av JOHN SJÖGREN
Pessimism kan vara förbaskat roligt. Om du inte tror mig: försök läsa Schopenhauer utan att skratta. Nu vet jag inte om det rätta ordet för den livskänsla som präglar Malte Perssons senaste diktsamling, Undergången, är pessimism. Snarare är det kanske en klarsynt realism. Dikterna kretsar kring och försöker fånga och gestalta den undergångsstämning som vi nog alla i klimatkrisens tidevarv då och då drabbas av; insikten om att hela vår civilisation, all kultur och allt gott, skönt och sant som vi människor skapat oundvikligen kommer att gå om intet. Ja, att själva den mänskliga existensen till sist ska upphöra och med den perceptionen av allt vad vi kallar verklighet. Det låter kanske inte så roligt. Men faktum är att det är länge sedan jag blev på så glatt humör av en bok.
Diktsamlingen är uppbyggd av en kort prolog, tre längre avsnitt med titeln ”Gudarna”, ett par mellanspel och en lång avslutande dikt. Alltsammans präglat av Malte Perssons närmast virtuosa språkkänsla. Att Persson har en faiblesse för den rimmade och bundna versen visade han redan i sin diktbok Underjorden (2012), en samling sonetter från Stockholms tunnelbana. Även i den nya boken är det för det mesta rimmat och bundet. Och förmodligen är det denna språkglädje som gör att Undergången, trots sitt tunga ämne, blir en sådan nästan lättsam läsupplevelse.
Innehållsligt finns här inte mycket att glädjas åt. Det är sent på jorden och stämningen liknar den som präglar ett annat av den svenska diktkonstens stora mästerverk, Harry Martinsons Aniara (1956). Ett verk som Persson också refererar till i sin bok. Men här finns en ton och ett snudd på jovialiskt tilltal som är Perssons alldeles egna. Även när han faller ner i det som är diktsamlingens stora tema, alltings fåfänglighet inför hotet om den stora undergången, ett tema som han gestaltar på ett sätt som får Bibelns predikare att framstå som munter, kan man inte låta bli att dra på smilbanden. Om inte annat bara för formuleringskonstens skull. Så här heter det på ett ställe:
Fåfäng denna sanning, fåfängt skenet,
fåfäng denna bok som detta står i,
fåfängt hela vanitasmotivet.
Utan sensmoral förbleknar benet
som ett meningslöst memento mori:
minnas döden kan man blott i livet.
I samma stil och anda går de flesta av bokens dikter. Här finns givetvis motiv och tankebanor som man vid en kritisk närläsning skulle kunna gå djupare in i och tolka. Samtidigt är form och innehåll här, som i all stor diktning, så oupplösligt förenade att det enda jag egentligen vill göra är att citera ur boken. Dikten talar helt enkelt bäst för sig själv. Och utöver vad dikten säger, finns inte mycket att säga.
Jag låter alltså Persson själv tala. Så här kan hans pessimistiskt anstrukna predikan låta: ”Det gemensamma i alla liven, / allt unikt hos enskilda personer, / blir till slut detsamma: inget alls.” Eller denna passage, där Persson i sin fåfänglighetsdiktning lyckas med konststycket att rimma papegoja med geggamoja: ”Bakom sista sidan som vi vänder / tystnar litteraturens papegoja, / meningslös likt allt som finns och händer: / gravbål, grekisk urna, geggamoja.” Att Persson också är författare av barnböcker kan möjligtvis anas här.
Men finns det då inget ljus i detta mörker? Pessimism, om det nu är vad Persson ägnar sig åt, kan ju lätt slå över i resignation, i ett slags poserande nihilistisk hopplöshet. Där hamnar som tur är inte Persson. Visserligen vill han inte ingjuta i oss optimismens falska förhoppningar, men hoppet vill han inte döda inom oss. I en av de dikter som tydligast talar om klimatkrisen skriver Persson:
Optimism är opium. Men hoppet?
Alltid måste man ändå försöka –
sätt ditt hopp till respiratorn, droppet,
eller att vi lyckas hinna kröka
utförskurvan och kan klara loppet.
Undergångens takt kan sluta öka.
Än är detta inte sista stoppet.
Kanske slutar patienten röka.
Även i det korta mellanspel som Persson kallar ”ur samtiden”, i dikten ”Efter ännu ett terrordåd”, vågar han vara allt annat än cynisk. Ja, här talar han snarare uppbyggligt till läsaren, vill ingjuta mod, få oss att våga fortsätta. Här är inte levandet, litteraturen, kulturen och berättandet något tomt utan snarare en motståndshandling mot det meningslösa våldet: ”Att fortsätta lyssna och berätta, / att se för dem som inte längre ser / och att fortsatt tro på allt det svåra rätta – / men också leva för det glada, lätta, / och le för dem som inte längre ler. / Det som nu gäller är: att fortsätta.”
Diktsamlingens allra största utropstecken har dock Persson sparat till sist; den långa avslutande dikt som tar upp en tredjedel av boken och som skildrar hela mänsklighetens och jordens historia, fast baklänges. Det är en alldeles enastående dikt. ”Världen alltmer hastigt bakåtspolad” heter den och rör sig från ”2020 års rubriker”, från ”covid-19, tårgas, novichok”, fram till ögonblicket innan big bang – ”den punkt där tiden slutar äga rum, / den stund där rummet slutar ta sig tid, / och allt som återstår är möjlighet.”
Där, i möjligheten, slutar alltså Perssons bok. Vilket än en gång får mig att ifrågasätta hur pessimistisk den egentligen är. I alla händelser är det en makalös bok som leende får en att vandra mot undergången.
John Sjögren är kulturskribent och kritiker, Uppsala.
Ur Signum nr 1/2022, s. 53–54.