Finns det hopp för Rwanda?

Rwanda måste just nu hantera att en miljon flyktingar återvänder hem från grannländerna. Exakta siffror vet ingen. Misstroende och hat sitter fortfarande djupt i människorna. Många har haft fruktansvärda upplevelser. I april 1994 ägde ett folkmord utan motstycke rum i landet. På tre månader dog över 500 000 människor. En del hävdar att det var 800 000 – mest tutsier men också hutuer som inte accepterade mördandet. Nu ska de leva tillsammans igen: mördare och anhöriga till deras offer. Hur ska detta kunna ske? Brigitte Muth-Oelschner har varit i Rwanda. Hon fann exempel på försoning. En droppe på den heta stenen? Hellre: Exempel som kan bilda skola.

”Utan att de verkligt skyldiga bestraffas är ingen försoning möjlig i Rwanda.” Den här meningen som yttrats gång på gång under de sista åren har fått ny aktua-litet under de senaste månaderna. En internationell tribunal för Rwanda har påbörjat sitt arbete i Arusha i Tanzania. Denna domstol inrättades av FN:s säkerhetsråd genom en resolution som kom den 8 november 1994, alltså bara några månader efter folkmordet i Rwanda. Rwandas regering lade själv in en ansökan till säkerhetsrådet.

Förenta nationernas domstol

Domstolen har inrättats för att enligt straffrätten följa upp de svåra förbrytelser mot den humanitära folkrätten, som under tiden 1 januari till 31 december 1994 begicks i Rwandas höglänta områden eller av rwandiska medborgare i grannstaterna.

Som svåra straffbara handlingar räknas vid sidan av folkmord mord, utrotning, förslavande, deportation, frihetsberövande, tortyr, våldtäkt och förföljelse på politiska, etniska, rasistiska och religiösa grunder liksom andra omänskliga handlingar. Den förutsättning som alltid gäller är att de utfördes systematiskt eller brett upplagt av nationella, politiska, etniska, rasistiska eller religiösa orsaker.

De som bar huvudansvaret för folkmordet bor idag till största delen i Zaire och Kenya eller i europeiska städer. Regeringarna i värdländerna utlämnar hellre gärningsmännen till FN:s tribunal i Arusha än till den rwandiska rättvisan. För en tid sedan arresterades i USA en 73-årig präst, som tribunalen anklagar för folkmord, medhjälp till folkmord, sammansvärjning till folkmord och för brott mot mänskligheten.

Detta är inget enstaka fall. I dokumentationen från ”African Rights” listas inte bara präster och ordensfolk som offer utan också sådana som sägs ha tagit aktiv del i morden – även ordenssystrar. Man säger att tribunalen i Arusha arbetar långsamt. Det skulle kunna hänga samman med uppdragets art. Den får för övrigt på grund av resolutionen i FN:s säkerhetsråd bara döma till fängelse.

Bestraffning i Rwanda

I själva Rwanda ser det annorlunda ut. Sedan slutet av 1996 pågår de första processerna även här. Man kan döma ut dödsstraff/döma till döden. Enligt justitieminister Ntezilyayo bör man förhindra vad som hitintills varit sed, nämligen att de etniskt motiverade mord som hutuer och tutsier gör sig skyldiga till förblir ostraffade i generationer. De tidigare obefintliga processerna mot detta slags mord gjorde folkmordet på de mer än 500 000 rwanderna möjligt. Det drabbade tutsierna hårdast medan hutuerna mördades i något mindre utsträckning.

I oktober 1996 avlade nästan 300 nya domare och bisittare eden. Förut fanns bara 50 jurister i hela landet. I september samma år antogs en lag om folkmord. Enligt den skall förbrytelser begångna mellan den 1 oktober 1990 och den 31 december 1994 bestraffas. I skrivande stund sitter 87 000 misstänkta i landets fängelser. Förhållandena är till stor del katastrofala. Ingen vet hur många oskyldiga som hamnat i fängelse p g a falska angivelser. De väntar sedan månader tillbaka och saknar rättegångsbiträden. Biskoparna har nu vädjat till regeringen för dem.

Lagen visar på fyra kategorier av brottslingar. De största missdådarna hotas av dödsstraff. Till den gruppen hör alla som planerat, hetsat till eller övervakat folkmordet eller brotten mot mänskligheten. Dit hör inte bara prominenta personer – också präster och ordensfolk – som genomdrev folkmordet i byarna utan också de som begått våldtäkt. Andra kategorins ”rena mördare” hotas av livstids fängelse medan den tredje kategorin omfattar svåra våldsdåd mot människor och den fjärde skadegörelse.

Det är nödvändigt att bestraffa skulden på detta sätt, nödvändigt och svårt. Men det kan bli förutsättningen för en äkta försoning. Enbart bestraffning åstadkommer dock inte försoning. Istället kan den tillfredsställa dem som är uppfyllda av hat och som avvisar varje tanke på försoning.

Karismatiskt uppbrott

En väg som ska föra ut ur den ändlösa hat- och våldsspiralen har församlingen Ruhango, nära den gamla kungsstaden Gitarama slagit in på. Sedan 1973 har polska pallotiner (ordensmän) ansvaret för församlingen. När Stanislaw Urbaniak övertog den 1992 omfattade den ungefär hälften av ortens invånare.

Stani, som han kallas, hade redan tidigare kontakt med den karismatiska rörelsen och fascinerades av dess arbete. Därför låg det nära till hands för honom att inbjuda medlemmar ur rörelsen till sin församling, främst personer ur en grupp som kallas Emmanuelgruppen, som finns representerad i huvudstaden Kingali. De utstrålade en hänförelse som smittade. Om det först bara var 30 personer som deltog i mötena, så kom efter ett år mer än 2 000 personer.

Grupper organiserades och den religiösa kunskapen fördjupades. Den frivilliga religionsundervisningen ägde alltid rum efter söndagens mässa. Man dansade och sjöng, gick fram till människor på gatan och uppmanade dem att komma med. På den tiden var sådana offentliga trosmanifestationer en helt ny erfarenhet för alla inblandade eftersom ”vi kristna är rädda att predika det vi tror på”, som Stani kommenterar rörelsens första tid.

Hutuer gömmer tutsier

Naturligtvis skonade kriget inte Ruhango. Yttre tec-ken på detta är de många förstörda husen. Den gamla regeringens ”interahamwe”-milis försökte döda tutsier här också. Församlingen gjorde därför allt som var möjligt för att gömma dem som var i farozonen. Från andra orter, t o m från Kigali, kom medlemmar av ”Emma-nuel” för att hjälpa till. De kom med mat och hjälpte till att ordna gömställen.

”En av våra kateketer hade femton tutsier gömda i sitt hem, en annan åtta”, säger Stani. Därför vågade tutsierna röra sig fritt i den nu av hutuer dominerade församlingen. ”Det är Herren Jesus som hjälper oss så att vi alla kan leva tillsammans någorlunda väl”, säger prästen. Men församlingen bidrar också. Varje fredag natt hålls ”tillbedjan” under hela natten och varje dag i minst en timme.

Efter kriget gjorde prästen inte livet lätt för sina församlingsmedlemmar. Han företog en allmän nyinskrivning av de kristna. De måste komma en och en till honom och avlägga räkenskap för sina handlingar under de svåra veckorna och månaderna. Frågorna var klara och precisa: ”Hur många människor dödade du? Vad stal du? Vem förrådde du?”

Offentligt erkännande av skuld

Stani ensam frågade ut mer än 3 000 personer. Andra församlingsmedlemmar bekände sina förbrytelser för karismatiker från ”Emmanuel”. Meningen med dessa halvt offentliga bekännelser – i privat miljö men inte under bikthemlighetens insegel – ser Stani i att han vill ge människor en möjlighet ”att befria sig” också i psykologisk betydelse. Det teologiska motivet till att göra dem medvetna om vad de har gjort hittar han i skapelseberättelsen. ”Gud skapade människan till sin avbild och människan har inte rätt att förstöra den.”

Läkeprocessen får sin fortsättning i smågrupper. Det handlar fortfarande om helt praktiska infallsvinklar och en form av offentlig bikt. Så t ex kan en man ställa sig upp under söndagsgudstjänsten och säga: ”Jag stal en ko, ett bord och en stol. Hjälp mig att gottgöra skadorna och återställa sakerna.”

På hur stort allvar man tar denna nya början på ett kristet liv framgår av det faktum att det praktiskt taget inte fanns något sakramentalt liv i församlingen efter kriget fram till påsken 1995. Botens sakrament delades ut först då. Firandet av första kommunionen under den påsken blev på så sätt en stor religiös fest.

Under förberedelsetiden betonades särskilt arvsyndsläran och man samtalade kring ämnet ”hämnd”. En man kom dit med en lista med namn på människor som han ville ange. När han hade lyssnat till en predikan om hämnden kunde han inte fullfölja sin avsikt. Han erkände offentligt sin skuld och listan brändes högtidligen.

En annan man hade en granat gömd i sitt hem. Han tänkte kasta in den till en av sina grannar. Det slutade med att han lämnade ifrån sig eldvapnet till Emma-nuel-gruppen. När människor på detta sätt lösts från sin konkreta skuld kunde de komma och be om sakramenten. ”Min far, jag är naken och skulle gärna på nytt vilja ikläda mig Guds nåd…”

Kroppsligt helande

Varje torsdag hålls en sorts terapimöte. Betryckta människor kommer, berättar om sina trauman och om hur de har återfallit i gamla hedniska bruk för att övervinna lidanden och bekymmer. Men det händer också andra saker: En ung tutsikvinna hade legat i en öppen grav bland liken av dem som skjutits till döds. Själv hade hon överlevt. Hon gick till varje hus och berättade sin historia med en önskan om att alla hutuer och tutsier skulle vilja leva samman som bröder och systrar.

Hjärtats omvändelse återverkade på kroppen. Helt medvetet bad Stani under gudstjänsterna om kroppsligt helande, och lade händerna på människor. Många blev och blir helade. Inte bara de som hade psykiska sår. Stani berättar att man den 5 februari 1996 kom till honom med en flicka som låg i koma sedan sju vec-kor. När mässan började lade man henne bredvid altaret. ”Vid Fader vår började hon röra på sig, under den heliga kommunionen reste hon sig och när mässan var slut kunde hon gå utan hjälp.”

Eftersom människor från när och fjärran strömmar till Ruhango, vill Stani bygga ett församlingscentrum för att kunna ta emot alla gäster på ett ännu bättre sätt. Han har redan ett förråd av 40 000 tegelstenar men det planerade bygget kommer att kosta 130 000 dollar. Visst är det ett bekymmer för den polske prästen men mycket viktigare tycker han det uttalande är som gjordes av en hög militär sedan han deltagit i en gudstjänst: ”Nu vet jag att försoning faktiskt är möjlig – men bara tillsammans med Gud.”

Fredsarbete i Butare

Att möta våld med fridsamhet, hat med kärlek, vrede med sorg och medkänsla, att sätta den ”positiva kraften” mot maktbegäret och på så sätt komma fram till en bestående försoning – kort sagt att lära ut fred är också målet för två medlemmar i stiftet Butare. Lekmannen Laurien Ntezimana och prästen Modeste Mungwarareba har ansvaret för den teologiska utbildningen Service d‘Animation Theologique (SAT) i stiftet. Deras uppgift är att se till att människorna i församlingarna och byarna åter kan leva tillsammans – i fred. De båda männen är själva det bästa exemplet på detta.

Modeste berättar: ”När jag var åtta år, visste jag inte att jag är tutsi. Eftersom min far, en enkel bonde, tillhörde den ”härskande klassen” brändes vår hydda under hutu-upproret 1959. Istället för nödvändiga socia-la reformer fick vi en etnisk revolution. 1963 blev det nya oroligheter i regionen Bugesera, denna gång utlösta av tutsier som fyra år tidigare hade flytt till grannländerna. Som vedergällning för detta överfall dödades alla manliga tutsier i Gikongoro. Jag lämnades själv liggande någonstans, eftersom man trodde att jag var död. En hutugranne hittade mig, gömde mig och vårdade mig tills jag tillfrisknade. Redan vid 13 års ålder upplevde jag alltså att man måste försonas för att kunna leva.”

Denna upplevelse blev orsak till att kemiläraren vid ett litet seminarium ställde sig till förfogande för försoningsarbetet. Det hade startats av Laurien Ntezimana, lekmannateolog och fyrabarnsfar. Han hade egentligen tänkt skriva sin doktorsavhandling i Belgien, men återvände istället till Rwanda 1990 för att få den teologiska utbildningen (SAT) på fötter.

Tillbaka i Rwanda tvingades han inse att kyrkan visserligen pratade mycket men varken var nära människorna eller hade uppmärksamheten riktad mot samhälleliga eller politiska förändringar. Beträffande spänningarna i samhället fattade han beslutet att konkret verka för fred. För detta behövde han en ny sorts medarbetare, människor som var i stånd att hantera såväl sina egna som andras konflikter. Tanken på ”abakambanzimana” som på landets poetiska språk betyder ”de som väcker människor till att bege sig på vägen som leder till Gud”, föddes och blev en stor framgång.

Offer och gärningsmän engagerar sig gemensamt

I november 1994 infann sig 19 kandidater till en förs-ta utbildning på tre veckor. De hade valts ut av sina församlingar och var män och kvinnor, hutuer och tutsier, offer och gärningsmän. Det var lätt att falskeligen anklaga människor för att vara gärningsmän. ”Du har en mördares näsa”, sa man till hutuerna – tutsiernas och hutuernas anletsdrag skiljer sig åt på särpräglade sätt.

Den primära uppgiften bestod i att ömsesidigt acceptera varandra, att lära sig uttrycka vrede, sorg, smärta och fördomar. ”Vi hade Ernestines och Innocents utveckling som måttstock, eftersom de först slungade sitt hat mot varandra”, minns Laurien idag. I denna första fas satsade man medvetet på fysiska övningar som Tai Chi, en kinesisk variant av gymnastik. ”Hur kan man vara ödmjuk i hjärtat, när hela kroppen är stel och krökt?” frågar Laurien.

Under utbildningens andra fas handlade det om att sätta evangeliet, det glada budskapet, i relation till den aktuella situationen i landet och på det sättet komma fram till en ”upprättad människas” spiritualitet, en människa som ”tänker med huvudet och står med båda fötterna på jorden”. Eller med Bibelns ord: ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.” (Matt 6:33)

Det här är inte lätt för människor som fått sina hem förstörda, sina åkrar ödelagda eller sina anhöriga dödade. Det handlar om det som i fredsarbetet kallas det ”goda våldet”, den positiva kraften. ”Då har människan större makt än ett fyllt bankkonto, ett laddat gevär eller en militär grad kan ge henne” säger Laurien. Också här satsar man på psykologiska metoder, som t ex transaktionsanalys.

Optimism och försoningsvilja

Sålunda väl rustade kunde de unga människorna – genomsnittsåldern var omkring 26 år – ge sig iväg för att verka i sina hemtrakter. Men det var inte alla som kom fram till målet. De båda fredsarbetarna från Kamara häktades, misshandlades och kastades i fängelse under resan, anklagade för att ”ha tagit del i folkmordet”. I fängelset utövade de sitt apostolat med stor framgång. ”Det var de som uppmanade oss att ha tålamod, när vi höll på att krevera över orättvisorna”, försäkrar Laurien.

I utbildningskonceptet ingår också att man hälsar på inspiratörerna där de har sitt verksamhetsområde och att de flera gånger återvänder till centret för att ”fylla på tanken”. Hur väl den här verksamheten fungerar framgår av den praktiska erfarenheten. ”En man från min kulle ställde sig bredvid sin granne i samma ögonblick som denne fängslades och bekände att också han hade dödat”, fortsätter Laurien sin berättelse.

”Vi använder uttrycket ’våldets berg’ som står på andra sidan om ’tårarnas dal’”, förklarar Laurien och Modeste sin didaktik. ”En av uppgifterna i vårt fredsarbete är att tränga in i ’våldets berg’ och arbeta med befolkningen.” Detta tycks de i stor utsträckning ha lyckats med. Sakteliga erkänns deras arbete också av myndigheterna.

Att människor som Modeste med sin optimism, sin absoluta försoningsvilja och därmed sitt ja till livet tillhör framtiden har han själv bevisat. I tre veckor hölls han gömd mellan takbrädorna i en sakristia: Han levde på regnvatten och icke konsekrerade hostior. Och av stark tro på en fredens och försoningens Gud.

Till försoning mellan hutuer och tutsier – Bekännelsen i Detmold

Våren 1995 inbjöds några präster, pastorer och engagerade lekmän, till dagar för utbyte och bön i Detmold i Tyskland. Detta första möte ingav stora förhoppningar. Vid ytterligare ett möte i december 1996 träffades 24 personer. Fem av dem reste hit från Rwanda. Båda de rwandiska folkgrupperna var representerade med lika många deltagare. Mycket tid ägnades åt bön och vittnesbörd ur livet. Alla yppade en önskan att bekänna sin egen skuld och sätta det på pränt.

På så sätt fick man fram tre texter, en från gruppen hutuer, en från tutsierna och en från den europeiska gruppen. Här följer texten från det dokument som presenterades efter decembermötet 1996:

”Vi, kristna från olika kyrkor i Rwanda och andra länder, har fått tillfälle att träffas genom en inbjudan från doktor Fulgence Rubayiza och genom medverkan av den ekumeniska gemenskapen i Hiddesen. Den 7–12 december 1996 samlades vi i Detmold, Tyskland. Vi har bett tillsammans och funderat över vilket som är vårt engagemang i uppbyggandet av ett harmoniskt Rwanda, där det finns möjlighet till ett gott liv för alla människor. Efter att ha diskuterat, utbytt erfarenheter och bett tillsammans gör vi följande uttalande:

Det rwandiska folket kan inte försonas om inte varje folkgrupp är beredd att böja knä inför de andras lidanden, att bekänna sina egna förbrytelser inför de andra och ödmjukt be sina offer om förlåtelse.

Vi hutuer

Alltså: Vi kristna ur gruppen hutu som har samlats i Detmold bekänner att våra anhöriga sedan 1959 har förtryckt tutsierna på mångfaldiga sätt. Vi bekänner brottet folkmord, som vid olika tillfällen under Rwandas historia, framför allt under 1994, har begåtts mot tutsierna av hutuerna.

Vi skäms över den skräck och de grymheter som hutuerna begått mot tutsierna; människor torterades; kvinnor våldtogs; på gravida skar man upp magen; människokroppar styckades; människor blev levande begravda eller jagades i drev med hjälp av hundar; det mördades i kyrkor och under gudstjänster, som tidigare hade haft status av asyler; gamla människor, barn och sjukhuspatienter massakrerades; människor tvingades döda sina släktingar, andra brändes levande; människor nekades begravning – man skulle kunna räkna upp tusentals andra cyniska metoder med vilka människor förödmjukades och drevs i döden under spott och spe.

Vi bär den fruktansvärda tyngden av denna obeskrivliga förbrytelse på våra axlar och vi är beredda att utan klagan bära konsekvenserna. Vi bönfaller våra hutubröder och -systrar att inte glömma detta fruktansvärda förgångna när de analyserar Rwandas nuvarande situation. Ödmjukt ber vi Gud och våra tutsibröder och – systrar om förlåtelse för allt det onda som vi har tillfogat dem. Vi förpliktar oss att göra allt som står i vår makt för att ge dem tillbaka ära och värdighet och att inför deras ögon själva återfinna vår förlorade mänsklighet.

Vi tutsier

Vi, kristna ur gruppen tutsi, som samlats i Detmold, är lyckliga och känner oss lättade genom våra hutusyskons bön om förlåtelse. Vi för vår del ber Gud och hutuerna om förlåtelse för det förtryck och den blinda hämnd som utövades av våra anhöriga mot hutubefolkningen.

Legitimerandet av det onda under förevändningen att det drabbar en motståndare, vänder sig till sist mot den som legitimerar det. Vi ber också Gud och våra hutusyskon om förlåtelse för en viss arrogant och föraktfull hållning, som vi har intagit gentemot dem under historiens lopp för att vi haft ett löjligt komplex över att vara etniskt överlägsna/ett löjligt etniskt överlägsenhetskomplex.

Vi från västvärlden

Vi i Detmold församlade kristna från västvärlden är tacksamma för den vänskap, det förtroende och den inbjudan som våra rwandiska bröder och systrar har givit oss så att vi kunnat dela deras bön och överläggningar och fått lyssna till deras lidanden och deras hopp. Vi bekänner att vi alltsedan de första européerna anlände till Rwanda varaktigt har bidragit till att fördjupa klyftorna inom den rwandiska befolkningen.

Vi beklagar att vi i en oberättigad känsla av överlägsenhet och säkerhet har diskriminerat människorna. Vi har generaliserat och ansett att en del var goda och andra onda.

Vi beklagar att våra länder har främjat våldet genom att leverera vapen till alla inblandade i kriget. Vi beklagar att vi teg när det gällde flyktingproblemet under åren av oberoende och lämnade flyktingarna i sticket. Vi beklagar att vi teg under folkmordet och massakrerna 1994 och lämnade det rwandiska folket i sticket. Vi beklagar att vi teg när det gällde att hitta en godtagbar lösning på hur man bäst skulle hjälpa flyktingarna att återvända hem under tiden efter folkmordet och på så sätt lämnade de berörda i sticket. Vi beklagar att vi haft brister när det gällde beredskapen att lyssna till och dela alla våra rwandiska vänners lidanden.

För allt detta onda ber vi Gud och våra rwandiska systrar och bröder, som vi inte respekterat i deras egenskap av just systrar och bröder, uppriktigt om förlåtelse. Vi vill nu förplikta oss till att i Jesu efterföljd ge oss in på lyssnandets, respektens och solidaritetens väg.

Vi uppmanar alla…

Vi uppmanar alla grupper i det rwandiska samhället liksom deras vänner i det internationella samfundet att på samma sätt låta sig beröras av såväl de enas som de andras lidanden. Vi uppmanar dem till samarbete för att understödja och rehabilitera alla dem som skadats genom den rwandiska tragedin: änkorna, de föräldralösa, fångarna, de gamla och de nya flyktingarna, de hemlösa och de som aldrig fick någon verklig hjälp, som snarare alltid lämnades åt sitt öde: twaerna. Måtte var och en finna erkännande och respekt i Rwanda och en plats så att de kan slå rot mitt ibland bröder, systrar och vänner.

Vi tackar Fadern som skänkt oss sin ande för att bryta upp våra stenhjärtan och befria oss från det misstroende och den rädsla, som skilde oss från varandra. Han har på nytt gjort oss till bröder och systrar som vet att de har en gemensam förpliktelse på hans sons väg, hans son som dog och uppstod för att försona människorna med Gud och varandra.”

Översättn. Birgitta Carlquist

Författaren är frilansjournalist med erfarenhet från resor i Afrika och Sydamerika.