Franz Kafkas brev till Felice

Franz Kafkas brev till Felice har nyligen utkommit i svensk översättning, två volymer om 600 sidor. I många stycken kastar dessa brev ljus över författarskapets villkor: de yttre som kontakten med människor, bostadsproblem osv, men också de inre såsom de djupaste känslor, både brinnande romantisk kärlek och svårartad vantrivsel, som fyllde författaren under den tid då bland annat romanerna Processen och Amerika blev till.

”Nu kan du ju beträffande mina giftermålsförsök svara mig både ett och annat, och det har du också gjort: du kunde inte hysa någon större respekt för mitt beslut då jag två gånger brutit och två gånger återupptagit min förlovning med F., då jag till ingen nytta dragit dig och mor till Berlin för att fira förlovningen, och liknande. Det är sant alltsammans, men hur kom det därhän? Grundtanken vid båda giftermålsförsöken var helt i sin ordning: att bilda hem, att bli självständig. En tanke som du ju kan sympatisera med, det är bara att den i verkligheten råkat bli som den där leken där det ena barnet håller fast det andras hand och samtidigt ropar: ’Gå nu, gå nu bara, varför går du inte?’. I vårt fall kompliceras ju saken av att du ända från början verkligen har menat allvar med det där ’gå nu’, därför att det likaså alltid var omedvetet, bara i kraft av din egen personlighet, som du har hållit mig kvar, eller snarare hållit mig nere.”

Så skrev Franz Kafka i ett utomordentligt omfångsrikt men aldrig avsänt brev till sin far. Året var 1919, och han hade relativt nyligen tvingats avbryta sitt förhållande med Felice Bauer. Det är denna, av honom så intensivt uppvaktade, som döljer sig bakom förkortningen F. i ovanstående citat. I breven till henne märks naturligtvis ett annat tonfall än i försöket till uppgörelse med fadern.

Efter en tids dröjsmål föreligger nu i svensk översättning just dessa Brev till Felice. Korrespondensen, som varade mellan 1912 och 1916, var hektisk. Utgivarna – som försett texterna med rikt förklarande noter – har knappast vaskat fram något obetydligt fragment. De båda volymerna rymmer tillsammans drygt 600 tättryckta sidor (Felices brev har gått förlorade).

Trots radernas privata karaktär förmedlas i många avseenden högst allmängiltiga erfarenheter. Den öppne läsaren kan med fantasins hjälp läsa delar av sammanställningen som en brevroman. Märkligt nog blir ordrikedomen aldrig tröttande. Även de mest omständliga utvikningar kretsar kring en verklig kärna.

En författares djupaste tankar

Händelseförloppet, utvecklandet av relationen mellan de båda, är givetvis intressant att följa också i sig, särskilt som den i många stycken kastar ljus över en betydelsefull period av författarskapet. Här möter en rättfram och ärlig diktare, som tar varje ord på fullaste allvar. Det finns någonting sant och ädelt i hans varma rader, i tonen, det träffande tilltalet, berättarpulsen. Så önskar Kafka heller ingenting mindre än att visa sin adressat varje vrå av sitt innersta, att ställa ut alla sina tankar i ljuset. Han skriver utan måtta, febrigt och febrilt, vid varje tidpunkt på dygnet – allt för att på sitt rum (eller på kontoret) mana fram Felices rörelser och röst. Han tillhör henne på det mest genomgripande sätt. Av kommentarerna att döma var även hon en produktiv och flyhänt brevskrivare. Kärleken var, kort sagt, ömsesidig.

Till skillnad från i Brev till Milena – som för några år sedan utkom i svensk översättning – möter sålunda en skyddslös avsändare, vars rader är nakna och självutlämnande. Det annorlunda tonfallet beror i första hand på olika typer av relation. Kafka hade förvisso i båda fallen ett lyssnande ansikte framför sig, ett vittne, en lyhörd samtalspartner – men Milena, gift med kulturpersonligheten Ernst Pollak, blev inte föremål för samma uppvaktning som Felice. I breven till fästmön framträder dessutom en ännu ung man, med en entusiasm som längre fram skall svalna. Till henne skriver han av inre tvång – till den Pragbosatta Gorkij- och Apolli-naire-översättarinnan för att definiera och förstärka en själarnas gemenskap.

De vardagligaste rutinerna

Några återkommande spörsmål kan emellertid spåras. I båda fallen vidgår Kafka med förkärlek drömmar, känslor och stämningar. Han närmar sig också frågan om äktenskapet, liksom personer knutna till det offentliga samtalet. Slutligen gör han inför båda kvinnorna smärre inlägg i judefrågan. Han intresserar sig för den judiska myten – även om Martin Bubers föredrag i ämnet vid den tiden knappast fängslar honom; allt denne säger tycks, menade Kafka, sakna något. Det sistnämnda anförtros Felice, liksom diktaren av judisk börd; själv drevs hon av visst engagemang för sionismen.

Åtskilligt fick den i Berlin bosatta sekreteraren sålunda läsa under de fem år som det livliga meningsutbytet varade. Korrespondensen är som tätast under det första året, då Kafka kunde sända två längre brev dagligen, i dess inledande fas ännu mer. Det är också i detta skede som han så ivrigt rekapitulerar deras första sammanträffande i den nära vännen och författarkollegan Max Brods bostad – mötet väcker känslor. Otåligt väntar han sedan på hennes svarsbrev, inte utan att vid upprepade tillfällen söka reda ut omständigheter kring försvunna (eller förmodat försvunna) brev.

Därefter tycks brevväxlingen följa vissa grundmönster. Utöver ett flöde av ömma ord i början av slutet av varje brev skildrar Kafka vanligen sina dagliga rutiner, det förhatliga arbetet som relativt högt uppsatt tjänsteman på Arbetarna olycksförsäkringsanstalt i Prag, de lika avskyvärda resorna i tjänsten, oväsendet från sina föräldrar och tre systrar i bostaden, sin ständiga trötthet och bristande närvaro i påtvingat umgänge. Mot dessa beskrivningar kontrasterar ljusare sidor, som när han berättar om sin längtan efter tidskrifter eller om sina lugna promenader. Enträget råder han henne mycket sömn och långa promenader.

Vidare förhör han sig regelbundet om hennes hälsa. Talrika frågor ställs – och upprepas. Samtidigt berörs egna bekymmer och besvär, faktorer som väcker hennes allt starkare medlidande. Han varnar för de prövningar som ett verkligt umgänge med honom skulle innebära. I samband med ett bilagt fotografi skriver han: ”Tänk på att du bara sett honom en enda gång, i gasljus och utan att särskilt lägga märke till honom. Han går nästan aldrig ut i dagsljus och har därför fått ett utpräglat nattansikte.”

De båda utväxlar för övrigt fotografier vid återkommande tillfällen. Felices bilder frestar till utförliga kommentarer: han önskar veta varje detalj på medsända fotografier – inklusive de framskymtande personernas ställning och förhållande till Felice. Skrivandet är ett gift och hennes material föremål för påfrestande dyrkan. Han överväger till och med att låta rama in ett telegram hon sänt. Och frenetiskt kartlägger han tidpunkter för brevens avgång och förväntade ankomst, timme för timme, som vore uppgiften att insamla juridiskt bindande bevismaterial.

På så vis förlöper deras brevväxling från början till slutet. Begärligt suger Kafka på ord och fraser i hennes brev och telegram, för att varje gång genast böna om mer.

En annan passion ges uttryck när han regelbundet berör sitt skrivande, de fragment, berättelser och romandelar som växer ut parallellt med den tidsmässigt krävande korrespondensen. Trots den möda han lägger ner är attityden till texterna inte sällan ironisk, ibland direkt nedlåtande. Ofta misstror han sin skaparkraft. Han räknar sig knappast till någon stor representant för den samtida prosan. Endast fåtalet brev avspeglar optimism inför författarskapet. I dessa sällsynta ögonblick tycker man sig i gengäld kunna höra hur han skrattar åt sina fiktiva gestalter.

Samtidigt nedtecknas tänkvärda observationer vad gäller språk och litteratur. Trots att falska meningar tycks lurpassa på pennan bekymrar sig diktaren dock inte för språkets otillräcklighet: ”Den gränslösa känslan är precis lika gränslös i ord som den en gång var i våra hjärtan. Det som är klart inom oss blir lika glasklart när det kläs i ord.” Mot detta talar möjligen de rader i ett senare brev, där han betvivlar möjligheten att med ordens hjälp överföra sitt hjärtas slag till Felice – denna hans högsta önskan.

Ändå förefaller adressaten honom ständigt närvarande. Hennes närvaro kan till och med vara så stark, att den riskerar att äventyra hans litterära produktivitet. Missbelåtet kommenteras vad han uppfattar som svartsjuka på en framväxande roman. Redan i ett tidigt skede av korrespondensen deklarerar han därmed sin skrivarattityd: ”Om personerna i roman märker att Du är svartsjuk kommer de att springa ifrån mig, och jag håller ju bara fast dem i yttersta spetsen på rockskörten. Och tänk på att om de springer sin väg måste jag springa efter, även om de försvinner ner i underjorden där de egentligen hör hemma. Romanen är jag, mina berättelser är jag, så var någonstans – jag bara undrar – skulle det finnas minsta utrymme för svartsjuka?”

Författarskapets krav: ensamhet och tystnad

Längre fram värnar han allt skarpare om rätten att skriva. I sin ihärdiga längtan efter ensamhet och obruten koncentration förfasar han sig över tidsbrist, oljud och störande avbrott. Av ensamhet och tystnad kan aldrig bli för mycket – ”inte ens natten är tillräckligt mycket natt”. Han fortsätter: ”Många gånger har jag tänkt att det bästa sättet att leva för mig vore att sitta med mina skrivdon och en lampa i det allra innersta rummet i en stor och väl igenbommad källare.” Brevet avslutas med en kursiverad förmaning: ”Rygga inte tillbaka för källarmannen!”

Inställningen till författarskapet ligger sålunda orubbligt fast: ”För att kunna skriva behöver jag avskärma mig från världen, inte ”som en eremit”, det räcker inte, utan som en död.”

På ett för Felice mer tilltalande sätt berättas emellertid också om påtagliga ljuspunkter i sammanhanget, exempelvis nöjet att få läsa inför publik. Att just en sådan förmedling av texter tilltalade den annars så blygsamme diktaren kan naturligtvis förvåna. Å andra sidan skall dåtidens författaraftnar inte förväxlas med våra dagars glättiga Bokdagar.

Litteraturen i stort berörs däremot sparsamt, frånsett omnämnande av relativt nära kollegor och en återkommande dragning till Strindberg. Inför många av de samtida författarskapen känner Kafka motvilja och tomhet.

Med större entusiasm aktualiseras jiddischföreställningar. Han skriver även till Felice om sina intryck från filmduken. Just den sidan fokuseras för övrigt i Hanns Zischlers både övertygande och lustfyllda kartläggning Kafka geht ins Kino (Rowohlt Verlag), som utkom 1996. Här ges en god föreställning om de bilder som lär ha inspirerat diktaren. Framställningen bjuder därtill ett utsökt illustrationsmaterial.

Efter det första året tunnas brevväxlingen ut en aning. Raderna blir färre men ofta betydligt mer koncentrerade, utan de tätt upprepade kärleksbetygelser som kännetecknar bekantskapens inledande fas. I många av breven går Kafka nu istället rakt på sak, emellanåt med en indignation som saknas i korrespondensens första hälft.

Hans längtan efter brev, vykort och telegram är likväl densamma. Liksom tidigare avkrävs Felice ständiga förtydliganden av sina påståenden. Mitt i sin översvallande passion går Kafka ytterst metodiskt tillväga; innebörden av hennes brev granskas gärna punkt för punkt. Han förväntar sig också förklaring till uteblivna svar, till, som det heter på ett ställe, ”den långa raden av oskrivna brev”. Det händer att han i samma andetag (eller i närmast följande brev, ofta redan samma dag) ber henne om ursäkt för förhastade formuleringar och orättvisa beskyllningar. Somliga ark förblir å andra sidan liggande, utan att tillsändas henne.

Lidelsen är ställvis oerhört stark. ”Jag darrar när jag skriver detta”, erkänner han vid ett tillfälle (på det mest okonstlade sätt), och det är nästan ett överflödigt tilllägg. I sådana passager griper breven tag, dessa, som han skriver, ”budskap från underjorden”, och man förmår själv sedan inte släppa dem på länge. Det blir näst intill omöjligt att avgöra vad texterna då kretsar kring, som om de redan hunnit lägga sig i en djup botten hos läsaren själv.

Annat är så utomordentligt komiskt, ledan och förbistringen till trots, att man undrar om inte författaren velat vara just rolig (och använda humorn som vapen). Denna ådra kommer till mötes speciellt i de avsnitt som föregår kursiverade rader.

Om adressatens reaktioner förmår man endast göra sig en vag föreställning. Kafka citerar ogärna hennes rader, och deras få och hastiga möten väcker uppenbarligen mer osäkerhet än klarhet från Felices sida. Hans kommentarer belyser givetvis ändå i många fall indirekt hennes åsikter och känslomässiga attityd. Man förstår att hon länge insett sig ha med en ovanligt komplicerad person att skaffa – och att hon under hela denna tid sökt förlika sig med denna bild.

Trots missförstånd och oundvikliga förvecklingar visar hon sig så småningom beredd att leva tillsammans med diktaren. Själv har han dock knappast hemfallit åt konventionell övertalningskonst. Tvärtom fortsätter han, nu ihärdigare än någonsin, att lyfta fram frånstötande drag i sin karaktär: ”Och Du är alltså inte rädd (jag kommer aldrig att upphöra att förvånas över det) för denna människa som blir ännu mer skräckinjagande genom att han själv är så rädd för allting?” Åter varnar han för ”otäcka skrymslen och vrår” inom sig. Kort därpå tar han till orda på det mest kraftfulla sätt: ”Det liv som väntar dig är inte alls det liv som levs av de lyckliga par Du ser strosa omkring muntert småpratande arm i arm i Westerland, utan ett klosterliknande liv tillsammans med en sur, dyster, fåordig, missbelåten och sjuklig man, som – och detta måste för Dig framstå som rena dårskapen – är bunden med osynliga kedjor vid en osynlig litterär värld, och som skriker så fort man kommer i närheten eftersom han tror att man tänker vidröra dessa kedjor.” Den här typen av självporträtt utmejslas i återkommande sammanhang, med smärre variationer. En vecka senare bekänner han att en inre röst hänvisar honom en plats i mörkret – fastän han – ”i verkligheten”, dras till henne, Felice.

Så småningom ingår paret en förlovning som dock snart bryts. Proceduren upprepas sedan två gånger; på mödosamma vägar söks samtycke från respektive föräldrar.

I samband med ett uppehåll i korrespondensen vänder sig Kafka till Felices väninna Grete Bloch, även hon sekreterare. Bakom detta initiativ döljer sig behovet av att kommunicera med någon utomstående – och med en person som samtidigt står fästmön nära. Felice bildar alltså centrum också i denna brevväxling. Väninnan fungerar i huvudsak som medlerska – en roll som hon själv påtagit sig. Korrespondens kommer dock att vara under en längre tid och då utvecklas i olika riktningar.

Sålunda etablerar Kafka och Grete Bloch efter hand ett vänskapligt förhållande. Deras meningsutbyte tycks röra vitt skilda ting – sympatier, aversioner, hälsa, humör, diktarens ideliga sömnbesvär och uppgifter på arbetsplatsen. Han vidgår sitt förhållande till Felice, parets jakt på bostad, sin dragning till Berlin (till skillnad från Wien) och den då aktuella berättelsen ”Förvandlingen”.

Frågor kring litteratur ges gott om utrymme. Kafka beskriver nu skapandet som ett sätt att fördriva demoner. Alltmer öppnar han sin berättarådra för henne; somliga avsnitt sväller till små bekännelser, kryddade med sedvanlig självironi. Samtidigt är tonfallet många gånger överraskande muntert. Brevskörden blir till slut omfattande: ”Kära fröken Grete, att mina brev är så talrika får uppväga att de är så innehållslösa, även om jag därmed ger upphov till två onda ting istället för att avhjälpa en brist.”

Kafkas del av denna korrespondens varvas i sammanställningens andra volym med hans periodvis förvånansvärt återhållsamma rader till Felice. Insprängda i dokumentationen är även de svalare brev som han sänder hennes mor Anna Bauer – merendels formella fraser med vars hjälp de tilltänkta svärföräldrarna hålls informerade om kommande besök och praktiska arrangemang. Familjeangelägenheter tillhör dock inte favoritspörsmålen, och nästan lika svala ter sig alltså emellanåt också breven till dottern – förtroligheten ställs på prov efter ännu en bruten förlovning. Brevväxlingen får knappast heller någon skjuts av den postcensur som kriget framtvingat.

Vantrivseln – ofriheten – skapandet

Desto större belåtenhet väcker i detta läge den litterära produktiviteten. Under perioden tar romanerna Processen och Amerika successivt form. Kafka har flyttat från föräldrahemmet och bor nu provisoriskt i en av sina systrars våning. Ytterligare en tid senare hyr han för första gången, drygt trettio år gammal, en egen bostad. I vad mån skrivandet gagnas härav är tveksamt. Miljön förefaller honom främmande och bullersam. Ett längre citat får belysa under vilka villkor kan önskade arbeta: ”Allt jag vill ha är tystnad, och då menar jag en tystnad som folk inte ens kan föreställa sig. Av förklarliga skäl, eftersom ingen i ett vanligt hem behöver en sådan tystnad som jag behöver; varken när man läser, studerar eller sover behöver man en sådan tystnad som jag behöver för kunna skriva. Nu har jag vistats i mitt nya rum sedan igår, redan första kvällen var jag så förtvivlad att det tycktes mig lika nödvändigt att slippa ut ur detta rum som att slippa ut ur denna värld. Och ändå var det inget särskilt som hände; alla visar mig den största hänsyn, min hyresvärdinna smyger omkring som en skugga för min skull, den unge mannen som bor vägg i vägg kommer hem från arbetet på kvällen, tar ett par steg i rummet och lägger sig sedan i sängen. Men ändå, lägenheten är liten och man hör varje gång en dörr öppnas eller stängs, värdinnan är visserligen tyst hela dagen, men innan hon går och lägger sig på kvällen måste hon viska några ord till den andra hyresgästen; hennes egen röst hör man knappt men däremot lite av hyresgästens; väggarna är nämligen förfärligt tunna, väggklockan i mitt rum har jag till värdinnans stora förtvivlan stannat – det var min första åtgärd när jag kom in i rummet – men i gengäld hör jag nu klockan i rummet intill desto tydligare, minuterna försöker jag inte låtsas om, men halvtimmarna kungörs med öronbedövande om än välklingande slag, men jag kan ju inte vara en sådan tyrann att jag begär att även den klockan ska stannas. Det skulle förresten inte hjälpa, en och annan viskning kommer alltid att höras, dörrklockan kommer att ringa, den andra hyresgästen hostade två gånger igår och flera gånger idag, hans hosta är ett värre gissel för mig än för honom själv. Jag kan inte klandra någon, värdinnan bad redan imorse om ursäkt för viskandet, det var en engångsföreteelse orsakad av att hyresgästen (för min skull) bytte rum och fick hjälp av henne med att flytta in i det nya, hon tänkte för övrigt hänga ett tjockt draperi för dörren. Mycket omtänksamt, men med all sannolikhet kommer jag att säga upp kontraktet på måndag.”

Författaren återvänder till sådana orosmoment – de undgår honom ju knappast varthän han vänder sig. Från Berlin lyckas han visserligen beställa en sorts vax inlindad i vadd, men oljuden stängs inte ute därmed – de dämpas endast. Till tröst erinras om att hjälten i Strindbergs roman I havsbandet brottades med liknande besvär.

Man kan spekulera i vilken inverkan dagens bullernivåer skulle ha haft för den som strax efter sekelskiftet ställer sådana krav på stillhet. Måhända är det just akustiska faktorer som blockerat vägar för autentiska röster längre fram i vårt århundrade. Problemet leder tanken till den huvudfråga som Milan Kundera tyckts sig kunna höra inom Kafka: ”Vilka möjligheter har människan kvar i en värld där de yttre bestämningarna har blivit så förkrossande att de inre bevekelsegrunder-na inte längre spelar någon roll?”

Periodvis sträcker sig vantrivseln också på allvar till arbetsplatsen. Kontoret är ett fängelse – och ofriheten resulterar i feber. Ändå förmår han inte begära avsked (dessutom vill chefspersonalen uppenbarligen ha honom kvar). Istället rusar han till läkarmottagningar. En nervläkare ställer diagnosen hjärtneuros. Kafka rekommenderas elterapi men ifrågasätter rimligheten i att behandla ett symptom. Mer än någonsin tycks han besväras av huvudvärk, spänningar och sömnlöshet – något som ständigt påtalas i den återupprättade korres-pondensen med Felice.

Trots dystra utsikter närmar de sig än en gång varandra, sommaren 1916. Tonfallet blir varmare alltmedan Kafka per post tillsänder henne diverse skrifter, inklusive egna omdömen och detaljrika läsanvisningar. I samma ögonblick vaknar hans omtanke: Felice varnas för överansträngning och stress, som i de tidigaste breven. Fraserna blir vackrare, orden fler.

Vändpunkten i deras relation markeras med ett gemensamt brev till Anna Bauer. Giftermål planeras. En lika lugnande effekt når Kafka genom ensamma promenader i stora skogar. Han kommer till ro på flera håll, i Prags omgivningar och på stadens gräsmattor. Han kan sträcka ut sig vid en vägren för att betrakta parvagnarna och i detsamma erfara njutningen i att vara ”deklasserad”. Till glädjeämnena hör likaså uppläsningsaftnar och läsning. En biografi över Dostojevskij skänker honom en ”nästan euforisk timme” (han räknar för övrigt Dostojevskij till sina fyra själsfränder – andra är Kleist, Flaubert och den österrikiske författaren Franz Grillparzer). Av det pågående kriget märks däremot föga. Frånsett enstaka anmärkningar lämnar författaren politiska faktorer därhän.

Det dröjer inte länge förrän en stark frihetslängtan tar överhanden hos honom på nytt. Särskilt de omfångsrika breven rymmer för Felice besvärande överväganden. Tankarna på äktenskap har inte alls mildrat hans ingrodda fientlighet gentemot sina föräldrar. Framtidsplanerna skrämmer överlag, ty, skriver han, ”hellre tar jag på mig skygglappar och går min egen väg till världens ände än jag låter familjelivet göra mig hemmablind”. I den uttunnade korrespondensen mot årsskiftet återkommer också författarens lägenhetsbekymmer. Förgäves jagar han en tyst vrå. I glest postade brevkort ber han förtvivlat om hennes råd för att få lugn och ro – tills en åtminstone tillfällig bostadslösning erbjuder sig.

Somliga av breven från denna tid har dessvärre gått förlorade. Därför bjuds en ganska vag föreställning om hur de båda strax därefter tvingade sig att bryta definitivt. I detta skede visade sig Kafkas lungtuberkulos.

Ungefär vid denna tid avklingar denna i alla avseenden väsentliga korrespondens, vars kanske allra största värde ligger i den detaljrika inblicken i Kafkas författarskap. De båda volymerna bör knappast sträckläsas utan hellre tillägnas i mindre portioner under delar av en säsong. Orden duger att smaka av långsamt. Därtill är den svenska språkdräkten utmärkt. Kafka tillhör förvisso inte de tekniskt mest svårtolkade, men Hans Blomqvist och Erik Ågren förefaller ha gjort en närmast fläckfri insats.

Den som söker kompletterande bilder av förloppet kan med fördel parallelläsa Kafkas Dagböcker (Anthropos, 1986), där dateringen är lika tydlig som brevvolymerna. Förhållandet till Felice tilldrar sig visserligen förvånansvärt blygsamt utrymme just här, men flera av de ”relevanta” avsnitten kontrasterar på ett intressant sätt mot de ömma rader som fästmön tillsänds. Dagboken lägger sålunda en aningen mörkare skugga kring henne och deras relation.

I högre grad kastar dessa texter ljus över författarens hela livssituation. Vid sidan av arbetsanteckningar återfinns längre rekapitulationer av drömmar och beskrivning av förlamande längtan och leda. I omnämnandet av litterära impulser bereds utrymme för verk av bland andra Nathan Söderblom! Den mest levande pulsen finner dock i breven, i första hand de som adresseras till Felice; här talar ju Kafka direkt till ett vittne.

Vittnena visade sig emellertid vara få. Frestelsen att just tala var i hans fall måttlig. Ur dagboken: ”Svårigheterna jag har att tala med människor – svårigheter som måste framstå som otroliga för andra människor – har sin grund i att mitt tänkande eller snarare mitt medvetandeinnehåll är helt dimmigt, att jag (såvitt det bara ankommer på mig) ostört och ibland självbelåtet vilar i detta, under det att ett mänskligt samtal kräver tillspetsning, fasthet och varaktigt sammanhang, allt detta som inte finns hos mig. Ingen människa vill bli liggande med mig i ett dimmoln, och även om hon vill det, så skulle jag aldrig kunna driva fram dimman ur min panna, mellan två människor skingras den till ett intet.”