av MAGDALENA NORDIN
Boken A Risk or a Resource? är Linnea Lundgrens avhandling vid Ersta Sköndal Bräcke högskola. Det är en samhällsvetenskaplig bok som befinner sig i skärningspunkten mellan civilsamhällesstudier och religionssociologi, med syftet att visa hur religiösa minoritetssamfund har framställts i statliga utredningar i Sverige under perioden 1952 till 2019 och hur detta kan förklaras. Avhandlingen befinner sig på så sätt inom det breda, och under senare år växande, forskningsfältet om religion i den offentliga sfären. I Sverige har detta när det gäller den politiska sfären kommit till uttryck i bland annat studier om hur nordiska riksdagspartier förhåller sig till religion (Jonas Lindberg, Religion in Nordic Politics as a Means to Societal Cohesion) och om hur muslimer framställs i regeringsdokument (Johan Cato, När islam blev svensk). Avhandlingen tangerar även tidigare migrationsforskning om hur frågan om hur immigration och integration inom den politiska sfären är relaterade till varandra (Christina Johansson, Välkomna till Sverige?: svenska migrationspolitiska diskurser under 1900-talets andra hälft).
Boken har en klassisk avhandlingsstruktur för samhällsvetenskaplig forskning och börjar med ett introducerande kapitel där syfte, frågeställningar och problemområde presenteras, för att sedan övergå i ett bakgrundskapitel om religiösa minoritetsgrupper i Sveriges sammanhang. Kapitel 3 lyfter fram studiens teoretiska begreppsapparat, vilken inkluderar statsvetenskapliga teorier om civilsamhällets roll i olika samhällsystem (en neo-hegeliansk och en neo-tocquevilleiansk sådan) och governance-teorier om religiös pluralitet; följt av ett kapitel om metod och material. Efter det kommer bokens fyra analytiska kapitel, vilka har en kronologisk ordning, där varje kapitel motsvarar mellan åtta och tjugoett år i historien (åren 1952–1968, 1969–1990, 1991–2010 och 2011–2019). I de tre avslutande kapitlen besvaras avhandlingens frågeställningar och ges oss studiens slutsatser.
Med studien vill Lundgren visa hur den svenska staten över tid förhållit sig till religiösa samfund och hur motsägelsefullt detta förhållningssätt har varit, vilket är vad avhandlingens huvudtitel anspelar på, det vill säga, ses religiösa minoriteter som en risk eller resurs. Genom en kvantitativ såväl som kvalitativt tolkande analys av offentliga tryck under perioden ämnar hon komma fram till det. Till bokens stora förtjänster hör ett gediget analytiskt arbete av ett stort textmaterial. Lundgren har analyserat samtliga statliga utredningar som skrivits under perioden, där startåret för perioden valdes efter det år då Sverige fick sin första religionsfrihetslagstiftning. Genom att söka på ord och begrepp som på olika sätt hör samman med religiösa samfund kunde hon i en första analytisk genomgång sortera bort utredningar som inte innehöll några av dessa begrepp. Efter det analyseras återstående textsammanhang där dessa begrepp återfanns. I de fall där begreppen endast nämnts, men inte haft någon bärande betydelse, sorterades även dessa bort. Återstod gjorde då fyra statliga utredningar, vilka analyserades i sig, men även motioner bakom dessa utredningar, remissvar och propositioner som en följd av dem, samt budgetförslag och regleringsbrev i samband med implementeringen av dessa, har analyserats. Dessa texter har sedan tolkats genom närläsning och tolkande analys av vad som skrivs om religiösa samfund, med fokus på religiösa minoriteter.
Varje tidsperiod i boken hör alltså samman med dessa fyra statliga utredningars tillblivelse och utfall. Den första perioden (år 1952–1968) behandlar 1958 års kyrka-statutredning, den andra (år 1969–1990) 1968 års beredning om staten och kyrkan, den tredje (år 1991–2010) 1994 års utredning om staten och de religiösa samfunden och den fjärde (år 2011–2019) utredningen om statligt stöd till trossamfund. I analysen av materialet framkommer tre politiska fält där religiösa minoriteter finns med som en del. Det är inom religion- och statförhållandet (vilket troligtvis främst hör samman med den tidiga periodens fokus på just detta), inom utbildningsområdet och inom integrationsområdet. Det senare är mer framträdande i slutet av den undersökta perioden. Bokens författare avslutar med att konstatera att statens förhållande till religiösa minoritetssamfund under hela perioden har präglats av att styra dessa och att dessa samfund under hela perioden framställts både som en risk och som en resurs, men där under den andra perioden (1969–1990) synen på religiösa minoriteter som en risk nästan helt saknas.
Boken skulle ha tjänat på en lite mer noggrann begreppshygien, det vill säga klargörande vad som avses med olika bärande begrepp för avhandlingen, exempelvis vad som avses med religiösa samfund i förhållande till religiösa minoriteter. Den skulle även kunna ha haft en större tydlighet i vad av det teoretiska ramverket som tillämpas i analysen samt, när resultaten förklaras, mer tydligt lyft fram vilka samband som finns mellan vilka variabler och vilken riktning dessa samband har. Överlag är det dock en bok som genom ett omsorgsfullt analytiskt arbete ger en fördjupad och tydlig bild av statens syn på religiösa samfund under den undersökta perioden.
Magdalena Nordin är docent i religionssociologi, vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet.
Ur Signum nr 1/2022, s. 60–61.