Vetenskap och religion efter upplysningen

De senaste åren har i vårt land förts en engagerad debatt om populärvetenskap och vetenskapsjournalistik. Bakom denna finns iakttagelsen att de naturvetenskapliga framstegen tilldrar sig ett allt mindre intresse utanför specialisternas skara, och att den alltmer komplicerade moderna vetenskapen kräver större insatser för att bli förstådd efter betydelse. De två stora huvudstadsmorgontidningarna har numera imponerande vetenskapliga redaktioner med rikligt utrymme till förfogande. Några undersökningar om läsvärdet och användningen av informationerna har hittills inte publicerats.

Men man kan uppenbarligen se på de förhållanden som legat bakom den svenska debatten på ett annorlunda sätt. Det rör sig inte endast om en ”upplysningsfråga” eller snarare det rör sig om en ”upplysningsfråga” i en helt annan mening.

Hermann Lubbe, professor i filosofi och politisk teori vid universitetet i Zürich, anlägger ett vidare perspektiv i en artikel i Stimmen der Zeit, 1981:3, ”Legitimitetsförändring för vetenskapen -. Han avfärdar bryskt föreställningen om de isolerade vetenskapsmännen. ”Tallösa vetenskapsmän är sysselsatta, inte med sin vetenskap, utan med att demonstrera vad den är bra till.”

Orsakerna till naturvetenskapens förlust av relevans ligger på annat håll. Över den vetenskapliga processen som en process av kognitiva innovationer ”lägger sig det kulturella ointressets mjöldagg”. De vetenskapliga världsbildernas kulturella relevans avtar ständigt. Och detta har ingenting med brister i rapportering och popularisering att göra.

Lubbe menar att vad som skett är att vetenskapens ”emancipationslöfte” har mist sin trovärdighet. Detta är en följd av ett nytt förhållande mellan vetenskap och religion efter upplysningstiden. Den kopernikanska revolutionen var ännu mäktig att ”alstra offentliga ordningsproblem i förhållandet mellan vetenskapssystem och religionssystem som sträckte sig ända upp på politisk och juridisk nivå”.

Men redan striden om Darwin var i ”sina politiska och institutionella effekter synnerligen torftig, och den försvann slutligen i snåren av kyrkliga blad”. Kulturellt var därmed vetenskapens triumf fullständig. Den oinskränkta rätten att följa den teoretiska nyfikenheten var etablerad.

Men denna kulmen för den rena vetenskapen är länge passerad. Grundforskning motiveras knappast längre i petita eller högtidligare sammanhang med sanningssökande. I stället: ”Främjandet av icke omedelbart målinriktad grundforskning är nödvändigt, om forskningens praktiska effektivitet skall tillgodoses också för framtiden.”

Laboratoriet eller observatoriet kan inte längre göra tjänst som tempel eftersom ”ingen längre tror, att dess upptäckter, bortsett från den indirekt avledda nyttan, skulle besitta en kulturell orienteringsinnebörd, likvärdig med frälsningsvisshet”. De vetenskapliga framstegen har inte längre någon religiös relevans, och vetenskapen har därmed blivit en verksamhet vilken som helst.

Denna känslomässiga distansering från den vetenskapliga civilisationen betyder emellertid inte att vi skulle stå inför en kris som innebär övergången till en ny eller förnyad alternativ vetenskap. En som till skillnad från den endast pragmatiskt legitimerade, också skulle ge oss världsåskådningsmässig orientering. En slutsats av Lubbes argument blir, att det komplex av alternativt ”vetande” som i detta nr Per Beskow bl.a. skriver om, delvis är närt av den ”normala” vetenskapens nutida brist på ”religiös relevans”.

Lubbe pekar på att i sovjetsystemet vetenskapen rituellt fortfarande tillmäts den gamla rollen från tiden före den västerländska upplysningen. Aldrig har vetenskapen varit till sådant gagn för mänsklighetens grundläggande välfärd som de senaste århundradena, och Lubbe kritiserar uppfattningen att det skulle föreligga en besvikelse över den väg vetenskapen fört mänskligheten. ”Den vetenskapligt-tekniska civilisationens kris är inte en kris som gäller målet, utan styrningen.” Här känner man sig kanske benägen att invända mot att Lubbe inte alls diskuterar vetenskapens roll i den globala rustningen.

Vetenskapens legitimitetsförlust är alltså ett helt välkommet fenomen, och om dess utveckling inte längre befinner sig i centrum för en bildad allmänhets intresse, är det endast ett tecken på att dess världsåskådnings- och livstolkningsspråk från tiden före upplysningen är passerade. Varje försök att återuppväcka dessa riskerar att sluta i totalitarism. Marxismen är delvis ett sådant upphöjande av förment vetenskapliga lagbundenheter till frälsningslära eller till något som utesluter frälsningsläror. Lubbe menar slutligen att i dagens situation det är vetenskapens gamla antagonist från upplysningstidens uppgörelser, religionen, som är ett särskilt verksamt medel mot försök att tillerkänna vetenskapen ”ideologisk-politisk frälsningsinnebörd”.

Religionens förlust av rollen som institutionell ”världsbildskontrollant” har helt avlastat dess förhållande till vetenskapen och paradoxalt gjort den till ett medium för upplysning, eftersom den verksamt motsätter sig varje försök att återge en betydelse åt vetenskapen som liknar frälsande kunskap. Religion finns, enligt Lubbe, just därför att frälsande kunskap inte är ”förfogbar”, utan alltså måste förmedlas. De livsområden som religionen refererar till, är kognitivt, kunskapsmässigt triviala, levnadsmässigt däremot fundamentala. Därför är vetenskapen inte den kulturella form som sätter oss i förbindelse med dessa livsområden.

En religiös relation till dessa livsområden är just en kulturell betingelse för att vetenskapen förblir bunden inom gränserna för den legitimitet den tilldelats efter upplysningen.

Lubbes idéer om vetenskapens ändrade roll förefaller tänkvärda. Men om relationen vetenskap-religion i det liberala och sekulära samhället därmed blivit oproblematiskt är en svårare fråga.