Ett 1600-årsminne och dess aktuella innebörd

Till pingstdagen i år, den 7 juni, har påven Johannes Paulus II inbjudit biskopskonferenserna i hela världen och alla med Rom unierade österländska patriarkat och metropolitansäten att sända en delegation för att fira en högtidlig gudstjänst i Peterskyrkan till minnet av konciliet i Konstantinopel som började samma dag för 1600 år sedan. Till denna högtid väntas också en delegation från den Ortodoxa kyrkans ekumeniska patriarkat i Istanbul och i Istanbul väntas en katolsk delegation till en minnesgudstjänst i Fanar.

Samma dag på eftermiddagen firas 1550-årsminnet av konciliet i Efesus i den romerska basilikan Santa Maria Maggiore där de berömda mosaikerna på triumfbågen från Sixtus III:s tid (432-440) påminner om detta koncilium.

Man har föga uppmärksammat denna minneshögtids egentliga innebörd som är högaktuell trots att den leder oss långt tillbaka i kyrkohistorien. Visserligen berör den teologiska frågor som i Västerlandet tycks ha förlorat dagsintresset. I den österländska kyrkan står den emellertid i samband med en ömtålig fråga som inte minst gav upphov till skilsmässan mellan öst- och västkyrkan och som än idag är ett av de mest känsliga spörsmålen för en återförening. Och just i denna fråga tar Johannes Paulus II ett djärvt initiativ som borde ses i samband med hans ekumeniska engagemang och de påbörjade officiella samtalen mellan den ortodoxa och den katolska kyrkan.

Öster- och västerländsk teologi om den helige Ande

Kristen teologi som inte bara analyserar trosåskådningar utan reflekterar över Gud den Treenige och hans frälsningsverk i och med världen har i Sverige kommit i skymundan. Vi har därför svårt att föreställa oss med vilken lidelse den gamla kyrkan och hennes främsta teologer bland kyrkofäderna har brottats med detta mysterium som är grundvalen för hela den kristna tron.

I denna teologi stod – förenklat uttryckt – två grundläggande ämnen i förgrunden: frågan om Kristus och hur i honom gudomen förenas med en mänsklig natur, ”utan sammanblandning och utan åtskillnad”. Och den andra frågan: hur i Treenigheten det eviga utgående av Sonen och den helige Ande kunde tolkas i enlighet med Johannesevangeliet: ”När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig” (Joh. 15:26).

Österländsk teologi har tolkat denna utsaga på ett strängt hierarkiskt och dynamiskt sätt: Fadern är begynnelsen (arche), urkällan och s a s den eviga urprincipen för Sonen och den helige Anden i Treenigheten, den från vilken Sonen och Anden utgår. Fadern alstrar i sitt eviga Ord Sonen, och genom Sonen andas Han i evig kärlek den helige Ande. Och återigen från Fadern sänder Sonen denne Ande i världen som frälsningens förstlingsgåva.

Västerlandets kyrkofäder betonar däremot, främst under Augustinus’ inflytande och som motvikt mot arianismen, att Sonen har samma gudomliga värdighet som Fadern. Det gav upphov till formuleringen: ”Jag tror på den helige Ande … som utgår av Fadern och Sonen.”

Vi har svårt att förstå hur denna synbarligen hårfina skillnad i formuleringarna rörande Guds mysterium kunde bli upphov till den klyfta som skiljer den österländska och den västerländska kyrkan. Man bör emellertid lägga märke till, att det bakom dessa formuleringar inte bara finns olika infallsvinklar vid tolkningen av Treenighetens mysterium. De gav också tolkningen av hela frälsningsteologin olika accenter. Förenklat uttryckt kunde man kanske tala om en i stort sett kristocentrisk prägel i den senare västerländska teologin, medan den österländska teologin och spiritualiteten på ett djupare sätt har präglats av ett pneumatologiskt synsätt.

Johannes Paulus II

I denna situation gör påven i sitt brev från den 25 mars i år till 1600-årsminnet av konciliet i Konstantinopel något betydelsefullt. Han förbigår de kyrkoskiljande formuleringarna och tar upp den ursprungliga konstantinopolitanska trosbekännelsen från 381 som finns bevarad i akterna från det kalcedoniska konciliet (451): ”Jag tror på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern, som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och förhärligas, och som har talat genom profeterna” (Acta Conciliorum Oecumenicorum, II Concilium universale Chalcedonense, ed. E. Schwartz, Berlin/Leipzig 1927-1932, 1.2, 80). Och påven tillfogar: ”Detta koncilium har på så sätt förklarat den helige Andes mysterium, hans ursprung från Fadern och därmed betonat hans enhet och likhet i gudomen med Fadern och Sonen.”

Och omedelbart innan hade Johannes Paulus II förklarat: ”Vi har i år särskild anledning att tacka den helige Ande, att han mitt i det mänskliga tänkandets mångfaldiga skiftningar har givit kyrkan förmågan att uttrycka sin tro – visserligen i enlighet med varje epoks uttryckssätt men samtidigt i samklang med den ’fulla sanningen’.”

I ett ställningstagande från den ortodoxa kyrkan har metropolit Damaskinos Papandreou, patriark Dimitrios I:s representant i Genève, yttrat att påven därmed har klarlagt, att det finns en väg till enhet. ”En bro har slagits för den ortodox-katolska dialogen i denna så viktiga trosfråga.”

Sammanfattningsvis kan vi efter påvens brev anta, att det nog inte skulle finnas principiella hinder för den katolska kyrkan att överge ”filioque”-formuleringen i den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen till förmån för den ursprungliga versionen. Detta skulle emellertid förutsätta ett erkännande från den ortodoxa kyrkans sida, att den latinska kyrkans formulering inte har innehållit en villfarelse, om än den österländska kyrkans formulering på ett djupare sätt synes ha givit uttryck åt Treenighetens mysterium.

Det kan tilläggas att den romersk-katolska kyrkan i Grekland redan vidtagit denna åtgärd med Roms godkännande. (1973.) I texten för liturgin på modersmålet har trosbekännelsen tagits upp i den formulering som används i den ortodoxa kyrkan, utan tillägg.