Fem teser om homosexualitet

Homosexualitet blir ett alltmer öppet och erkänt fenomen i vårt samhälle. Under senare tid har Louise Boije af Gennäs bok Stjärnor utan svindel, Elisabeth Ohlssons utställning ”Ecce Homo”, och Lukas Moodyssons film ”Fucking Åmål” fått stor uppmärksamhet i den kulturella debatten. Men mer än dessa omdebatterade och ibland skandalösa kulturyttringar har förmodligen AIDS-epidemin, tvärtemot vad man kunde ha befarat, varit den främsta bidragande orsaken till en ökad förståelse för homosexuella personers lidande och mycket utsatta situation. Det var under 1980-talet som den stora allmänheten plötsligt blev medveten om den oerhörda solidaritet, den ömhet och det mod som kan prägla relationerna mellan homosexuella. Genom registrerat partnerskap har vi i Sverige en lag som juridiskt erkänner homosexuella par och debatten om dessas rätt att adoptera barn har redan inletts. Men samtidigt som homosexuella vunnit alltfler rättigheter visar en färsk doktorsavhandling från kriminologiska institutionen i Stockholm att var fjärde homosexuell i Sverige råkat ut för våld eller trakasserier på grund av sin sexuella läggning. Hur ska kyrkorna reagera inför denna situation? Vad säger evangeliet om homosexualiteten? Frågan är viktig och värd att reflektera över. Nedanstående fem teser är ett blygsamt försök att kortfattat formulera ett katolskt perspektiv i denna fråga.

1. Homosexualitet är ett komplext psyko-fyskiskt fenomen som måste studeras mer

Det finns många kristna som har mycket klara uppfattningar om vad som orsakar homosexualitet och som i en framgångsteologisk anda menar att man kan och bör bli botad eller helad från detta tillstånd. Vetenskapsmän från många olika discipliner brottas med detta fenomen och är fortfarande tämligen oense sinsemellan. I denna vetenskapliga debatt har katolska kyrkan intagit en mycket försiktig ställning. Katolska kyrkans katekes nöjer sig med att definiera homosexualitet som en ”sexuell dragning – exklusiv eller huvudsaklig – till personer av samma kön” (Katolska kyrkans katekes 2357) och konstaterar att vissa personer inte väljer sin homosexualitet samt upplever den som en verklig prövning (Katolska kyrkans katekes 2358). Homosexualiteten är varken en synd eller en last. Det är helt enkelt ett faktum som vissa personer lever med på gott och ont.

Kyrkan har ibland kallat sig ecclesia docens, kyrkan som undervisar, men i denna fråga har hon också visat sig vara ecclesia discens, kyrkan som lär sig.

2. Den sexuella läggningen bestämmer inte en persons andliga identitet

Vi lever i ett översexualiserat samhälle där sex betraktas och framställs som ”Lösningen” på problemet hur människan skall bli lycklig. Mer och bättre sex anses ofta, även bland vissa kristna, vara svaret på människans alla existentiella frågor. Den katolska människosynen är i mångt och mycket för-freudiansk, dvs. att den anser att sexualiteten inte är orsaken till alla våra psykologiska patologier och att människan förfogar över en vilja – som visserligen är sårad av arvsynden – men som tack vare dopets nåd ger henne verklig frihet att bestämma över de dragningar och impulser som naturen förutbestämt. Det finns säkert många homosexuella bland helgonskaran i himlen. Men dessa personer är lika lite kända för sin homosexualitet som deras heterosexuella kollegor är kända för sin dragning till personer av motsatt kön. Helgonen är helt enkelt personer som levat i samklang med dopets nåd, som genom sitt liv förverkligat Kristi kärleksbud och därför blivit erkända som trovärdiga vittnen om evangeliet och exempel för oss andra. Oavsett om vi är homosexuella, heterosexuella eller bisexuella delar vi alla samma kallelse till helgelse och samma hopp om evigt liv i Kristus.

3. Bibeln och kyrkans tradition tillåter inte homosexuellt umgänge

Bibeln berättar historien om Guds relation till människan i det förbund som upprättades med Israel och som fullbordades i Kristus. Detta förbund omfattar vissa bud och förbud som uttrycker Guds vilja om hur vi ska handla. Trots bibelns stora omfång talas det förvånansvärt lite om det fenomen vi idag kallar homosexualitet. Bibelns författare verkar inte vara lika fascinerade av ämnet. Historisk-kritisk forskning har också reviderat många av de förenklade slutsatser man tidigare formulerat i denna fråga utifrån Skriftens vittnesbörd. Icke des-to mindre måste man konstatera att när homosexuellt umgänge omnämns i bibeln är det uteslutande i negativa ordalag. Detta omdöme grundar sig på övertygelsen att sexualitetens syfte är att avspegla skapelsens ordning och Skaparens vilja att förmedla liv, vilket homosexuellt umgänge inte gör (jfr 3 Mos 18:22; Rom 1:18–32). Men härvidlag är det också viktigt att påpeka att exempelvis äktenskapsbrott får betydligt mer uppmärksamhet av bibelns författare. Detta för att det undergräver den trohet som bör förbinda äkta makar och som är ett tecken på Guds trohet gentemot sitt folk. Katolska kyrkan har behållit detta bibliska synsätt och lär att det sexuella umgänget uteslutande är reserverat för äkta makar (jfr Katolska kyrkans katekes 2361).

4. Det är viktigt att skilja mellan omdömet om handlingen och omdömet om personen som handlar

Att förkasta homosexuellt umgänge behöver inte innebära att man förkastar den person som utför handlingen. Man kan vara mycket sträng i sitt omdöme om vissa synder och samtidigt visa stor aktning och respekt för syndaren. Annars vore vi hycklare, eftersom vi ju alla är syndare. Det finns många kristna som har beslutat att leva i homosexuellt partnerskap. Kyrkans roll är inte att fördöma någon utan att i tid och otid påminna om Kristi undervisning i denna och andra frågor och om de krav som evangeliet ställer för att vi ska vara fullkomliga ”såsom vår Fader i himlen är fullkomlig”.

5. Kyrkan bör delta i kampen mot de orättvisor som homosexuella fortfarande drabbas av

Eva Tibys avhandling om de trakasserier som homosexuella fortfarande utsätts för visar tydligt hur kristna kan engagera sig i den här frågan utan att för den skull dela den gängse uppfattningen i Sverige om homosexualitet. Att en enskild person diskrimineras endast för sin sexuella läggning är helt oacceptabelt. En annan fråga är förstås huruvida homosexuella, i egenskap av samhällsgrupp, ska erkännas och tillskrivas vissa rättigheter – som till exempel att kunna adoptera barn. Här är det fråga om andra personers bästa som även ett liberalt samhälle som vårt måste prioritera.

Sammanfattningsvis kan man säga att homosexualitet är en fråga som katolska kyrkan lärt sig att möta som en del av den verklighet som präglar vissa av dess medlemmar. Denna process kan vara berikande för alla parter och är nödvändig för att fostra till mer förståelse för de homosexuellas situation. Men samtidigt behövs det också distans. Homosexuell, heterosexuell eller bisexuell förefaller vara torftiga etiketter för att beskriva en person. Visserligen präglas vi av vår sårade sexualitet men den kristna uppenbarelsen påminner också om att vi är kallade till en djupare dimension i vår gemenskap med andra och med Gud. För att nå dit behöver vi helt andra kategorier och insikter som förefaller vara mycket mer intressanta och viktigare än sexuell identitet.