Brunners bubbla

I början av september utkom en bok av Ernst Brunner om den äldste av våra nationalskalder: Fukta din aska – C. M. Bellmans liv från början till slut. Titeln har Brunner hämtat från Fredmans första epistel. Undertiteln är kanske en postum vink över decennierna åt Gustaf Munthe som mot slutet av sitt liv gav ut Carl Michael. En roman om den unge Bellman (1958).

Carl Michael Bellman är en historisk person som levde och diktade i Stockholm under senare hälften av 1700-talet. Det vet vi. Men han är också en figur som slitit av alla band med den historiska verkligheten och som i två sekler levt ett eget liv som myt i folkminnet, uppburen av manskörer och bacchanaliskt eller litterärt inriktade sällskap. Men det har också funnits och finns alltjämt en Bellman som inte varit lika synlig, en hyschhyschbellman vars fräcka upptåg och vanvördnad inför överheten alla känner till men få talar högt om, en figur som inte har mycket gemensamt med vare sig mantalslängdernas Ur-Bellman eller med de varianter i ord och bild som samtida ögonvittnen skisserat och ett halvtannat århundrades forskning fördjupat. Redan bildstormaren Strindberg visste att Bellman förvandlats till en ikon som borde rivas ned. Läs Det nya riket!

Det är inte utan förväntan man tar itu med Brunners version av Bellmans liv, i synnerhet som förlagsreklamen påstår att boken är en frukt av forskning. Således bör det vara den historiske skalden Brunner vill komma åt. Vad döljer sig bakom kultbilden? Det porträtt av Bellman han målar upp är i sin formuleringsglädje och infallsrikedom underhållning av hög klass. Med sina drastiska inblickar i 1700-talets Stockholmsliv är hans bok knappast ägnad att läsas högt för barn, varför han bör kunna påräkna stark respons från en bred läsekrets. Brunner tycks ha dammsugit topografiska, etnologiska, medicinhistoriska med flera verk om gamla Stockholm på spaning efter knalleffekter. Nog har han varit framgångsrik i det avseendet, så mycket mer som han gärna dröjer vid allsköns hemsökelser, tider då missväxt förlamade riket eller då krig rådde.

Varje kännare och exekutör av något format håller sig med en egen åsikt om Bellman, otaliga är de halvinitierade som håller sig med någon annans. Det är lätt att bli vilsen av allt man sett och hört. Vad skall man tro? Till förvirringen bidrar den hejdlösa exploateringen av skalden och hans figurer alltifrån det tidiga 1800-talets målningar på porslin och pannå till vår egen tids kommersiella lanseringar av varumärket. Bellman säljer. Det rör sig alltså om en lång tradition av uppfattningar som ideligen blandar sig i litteraturvetarnas kör, inte minst från Brunners kolleger i skrået, Carl Fredrik Dahlgren, Fanny Alving, Paul Meijer Granqvist, Carl Zuckmayer, Lars Forssell, Lars Widding och andra för att inte nämna alla bugningar i lyrik och essayer (Tegnér, Levertin med flera).

Nytolkad Bellman?

En ny tolkning av Bellman – det vore en sensation och borde ha sin givna plats i massmediernas nyhetsutbud. Brunners bok fick också sin beskärda del. Han uppvaktades av radio och teve som gottade sig åt de saftigaste bitarna. Tidningarna var inte sena med sina recensioner. Jag läste några. En var positiv, två skeptiska. Ingen tycktes dock ta Brunners bok på riktigt allvar. Ingen verkade heller förstå det problematiska med hans uppläggning och berättarteknik. Jag återkommer till saken. Vem kan för övrigt säga någonting nytt i ett fack som i sig är en vetenskap med anor och som det skulle ta år av forskning att sätta sig in i. Ta till exempel en sådan världslig sak som frågan om Bellmans alkoholvanor. Var han verkligen den suput och liderlighetens apostel som Anders Fryxell ville göra honom till och som Brunner knappast tar avstånd ifrån? Vi vet inte. Mot Fryxell talar att Bellman livet ut var oerhört produktiv och att han uppnådde femtiofem års ålder, långt över tidens medellivslängd. Det var inte spriten som tog livet av honom. Det var tuberkulos i förening med skörbjugg och gikt. Men nog söp han, Bellman. Alla söp, från morgon till kväll – utom Thorild som satt vid sin kopp på något av kaffehusen.

Det är länge osäkert hur man skall läsa Fukta din aska. Ingenstans på titelsidorna eller bokomslaget får vi veta vad som döljer sig under Bo Larssons granna omslagsbild. Undertiteln antyder rentav att det är fråga om en regelrätt biografi, en allvarligt menad framställning om Bellmans liv och läggning att foga till alla tidigare som forskningen tillhandahållit alltsedan Atterbom. Först när vi läst färdigt får vi besked. I en efterskrift visar det sig att det hela är en roman som i allt väsentligt bygger på ”tillgänglig Bellmaniana, historiska skrifter och annat källmaterial”. Baksidan har således missuppfattat alltihop med sitt tal om ”ett seriöst och långvarigt forskningsarbete”. Författaren påstår sig inte heller ha haft några ”anspråk på sanningsenlighet utifrån vetenskapliga grunder” (finns det någon annan, undrar man oroligt). Romanen är ”gestaltande”, säger han vidare. Men om han inte är ute efter någon sorts sanning om den verklige Bellman, varför har han då skrivit sin roman med dess pretentiösa undertitel? Att vaska fram vad sant är ur den bild av Bellman som Brunner håller fram blir inte lätt – om nu någon skulle komma på tanken.

Frågorna om Brunners ärende med romanen växer efterhand som man tar sig igenom de nära femhundra sidorna. Att avkräva en författare ansvar för vad han fablat ihop går inte. En roman är en roman. Att fråga efter syftet uppfattas säkert som otillständigt av alla dem som exploaterar historien för att få stoff till sitt skrivande. Får man då fritt beljuga män och kvinnor som en gång existerat? Får man ”gestalta” hur som helst? Antag att Bellman vore en person som levde nu på 2000-talet, allt annat lika. Skulle Brunner kunna skriva en roman om honom? Skulle han alls kunna skriva om någon levande berömdhet så som han har skrivit om Bellman? Vederbörande skulle helt visst ställa författaren till ansvar för förtal inför domstol! Men vem försvarar Bellman?

Identifikation med föremålet

Fukta din aska löper i jagform. Brunner identifierar sig så till den grad med sin huvudperson att man verkligen tror sig läsa en självbiografi. Invaggad i författarens suggestiva ordflöde vaknar man ibland upp och gnuggar ögonen. Det sker exempelvis då han låter Bellman en första adventssöndag höra sin mor vid kyrktagningen (efter systern Maria Elisabeths födelse) sjunga ”med innerlig stämma och med den lilla i famnen ’Bereden väg för Herran! Berg sjunken, djup, stån upp’ [skall förstås vara opp!]”. Den psalmen såg dagens ljus ett halvsekel senare, 1812! Den skrevs av Franzén som föddes då Bellman var 32 år gammal. Andra exempel: Brunner upphöjer Abraham Niclas Clewberg till baron något decennium innan han verkligen blev nobiliserad Edelcrantz. Att Clewbergs vän och docentkollega Kellgren skulle ha talat fin-lands-sven-ska låter alldeles befängt. Han föddes i Västergötland, läste i Skara och kom först vid 17 års ålder till Åbo akademi. Dessa och andra misstag, så lätta att kontrollera, skämmer hela romanen. Vad är alla Brunners ovetenskapliga sanningsenligheter värda? Vad blir det av hans uttalanden om Bellman och hans liv i Stockholm, om hans relationer till ”farbror Swedenborg”, ”farbror Polhem”, Tilas, Bergklint, Sergel, Ulla Winblad, Åhlström och alla andra som rör sig över bokens sidor, påståenden som ju berör historiska verkligheter? En molande känsla av osäkerhet griper mig under läsningen. Felet är Brunners, denne Brunner som skriver ”historiskt” utan att bekväma sig med noter eller med att exakt ange vad källmaterial han valt, värderat och utnyttjat.

Men vad är väsentligast – författarskapet eller upphovsmannen? Utan sitt livsverk skulle Bellman givetvis te sig som vem som helst i grändernas trängsel. Nej, det är naturligtvis skalden vi intresserar oss för. Hans utveckling som författare känner vi också ganska väl efter det arbete forskningen lagt ned på att spåra upp och bringa reda i hans verk och musikaliska inspirationskällor. Läs hans samlade skrifter som Bellmanssällskapet fullbordade i våren 2002! I de nitton volymerna finns så gott som hela Bellmans mannagärning med fylliga kommentarer och notbilagor.

Vem var Bellman som person?

Författarskapet känner vi alltså. Men poeten som person? För egen del medger jag gärna att jag skulle vilja veta mer om honom. Hans produktion återspeglar ett brådmoget geni som tidigt gick sin egen väg och som efterhand skulle skapa visor utan motstycke. I mer än tre decennier var Bellman en enastående skald och underhållare. Han roade alla, från kungen till ringaste undersåten. Hans sånger är också den enda litteratur från 1700-talet som alltjämt lever, i den meningen att de står på trubadurernas repertoar, sjungs av vanligt folk och kommer ut i nya upplagor och tolkningar på skiva – här hemma och utomlands. För att förklara fenomenet Bellman måste man först och främst sätta sig in i vad han skrev. Hemligheten med Bellmans egenart ligger i hans diktning. Det har Brunner knappast förstått.

Trots att Bellman under praktiskt taget hela sitt liv är något av en offentlig person, har han förblivit underligt anonym. Omätliga mödor har alltsedan Atterbom lagts ned på att kartlägga hans liv. Utöver de kortfattade besked Bellman själv ger i sina minnesanteckningar är det inte särskilt mycket vi säkert känner till om honom. Ett begränsat antal vittnesbörd i ord och bild, uppgifter rörande familj och släkt, en handfull brev, några tidningsnotiser och rättsprotokoll och andra akter är allt vi har rörande hans person – ett faktaskelett med sparsamma utfyllnader av dokumenterade omdömen om hans sätt att uppträda inför publik. Vad därutöver är utgörs av rykten uppblandade med myter eller vandringssägner.

Tre önskvärda aspekter

Det finns mycket intresseväckande och lärorikt i Brunners bok, men det är tre saker som jag gärna hade sett närmare belysta – om det nu inte vore väl mycket begärt av en romanförfattare. De hör alla ihop med Bellmans författarroll: dels hur hans Fredmans epistlar växte fram, dels hans egen eventuella medvetenhet om sin karismatiska viskonst, dels åter hans relationer vad författarskapet beträffar till andra, främst diktarkolleger, musiker och konstnärer men också hans förbindelser i den publicistiska världen.

Vad gäller Bellmans kreativitet har Brunner tyvärr inte mycket att komma med. Naturligtvis får vi veta att Bellman diktade, också något om vad han skrev och exekverade i sällskapslivet. Men hur såg han på sitt skapande? Hur arbetade han med sina mer ambitiösa sånger? Brunner betonar gång på gång hur häpen Bellman själv var inför sin flödande produktivitet. ”Var fick jag allt ifrån” låter han skalden utbrista. Fredmans epistlar, mästerverket, författades enligt Brunner ”i rasande tempo”. Han fortsätter: ”Jag skrev om verkliga människor, lät dem få kropp och tyngd och lukt och värme på skrivpulpeten. Jag doppade gåsfjädern i bläck av rinnande kött. […] De gav läten ifrån sig, dessa Fredmansdikter. Ett fruktansvärt larm kunde höras i rad på rad med gnäggande hästar, gnällande pumpar, susande Mälarböljor, brakande vattensprutor. Det hördes hundskall och smäll i portar […]” och så vidare. Visst liknar detta Bellmans associativa skrivsätt. Men skulle skalden själv ha uttryck sig så? Nej, det är naturligtvis Brunner som försöker ge en expressionistisk karakteristik av epistlarna, där han står i sin Bellmansmask bakom den arbetande skalden, gluttande över axeln ned mot manuskriptet på skrivpulpeten. Brunner tror att epistlarna tillkommit i flygande fläng. Var och en som fördjupat sig i epistlarna inser snart att varje tanke på en snabb, improviserande skapelseprocess är förfelad, vilket ju inte betyder att Bellman arbetade långsamt. Vi vet att Bellman skrev om och filade på sina epistlar – maken till genomarbetade dikter får man leta efter – dessa vindlande, krängande strofer, alla dessa versrader med sin virtuosa rimflätning och med sina surrealistiska tankesprång som trotsar all vettig beskrivning. I motsats till Brunner är jag övertygad om att Bellman när det gäller Fredmans epistlar, eposet Bacchi Tempel och ytterligare ett antal dikter inte kan ha varit ögonblickets barn. De föddes inte färdiga och i full mundering såsom Athena ur Zeus huvud. De föddes ur en djup konstnärlig medvetenhet.

Att Bellman i grund och botten var en ambitiöst arbetande diktare som var mån om sitt verk och sin karriär på den gustavianska parnassen, kan visas på flera sätt. Det hugg i ryggen som Kellgren gav honom med en senare struken strof i ”Mina Löjen” 1778 gav ett sår som troligen aldrig läkte och bidrog till att för lång tid fläcka hans rykte och därmed hans utsikter. Att samme Kellgren tolv år senare sökte sona sitt brott med ett panegyriskt förord till Fredmans epistlar betydde föga för Bellman själv som då nått de femtio och var gammal (efter tidens mått) och sjuklig. Bellmans strävan efter erkännande styrks vidare av det faktum att han redan i början av 1770-talet bör ha insett sina epistlars värde eftersom han tidigt försökte få dem publicerade i bokform och, när det inte gick, noga sökte hålla dem tillbaka tills det slutligen blev möjligt. Därtill tycks han ha varit medveten om vad som krävdes för att göra succé hos kritikerna. Som de ledande gustavianska författarna sökte han verka i de olika genrerna, från epigram via psalmer och vaudeviller till epos. I alla stycken var han visserligen inte lika framgångsrik – hans satirer är vanligen som Povel Ramels utan elak udd och hans prosa virrar lätt bort sig i lyriska detaljer som Evert Taubes – men han var uppenbart angelägen om att vinna erkännande som författare, en som behärskade hela repertoaren. En viktig drivkraft bakom tillkomsten av tillfällesdikterna – på den punkten är jag överens med Brunner – var förstås materiellt, utsikten att erhålla mat för dagen. Tänk bara på all hyllningsvers, den stora mängden skålar, bordsvisor och böneskrifter som Bellman skrev till kungahuset och enskilda och som fyller fem volymer i samlade skrifter.

Bellmans relation till sin samtid

Vad åter gäller Bellmans relationer till samtida har Brunner åtskilligt att säga även om han gärna uppehåller sig kring Gustav III och andra som Bellman var beroende av. Här blixtrar en lång rad namn förbi, ofta utan att Brunner alltid lyckas ge dem kynne och liv – med ett undantag: kungen själv. Gustav III blir under Brunners händer en gestalt utan resning, en snuskig narr, fåfäng, dryg och hemfallen åt lönnliga laster. Över denne Gustavs dagar ligger inget skimmer. Jag tror att Brunner begår ett misstag när han framställer Bellman som halvt ovetande om Gustavs storhet och om hans avgörande insatser på snart sagt kulturens alla områden. Uppfattningen om denne monark har förvisso växlat genom åren. Låt vara att han kunde uppträda osnyggt – det uppvägs mer än väl av hans energiska strävan att omvandla Sverige till en modern kulturnation. Ju längre dagens forskning om honom framskrider, desto mer framstår han som en betydande kulturpersonlighet.

Familjen får helt naturligt rejält utrymme i Brunners roman. Förhållandet mellan den ekonomiske slarvern Carl Michael och hustrun Lovisa tecknar Brunner med påfallande ömhet. Vi får en helt annan bild av äktenskapet än den vi möter i Marianne Nyströms bok om Lovisa Grönlund och hennes släkt. Liksom Nyström uppehåller sig Brunner vid familjens relativa fattigdom och gör den kanske mer uttalad än tillgängliga bevis medger. Även om familjen gång på gång tvangs flytta till allt enklare bostäder måste det ha rått en avgrund mellan dem och det verkliga Stockholmsproletariatet som levde i ofattbar misär. Social status och rikedom följdes inte alltid åt på 1700-talet, det är sant. Men Bellman var ändå en man med namn, heder och värdighet av kunglig hovsekreterare. Han uppbar visserligen små men stadiga inkomster – vem gjorde det bland grändernas trashankar? – även om han ofta var skuldsatt och jagades av sina kreditorer. Dessutom tycks Lovisa ha bidragit till hushållet med sömnadsarbete.

Kellgren och Leopold

Vad jag saknar hos Brunner i fråga om personliga förbindelser är en mer ingående redogörelse för Bellmans relationer till Kellgren och Leopold, den gustavianska epokens främsta litterära koryféer. När Bellman och Kellgren försonas – vad talar de om? Jo, om sina krämpor. Bengt Lidners namn skymtar förbi. Nog bör det ha funnits intressanta länkar mellan tårarnas poet och epistlarnas, mellan Bacchus olycklige tillbedjare och hans suveräne tolk, så mycket mer som de båda hade medarbetat i oppositionsmannen Pehr af Lunds beryktade Wälsignade Tryckfriheten. Det är känt att Bellman och Lidner var vänner. Lidner fick en gång en allvarlig dikt publicerad i Bellmans och Kexéls skämtskrift Hwad Behagas? Varför Bellman sjöng ihop 50 riksdaler till just Lidners änka, Jac-qu-et-te Hast-fer, får vi inte veta.

Det vore värdefullt om någon på allvar tog sig an frågan om Bellmans kontakter med den gustavianska tidens förnämsta medium för spridning av litteratur. Det var inte boken, knappast heller skillingtrycket utan den periodiska litteraturen. Alla ledande gustavianska författare (utom Adlerbeth och Oxenstierna) begagnade pressen som kanal för att nå ut med sina texter. Bellman fick inte mindre än inemot 250 dikter publicerade i tidningar och tidskrifter under sitt liv. Brunner berör saken med lätt hand. Han nämner Salvius på Lärda Tidningar och förlagsmannen Gjörwell och låter sin hjälte då och då springa upp till assessor Pfeiffer på Dagligt Allehanda.

Men jag återkommer till frågan: vem var Bellman? Vi vet alltså vad han skrev, i regel också när han skrev vad. Bellmans egenart ligger som sagt i hans texter. Men säger de något om det liv han förde, om hans karaktär, om hans preferenser och tänkesätt, om hans vanor och relationer till andra? Knappast. Ändå knådar Brunner av och till in citat och reminiscenser från Bellmans dikt i sin egen ordmassa för att spegla skaldens tankeflöde. Bakom en text av Bellman döljer sig en poet som vid en viss tidpunkt nedtecknat vissa tankar. Inte kan man utläsa särskilt mycket självbiografiskt stoff ur sådant. Att vaska fram en diktares skaplynne ur vad han skapat är vanskligt. Metoden mynnar ut i subjektivt godtycke. Den undviks också av modern Bellmanforskning som intresserat sig mer för verket än för personen bakom. De få sakuppgifterna har dock inte hindrat författare att teckna skaldens liv. När fakta sinat har man gjort som Brunner, traderat skvallret, fyllt på med konterfej av samtida och ramat in det hela med seder och bruk. Inte sällan har man som Brunner fallit i egen grop: att lägga dikten till grund för påståenden om upphovsmannen.

Men låt oss acceptera en romanförfattares så kallade frihet. Den fråga man då ställer sig är om Brunner lyckats återskapa en levande gestalt av en man vars liv vi alltså vet ganska litet om. Bellmans ord om sig själv, som Brunner förstås citerar i sin bok, har i sin impressionistiska nyckfullhet tyvärr inte mycket att ge. Under sin tid i bysättningshäktet i högvaktsflygeln på slottet våren 1794 hade Bellman gripit sig an med en levernesbeskrivning där han tecknat ned några episoder från sin barndom och ungdom. I början ger han oss konturerna till sin karaktär. Han säger sig vara en herre av mycket liten djupsinnighet, bedyrar att han inte vill någon varelse i naturen ont, att han älskar ädla män, fruntimmer och små beskedliga barn och tillägger att han ”äter efter aptit litet och godt”. Det är inte mycket till självporträtt och frågan är om det är uppriktigt menat eller bör uppfattas som anspråkslöshet eller som en eftergift åt den längtan efter det enkla och naturliga som förromanti-kens läsare förväntade sig. När så Ernst Brunner företar sig att skriva skaldens biografi ”från början till slut” får vi inte veta något nytt. De fakta vi har är på plats och i nödtorftig kronologisk ordning.

Hur uppfattar då Brunner Bellmans personlighet? Den gestalt som dröjer kvar i minnet efter läsningen är bilden av en begåvad munter bohem, klädd efter råd och lägenhet, spridande glädje omkring sig, ständigt på språng, charmfull, på äldre dagar plågad av lungsot, podager och skorbut. Framför allt ter han sig som en förnimmelsernas slav med alla sinnen vidöppna för vad som sker runt omkring honom. Vad Brunner låter sin hjälte se, höra och känna hotar hela tiden att ta överhanden. Hovet och krogarna och myllret på gator och torg och dramatiska begivenheter som bränder och avrättningar sätts i fokus. Romanen som helhet handlar mer om Stockholm än om Bellmans utveckling som skald.

I stället för att sätta sig in i hur hans huvudperson uppfattade sin samtid begagnar alltså Brunner sin Bellman som medium. Det är alltså Brunner, inte Bellman, som erfar allt stinkande elände i den gustavianska huvudstaden. Nå, om stank i gränderna var det normala då – vem brydde sig? Ur Brunners bok stiger då och då vämjeliga dunster upp. Tanken är att vi läsare skall bli upphetsade över alla mefitiska hiskligheter. I Bellmans eget författarskap möter man i själva verket ytterst få luktförnimmelser!

Det finns en typ av historisk roman som är ett slags misärens pornografi, ett frossande i svält, snusk och råhet, i sjukdomar, i råttor, loppor och löss och annan ohyra. Brunners roman hör till denna typ. Förutom elementära drifter som hunger, törst, sex – vad säger att gångna tiders fattiga upplevde sin belägenhet och reagerade likadant som uteliggarna i vårt eget 2000-tal? Är det inte rimligare att utgå ifrån att gamla tiders fattiga – det förblev länge ett normalt tillstånd för en övervägande del av Sveriges befolkning att vara ”fattig” i vår mening – var annorlunda? Måste man inte anta att dessa människor hade utbildat helt andra strategier för att uthärda och överleva än vår tids svältande folkmassor jorden runt som lever i den västerländska välfärdens slagskugga och som ofta, grymt nog, genom massmedierna får en dagligen förnyad kännedom om existensen av lyckligare levnadsformer i samtiden? Är det för övrigt alls möjligt för en svensk på 2000-talet med sin kunskap, sin globala överblick och därtill med facit i hand, att uttala sig om äldre epo-kers livsvillkor? Jo, visst bör det vara möjligt att i varje fall närma sig någon sorts förståelse. Men metoden heter sannerligen inte historisk underhållningsroman av Brunners glosglada modell. Troligen kommer hans maskerad om 1700-talet i framtiden att verka lika absurd som Geijers Vikingen förefaller oss i dag.

Olika typer av historiska romaner

Det finns två linjer i vår medvetenhet om historien. Den ena utgår från dikten. Redan Homeros verk, Islänningasagorna, Shakespeares historiska dramer med flera är framställningar av det förflutna i diktens form. Knappast någon svensk prosaist av rang har avstått från att fördjupa sig i historien och anrätta böcker på mödorna. Det gäller Rydberg, Strindberg, Lagerlöf och Heidenstam lika väl som Lagerkvist, Moberg och Eyvind Johnson. Det gäller också för Ernst Brunner lika väl som för den första historiska romanen över huvud på svenskt språk: Adalriks och Giöthildas äfwentyr vars första del utkom 1742.

Den senare linjen är den historiska forskningen som betalas av staten och förvaltas vid universiteten. Den prövar de historiska källorna och omprövar dem. Den bild som växer ur denna verksamhet är inte slutgiltig. Men den är så sann och bestående som någonting i vår vanskliga värld kan vara, och den är mödosam att ta till sig för en vanlig historieintresserad läsare. Brunner går på den förra linjen. Han skriver för stunden och läses en säsong. Om några decennier frågar ingen längre efter hans Bellmanroman lika lite som någon numera söker sig till Gustaf Munthes. Ingen skall i framtiden citera Brunner, ingen historiker skall intressera sig för honom eller ta honom med i sin avhandlings fotnoter eller litteraturförteckningar – allt medan litteraturforskarna kontinuerligt kommer att förändra och fördjupa bilden av den riktige Bellman.

Ernst Brunner har med sin Fukta din aska blåst en skimrande såpbubbla kring Carl Michael Bellman och Stockholm under den gustavianska epoken, en bubbla som just nu svävar ut över landet. Det gäller att skynda sig till bokhandeln innan bubblan spricker. Läs Brunner! Tro honom inte!