försonar sig innan det är för sent.

Avgörelse i biblisk bemärkelse innebär valet av väg: ”Så säger Herren: Se jag förelägger er vägen till livet och vägen till döden. Den som går ut … skall få leva och vinna sitt liv som ett byte” (Jer 21:8 i). Problematisk är därför också den i diskussioner om bekännelsen föreslagna lösningen med ”breda formuleringar”. I sak innebär detta att avgörandet i trosfrågor läggs på den enskilde: Stryk det (inom den breda formuleringen) som ej önskas. Kyrkan sviker sin uppgift att klart och tydligt tala om vad som är just dess tro och därmed den kristna tron, sin uppgift att vara budbärare. 10

Ett facit

Enkäten i SvD om själens odödlighet och ett liv efter detta har förtjänstfullt kastat ljus över sekulariseringsprocessen på ett, låt vara begränsat men dock karaktäristiskt, trosområde. Mest påfallande är trosinnehållets desintegrering. Man tror på ett liv efter döden eller gör det inte eller betraktar frågan som oväsentlig utan att vara medveten om att synen på ”de yttersta tingen” är ett delproblem som oskiljaktigt hör ihop med en större helhet och inte kan lösas annat än just i relationen till denna större helhet. Frågan om ett evigt liv kan inte besvaras utan att man först har klarat av frågan om livets mening och mål. Där måste man bestämma sig för utgångspunkterna. Väljer man en kristen livssyn, måste man ta ställning till evangeliernas vittnesbörd om vem Jesus ville vara och till kyrkans trosvittnesbörd om vem han var. Blott i detta sammahang blir utsagor om den enskilde kristnes existens och framtid meningsfulla. Bidragen till tidningsenkäten visade blott undantagsvis medvetenhet om grundfrågorna. Denna brist är onekligen ett sekulariseringsfenomen.

Därför kan också förmodas att Krister Stendahls utspel och likaså bidragen till diskussionen har gjort villrådigheten större och ökat förvirringen. Bilden av en sammanhängande och genomtänkt kristen tro avtecknade sig inte. Fonderna av samfälld kristen livserfarenhet genom tiderna förblev otillgängliga. Detta i en tid som hotar göra inte bara omvärlden utan själva människan till en prestationsvärderad och eljest ointressant produktionsresurs för åstadkommande av en utopisk framtid. En kristen människosyn har relevans inte bara för hoppet om ett liv efter detta utan också, mycket handfast, för männi¬skovärde och människovård här och nu.

1. Svenska Dagbladets Idag sida, 18 januari -2 februari 1987.

2. Krister Stendahl, Immortality is too much and too little, i: Meanings, Philadelphia 1984, s 193–202, svensk övers. Meningar, Verbum 1987.

3. Sten Philipson, SvD 1 februari 1987.

4. Per Beskow, SvD 26 jan. 1987.

Ett facit

5. Stendahl, Meanings, s 197.

6. Stendahl, s 196 f påstår att varken Gamla eller Nya testamentet intresserar sig för själens odödlighet. Att detta inte stämmer de¬monstrerar redan vishets böckerna. – Catharina Broome, i Katolsk kyrkotidning nr 3/1987, upprepar kritiklöst påståendet att tanken på en odödlig själ inte skulle höra hemma i Bibeln.

7. Se därom R. Irmler, Was geschieht im Tode? Giessen-Basel 1971, s 81 f.

8. T.ex. L. Boros, Mysterium mortis, Olten-Freiburg i. Br. 1962. – J. Finkenzeller, Was kommt nach dem Tode? 2. Aufl. Miinchen 1979. – H. Seiler, Döden – och vad kommer sedan? 1984.

9. 1 den katolska kyrkan är det främst mässan med dess rikedom av lovsånger, böner och läsningar som förmedlar Bibelns budskap och kyrkans tro.

10. I vårt land har var och en frihet att välja om han/hon vill uppsöka en naturläkare eller en medicinskt utbildad läkare. Men väljer man att gå till en av det sistnämnda slaget får man acceptera behandlingsmetoder enligt läkarregeln: vetenskap och beprövad erfarenhet.

11. Professor Inge Lonning i ett föredrag som kommer att publiceras i Det Kgl. Norske Videnskabers Selskabs (Trondheim) förhandlingar 1987.