av LAPO LAPPIN
Det är svårt att göra förutsägelser, speciellt när det gäller framtiden. Detta är, i grova drag, sensmoralen i Olle Häggströms nya bok om artificiell intelligens, Tänkande maskiner. Gång på gång drämmer författaren in budskapet att framtiden är oviss: läget är oklart, våra beräkningar prekära. Det krävs försiktighet. Här – kanske omedvetet – ger texten vinkar till Aristoteles, och inte för sista gången. Som aristotelikerna alltid har hävdat: det praktiska livet är ett osäkerhetens rike, där det gäller att famla sig fram med hjälp av induktion och prekära sannolikhetsargument.
Det är utan tvekan svårt att navigera i det samtida AI-landskapet. Medierna bombarderar oss med motstridiga budskap som varierar från det apokalyptiska till det utopiska. Tänkande maskiner, i sann aristotelisk anda, finner sanningen någonstans i mitten. Författaren, nästan med linjal i handen, kalkerar den gyllene medelvägen mellan alarmism och alltför naiv framstegsoptimism.
Tänkande maskiner ger en pålitlig vägkarta över farorna och möjligheterna med AI. Problemen som boken brottas med täcker allt ifrån AI:ns påverkan på arbetsmarknaden till dess följder för rättsväsendet. Men frågeställningen som mest pockar på författarens nyfikenhet är den så kallade intelligensexplosionen, den hypotetiska punkten då maskinen blir mer intelligent än människan. När denna punkt uppnås, lyder resonemanget, kommer maskinerna överträffa människorna i allt, inklusive i skapandet av bättre artificiell intelligens. Den befintliga AI:n kommer då att skapa ny, bättre AI, som i sin tur också kommer att förbättra sin avkomma, som i sin tur … och så vidare. Intelligensen hos dessa maskiner kommer att växa exponentiellt och bli till en så kallad superintelligens.
Här kan man knyta an till en annan insikt från Aristoteles: när det gäller olika sorters praktiskt förnuft är det bäst att rådfråga dem som behärskar detta. När man vill lära sig om krukmakarkonst bör man söka upp krukmakaren, när det gäller skomakeri, skomakaren – och så vidare. Häggström tillämpar principen flitigt. Det är därför inte bara tänkare och akademiker författaren söker sig till utan också ingenjörer och uppfinnare som meckar med mjukvaran på daglig basis.
Det som gör boken unik bland andra liknande introduktionsböcker är, i linje med principen ovan, författarens förstahandserfarenhet av fältet. Läsaren får därför en inblick bakom kulisserna, genom välvalda (och stundvis underhållande) anekdoter från konferenser, middagar och privata möten. Detta hjälper till att dra ned diskussionen på jorden. En påminnelse om att det inte rör sig om en abstrakt lek med idéer utan om något som utspelar sig bland verkliga människor, med svagheter och drömmar. När det gäller det sistnämnda ger Häggström en värdefull inblick i de psykologiska faktorer som ligger bakom vissa prominenta profilers ställningstaganden i AI-frågan. Detta blir oftast ett värdefullt komplement till de färgglada idéer som personerna lägger fram. Men ibland blir det en onödig psykologisering, som försöker finna personliga egenskaper som förklaring till de argument författaren anser vara undermåliga.
Mot slutet rör sig resonemanget från det praktiska planet till de mer abstrakta frågeställningarna. För att stanna hos Aristoteles, går vi från det praktiska till det teoretiska förnuftet. Till skillnad från den minutiösa inställningen till de tidigare frågorna, börjar det plötsligt gå lite fort i svängarna. Häggström lägger fram ett märkligt argument mot värderealismen, det vill säga uppfattningen att det finns objektiva moraliska värden. Han gör anspråk på den vetenskapsteoretiska principen att man inte bör postulera fler entiteter än nödvändigt för att förklara ett fenomen (Ockhams rakkniv) och hävdar att moraliskt beteende kan förklaras på andra sätt än med objektiva värden. Men vitsen med objektiva värden är inte att ge en förklaring till vissa sedvänjors existens. Det rör sig om ett kategorimisstag.
I kontrast till det trevande tillvägagångssätt som präglar det praktiska förnuftet fäller det teoretiska förnuftet tämligen otvetydiga domar: antingen är maskinell intelligens möjlig eller omöjlig, något tredje alternativ finns ej. Samma sak gäller för en annan hypotes som har vunnit anhängare i transhumanistiska kretsar: att man ska kunna ”ladda upp” sin hjärna i en dator och frigöra sig från köttets fängelse. Man måste veta ifall det är ens möjligt till att börja med, innan man kan väga de praktiska följderna, som Häggström påpekar. Men märkligt nog leds därefter diskussionen vidare till det så kallade Teletransporterproblemet: ponera att du träder in i en maskin som förintar materien i din kropp. En sekund senare formar en liknande maskin på planeten Mars en exakt kopia av dig av andra atomer. Är du identisk med den nya människan på Mars? Det är en intressant frågeställning, men den har lite att göra med huruvida det går att ladda upp sitt medvetande. Människan som stiger ur teleportern har en hjärna, och vi vet att medvetande korrelerar med hjärnor; vi har dock ingen aning om huruvida medvetande korrelerar med informationsflödet som laddas upp på molnet.
Diskussionen förvirras ytterligare av vissa grundläggande brister i argumentationen: författaren motsätter sig ett grundläggande antagande i den filosofiska debatten om teletransport, nämligen att två olika människor omöjligen kan vara identiska (en slutsats som härleds ur lagen om identiska storheters oskiljaktighet: om x har en egenskap y inte har (exempelvis egenskapen att befinna sig på Mars) kan x och y inte vara identiska. Till slut löses hela dilemmat med hänvisning till den populärfilosofiska plattityden att ”man inte är samma person som man var för sex år sedan” eftersom alla celler i ens kropp har bytts ut. Rimligen borde man säga att någon annan inte var samma person som vi är nu. Men det gör vi inte.
En annan aspekt av Häggströms argumentation är det alltför lättvindiga bortviftandet av icke-naturalistiska ståndpunkter. Författaren vill ”insistera på en naturalistisk världsbild”. Men insisterande utan argument tenderar att hålla dåligt i längden (jfr s. 247). Bortsett från den metafysiska frågan om huruvida medvetande kan reduceras till materia, finns det insikter om vad intelligens är som kan vinnas från icke-naturalistiska uppfattningar som kan gagna alla parter, även bland dem som avsäger sig mystiska skrönor om människan som skapelsens krona.
AI-debatten verkar se intelligens som ett redskap (”ett universalredskap”, som Häggström skriver) – ett verktyg för att förverkliga mål. Men det som kännetecknar människans intelligens är att hon alltid innehar förmågan att avsäga sig sina mål; hon kan alltid negera det som upptar henne för stunden. Människans intelligens är just att inte behöva vara verksam, en färdighet som inget verktyg kan erövra utan att sluta att vara ett verktyg. Denna insikt finns bortom naturalismens syn på intelligens som verktyg. Den finns i versioner befriade från ”övernaturliga ingrepp”: buddhisternas za zen, pyrronikernas epoché, taoisternas wu wei, Heideggerianernas Gelassenheit … Men den finns också på närmare håll. Människan, åtminstone om man ska tro Första Moseboken, är inte skapelsens krona. Skapelsens fullkomnande är just sabbaten, vilan. Man kan undra: när kommer maskinerna att ägna sig åt detta?
Lapo Lappin är fil. kand. vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 1/2022, s. 54–56.