Ungdom i tredje världen: Perspektiv inför 80-talet

Att 80-talets utvecklingspolitik redan från första början alltmer kommer att styras av religiösa och kulturella faktorer visar t.ex. den långtgående konsensus härom som uppnåtts i nord-/syddialogen. Ett oreflekterat anammande av västerländsk teknologi och vetenskapliga rön, som många gånger jämställts med utveckling i tredje världen, kommer på sikt att slå slint eftersom så mycket är främmande – mänskligt, historiskt och kulturellt – i den miljö som tredje världens människor lever i. Redan 1979 vid Kyrkornas världsråds konferens i Boston, USA, med temat ”Tro, vetenskap och framtid”, framfördes sådana krav av representanter för arabvärlden, av afrikaner och delegater från Sydostasien. De värjde sig mot den belastning som det innebär för deras samhällen att som hittills ensidigt arbeta med ekonomiska modeller i utvecklingsarbetet. Industrinationernas utvecklingspolitiska planering måste i långt större omfattning ta hänsyn till kulturella, etiska och religiösa villkor för människans väl och utveckling, utan att för den skull försumma att tillfredsställa grundbehoven. ”Varje människa måste vidareutveckla sin kultur ur den egna traditionen och befrämja sin kulturs inneboende möjligheter.”

Ungdom i och för u-världen

Denna omorientering av utvecklingspolitiken innebär att politiker och experter måste fråga efter människan på ett annat sätt, människan som subjekt och objekt för utvecklingen, vilket sedan Populorum progressio 1967 också varit grundlinjen i kyrkans bidrag till lösningen av de internationella utvecklingsfrågorna – en linje som likaså Redemptor hominis (1979) fullföljer.

Man kan i västvärlden notera ett ovanligt engagemang för tredje världen hos den unga generationen: ett intensivt deltagande i den kyrkliga hjälpverksamhetens ungdomsaktioner, bildande av utvecklingspolitiska aktionsgrupper, engagemang i politiska åtgärder för u-länderna och en alltmer omfattande turism i tredje världen. Synar man detta engagemang lite närmare framgår vilket primärt intresse de ekonomiska analyserna ännu röner och hur lite uppmärksamhet man ägnar u-världens ungdom, dess situation och framtidsperspektiv, trots att just ungdomen i tredje världen kan vara en nyckel till förståelsen av människans chanser och gränser i u-världen inför 2000-talet.

Nord/sydkommissionens rapport fastslår att den snabba befolkningstillväxten som pågått under en lång tid åstadkommit en mycket ungdomlig åldersstruktur i utvecklingsländerna. Den tredje världens tillväxt och dess befolkningsstruktur blir en av de starkaste och mest verksamma krafterna i det mänskliga samhället i stort.

I UNESCO:s rådslag fastslås dagens och morgondagens belägenhet för ungdomen i Afrika, Asien och Latinamerika som en allt mer överhängande fråga. Vid UNESCO:s generalförsamlings 21:a session gavs en översikt över ungdomens situation som byggde på sex expertrapporter från Afrika, Asien, Europa och Latinamerika. I textens inledning hänvisades till det faktum att själva uttrycket och verkligheten bakom ordet ungdom är en sociologisk formulering som inte är bekant i u-ländernas traditionella samhällen därför att det inte heller finns någon avgrund mellan generationerna. Barnet växer utan något speciellt avbrott in i vuxenvärlden, och upptas när den biologiska mognaden inträffar i samhället genom vissa initiationsriter och symbolhandlingar. Men när man övertar industrinationernas normer och värdeskalor liksom även lagstiftning, till följd av en kristen uppfostran efter västerländska mönster, uppstår i länderna i tredje världen fenomenet ”ungdom” inte bara som en alldeles speciell åldersgrupp utan också en sociologisk kategori som kommer att bestämma livsvillkoren för tredje världens stater i växande grad.

Ungdomen – drygt halva totalbefolkningen

I Annuaire Statistique de l’UNESCO för 1980 föreligger siffror beträffande ungdomens andel av totalbefolkningen. Mycket detaljerat anges jordens uppskattade befolkningstal i relation till andelen barn och ungdom mellan 0 och 24 år indelade i följande åldersklasser 0-4, 5-9, 10-14, 15-19, 20-24 år. Dessa data gör en jämförelse mellan i-länder och u-länder möjlig. Medan vi i västvärldens samhällen vant oss vid en befolkning som inte längre växer till antalet är erfarenheten från den tredje världen den att befolkningen där ständigt tilltar. Globalt var tillväxten 1970-1980 20,0 %. Den steg från 3,67 miljarder till 4,42. Nästa tioårsperiod beräknas ökningen vara 19,47 %, från 4,42 till 5,28 miljarder. Intressant är att lägga märke till hur vissa åldersklasser växt i hela världen. Pga. det höga födelsetalet i tredje världen under 50- och 60-talet har åldergruppen ungdom växt oproportionerligt snabbt. Sålunda steg antalet ungdom mellan 15 och 19 år från 1970 till 1980 med 23,9 % dvs. i absoluta tal från 360 miljoner till 449. Antalet unga vuxna 20-24 år ökade med 35,7 % dvs. med 107 miljoner från 299 till 405 miljoner.

Andelen barn och ungdom av jordens totala befolkning var 1970 55,3 %, 1980 54,4 % men genom den totalt sett minskade befolkningsökningen kommer andelen för år 1990 att ligga på 51,9 %.

Dessa övergripande siffror döljer motsatta tendenser i industriländerna och utvecklingsländerna.

Afrikas befolkning ökade 1970-1980 med 32 % och förväntas öka upp till 34 procent under följande tioårsperiod fram till 1990. 1980 låg Afrikas befolkning på 469 miljoner något under Europas 483 miljoner men 1990 förutses att Afrikas befolkning har gått om Europas med 130 miljoner. En femprocentig tillväxt kommer att ge Europa 501 miljoner jämfört med 630 miljoner för Afrika. År 1980 räknas 40 % av Europas befolkning till ungdom medan ungdomen i Afrika utgjorde 63 %. År 1990 kommer uppskattningsvis andelen ungdom i Europa att utgöra 38°16 men i Afrika uppskattas andelen till två tredjedelar dvs. 402 av 630 miljoner. Liknande är de förhållanden som gäller Asien. Där är befolkningstillväxten inte längre så brant som i Afrika. Antalet asiater ökade 1970-1980 med 22 % till 2,55 miljarder människor och kommer 1990 att uppgå till mer än 3 miljarder därefter planas tillväxttalet tydligt ut. Andelen barn och ungdom visar en nedåtgående trend 58 % 1970, 57 % 1980, 53 % 1990.

Högre än i Asien men lägre än i Afrika är andelen ungdom i Latinamerika med 61 % 1970, 60 % 1980, 58 % 1990. Latinamerikas befolkning är betydligt mindre än Asiens och Afrikas. 1980 fanns 368 miljoner och 1990 räknar man med ca 478 miljoner efter en tillväxt på 29 %.

En väg till att förstå den stora betydelse som ungdomen har i världen är att jämföra andelen ungdom resp. vuxna i industriländer och u-länder. 1970 var 60 % yngre än 25 år i u-länderna, 1980 var 59 % och 1990 beräknas antalet vara 56 %. Motsvarande för industriländerna är 1970 43 %, 1980 40 % och 1990 uppskattningsvis 37 %.

1980 levde mer än 76 % av hela jordens befolkning i utvecklingsländerna och härav var mer än hälften under 25 år. Man kan alltså säga – om man även medtar industrinationernas ungdom – att idag är mer än hälften av jordens befolkning under 25 år. Därmed står det klart att u-landsarbetet under 80- och 90-talen kommer att försiggå i samhällen som präglas av unga medlemmar.

Ungdom föremål för forskning

Jämfört med de forskningsresultat om tredje världens ungdom som publicerats av västvärldens forskare framförallt från Frankrike, England och USA ligger sådana forskare som representerar enskilda u-länder påtagligt väl framme med rapporter om ungdomens situation och problem. Kyrkliga uppdragsgivare och internationella organisationer fr.a. UNESCO är uppenbart mest intresserade av ungdomens situation. Ur deras led rekryteras också de författare i Afrika, Asien och Latinamerika som behandlar fenomenet ungdom.

Den stora andelen ungdom i tredje världen gör att ungdomsgrupperna kommer att påverkas allra starkast i den omvälvningsprocess som pågår i Afrika, Asien och Latinamerika. Också den världsvida ekonomiska konjunkturnedgången medför att tredje världens stater efter en period i kamp för politisk oavhängighet kommer att konfronteras med det faktum att de varken på kortare eller längre sikt kommer att uppnå i-ländernas välståndsnivå. T.o.m. de mer ekonomiskt utvecklade regionerna måste för första gången efter andra världskriget räkna med ett slut på tillväxten. Utgår man från att ungdomens förväntningar och behov i väsentlig grad inverkar på samhällslivet utgör i så fall 80-talets ungdomsgeneration i tredje världen en stor social risk och bildar framför allt i storstädernas centra en maktfaktor för politisk förändring och omvälvning. Tredje världens samhällen har en stor reserv av mänsklig arbetskraft vilket medför svårigheter att skapa nog med tillräckligt betalda arbeten vilket i sin tur gör att medel att finansiera dessa blir allt svårtillgängligare. Därtill kommer att utbildningsmöjligheterna många gånger inte är anpassade efter de verkliga behov som den unga generationen har så att både analfabeter och överkvalificerade personer får gå arbetslösa.

Många med akademisk utbildning i Indien och på Filippinerna och även i afrikanska stater kan inte få sådana arbeten som de är utbildade för i sitt hemland.

Med den ökande arbetslösheten följer utvandring från byarna till städerna och ett proletariat som till övervägande del består av ungdom uppstår. Under sådana omständigheter minskar raskt inflytandet av en traditionell normorientering för den medmänskliga samlevnaden, liksom förbindelsen med storfamiljen och en därav härledd social trygghet. När ungdomarna i storstäderna dagligen konfronteras med den för tillfället ouppnåeliga men mycket lockande västerländska konsumtions- och välståndsnivån ökar benägenheten för utopiska eller ideologiskt enkelspåriga problemlösningar.

I en UNESCO-rapport (Paris 1980) fastslås att utvecklingsmodellen måste orienteras så att den mer tar fasta på ungdomens problem. Utgår man även när det gäller tredje världen från att ungdomens hela livssituation är en enhet i vilken arbete, yrkesmotivation, familjebildningsberedskap, fritidsbehov är förbundna med varandra i ett komplext växelspel får det konsekvenser om viktiga element i detta växelspel faller bort eller inte helt beaktas. Då nu just under 80-talet de samhälleliga omvälvningsproblemen i tredje världen skärpts liksom inflytandet från traditionella religiösa och kulturella strömningar från islam, hinduismen men också ett starkt intresse för marxistiska samhällsutopier ökat, utgår u-landsexperterna från att det i tredje världens ungdomspopulation hopas en enorm ja nästan explosiv konfliktpotential. Många menar att den passivitet som var utmärkande för ungdomen under 70-talet kommer att förbytas i en ny aktivitet utlöst av den märkbart sänkta levnadsstandarden framför allt i de fattigaste länderna i tredje världen.

Filippinerna – ett exempel

För att något konkretisera dessa generella utsagor hänvisar vi här till ett par undersökningar som utförts den ena på Filippinerna och den andra i Afrika.

1977 genomförde ”Committee on Youth of the Catholic Bishops Conference of the Philippines” (CBCP) en av MISSIO understödd undersökning med titeln ”Survey on Youth” för att samla in representativa data om levnadsförhållanden och attityder hos den filippinska ungdomen. På Filippinerna är andelen ungdom av befolkningen avsevärt större än i övriga Asien då 67 % är yngre än 25 år.

Som desillusionerad framstår ungdomarnas egen framställning av den ekonomiska situation. Mer än en tredjedel av ungdomarna klagar över fattigdom och över att de inte har nog med pengar för att kunna tillfredsställa sina grundläggande behov. I synnerhet de ungdomar som kommer från ”barrios” och ”poblaciones”, alltså från förstäder och bosättningar på landsbygden, beklagar sig över sina ekonomiska problem. Trots en hotad existens visar majoriteten av den filippinska ungdomen genom en attityd av självförtroende och oberoende att den vill kämpa för livsuppehället. Ungdomarnas individuella problem reflekterar samhällets i stort. Kravet att kämpa för existensen ställer de materiella värdena i förgrunden. Ansträngningen att finna arbete och en framgångsrik levnadsbana präglar livsinställningen. 85 % av de intervjuades familjer levde under existensminimum (undersökningen omfattade ett representativt urval). 54 % av de ungdomar som slutat skolan kunde inte få arbete och 46 % totalt var arbetslösa. Av de ungdomar som ännu gick i skolan arbetade 16 % på fritiden för att hjälpa till att försörja sig och sin familj. Den önskade sysselsättningen överensstämde inte med det aktuella arbetsmarknadsutbudet. Sammanfattningsvis framgick av undersökningen att den ekonomiska framtiden för ungdomen på Filippinerna är osäker.

Beträffande de ungas attityd till att skaffa sig utbildning gäller att college- och universitetsutbildning uppskattas utomordentligt högt. De hoppas att med detta slags utbildning, förutsatt att de klarar av den, kunna skaffa sig en bättre social ställning och därmed bäst motsvara sina föräldrars ambitioner. I hur hög grad den ekonomiska situationen påverkar skolgången och möjligheten till utbildning visar det faktum att i mer än 60 % av alla fall där ungdomar slutar skolan i förtid detta sker av ekonomiska skäl.

Den ambivalenta inställningen till religionens roll i samhället som kommer till uttryck hos ungdomen kan ge anledning till eftertanke. Flertalet av de intervjuade 59-74 % instämde i påståendet att religionen är ett sätt att glömma de egna jordiska problemen. Denna attityd kolliderar med den kyrkan på Filippinerna vill framhålla: att aktivt befatta sig med människornas problem. Å andra sidan hyser en överväldigande majoritet av ungdomen samtidigt åsikten att religionen varken uteslutande är till för rika och inte heller bara är orienterad mot de fattiga. De är alltså övertygade om att religionen är viktig för båda kategorier.

En av de viktigaste slutsatser som denna undersökning bör få biskoparna att dra är hur nödvändigt det är att förbättra undervisningen om religiösa och samhälleliga frågor.

Utbildning och arbetslöshet

Allt eftersom ungdomsarbetslösheten i u-länderna ökat med rapid hastighet har UNESCO börjat publicera undersökningsresultat om orsaken till denna process och möjligheten att bryta trenden.

Den unge sociologen Yarrise Zoctizoum betonar i sin undersökning om arbetslösheten bland ungdom i franskspråkiga länder i Afrika (Paris 1980) samma sak som ILO:s ”World conference on employment” kom fram till redan 1976, nämligen att arbetslösheten framför allt i tredje världens storstäder nått en så kritisk omfattning att en ny utvecklingsstrategi på internationell nivå är nödvändig.

Av ILO:s beskrivning av befolkningsstrukturen framgår att man räknade med en total befolkningstillväxt på 2,6 % mellan 1970 och 1980 och en något mindre ökning på 2,3 % av den arbetsföra delen av befolkningen. Därur härleds kvoten (gruppen ej arbetande personer på 100 sysselsatta) 253 år 1970 och 266 år 1980 framför allt pga. den växande andelen ungdom under 15 år. Detta gör det nödvändigt med en inkomstökning för afrikanska familjer men leder samtidigt till minskade möjligheter för de unga att få arbete. För de fransktalande länderna i Afrika finns en prognos som säger att av 1000 ungdomar kommer 700-800 att aldrig få något fast arbete. Härtill kommer de som endast är delvis sysselsatta.

I Afrika hörde av hävd bygemenskapen och självhushållningen till familjens gängse levnadsmönster. De unga blev från späd ålder förtrogna med de vuxnas arbetsuppgifter. Arbetet var mindre en verksamhet som skulle leda till ekonomisk vinning än en gemenskapsform och ett sätt att säkra existensen. Synen på arbetet skiljer sig alltså starkt från den i västvärldens industrinationer. I och med att man övertagit en modern teknologi som grund för ekonomisk och samhällelig utveckling kom en parallellkultur att uppstå, som ännu idag existerar i Afrika många gånger vid sidan av den traditionella kulturen. Integrering mellan dessa sker endast svårligen. Utbildingsväsendet (skolor och högskolor) tar i de flesta stater ännu inte hänsyn till den industriella världen, som inte kan ta emot ett så stort antal. Chansen för en afrikan att få arbete är störst om han endera saknar utbildning eller är högt kvalificerad. Med hög utbildning finns möjlighet att finna arbete utomlands och även under utbildningsnivån i fråga. Från dessa välutbildade grupper sker ”the brain drain” från u-länderna till i-länderna. Personer utan särskild utbildning kan ta ett okvalificerat arbete och hålla till godo med lägre inkomst och får på så sätt lättare anställning. Den största risken löper de personer som har medelhög utbildning, nog med pengar för att lämna sin hemby men inte tillräckliga kvalifikationer för att få arbete i en afrikansk stad. Följden blir ett ständigt pendlande mellan landsbygd och städer. Många unga afrikaner försöker sig på ett socialt avancemang genom en sådan rörlighet och inte få misslyckas härvidlag.

I olika publikationer betonas samfällt att i ungdomens situation i tredje världen återspeglas tydligast de centrala problemen i förhållandet nord/syd på jorden.

Även slutdokumentet från de latinamerikanska biskoparnas tredje generalförsamling i Puebla, Mexiko, visar hur kyrkan börjar inse sitt ansvar när det gäller ungdomens situation i u-världen. Biskoparna kallar Latinamerikas ungdom för ”en social kraft som kan förnya kulturen och som besitter en verklig förmåga att evangelisera Latinamerika nu och i framtiden”. Den latinamerikanska kyrkan måste ställa ungdomarna i förgrunden, säger detta dokument, så att de unga stegvis kan delta i en sådan socio-politisk verksamhet att mer mänskliga strukturer kan åstadkommas som överensstämmer med kyrkans sociallära.

Övers. Anna Maria Hodacs