av STEN HIDAL
Tage Lindbom (1909–2001) var under sitt yrkesverksamma liv chef för Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm. Han hade disputerat i statsvetenskap (för Herbert Tingsten) och delade ursprungligen socialismens idéer. Under några år var han även kommunist. Han sågs som en central gestalt när socialdemokratin efter kriget skulle etablera sig inom kultursfären, insattes i styrelsen för Operan och Stim, med mera. Allt detta skulle förändras. Han är numera mest känd som konservativ debattör, kritiker av många sidor av det moderna samhället, mystiker och anhängare av philosophia perennis. Hans livsresa förde honom mycket långt från Karl Marx.
Denne tänkares författarskap presenteras i en artikel i Signum nr 6/2009. Nu finns en biografi över honom, författad av sonen Tomas Lindbom, kommunikatör och skribent. Den har sitt särskilda värde genom att den förmedlar information om Tage Lindbom som inte går att utläsa ur det trettiotal böcker och många artiklar som han lämnat efter sig. Men den innehåller även en presentation av de bärande linjerna i hans tänkande.
Att skriva om sina föräldrar är inte lätt. Man har stått dem för nära för att kunna ge ett allsidigt och balanserat porträtt. Jag vill med en gång säga, att jag aldrig har läst en bättre biografi över en förälder än denna. Jag har ändå läst hundratals biografier. Denna står i en särklass.
Tomas Lindbom skriver med värme, förståelse och inlevelse om sin far. Han ger en ingående skildring av de olika etapperna i hans liv och sökande efter sanningen. Men han döljer inte på något sätt att mycket i faderns tänkande varit honom främmande och delvis alltjämt är det. ”Så tung har bördan varit av att ha honom som ständigt närvarande och dominant fadersfigur. Jag har hållit honom på armlängds avstånd i alla år.” Men samtidigt tonar det fram en bild av djup och äkta kärlek till en fader. En första början till ett sådant porträtt gjorde vår författare i Vänbok till Tage Lindbom (red. Jonas De Geer, 1999), men här är det avsevärt utvidgat.
Vi får läsa om en uppväxt på Askrikegatan på Gärdet i Stockholm. Tomas var enda barnet, modern Vera var psykoterapeut. Vi läser om ömsint berättade scener ur familjelivet, utlandsresor och mycket annat. Men också om de mera komplicerade inslagen, som när det 1962 blev känt att Tage Lindbom hade konverterat till islam och vilka konsekvenser det medförde i hemmet. Vi får en gripande bild av hur ett religionsbyte kan påverka vardagen för en liten familj. Som när faderns bönestunder och konfidenternas besök hos modern måste synkroniseras. Det var inte alltid lätt och där fick Tomas en uppgift.
Inom socialdemokratin möttes Lindboms kursändring av massiv oförståelse och fiendskap. Gamla vänner slutade att hälsa. Men inte heller inom borgerligheten mötte han allmän förståelse. Kritiken av marxismen tog man till sig, men det fanns så mycket annat. Med åren blev det alltmera tydligt att det var Gud som stod i centrum för hans tänkande. Mystiken blev en dominant faktor. Men det var inte den kristna mystiken, utan islams version av den. Här är den postumt utgivna boken I Frithiof Schuons fotspår upplysande.
Mystiken är till sin natur gränsöverskridande. Skillnaden mellan kristen och muslimsk mystik behöver inte upplevas som oöverstiglig. Men även om Tage Lindbom uppehöll goda förbindelser med många kristna, både i Svenska kyrkan och katoliker, så är det tydligt att han stod främmande för åtskilligt i kristendomen och då inte enbart lärorna om Treenigheten och försoningen. En gång sade han till mig: ”Kristendomens akilleshäl är frånvaron av socialetik.” Det stämmer inte för dagens katolska kyrka, men har en viss giltighet för Nya testamentet. Islams övertygelse att den sanna tron måste prägla samhället eller umma, den hade hans djupa sympati.
För dagens läsare är kanske Tage Lindbom före 1962 mera intressant. Då hade inte förkunnarrollen helt tagit över, då kunde han framföra en originell och mycket tänkvärd kritik av drag i det västerländska samhället. Vad han har skrivit om relationen mellan frihet och jämlikhet hör till det bästa, men också hans spårande av den nya svenska skolans bakgrund hos Rousseau. Som politisk ideologi har väl marxismen sett sina bästa dagar, men Lindboms skrift Myt i verkligheten. En studie i marxism (1977) är fortfarande mycket läsvärd.
Varje djupare förståelse av en av 1900-talets mest originella svenska tänkare måste ta hänsyn till denna biografi. I undertiteln sägs den vara ”personlig”. Det är den förvisso, men den är också övertygande och mycket läsvärd.
Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 1/2022, s. 58–60.