De kristna i dagens Kina

För tre år sedan visste vi som bor i Hongkong praktiskt taget ingenting om de kristnas situation i Kina, trots att Hongkong bara ligger någon halvmil från kinesiska gränsen. Vi visste att den nya regimen under sina första år fördrev alla utländska ordenssystrar, präster och biskopar. Kinas episkopat var då för tiden till övervägande del utländskt. (I andra missionsländer strävade Rom under 50- och 60-talen efter att byta till inhemska biskopar men Kinas kyrka var isolerad från Rom under denna tid.)

Idag vet vi en hel del om de kristnas liv i Kinas storstäder. Information når oss på två sätt. Först och främst kommer den genom kinesisk press och turisters intryck från de större städerna.

Men det finns även en annan informationskälla. Under de senaste två åren har exilkineser fått tillstånd att besöka sina anhöriga i Kina. Bland dessa besökare finns kinesiska kristna, både lekmän, ordenssystrar och präster. De är en mycket tillförlitlig informationskälla, när det gäller att kartlägga det kristna livet i Kina. Eftersom de inte reser till samma platser, så får vi genom deras berättelser en hel mosaik av information. Denna mosaik är ännu långt ifrån fullständig – fortfarande vet vi ingenting om många av de 134 stiften i Kina. Men inte desto mindre har vi fått mycket information genom Kina-besökare. Till detta skall också läggas den ocensurerade korrespondensen med omvärlden.

Dessa två sorters information är mycket olika: den förra kommer från storstäderna, den senare från landsbygden. Den förra kan öppet redovisas. Källorna till den senare är okända för de flesta. De kineser som återvänder från ett besök hos släktingar skulle sist av alla basunera ut sina erfarenheter inför allmänheten i utlandet.

De två källorna beskriver två skilda sidor av de kristnas liv i Kina. Storstäder och byar skiljer sig åt, även om det s.a.s. finns byar även i storstäderna. Men låt oss börja med en beskrivning av situationen i storstäderna.

Läget i storstäderna

Den 21 dec 1979 vigdes prästen Fu Dieshan till biskop utan Roms medgivande i Pekings enda fungerande kyrkorum. På Allhelgonadagen samma år firade Zhang Jiashu den första offentliga mässan på årtionden i ett av Shanghais äldsta kapell. Denne Zhang Jiashu blev biskopsvigd 1960 på samma sätt som Fu Dieshan. Efter hand fick sedan tretton städer var sitt kyrkorum öppnat för gudstjänstbruk.

Ansvaret för dessa kyrkorum vilar på ”Kinesiska katolikers patriotiska förbund”, KPKA vilket i sin tur är underställt regeringens religionsdepartement. Detta departement styr alla religioner i landet efter samma måttstock. Buddhister, muslimer, taoister och kristna behandlas lika. Departementet handlar på uppdrag av kommunistiska partiets centralkommittés folkfrontssektion. De präster som verkar i dessa kyrkor utses av detta organ. Men inte bara präster. I Kanton kan de talrika kyrkobesökarna inte undgå att märka att verksamheten styrs av en kvinna, en fru Lin, som ger order till prästerna.

Den kinesiska kyrkans gudstjänster följer de förkonciliära, tridentinska ordningarna. (Mässan läses på latin, med tyst kanonbön och endast en textläsning utöver evangeliet etc.) Kyrkorna är välfyllda. I Peking saluförs en liten bönbok. Den innehåller morgonbön och aftonbön enligt äldre ordning men i allhelgonalitanian har uppmaningen att be för påven ersatts med orden: ”Låt oss be för vår överhet”. Gudstjänsterna är visserligen välbesökta, men de människor som kommer är ändå ett mycket litet fåtal jämfört med det totala antalet kristna i Kinas storstäder.

KPKA bröt på 50-talet alla förbindelser med Rom. I maj 1980 hölls en tredje nationalkongress. (Den första hade hållits 1957 och den andra 1962.) Folkets Dagblad, organ för partiets centralkommitté, publicerade en kort kommunike som än en gång understryker tidigare uttalanden om ”en oberoende, självstyrande, självförsörjande kyrka som motsätter sig alla utländska krafters inblandning i eller kontroll över, vårt lands kyrka”. Trots detta var konferensen angelägen om att ”befodra relationer till utländska vänner”. Folkets Dagblad talade i hotfulla ordalag om ”en självständig vaksamhet för att hindra onda människor att använda religionen som täckmantel för att sprida rykten, förföra massorna, så splittring och skapa klyftor”.

Vid den tredje kongressen utsågs en ny styrelse för KPKA, under ledning av Zong Huaide som regeringen utnämnde till biskop 1958. Av de övriga åtta i ledningen är fem biskopar med statsbeordrad vigning, en präst och två lekmän. En av dessa var tidigare verkställande sekreterare sedan 1957 och är nu rörelsens generalsekreterare.

Årets kongress förlängdes med tre dagar efter det att man antagit ett nytt namn, kinesiska katolska kongressen. I dessa extraförhandlingar deltog medlemmar av kommunistpartiets högsta ledning. Ulanhu, ledare för centralkommitténs folkfrontssektionen, talade och underströk på nytt att kinesiska katolska kyrkan är självständig, självstyrande och självförvaltande – precis vad KPKA har varit sedan 1957. Denna kommitté underställdes den olaglige biskopen i Shanghai, Zhang Chiashu. Den laglige biskopen Ignatius Kung, som fängslades 1955, sitter fortfarande i fängelse.

Den förlängda kongressen publicerade ett brev till katolska präster och troende i Kina, i vilket man upprepade varningarna om ”onda människor och utländska reaktionära krafter som i religionens namn skapar ’mirakler’, sår splittring och skapar klyftor”. Detta brev publicerades aldrig i pressen, men fick ändå stor spridning. ”Mirakel” i texten syftar på en händelse i mars 1980 i Zose vid Shanghai. Dit hade ungefär tio tusen katolska fiskare kommit från Kinas alla hörn för tre dagars gemensam bön. Patriotförbundet sände observatörer till Zose. De fotograferade men blev undanträngda av folkmassan och vågade inte störa mötet.

Katolska nationalkongressens beslut fördes ut till de patriotiska kyrkorna i städerna och på landsbygden. Provinsmyndigheter i Inre Mongoliet och Heilongjiang rapporterade att de haft ett möte där de nya besluten antagits, men man nämnde inte den nybildade kommittén för religiösa angelägenheter. (Radion i Inre Mongoliet 24/8 1980 resp. radion i Heilongjiang 23/11 1980.) Ett möte i Shanghai nämnde kommittén men gav inga besked om dess arbetsuppgifter. Vid detta möte i Shanghai firades tjugoårsminnet av Zhang Chiashus (olagliga) biskopsvigning. (Liberation Daily, Shanghai, 22/6 1980.)

Den 24/6 publicerade Xiao Xianfa, ledaren för regeringens religionsdepartement, i Folkets Dagblad en artikel om religionspolitik. Där gick han till hårt angrepp mot alla inom olika religioner, som vägrade att stöda de regeringsstyrda religionssamfunden. Han upprepade uttalandet av kongressen två veckor tidigare om människor som ”sår splittring, skapar förvirring och saboterar politiken” (dvs. regeringens religionspolitik). Provinsen Hebei höll i oktober sin katolska provinskongress. Kongressen var organiserad av regeringen. Det finns många katoliker i städer och byar i provinsen Hebei i norra Kina. Många kinesiska präster härstammar härifrån och när de besökt sina födelseplatser har de mött stora kristna grupper, en kyrka som lidit martyrium men stått fast i tron.

Den patriotiska kongressen i Hebei utsåg en lokalkommitté för religiösa angelägenheter. Man utsåg också en ny ledning men inga namn publicerades. Dessa två organisationer publicerade sedan ett gemensamt brev till präster och troende i provinsen Hebei daterat 22/10 1980. Detta brev talade mer i klartext än brevet från den nationella kongressen: ”Dop och religiös undervisning får förekomma endast för personer som fyllt 18 år. I allt som gäller äktenskap, skilsmässa, omgifte och familjeplanering måste äktenskapslagen och andra statliga påbud följas.” Vidare sades att ”endast den bönbok som kommittén för religiösa angelägenheter godkänt får användas, och all inblandning utifrån måste förhindras”. De bönböcker som nu trycks i Kina nämner överhuvudtaget inte påven.

Uppenbarligen åser man med misstänksamhet de Hebeifödda prästernas besök från utlandet. Brevet säger: ”Vi måste skärpa vår vaksamhet och göra motstånd mot den lilla grupp onda människor och reaktionära krafter som kommer hit från utlandet och använder kyrkans namn för att tala om ”miraklet”, sprida rykten, skapa splittring och ge upphov till utbrytningar. Dessa intriger måste upphöra, så att inte de troende blir vilseledda.”

Protestanterna

Den protestantiska organisationen kinesiska kristna patriotiska tresjälvrörelsen höll sin nationalkongress den 6-13 oktober i Nanking. Precis som vid den katolska kongressen grundades en andra organisation, nämligen Kinesiska Kristna Förbundet (KKF). Den anglikanske biskopen Ding Guangxun är nu ledare för både tresjälvrörelsen och det nybildade KKF. Den protestantiska kongressen underströk också, liksom den katolska, kyrkans oberoende av allt utländskt inflytande (Folkets Dagblad 21/10 1980).

Pekings engelskspråkiga nyhetstjänst kallar KKF ”the Christian Council of China”. Dess uppgifter beskrivs på följande sätt: att inspektera och leda kyrkornas och prästerna arbete, att utbilda prästkandidater, publicera biblar och annan andaktslitteratur, att stärka kontakterna mellan alla kyrkor och troende i Kina. Frasen att stärka kontakterna mellan alla kyrkor och troende är ett indirekt erkännande av att det finns många olika protestantiska grupper i Kina. Officiellt utplånades flera kyrkor, metodistkyrkan, adventistkyrkan m.fl. för trettio år sedan. Men enligt vissa källor upprätthöll de i tysthet sina traditioner. Kongressen utfärdade en resolution, som fick stor spridning utan att tryckas i tidningar. Där stod bl.a.: ”Jesus Kristus själv, massornas store herde leder oss”. Resolutionen tog också klart ställning mot utländska evangelister, ”en liten grupp människor utanför landet” (utan att ange om det är fråga om kineser eller utlänningar) ”som föraktar det nya Kina och principerna bakom vår tresjälvpatriotism, infiltrerar under förevändningen att de ’sprider evangelium’, och bedriver antikinesisk verksamhet . . .” Vid årets riksmöte med Nationella politiska rådgivande folkkongressen sade biskop Ding Guangxun, som är medlem av kongressen: ”Genomförandet av religionspolitiken möter många hinder. Få kyrkorum är öppna och de flesta kristna håller sina bönemöten i privata hem. Uppgiften för vår patriotiska tresjälvrörelse är att förena alla kristna protestanter. Vi kan inte upprätthålla ett särskilt medlemsregister för kristna som deltar i sådana privata möten. Som en av ledarna för patriotiska tresjälvkyrkan (!) skulle jag inte vilja kalla dessa möten olagliga. Konstitutionen kan inte tolkas så att människor har trosfrihet i ett kyrkorum men inte i sina familjer. Patriotiska tresjälvrörelsen är inte till för ett litet fåtal. Vi måste samla alla” (Folkets Dagblad 9/9 1980).

Biskop Ding nämnde inte orsaken till att de flesta håller sina bönemöten hemma, om det är för att de inte ryms i de få kyrkorummen eller om det är som tidigare att de flesta kristna vägrar att gå med i tresjälvrörelsen. Resolutionen från protestantiska nationalkongressen tycktes upprepa biskop Dings ord. Där sades att kristna i kyrkorummen och kristna i hemmen borde visa mer förståelse för varandra.

Kinesiska tidningar och tidskrifter talar sällan om religion. Dagbladet Nya Kina som utges i Nanking, förklarade i juli varför Kina tillåter religionsfrihet. Alla krafter måste användas för att modernisera Kina, och man måste vinnlägga sig om goda relationer till omvärlden. Religiös propaganda är tillåten men bara i samband med gudstjänster. Samtidigt måste kommunistpartiet använda alla tillbuds stående medel för att sprida ateismen ”för att förmå människorna att överge religionens vidskepelse”. En medlem av kommunistpartiet får inte tillhöra någon religion. Om några skulle ansluta sig kommer bestraffningar att utdelas. Men sådant måste göras med försiktighet (Dagbladet Nya Kina 8/7 1980). Flera pressröster har sagt att medlemmar av kommunistiska ungdomsorganisationer inte heller får gå med i något religionssamfund och att de som gör det bör uteslutas ur kommunistorganisationen.

Nu är det emellertid tänkt att en ny mer liberal religionspolitik skall införas i de största städerna. Men regeringens order verkställs på olika sätt i olika delar av landet. I en provinshuvudstad i södra Kina stod myndigheterna beredda att bygga en kyrka. Den gamla katedralen hade raserats. De bad stadens ende präst att medverka. Han vägrade. I Kunming, provinsen Yunnanas huvudstad har inget kyrkorum öppnats för gudstjänstbruk. I katedralen i Shenyang, Manschuriet, återinstallerades fyra präster som vägrat att berätta för besökare om de tillhör patriotiska kyrkan eller ej. De ser framtiden an med optimism.

Åtta legitima biskopar är fortfarande i livet. En av dem anslöt sig tidigt till patriotiska kyrkan och var med om att biskopsviga Fu i Peking i december 1979. En annan biskop vars position varit oklar under många år framträdde vid 1980 års nationalkongress och hade där modet att tala om lojalitet med Rom, biskop Dominic Teng av Kanton, som frigavs i juli efter 22 år i fängelse. Hans lojalitet mot Rom förblev oförändrad. Under fängelsetiden fick han ta emot besök, men inte av sina egna kristna. I november fick han tillstånd att resa till Hongkong för att få sjukhusvård. I Shanghai sitter biskop Ignatius Kung fortfarande i fängelse. De övriga fyra står fortfarande under sträng bevakning. En frigavs för en tid sedan men sitter åter i husarrest. Varför dessa skillnader i religionspolitiken? Varför frigavs biskopen av Kanton medan biskopen av Shanghai fortfarande sitter fängslad? Varför öppnas kyrkorna i vissa städer men inte i andra? Svaret är troligen att Pekings order – inte enbart i frågor som rör religionen – inte alltid fullföljs till punkt och pricka. De praktiska besluten fattas av förste partisekreteraren i provinsen, eller som i fallet med Shanghai, i staden. Förste partisekreteraren i Kwangtungprovinsen dvs. Kanton är en av de äldsta i partitoppen (han har nyligen fått förflyttning tillbaka till Peking). Han är känd för att stöda den mer liberale Deng Xiaoping. Shanghais avgående förste partisekreterare (som också nyligen fått förflyttning till Peking) har i kommunisttidningar beskrivits som radikal och motståndare till Deng Xiaoping.

På det hela taget lever alltså präster och de flesta troende ett liv i avskildhet, bortsett från det fåtal präster som verkar i de nyöppnade kyrkorummen. Därför är det svårt för utländska besökare och journalister att få träffa de kristna.

På landsbygden

Städernas kristna liv är fullt synligt för turister och journalister. Där kan de fotografera kyrkor och gudstjänstbesökare. Men på landsbygden är situationen helt annorlunda. Den officiella pressen förtiger saken och utländska besökare ser mycket litet om ens något av det kristna livet. Men trots det kommer ovedersägliga bevis genom kinesiska präster, ordenssystrar och lekmän som bor utomlands och som besökt släktingar i Kina med utländska pass. De har upptäckt en ny värld, en levande kyrka med ovanlig vitalitet t.o.m. på platser där det inte finns några präster; men ännu mer på platser där ortens präst efter en lång tid i fängelse eller arbetsläger skickats tillbaka till sin egen by för att arbeta som bonde. Många sådana byar är nästan helt kristna, och här blomstrar det kristna livet. Omvärlden är inte medveten om detta och enskilda fall kan inte rapporteras utan att man röjer namn på platser och personer med ödesdigra följder för dessa personer. Detta gäller byarna men det gäller också präster som i storstäderna arbetar i tysthet. Deras tjänster är mycket eftersökta bland de kristna och de utför ett ovärderligt arbete.

Det kristna livets vitalitet på landsbygden omvittnas av besökare utifrån som hälsar på sina familjer. Dessa besökare har återvänt med rika erfarenheter. Prästerna återvänder från Kina upprymda – och utmattade. De åker till Kina kanske efter 30 års frånvaro för att hälsa på sina åldriga föräldrar. De skriver i förväg för att anmäla sin ankomst. När de kommer fram får de arbeta dag och natt. Mitt i natten blir de ombedda att läsa mässan och hundratals, ibland tusentals människor samlas i och omkring huset där de bor. Före mässan hör de bikt. Efter mässan blir de förda till grannbyn och där upprepas hela proceduren. De återvänder från Kina djupt rörda. De har fått bevittna en oväntat djup tro som överlevt 20 eller 30 års svårigheter. De får höra gripande skildringar av hur präster och lekmän torterats till döds och dessas hem betraktas nu som heliga platser. De möter präster som inte kunnat gå till bikt på 20 år. De träffar också präster och kristna som de känt i ungdomen men som de nu inte får träffa eftersom de fortfarande hålles i fängelser eller i arbetsläger eller präster som helt enkelt förbjudits att lämna sitt hem eller sin by. Kanske kan de ibland utväxla korta skriftliga meddelanden.

De blir ombedda att skicka konsekrerat bröd och vin till avlägsna platser där man vill delta i eukaristifirandet i hemmen. Bönböcker och helgonbilder är mycket eftertraktade. Inga sådana finns kvar. Besökarna ger också mässböcker till präster som inte ägt en sådan på år och dag.

Dessa präster kommer tillbaka med en unik erfarenhet. De har sett en levande kyrka, där tron lever, där människor har lidit martyrium eller år av förföljelse enbart för att de vägrat överge sin tro. De har sett en helt annan kristendom än den de ser i de länder där de bor. Det händer att en sådan besökande präst åker till en annan stad eller en annan del av Kina, där han inte är känd eller har släktingar eller gamla seminariekamrater. Då träffar han inga kristna.

Landet är fortfarande höljt i tät dimma. Kristna ger sig bara till känna för människor som de själva eller deras närmaste släktingar känner. Dimman och rädslan är så tät att präster i en del av landet inte vet vad som hänt med prästerskapet i andra delar. Inte ens i de stora städerna känner ordensbröderna till sina medbröders öden i övriga delar av landet. De vet inte vilka som lever, var dessa i så fall befinner sig eller vilka som är döda.

Vår kunskap om de verkliga förhållandena för de kristna i Kina är alltså fortfarande fragmentarisk. Vi vet att det kristna livet blomstrar i vissa byar och vi vet att det finns kristna som är eller varit i arbetsläger. Många fick höra om tron just i arbetslägren. Katoliker, både präster och lekmän, är ofta duktiga arbetare, och deras ärlighet och tillgivenhet gentemot andra människor lyser igenom och attraherar människor, som vill veta varifrån de får styrka under prövningar. Många präster i arbetsläger har bildat egna församlingar, osynliga församlingar, i vilka människor hjälper varandra och lever av tro.

Antalet nyomvända blir med nödvändighet litet men präster har berättat att utomstående har visat stor sympati och hjälpt dem i hemlighet. Dessa utomstående har ibland t.o.m. varit medlemmar av kommunistpartiet och innehaft betydelsefulla poster.

Det finns få kyrkor kvar på landsbygden och i de mindre städerna. Många byggnader jämnades med marken under kulturrevolutionen. Inga synliga spår efter någon religion lämnades kvar. Myndigheterna trodde att de utplånat de kristna samfunden. Till skillnad från i storstäderna finns ingen patriotisk kyrka på landsbygden. Där finns bara enskilda kristna.

Partiets lokala representanter har en pinsam position. Några av dem är katoliker. Vi känner till somliga som har kommit till den besökande prästen för bikt mitt i natten. Ickekristna partirepresentanter har hört talas om den nya religionspolitiken med trosfrihet men de är inte säkra på vad som är tillåtet och förbjudet. Men kristna som besöker en mässa som hålls mitt i natten kan åtminstone inte klandras för att försumma sitt arbete nästa morgon. De bygger upp socialismen. Naturligtvis känner de till de nattliga mässorna. Ibland riktar de lokala myndigheterna en varning till den besökande prästen men eftersom han har utländskt pass så vet de inte riktigt vad de skall göra. I en helt kristen by, där besökarens föräldrar är bönder går de kristna i mässan varje dag. Men bönderna tillhör de grupper som kommunistjargongen kallar ”de proletära massorna”, och partiets representanter är återigen osäkra.

En partisekreterare i en kommun i Chekiang skrev i lokaltidningen att han märkt att somliga partimedlemmar deltagit i gudstjänster. Först tänkte han att ”om några få tror på religionen så störs inte universum”. Men när han såg att fler och fler vände sig till religionen så utfärdade han en order att detta var förbjudet. Ordern ignorerades fullständigt. Religionsfrågan togs upp till diskussion vid partiets regionsmöte. Där fick han lära sig att den rätta metoden är att tala med varje enskild partimedlem som gått med i ett religionssamfund och övertala honom personligen att lämna samfundet. Han säger att denna metod har visat sig mer framgångsrik (Chekiang Daily 29/9 1980).

I somliga stift har antalet kristna inte minskat utan tvärtom ökat. Folkmängden ökade under kulturrevolutionen då man struntade i födelsekontroll. Många av deras barn döptes. Vidare har mängden kristna också ökat genom nyomvändelser. Unga människor, besvikna och modlösa, vänder sig idag till religionen. I ett stift gjorde man en sorts inventering av antalet kristna. Man fann att antalet katoliker ökat med 50 procent jämfört med 30 år tidigare. En präst skrev till en vän utomlands: ”Förut sådde vi nu har skördetiden kommit.” Detta är troligen sant beträffande vissa delar av Kina. Andra delar är fortfarande täckta av tjock is. Det finns platser där nunnor som arbetar i byarna aldrig kan träffas utan får hålla kontakt genom att skicka muntliga hälsningar med resande vänner.

Två sätt att se på framtiden

Den svåraste förföljelsen verkar vara över. På 50-talet satt både troende och präster, kineser och utlänningar i fängelse. Under kulturrevolutionen slog man präster till döds. Fortfarande hålles präster och kristna i fängelser och koncentrationsläger. Många som blivit befriade lever i svår fattigdom och har knappt mat för dagen. Många är gamla och får ingen sjukvård. De hade valt den smala vägen. Deras uppfattning om situationen skiljer sig markant från ”patriotiska” prästers uppfattning, dvs. de präster som får lön från staten och arbetar i de nyöppnade kyrkorna.

Kristna som fått lida mycket för att bevara sin tro och som anser att Gud står över kejsaren har invändningar mot den nya avspänningen i religionspolitiken. Det är värt att notera att även bland icke-kristna finns en utbredd skepsis också inom den mycket gynnade intellektuella klassen. Man undrar hur länge den mjukare linjen kommer att fortsättas. Den betraktas som utslag av politisk opportunism, en tillfällig eftergift som kan återkallas när som helst. Det är ett välkänt faktum som öppet omtalas i den officiella pressen att stora grupper inom partiet, högt såväl som lågt, motsätter sig den mer liberala inställningen i politiska, ekonomiska och kulturella frågor. Ett tecken på detta missnöje är att de intellektuella med högre utbildning som kan lämna landet faktiskt gör det. Dessa kristna ser att myndigheterna försöker locka dem till de nyligen återöppnade kyrkorna. De hör talas om en nybildad organisation Katolska kommittén för religiösa angelägenheter eller det protestantiska förbundet för religiösa angelägenheter men de vet inte om det är fråga om en hägring eller ej. De vet att om de en gång ansluter sig så kan de sedan aldrig backa ur. De ser att beteckningen religiösa angelägenheter är identisk med namnet på religionsdepartementet dvs. byrån för religiösa angelägenheter. De ser också att ledaren för den protestantiska sidan är precis samma person som är ledare för den fruktade tresjälvrörelsen och att på den katolska sidan är en patriotisk biskop. Detta bådar inte gott. Dessa kristna avvaktar utvecklingen och iakttar den nya situationen. De ser marxismens sönderfall t.o.m. inom själva partiet. Partiet överger Maos sätt att styra landet och söker just nu efter nya politiska och ekonomiska principer. En präst skrev följande: ”Kyrkans situation kan bara förändras om hela systemet förändras. Mänskligt att döma har vi inget hopp.”

Vissa präster som verkar inom de nyligen återöppnade två patriotiska kyrkorna har tänkt om efter den katolska nationalkongressen i maj – juni. Dessa präster anser och säger till besökare t.o.m. till utländska besökare att så snart Vatikanen brutit sina band med Taiwan så kommer relationerna till Rom att normaliseras. Den patriotiska kyrkan, säger de, är enbart en förening, ett politiskt organ; den är inte kyrkan. Den nyvigde patriotiske biskopen Fu i Peking, den patriotiska kyrkans främste talesman i Peking upprepar ofta detta för utländska besökare. Och det är därför man bildat Katolska kommittén för religiösa angelägenheter.

Samma sak sägs bland protestanter: tresjälvrörelsen är bara en rörelse. Det enda som betyder något är Förbundet för religiösa angelägenheter.

Det är inte lätt att begripa hur sådana rörelser kan identifieras med den autentiska kyrkan. Vid de protestantiska och katolska nationalkongresserna var det inte kyrkliga ledare utan avdelningar för kommunistpartiets enhetsfront som drog upp riktlinjer för de nya organisationernas arbete. Deras uppgifter blir enligt partirepresentanternas syn på saken exakt samma politiska uppgifter som KPKA och Kristna patriotiska tresjälvrörelsen blivit ålagda. Inte heller utplånas dessa rörelser. Är inte syftet med dessa nya organisationer enbart att dra till sig de kristna som hittills vägrat att ansluta sig till de patriotiska organisationerna?

Den kinesiska regeringens politiska syften är inte desamma som för 30 år sedan. I början av 50-talet bad Chou En-lai katolikerna att bryta alla politiska band med Vatikanen, utan att bryta sina andliga band. Efter några år bröts dessa andliga band. Chou En-lai, trogen sitt marxistiska sanningsbegrepp, hade inte ljugit. I början ville partiet enbart skära av politiska band (fanns det några sådana?) inte religiösa. Idag är målsättningen en helt annan: att demoralisera Taiwans befolkning. Och som ett medel till detta mål har man ändrat även sin religionspolitik. Om Rom överger Taiwan så kan Kina ha politiska band med Vatikanen. (Uttrycket den Heliga stolen används aldrig, trots att Peking borde veta att det inte är Vatikanstaten utan den Heliga stolen som har diplomatiska förbindelser med världens länder.) Men när det gäller religiösa angelägenheter så måste kyrkan i Kina stå oberoende av Rom framhåller regeringen bestämt numera. Utländskt inflytande kan inte tolereras upprepar regeringstalesmän utan att förtröttas. Skulle denna inställning ändras om Vatikanen kallade hem sin nuntie i Taipei.

Slutledning

Situationen just nu förefaller motsägelsefull. Å ena sidan har myndigheterna på nytt öppnat vissa kyrkor i storstäderna och myndigheterna på landsbygden tolererar religiösa möten. Somliga präster har fått upprättelse, andra sitter i fängelse. Man har grundat kommittéer för religiösa angelägenheter men de patriotiska organisationerna har inte avvecklats.

Några tror att dessa motsägelser är avsiktliga. Man försöker ge sken av frihet för att pröva de kristna, för att klara ut vem som står för vad, vilka som går med i regeringens organisationer och vilka som vägrar. Andra tror att när nu så mycket annat förändras i Kina så söker ledningen nya vägar för att lösa religionsfrågan.

Den kristna opinionen utanför Kina håller tydligt på att förändras till förmån för den patriotiska kyrkan. Världspressen rapporterar om gudstjänstlivet i de större städerna. Ingen uppmärksamhet ägnas åt de kristnas vittnesbörd på landsbygden. Konfidentiellt material kan sällan publiceras.

Man skall alltid hoppas på det bästa. Men vilket är bäst för kyrkans framtid i Kina? Att alla kristna ger med sig eller att kyrkan i Kina får leva sitt liv helt utan regeringens inblandning? Frågan kräver noggrann eftertanke. Att till varje pris bevara trons renhet är inte fanatisk omedgörlighet.

Övers. Hardy Marcks von Würtemberg