Filosofi

I höstas utkom en bok som under en kort tid väckte stort uppseende bland filosofiintresserade. Den fick en rad utförliga recensioner bl.a. av Lars Gustafsson i Expressen (30/12 1980) och av Dag Westerståhl i ”Filosofisk tidskrift” 1 (1981). Trots detta har diskussionen snabbt avstannat. Bokens författare Sören Stenlund är docent i teoretisk filosofi i Uppsala. Han har tidigare gjort sig känd inom fackkretsar genom sina kunniga arbeten i matematisk logik. Hans nya bok ”Det osägbara” är däremot allt annat än en uppföljning av det tidigare intresset. Snarare kan den betraktas som en känsloladdad uppgörelse med den världsåskådning som författaren vuxit upp i, samma världsåskådning som utmynnade i det utpräglat ensidiga intresse för logisk-analytiska frågor som under några årtionden nästan uteslutande bestämde tänkandet i de anglosachsiska och skandinaviska länderna.

Författaren anknyter sin uppgörelse med den analytiska traditionen till en Wittgensteintolkning. Enligt honom har Wittgenstein hittills vanligen interpreterats på ett felaktigt sätt, eftersom det var huvudsakligen analytiska filosofer som intresserade sig för honom. De tillgodogjorde sig nämligen endast den mindre betydelsefulla sidan av Wittgensteins filosofi, så att Wittgenstein lätt kunde uppfattas som en analytisk filosof. Däremot förbisåg eller feltolkade de allt som för Wittgenstein framstått som det väsentligaste. Stenlunds tankar är inte alldeles nya. Även på kontinenten har man börjat se Wittgenstein i ett nytt ljus. Han är nämligen ingalunda den analytiske filosof som de tidigare Wittgensteinuttolkarre ville göra honom till. I stället börjar man upptäcka honom som en tänkare som på ett engagerat sätt försökte klargöra den analytiska filosofins immanenta begränsningar.

Stenlund exemplifierar sin uppfattning om Wittgenstein med två av hans distinktioner. Enligt Wittgenstein har det som kan sägas att göra med det rent faktiska i världen, med det som är fallet. Vid sidan om detta finns enligt Wittgenstein även det osägbara. Detta är inte detsamma som det meningslösa eller som rent nonsens. Snarare är det allt det som inte kan sägas klart. Men i stället låter det sig visas och detta har att göra med språkets och världens natur och med vårt förhållande till språket och världen som helhet. Medan naturvetenskapen tar hand om den sägbara (fakta)kunskapen, strävar filosofin efter insikt i språkets, världens och jagets natur. Denna insikt är inte någon form av (fakta)kunskap, och fördenskull är den osägbar. De fundamentala förutsättningar som möjliggör det mänskliga talandet och tänkandet kan man inte tala om, men de kan visas (jfr Kant). Den som talar måste nämligen alltid redan ha en fundamental förståelse av hur själva talandet fungerar. Han kan inte ha ett rent distanserat teoretiskt förhållande till språkets och talandets beskaffenhet, eftersom han ständigt måste begagna sig av dem. Mot detta strider den uppfattning som varit utbredd inom den analytiska filosofin, nämligen att all kunskap kan förvandlas till sägbar faktakunskap eller systematiserad logik. Man har inte velat medge att just den mest grundläggande förståelsen av språket, tänkandet, av världen och människan endast kan visas, men inte omformas i sägbar informativ kunskap.

Den andra motsvarande distinktionen görs mellan yttre och inre egenskaper eller relationer. De förra kan tillskrivas eller frånkännas någonting, så att man kan tala om detta förhållande i subjekt-predikat-satser. De inre egenskaperna eller relationerna däremot karaktäriserar de ting om vilka de skulle kunna prediceras. De är alltså nödvändiga för att överhuvudtaget förstå vad man egentligen sysslar med, och de kan därför inte först i efterhand tillskrivas ett färdigt ting och utsägas om det. Snarare visar det sig i och med att man sysslar med någonting av denna inre och väsentliga beskaffenhet. Den analytiska åskådningen har däremot för det mesta antagit att alla egenskaper och relationer är externa. Därav följde att världen ansågs bestå av färdigt konstituerade ting och objekt som hade eller inte hade vissa egenskaper. Enligt Stenlund har de analytiska filosoferna efter samma mönster gjort även satser, handlingar, situationer, tidpunkter, sinnesdata osv. till självständiga objekt eller ting som hade eller saknade vissa externa egenskaper. Mot detta objekttänkande lanserar Stenlund det kraftigaste angreppet. Det har till följd att allting objektiveras och att den som talar gör sig till en objektiv observatör mittemot en möjlig värld. Att vara blir detsamma som att vara ett ting.

Enligt Stenlund som även här följer Wittgenstein begränsas det sägbara av det osägbara. Samtidigt förutsätter det sägbara ständigt en bakgrund inte endast av insikter utan även av värderingar, mänskliga handlingsattityder osv, som inte låter sig sägas utan endast visas. Själva bakgrunden kap, inte göras om till rent teoretisk och informativ kunskap, eftersom den alltid måste förutsättas och ses som ett slags ”livsform”. En distanserad betraktelse av bakgrunden för ens tänkande och talande skulle förutsätta att människan kan ställa sig vid sidan om sig själv och göra sig själv till objekt. Varje försök att objektivera den egna livsformen måste ske inom livsformen och är därmed omöjligt. Enligt Stenlund kännetecknas den analytiska filosofin av att den genomgående vägrar att reflektera över den osägbara bakgrund som allt tänkande och talande sker mot. Den skulle nämligen kunna visa sig och förstås med hjälp av en insikt i språkets, världens och människans väsen och samtidigt förbli osägbar.

Man kan fråga sig varför Stenlunds tankar och uppslag så snabbt försvunnit ur den svenska idédebatten. Ett skäl är väl författarens alltför emotionellt bestämda sätt att framföra dem och hans sätt att avvisa alla former av argumentation. Han är medveten om denna ”brist”. Han skriver: ”Men varför detta osakliga angrepp på analytisk filosofi? Ty någon ’saklig kritik’ är det inte, det medger jag gärna. Det vet alla som är bevandrade i argumentationsanalysen och den empiriska semantiken, alla som fått kritisk logisk-analytisk skolning. Mitt bästa argument mot analytisk filosofi är att den gör mig illamående. Alltså ett ’fysiologiskt’ snarare än ett logiskt argument. I själva verket är det ingen kritik alls. Ingenting i denna skrift är menat som någon ’kritik’ av någonting” (s. 24). Stenlund vill alltså inte ens överta det analytiska metodidealet, eftersom han tycks förutsätta att han därmed redan i viss mån accepterat den världsåskådning som har den analytiska filosofin till följd. På sitt emotionella sätt försöker han visa men inte säga och bevisa att den analytiska filosofin vilar på förutsättningar som den aldrig själv reflekterar över. Samtidigt förhindrar Stenlund därmed att hans betydelsefulla filosofiska påpekande tas på allvar av dem som är präglade av det analytiska världsåskådningsmönstret. En analytisk filosof kan inte ens genom ett starkt emotionsladdat överfall förmås att börja reflektera över vad han egentligen håller på med när han talar och tänker.