Filmen och kyrkan

Dialogen mellan kyrka och film – är den nödvändig eller ens viktig? I svenskt sammanhang har frågan aktualiserats genom att en sektion av Göteborgs filmfestival numera arrangeras i samarbete med Svenska kyrkan, med seminarier kring teologiska eller allmänt existentiella frågor som exempelvis ”Bergman och Gud” eller årets tema: ”Tarkovskij”.

I början av november förra året hölls också i Oslo en nordisk konferens på temat ”Kirke og film i samtale”, arrangerad på ini-tiativ av det påvliga kulturrådet i samarbete med Oslo lutherska stift. Initiativtagarnas ursprungliga syfte var att ge deltagarna från Vatikanen en orientering i nordiskt filmliv och i aktuella samarbetsprojekt mellan kyrkorna och filmen idag. Här deltog sålunda regissörer och andra praktiska filmarbetare, men också kritiker och filmforskare, präster och teologer. Så blev också det viktigaste resultatet av konferensen just det samtal som uppstod mellan en tämligen unik konstellation av personer från vanligtvis vitt skilda sfärer.

Religionens återuppdykande på vita duken som ett slags ”det förträngdas återkomst” var ett grundtema, som varierades i en sektion ägnad moderna mirakler, en om våld i film, en annan om försoning, förlåtelse och nåd – från bekännelseskildringar på vita duken till tevesoffans pratshower – och ytterligare en om barnet som visdomsförmedlare. En rad filmer visades också, som var och en kom att bilda utgångspunkt för diskussion, med kommentarer från regissörerna, från skådespelare eller från teologer.

Den norska dokumentären Vektløs, i regi av Sigve Endresen, berättar historien om en känd norsk sångerskas svåra anorexi och om hennes tillfrisknande, där gudsuppgörelsen spelar en nyckelroll. Först i den stund då hon inser att Gud inte är en repressiv, kontrollerande kraft utan tvärtom oändligt förlåtande kan hon också försonas med sig själv.

I den danska Dogma-filmen Et rigtig menneske i regi av Åke Sandgren – belönad med det katolska filmpriset i Barcelona – blir en liten flickas fantasi om en storebror, som aldrig fick födas, verklighet i samma stund som hon själv dör i en trafikolycka. Han träder vuxen, fullständigt oskyldig, fram i livet, och strävar länge efter att bli en riktig människa. När han så småningom tvingas ge upp försöket har han ändå hunnit omvända föräldrarna från deras splittrade och kaotiska tillvaro, så att deras lilla flicka mirakulöst kan återbördas till livet.

Jon Bang Carlsens dokumentär Porträtt av Gud visades en kväll i Oslo domkyrka, som för första gången någonsin användes som ”biograf”. Det är en oerhört drabbande film, där regissören ger sig ut på jakt efter en Gud som han trott sig ha gjort upp räkningen med i ungdomen, och oväntat finner honom hos internerna i ett sydafrikanskt fängelse.

Lukas Moodyssons Lilja 4-ever öppnade till sist för en debatt kring grundläggande frågor om ansvar och skuld, om hopp och förtvivlan.

Kardinal Poupards anförande vid konferensen visar på det övergripande perspektiv som präglade samtalet. Det är värt att citera ett utdrag: ”Människan, skapad till Guds avbild och likhet, är kallad att reflektera hans bild, som i en spegel med många fasetter, och rannsaka sig själv i förhållande till det. Är inte filmen en enastående företeelse som i likhet med all konst, men på sitt speciella sätt, ger oss anledning att uttrycka svar på människans existentiella frågor? Om ’människan oändligt överträffar människan’, som Pascal uttrycker det, så blir människans fundamentala sökande ett famlande sökande efter hennes mänsklighet, allt annat blir sekundärt. Men filmen är inte bara till förströelse. Den ger åskådarna en plattform för inre betraktelse, den ’spelar med’ värden som inbjuder till dialog och gemenskap. Detta angår i högsta grad oss kristna. Kyrkan får inte glömma denna enastående kulturbärare. Filmen hjälper människan att ställa frågor om livet, söka dess mening, utforska hela dess dimension av gåva och mysterium, och den inbjuder till att drömma om framtiden. Den disponerar ett otal språkformer, en förbluffande stilrikedom och en förunderligt mångfaldig berättarform som öppnar mot det universella. Om det Absoluta inte kan utsägas kan filmen ge möjlighet att närma sig det genom antydningar.”