av STIG NORIN
Detta är professor Sten Hidals memoarer. Sten Hidal är en person som jag känt väldigt länge i mitt liv. Då jag dessutom är nämnd på flera ställen i boken tar jag mig friheten att göra denna recension ganska så personlig.
Vi lärde känna varandra i Kyrkliga Gymnasistförbundet, KGF, som var en plantskola för många präster och teologer i vår generation. Vi är båda födda vid mitten av 1940-talet. Hidal kom från Landskrona och jag från Helsingborgs KGF, men avståndet var kort och vi hade en hel del aktiviteter gemensamt. Vi kom båda från hem som inte var uttalat kyrkliga, och vi hade alltså till skillnad från många andra ingen tung teologisk börda från hemmet att kämpa med. Vi kände båda en prästkallelse och hamnade båda i högkyrkligheten som hade en stark ställning i KGF på den tiden. Vi var också båda något av språknördar. Hidal var ju klassiker med latin och grekiska, själv gick jag en annan gymnasielinje men hade valt ryska och ibland ägnade vi oss åt grammatiska jämförelser mellan de olika språken.
Som studenter bodde vi båda på Laurentiistiftelsen i Lund. Båda läste vi teologi med tyngdpunkt på exegetiken, särskilt Gamla testamentet, även om vi båda också tog full pott i Nya testamentet. Dessutom läste vi semitiska språk, arabiska och syriska. Särskilt syriskan och Efraim Syriern låg Hidal varmt om hjärtat, vilket bland annat bar frukt i avhandlingen Interpretatio syriaca (1974) men också senare i översättningarna Hymnerna om paradiset (2009) och Hymnerna om tron (2014). Hidal var snabbare i studierna än jag och prästvigdes ett par år tidigare. Disputerade gjorde han flera år tidigare än jag. Däremellan var han också präst i Visby stift ett par år. Som han skriver i boken skyndade han på studierna för att inte dra på sig för mycket skulder. Själv utnyttjade jag systemet till bristningsgränsen och litet till.
I kapitlet om studentåren i Lund ägnas ett särskilt avsnitt professor Hugo Odeberg, som visserligen gått i pension redan när Hidal och jag kom till Lund men som ändå var högst aktiv genom föreningen Ereuna, där Hidal med tiden själv blev ordförande eller redaktör, som det hette. Redan under det sista året som student fick han också börja undervisa på nybörjarkursen i hebreiska, något som sedan med kortare avbrott följde honom hela tiden fram till pensionen.
Nästa kapitel handlar om livet som präst i Visby, dit han kom efter prästvigningen 1969. Här ger författaren en fin bild av biskopen Olof Herrlin men också av prästen Ove Lundin och andra.
Efter tre år var han tillbaka i Lund som doktorand. Ämnet var Efraim syrerns kommentarer till Genesis och Exodus och resulterade i avhandlingen som tidigare nämnts. Hidal är inte den sortens exeget som gräver ner sig i gammalorientaliska myter eller ägnar sig åt redaktionskritiska hårklyverier. För honom var det Bibelns funktion i kyrkan som var det viktiga. Kan man därtill dra nytta av de syriska kunskaperna så blir det ju ännu bättre. Efter disputationen 1974 blev det så åter några år som präst i Visby innan han återkom till Lund för ett halvt lektorat i hebreiska. Där blev han med tiden också professor.
I kapitlet om tiden som universitetslärare skriver han om ”vår” professor Gillis Gerleman och hans verksamhet, men också om Bo Johnson. Bo Johnson var en mycket inspirerande lärare som betydde mycket för mig själv, men som Hidal, efter vad han skriver, aldrig själv hade som lärare. Han skriver också om Tryggve Mettinger. Han var docent när vi var doktorander, och blev senare professor i ämnet. På Mettingers tid blomstrade ämnet, med många doktorander och disputationer. Mettinger var ju aldrig lärare för Hidal eller mig, men han betydde oerhört mycket som inspiratör. Handledning i den mening som nu är regel inom forskarutbildningen förekom ju inte annat än sporadiskt. I detta avsnitt skriver Hidal också om förändringarna inom den teologiska fakulteten. Det blev en ämnesmässig breddning, med bland annat islamologi men, som han skriver, en försvagning av det historiska studiet. För islamprofessorn Jan Hjärpe, handlade det om att studera nutida islam, och inom teologin kom inte minst det klassiska dogmatikstudiet på undantag.
Ett särskilt kapitel ägnas åt hans tid i Bibelkommissionen, där han var översättare på halvtid i början av 1980-talet. Att han slutade med detta år 1985 förklarar han dels med att resorna var så tröttande, dels med att arbetet gick så oerhört långsamt fram.
Det var under dessa år som tanken på att konvertera till katolska kyrkan mognade fram. I kapitlet som benämns konvertiten nämns särskilt ett samtal med en av nunnorna i Östra Sönnarslövs kloster kort innan dessa valde att konvertera. ”Man kan inte bortse från vad Svenska kyrkan säger om sig själv.” Det handlar, som Hidal skriver, om att respektera den kyrka man tillhör och inte bygga upp en drömvärld inom den. För visst kan man säga att man som högkyrklig i Svenska kyrkan lever i en drömvärld. Man kan hoppa från tuva till tuva, Laurentiistiftelsen, Hjelmesrydsstiftelsen och några ställen till, men verkligheten där emellan är något annat.
Det är ju också riktigt som Hidal skriver. Är man präst inom en kyrka skall man vara beredd att tjänstgöra i princip var som helst inom denna kyrka. Detta blev till sist, efter långt och moget övervägande, incitamentet för Hidal att ta steget till den katolska kyrkan.
Boken avslutas med några kortare kapitel. Ett bär titeln ”Nya relationer” och handlar om äktenskapet med Malin. Andra handlar om tiden som dekan vid teologiska fakulteten 1999–2002, tiden som sekreterare i Vetenskapssocieteten, tiden som inspektor för Kalmar nation samt därtill hans icke-exegetiska författarskap, vilket är ganska stort med bland annat personskildringar alltifrån Henning Gezelius von Scheele och Fredrika Bremer till Esaias Tegnér. Sista kapitlet handlar om olika resor han och Malin gjort tillsammans. Det kan vara Malta, Korsika eller Frankrike, men Mellanöstern har inte varit något lockande mål. I Israel har han bara varit två gånger på korta besök.
Det är en intressant bok som Hidal har skrivit, särskilt för mig som delar en del av minnena, men säkert också för andra. Det som gör boken särskilt givande är de många personskildringarna av människor han mött. Det gör att fokus inte enbart kommer på honom själv utan får boken att verkligen göra skäl för sin undertitel, Minnen och möten.
Stig Norin är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 1/2022, s. 61–63.