av BARBARA CROSTINI
Offer har under det senaste århundradet blivit ett omdiskuterat begrepp. Det har nu blivit föremål för en presentation i Veritas förlags introduktionsserie, författad av religionshistorikern Clemens Cavallin. Med sin doktorsavhandling The Efficacy of Sacrifice (2002) i ryggen visar sig Cavallin vara djupt insatt i ämnet. Man undrar dock om just denna intellektuella vinkel och detta personliga intresse gör boken mindre tillgänglig för den allmänna läsekretsen.
Cavallins upplägg beror på hans bakgrund och träning inom antropologin. Resultatet blir att boken är välmatad med bakgrundskunskap om offer i världsreligionerna och även i sekulära miljöer, men den ägnar endast 30 av 179 sidor (det femte och sista kapitlet) åt det katolska perspektivet på offer. Texten på omslaget lovar däremot något mer: serien ”en kort introduktion till … vill genom initierade skribenter bidra med grundläggande kunskaper om katolska kyrkans tro, liv och lära”.
I kapitlet om det kristna offret är det dessutom flera aspekter som lyser med sin frånvaro: exempelvis Franciskus av Assisis Fioretti, som utgör en viktig inblick i det katolska tänkandet kring offer, eller martyrerna, vilkas livsöde sammanfaller med Kristi offer. Cavallin är framför allt intresserad av att bevara begreppet offer, och göra motstånd mot kritikerna som vill göra sig av med det. En rädsla för missuppfattning och ett försök att bemöta den moderna läsarens förutfattade meningar gör resonemanget stundvis ansträngt – mer ett berättigande av än ett berättande om varför kyrkan fortsätter att fira eukaristin.
Bokens inledning ger olika förståelser av offer från världens olika språk och traditioner. I grunden menar Cavallin att offerbegreppet binder ihop två motsatta dimensioner av människolivet: våld och helighet. Den första dimensionen är knuten till slakt av djuroffer (eller människooffer) men kan även förstås i metaforisk mening, exempelvis genom en asketisk tolkning: att man ska ge upp sin egen bekvämlighet genom att fasta som offer till Gud. Den andra speglar begäret att etablera, förhandla fram eller bara visa en gemenskap med gud(arna). Detta sker genom att sakralisera offerobjekten (antingen djur, växter eller personliga gärningar) med tydligt etablerade ritualer ämnade att skapa renhet och värdighet inför Gud. Denna inställning till offer, med en spänning mellan högre och lägre instinkter och kanske även ett försök att harmonisera dem, dyker upp i alla kulturer genom tiderna. Cavallin nämner vediska traditioner och praktiker i nordamerikanska kulturer där människooffer var vanligt förekommande. Han kopplar den kristna utvecklingen av offerriten tillbaka till mesopotamiska och judiska seder, men han pekar också på att tiden omkring Kristi födelse i Mellanöstern och Fjärran östern, som kallas för axialtidsåldern orsakade samma skifte i betydelsen av offer, från materiell handling till en metaforisk, andlig upplevelse. Därför är det kristna valet att fira ett icke-blodigt offer – något som både skapar kontinuitet med tidigare kulturer (som Abrahams offer av Isak väl visar) och som bryter med primitiva mönster. Däremot visar människooffret i amerikanska kulturer fram till senmedeltiden samt inställningen till begränsat djuroffrande inom islam att axialtidsålderns argument inte gällde överallt.
Den största delen av boken förklarar några utvalda samtida teorier om offer. Émile Durkheims tankar och livserfarenheter – han förlorade sin ende son i kriget – ger Cavallin den sekulära grundbetydelsen av offret, som gäller i alla typer av samhällen för att skapa gemenskap och uttrycka gemensamma mål. Även sekulära ideologier har ett behov av att skapa kultiska mönster. Walter Burkert och René Girard betonar våldet i offerritualerna. Dessa urmänskliga instinkter jämförs dock inte med den grekiska och romerska praktiken av offret som måltid. Offret förstått som ”förening av våld och helighet väcker” frågan ”om människan kan bemästra sin djuriskhet eller om vi är dömda att vara apor”. Slutsatsen att ”civilisation[en] då endast [är] en tillfällig distraktion i en lång historia av kamp på liv och död” ekar i många nutida dystopier, trots att dessa kanske inte kopplas till offrets historia.
Cavallin önskar att offrets betydelse trots allt ska överleva. Han menar att spänningen mellan materiellt och andligt offer inte helt kan undvikas, eftersom människolivet är grundat i praktiker. Eukaristin står därför i centrum av katolskt liv som ett levande offer, dels utfört av ett prästerskap som är vigda för att utföra just denna diakoni, dels som manifestation av en gemenskap – kyrkan – förstått som själva Kristi kropp. Särskilt knuten till det kristna offret är den gammaltestamentliga inställningen till frågan. Profeternas kritik att det är fåfängt att förhandla med Gud ligger som grund för det kristna överskridandet av djuroffret med Kristus själv, det rena lammet som slaktades en gång för alla genom korsfästelsen.
Påskens djuroffersbilder används ofta som symboler för Kristus, vilket denna lilla bok illustrerar med fint utvalda bilder: bland annat genom Van Eycks verk Gentaltaret och Zurbarans Agnus Dei. När Cavallin skriver om kristendomen fokuserar han biblisk exeges och hoppas att bokens tidigare kapitel kan ”hjälpa oss till en djupare förståelse av hur kristna har förstått och fortfarande förstår offrets funktion och plats”. Abrahams beredskap att döda sin son Isak spelar en unik roll i att definiera utrymmet för människans lydnad gentemot Gud, men även för förväntningar på Guds kärlek till människan. Våldet som präglar varje slaktoffer, och ”sätter fingret på människans mörka sidor”, förvandlas här till en förberedelse inför Kristi avgörande offer. Vidare är Melkisedeks offer av vin och bröd en tydlig förebild för Kristus på en gång överpräst och offer. Cavallin påpekar hur vår tidsuppfattning måste ändras till ”en typologisk förståelse [som] överskrider tid och rum via evigheten som förmedlande länk”, men han fruktar också att ett sådant kvasi-mystiskt tankesätt inte längre skulle vara tillgängligt inom samhällets normala ramar. Hans exempel på katolska liv som offer är hämtade från två nunnor och mystiker, Marguerite-Marie Alacoque (1647–1690) och Maria Faustina Kowalska (1905–1938). Deras hållning till Kristus i eukaristin är för Cavallin kännetecknande för den typiska inställningen till offer. Det är ingen överraskning att begreppet behöver förklaras och fördjupas för att kunna behållas för att inte återvända till ”barbari”.
Clemens Cavallins avslutande reflektion påpekar att ”ett liv utan offer är omöjligt” eftersom ”offret speglar en grundläggande roll i vad det är att vara människa”; offret som begrepp kan därför aldrig helt försvinna utan bara förvandlas. Offerbegreppet, som omfattar både våldet och heligheten, präglar vårt samhälle på samma sätt som olika äldre traditioner – hinduism, buddhism eller judendom. Offerkulturen har där ständigt använts som en nödvändig förbindelse mellan människor och Gud/gudar i olika former och med skiftande ritualer – från djur- till växtoffer, och vidare till kritiken av materiella offer och framsteget med den andliga uppfattningen av det inre offret. Cavallin använder sig i sin undersökning av ett antropologiskt perspektiv, utifrån vilket han förklarar och ifrågasätter begreppet offer, som han menar har stor betydelse för alla (religiösa) beteenden. Hans budskap är djupt, nyanserat och riktat till hela vårt samhälle. På grund av bokens stil är den däremot kanske mest tillgänglig för en redan insatt publik som vet en del om religionshistoria och antropologiska teorier.
Barbara Crostini är docent i grekiska vid Uppsala universitet och lektor vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 1/2022, s. 50–52.