av KJELL BLÜCKERT
Begreppet konversion/konvertera betecknar enligt den första betydelsen i Svensk ordbok omvändelse från en religion till en annan, men med notisen ”mindre brukligt”. Nuförtiden tycks vi på svenska oftare konvertera kärnbränsleavfall och digitala data än från en religion. Ordet konversion är centralt i kristet språkbruk och betecknar omvändelse, ändring av sinnelag. Från och med reformationstiden kom ordet i sin latinska form också – och på svenska främst – att få betydelsen konfessions- och religionsbyte. I den katolska så kallade världskatekesen och i den kanoniska lagen från 1980-talet används ordet konversion uteslutande om omvändelse från synder och till Gud. Katolskt kristen blir man genom dopet eller om giltigt döpt i annan kyrka genom ”upptagning i den katolska kyrkans fulla gemenskap”.
Om att som nordbo ansluta sig till den katolska kyrkan från reformationstiden och fram till dags dato har Yvonne Maria Werner skrivit informativt i bokförlaget Veritas nya skriftserie ”En kort introduktion till”. Werner är professor i historia vid Lunds universitet och vår främsta kännare av den katolska kyrkans historia i det senmoderna Norden. Hon har dessutom i flera av sina vetenskapliga verk djupstuderat frågor om konversionsprocesser. Författaren är med andra ord den bäst lämpade för uppgiften.
Werner sätter in fenomenet konversion i dess historiska kontext på ett mycket pedagogiskt sätt och visar att konversionsprocesserna och förutsättningarna för dem ser helt olika ut i fyra olika historiska perioder: reformationstiden, den första konfessionella perioden (ca 1648–1850-talet), den andra konfessionella perioden (1800-talets slut till Andra Vatikankonciliet) och samtiden. Konversionerna avspeglar samhällsutvecklingen och de teologiska trenderna, menar hon på goda grunder.
Under reformationsepoken är gränserna mer flytande; man markerar inte på samma sätt som senare övergången i riter, utan ändrar praxis och lojalitet mer fritt. När de europeiska staterna i och med den westfaliska freden 1648 cementeras i form av konfessionsstater med religionen som grund för stat och samhälle blir gränserna tydligare liksom behovet av övergångsriter. I konfessionsriterna avsvärjer man sig sin gamla tro (eller eventuella gudlöshet). Den kristne monarkens religionstillhörighet blir central som symbol för statens enhet. Det är i ljuset av detta som man kan förstå det oerhörda i att den store Gustav Adolfs dotter Kristina blir katolik.
I denna andra epok blir drottning Kristinas hov i Rom utgångspunkt för skildringen av en rad kända och okända konvertiter med Lars Skytte i spetsen. Den som dock skildras utförligast är den danske vetenskapsmannen Niels Stensen. En styrka i Werners framställning är att också de mer okända öden som fanns i skuggan av de lysande konvertitstjärnorna ges rum. Under denna period beskrivs de olika konvertithärbärgen som fanns i Rom och hur de fungerade. Birgittahusets spännande öde som centrum för nordiska katoliker berörs också. Under denna period är det – förutom drottning Kristina – endast män som porträtteras, men så var också konfessionsbytet under denna förknippat med att man var tvungen att lämna sitt land och det hade ju kvinnor svårare att göra – i varje fall på egen hand.
Under upplysningstiden kom monarkerna på flera håll i Europa att införa olika toleransedikt (i Sverige 1781), inte minst för att gynna handel och näringar. Under 1800-talet kom sedan i olika takt och på olika sätt den enskildes möjlighet till religiös frihet att medges via liberal religionslagstiftning (i Sverige från 1860-talet). Man kan sammanfatta det som så att den enskilde inte längre behövde åka utomlands för att byta konfessionstillhörighet.
Denna påbegynta sekularisering av staten medförde att de kristna kyrkorna i Europa mobiliserade starkt under 1800-talet – inte minst den katolska kyrkan. De nordiska länderna betraktades dels som en diaspora i vilken katolska emigranter behövde tas om hand, dels som ett missionsområde i vilket de vilsegångna fåren skulle återföras till den rätta fållan, den sanna tron.
Under den tredje perioden blir konversionsberättelser vanliga och Yvonne Maria Werner lyfter fram ett antal sådana: i Danmark författaren Johannes Jørgensen och prästen Peter Schindler; i Sverige prästen Berndt David Assarsson, författaren Helena Nyblom, markisen Claes Lagergren, sjuksköterskan och småningom birgittinen Elisabeth Hesselblad, fysikern Eva von Bahr-Bergius; i Norge författaren Sigrid Undset och teologen Knud Krogh-Tonning med flera. Gemensamma drag i dessa skildringar är tilltron till den katolska (läro)auktoriteten, liturgin och det rika andaktslivet, den andliga vägledningen – och att man återvänder till den sanna kyrkan. I mellankrigstiden genomfördes enkätundersökningar bland konvertiterna i de skandinaviska länderna som bekräftar denna bild.
År 2000 gör författaren själv en enkätundersökning bland konvertiteter och ställer samma frågor som i Sverige och Danmark på 1920-talet. I denna undersökning kan vi se karakteristiska förskjutningar som väl kännetecknar den postkonciliära periodens teologi och kyrkosyn, och den ekumeniska öppenhet som vuxit fram. Vad gäller avståndstagande från protestantismen är svaren inte lika kategoriska som tidigare. Även om kritik finns, så finns det också tacksamhet mot det tidigare sammanhang man tillhört. Den bärande tanken vid konversionen är sällan sökandet efter den sanna kyrkan utan oftare längtan efter en fördjupning av det kristna livet och sökandet efter den ursprungliga kyrkan. Liturgin spelar inte längre samma framträdande roll som tidigare. Under de senare decennierna har ett 100-tal personer om året upptagits i den katolska kyrkan i Sverige.
I samtiden finns det många katolska nätverk för konvertiteter i sociala medier såsom tv-programmet The Journey Home, vilket just fokuserar hemkomsten. Ett av de mest kända svenska exemplen på konversion från senare tid är frikyrkoparet Birgitta och Ulf Ekman och deras livsresa beskrivs av dem i boken Den stora upptäckten. Vägarna till Rom är sannerligen många och olika, och i Rom finns det glädjande nog många olika boningar. En bättre förståelse för detta evangelium har man fått efter läsningen av denna bok.
Förlaget Veritas har initierat en utmärkt folkbildande skriftserie med förhoppningsvis lång livslängd. Tidigare har böcker om liturgin och om offer publicerats. Recensenten ser fram mot nästa bok och hoppas att de alla kommer att få stor spridning. Varför inte i elektronisk form?
Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 1/2022, s. 48–50.