av YVONNE MARIA WERNER
I Tyskland är doktorsavhandlingar ofta tjocka. Detta är fallet också med den katolska kyrkohistorikern Matthias Daufratshofers avhandling om det påvliga läroämbetet, som han 2020 försvarade vid den teologiska fakulteten vid universitetet i Münster. På nästan 700 sidor undersöker han här jesuitteologen Franz Hürths verksamhet som teologisk rådgivare och ”spökskrivare” åt påvarna Pius XI och Pius XII. Hürth var professor i moralteologi först vid jesuithögskolan i nederländska Valkenburg och från 1942 vid universitetet Gregoriana i Rom. Från 1934 var han extern rådgivare vid Sanctum Officium, Kongregationen för troslärans föregångare med uppgift att vaka över trons renhet.
Daufratshofers handledare professor Hubert Wolf, vars provokativa arbete om Pius IX jag recenserat i denna tidskrift (nr 8/2021), har skrivit ett förord till boken. Han lovordar sin doktorand och hävdar att dennes undersökning visar att det påvliga läroämbetets auktoritetsanspråk inte håller streck för en vetenskaplig prövning. Detta borde, menar han, bana väg för en grundläggande reform av den katolska kyrkan.
Vad är det då som Daufratshofer visat? Jo, han lyfter fram det sedan länge kända faktumet att Pius XI och Pius XII använde sig av informella teologiska rådgivare och att dessa spelat en viktig roll vid tillkomsten av påvliga läroskrivelser. Det är således inte, enligt Wolf, den helige Ande som stått för inspirationen utan dessa teologer. Att Gud skulle kunna verka också via informella teologiska rådgivare kan han tydligen inte tänka sig.
Rent konkret handlar avhandlingen om tillkomsten av de påvliga läroskrivelserna Casti connubii från 1930, Sacramentum ordinis från 1947 och konstitutionen Munificentissimus Deus från 1950 med dogmatiseringen av jungfru Marias upptagning i himmelen samt en rad påvliga tal, främst då från Pius XII:s pontifikat. Undersökningen bygger på nyligen tillgängliggjort källmaterial från Vatikanarkiven, dominikanernas och Jesuitordens arkiv i Rom och sistnämnda ordens provinsarkiv i München.
En viktig roll spelar fynden i Gregoriana-universitetets arkiv. Här förvaras jesuitteologen Franz Hürths privatarkiv, ett material som vittnar om dennes verksamhet som informell teologisk rådgivare och påvlig ”spökskrivare”. Ja, enligt Daufratshofer var Hürth huvudförfattare till flera av de påvliga läroskrivelserna, och det trots att han inte hade någon formell position i kurian. Detta tillät honom och andra informella teologiska experter att agera i det fördolda. Flertalet av dessa tillhörde Jesuitorden, särskilt dess tyska gren.
Själva undersökningen består av tre delar, som ägnas tillkomsten av de tre ovan nämnda påvliga läroskrivelserna. I den första delen undersöks Pius XI:s encyklika Casti connubii, vilken handlar om äktenskap och familjeliv och som inskärper det sexuella samlivets reproduktiva funktion. Daufratshofer gör en detaljerad analys av encyklikans tillkomst och innehåll och redogör för arbetet med texten och vilka diskussioner som fördes kring de olika momenten. Han driver här tesen att Hürth gav encyklikan en mer legalistisk utformning än vad Pius XI avsett och såg till att denna linje upprätthölls även under Pius XII:s pontifikat och gavs en aura av ofelbarhet. Detta är, menar han, förklaringen till att det påvliga läroämbetet även efter Andra Vatikankonciliet intagit en negativ hållning till preventivmedel, vilket kom tydligt till uttryck i Paulus VI:s encyklika Humanae vitae från 1968.
I bokens andra kapitel ger sig Daufratshofer i kast med tillkomsten av den påvliga skrivelsen Sacramentum ordinis, en kort text om prästvigningens sakrament. Hürth hade visserligen inget direkt inflytande över tillkomsten av denna skrivelse, men han spelade enligt Daufratshofer en viktig roll som uttolkare. Hans poäng är här att Pius XII med denna skrivelse ändrat kyrkans lära genom att framhålla handpåläggningen som den enda väsentliga materian vid prästvigningen. Detta står menar han i strid med ett beslut på konciliet i Florens 1439, det så kallade armeniska dekretet, där även överlämnandet av kalk och paten framhålls som nödvändigt för sakramentets giltighet. Men som han själv visar ansåg de flesta teologer att detta var en undantagsbestämmelse, och hans argumentering för att den påvliga skrivelsen innebar att en ofelbar lära ersattes med en annan övertygar inte.
Än mer kryptisk blir Daufratshofers bevisföring i det tredje kapitlet, som ägnas dogmatiseringen av jungfru Marias upptagning i himmelen 1950 och konstitutionen Munificentissimus Deus. Många teologer var delaktiga vid tillkomsten av denna text, men Hürth hade, menar Daufratshofer, ett avgörande inflytande i samband med slutredigeringen. Det var således han som drev igenom att dogmatiseringen skulle motiveras med hänvisning till den ”levande traditionen”, alltså den nya traditionsprincip som enligt Daufratshofers handledare Wolf ”uppfunnits” av Pius IX.
Enligt Daufratshofer innebar detta ett klart avsteg från de på konciliet i Trient fastlagda kriterierna om att en ofelbar lära måste ha stöd såväl i Bibeln som i den apostoliska traditionen. Dessutom, fortsätter han sin argumentation, innebar Pius XII:s strävan att försäkra sig om biskoparnas stöd inför dogmatiseringen ett avsteg från den på Första Vatikankonciliet antagna ofelbarhetsdogmen. Den stadgar nämligen att påven vid fastställande av ofelbara lärosatser agerar med gudomligt mandat och inte är beroende av biskoparnas godkännande, vilket en minoritet på konciliet propsat på. Genom sitt agerande anslöt sig påven, enligt Daufratshofer, alltså till denna av konciliet förkastade princip, vilken samtidigt fungerade som ett argument för dogmatiseringen.
Daufratshofer ger med sina ingående och detaljerade redogörelser en intressant inblick i redaktionsarbetet med de påvliga lärotexterna men hans argumentation och hårdragna tolkningar övertygar inte. En läsning av lärodokumenten från 1947 och 1950 bekräftar inte enligt min mening den bild han ger, och han lyckas heller inte bevisa att Pius XI haft en annan syn på äktenskapet än den som framträder i encyklikan från 1930. Därmed faller hans anspråk på att ha visat att det påvliga läroämbetet saknar fast fundament och att det därmed inte skulle finnas några hinder för en genomgripande revidering av den katolska moralläran och ämbetssynen med kvinnliga präster som ett första steg.
Yvonne Maria Werner är professor i historia vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 1/2022, s. 56–58.