Jung och New Age

Marx, Freud och Nietzsche sägs ofta vara de tre tänkare som mer än andra format 1900-talets mentalitet. När århundradet går ut, har Marx tydligt förlorat i aktualitet, fastän hans återkomst inte kan uteslutas. Inte heller Freud väcker samma entusiasm som förr. I det allmänna medvetandet sågs han främst som en förespråkare för sexualiteten, och århundradets utveckling har sedan länge gått om honom. Återstår Nietzsche som aldrig bildat skola på samma sätt, men hans subjektivistiska hållning och viljemetafysik är förvisso verksamma också i dag.

Men vid sidan av dessa tre har en fjärde fått ett allt större inflytande under århundradets sista decennier, nämligen Carl Gustav Jung, en gång medarbetare till Freud. Hans analytiska psykologi har varit välkänd och omdiskuterad under större delen av århundradet, men i nutiden har han också fått en ny roll som en livsåskådningsmässig och religiös auktoritet. Jungkulten är om inte en religion så åtminstone ett starkt incitament i sekelslutets religiositet.

Ligger detta i linje med Jungs egna intentioner? Var han i grunden en empirisk vetenskapsman som av sina trogna gjordes till ett slags religiös förkunnare? Fanns de religiösa och metafysiska dragen hos honom själv från början, fastän de först efter hand blev kända? Var alltsammans kanske en form av konst, något som Jung en gång fick höra av en anonym kvinna, förmodligen Sabine Spielrein? Frågan om Jungs och hans lärors identitet har aktualiserats av Richard Nolls omskrivna och omdebatterade bok ”Jungkulten”.

Mentalitetshistorien kartlagd

Noll har tagit sig före att kartlägga det andliga klimatet under de år då Jung utformade sin åskådning och ger en bred skildring av hur detta tedde sig på tyskspråkigt område. Man finner här en miljö som på ett slående sätt påminner om vår egen tids: ett inre sökande i förening med en misstro mot den etablerade kristendomen, en dragning till teosofiska och ockulta läror (det vill säga den tidens New Age), till germanernas folktraditioner och hedniska förflutna. Detta sistnämnda som sammanfattas i begreppet völkisch (i Lars Holger Holms utmärkta översättning vanligen återgivet med ”nationalromantiskt”) fick sitt mest grandiosa uttryck i Richard Wagners operor och särskilt ”Ringen”. Allt detta känner vi igen från nutiden. Idealiseringen av den germanska krigarandan blev visserligen hopplöst diskvalificerad genom nazismen, men dess kvinnliga motsvarighet frodas i högsta grad i dagens gudinne- och häxrörelser.

Vad har nu detta med Jung att göra? Att han intresserade sig för ockultism och greps av nationalromantiska stämningar (dock utan att dras till nazismen) är obestridligt. Men hur har det påverkat hans psykologi?

Noll menar att Jung efter hand byggde upp ett slags mysteriereligion där analysen fungerade som en hemlig invigning. Ett av Jungs mest karakteristiska drag är det överflödande mytologiska bildspråket som man inte bara finner i hans patienters drömmar utan också i hans egna tolkningar av dem. Under några år (1913–16) gav han sig hän åt djupdykningar i sin egen fantasivärld på ett sätt som gränsade till det patologiska. Från 40-talet var han helt upptagen av alkemin och tilllämpade den psykologiskt.

På frågan varifrån denna symbolrikedom kom, gav Jung själv två successiva svar. Under sina tidigare år var han starkt influerad av Ernst Haeckels tanke att släktets utveckling återspeglas i individens. Under fosterstadiet genomgår vi olika förmänskliga stadier (och har till exempel en kort period svans respektive gälar). Haeckel själv var inne på tanken att ur detta utveckla en ”fylogenetisk psykologi”. På samma sätt som i den biologiska utvecklingen kan man tänka sig att släktets arv av myter och symboler lever vidare i var och en av oss och kan hämtas fram ur vårt omedvetna. År 1916 skedde enligt Noll en omsvängning i Jungs tänkande. Han övergav detta biologiska betraktelsesätt och ville nu förklara vårt gemensamma andliga arv med en annan modell. Vi har alla del i ett kollektivt omedvetet som inte är av materiell natur, och i detta kan vi urskilja vissa grundmotiv, de så kallade arketyperna som uppenbarar sig i drömmar och visioner. Vad detta kollektiva omedvetna egentligen är står inte klart, men idén påminner tydligt om det kosmiska medvetande som möter hos österländska och teosofiska riktningar, till exempel i Rudolf Steiners antroposofi.

Själv för Noll fram en tredje tolkning som kan tyckas mera banal men också har sannolikheten för sig. Många av de symboler som Jungs patienter presenterade hade inte producerats av eller ur deras eget omedvetna utan hörde till tidens ideologiska allmängods. Mytologi var på modet, och det fanns ett stort utbud tillgängligt för allmänheten, till exempel Friedrich Creuzers Symbolik und Mythologie der alten Völker, som hörde till Jungs favoritlektyr. I drömmarna kan bortglömda minnen av tidigare läsning ha kommit tillbaka.

Det mest kända exemplet på detta är historien om ”solfallosmannen”. En patient hade en återkommande vision som Jung återfann i en nyutgiven antik skrift (felaktigt kallad ”mithrasliturgi”). Det har senare visat sig att mannen varit patient åt Jungs assistent Honegger men att Jung tog åt sig äran av fallet. Dessutom fifflade Jung med data. ”Mithrasliturgin” fanns redan utgiven när mannen hade sina visioner, och det kan inte uteslutas att han på något vis haft kunskap om den innan visionerna ägde rum. Denna och liknande tilldragelser minskar självklart Jungs trovärdighet. Det finns många andra mystifikationer som kringgärdar Jungs liv. Vem är egentligen författare till hans självbio-grafi Mitt liv (1962)? Vad har han skrivit själv, vad kommer från hans medhjälpare Aniela Jaffé och vad har blivit uteslutet på order av hans familj?

Avslöjanden har förklarligt nog retat Jungs anhängare till vrede, men många av Nolls uppgifter är ofrånkomligt riktiga. Utan minsta tvivel har han tillfört Jungforskningen nya fakta som inte kan förbises i framtiden. Däremot har Noll ingalunda gett någon heltäckande bild av Jung. Det psykologiskt kliniska, som var en huvudsak för honom, åtminstone i början av hans bana, får här ingen plats alls. Jung betraktas enbart som en ideolog, inte som läkare, och Noll ställer aldrig frågan huruvida Jungs metoder – hur de än var utformade – hade en positiv effekt på patienterna. Likaså gör Noll inte klar boskillnad mellan Jung och hans efterföljare. Han uppfattar dagens Junganalys som en kombination av mystagogi och affärsverksamhet, byggd på höga avgifter på ett sätt som för tanken till scientologer-na. Om det ligger något i detta, vilket inte utan vidare kan avgöras, kan Jung själv knappast lastas för detta. Det finns en aggressivitet i boken som minskar dess värde, trots all obestridlig lärdom och värdefulla iakttagelser. Att familjen Jung vägrar lämna ut material till Noll för en ytterligare bok ger ändå intrycket av att här gömmer sig sådant som stärker hans tes.

Gnosticismen då och nu

Kurt Almqvist är själv analytiker och ger helt visst en mera positiv bild av Jung men inte utan reservationer. Inte heller han menar att Jung kan betraktas som en empirisk psykolog, och han visar hur han redan på ett tidigt stadium arbetade under metafysiska förutsättningar. Almqvist lägger inte så mycken vikt vid huvudteserna i Jungs psykologi (till exempel individuationsprocessen) men tar upp just väsentliga frågor som berör Jungs förhållande till religionen och vetenskapen.

Det finns hos Jung ett gnostiskt drag som främst kom till uttryck i den egendomliga text som bär namnet Septem Sermones ad Mortuos (”Sju tal till de döda”, 1916). Jag är inte säker på att Jung gjort några djupgående gnostiska studier, vilket Almqvist tycks mena. Däremot finns det en strukturell likhet mellan Jung och gnostikerna: den yttersta verkligheten är att söka i människans inre, och de yttre religiösa formerna uppfattas som betydelselösa eller hindrande. Här finns den aktuella anknytningspunkten mellan Jung och nutidens individualistiska religiositet. Den senare forskningen kring gnosticismen har ofta förenats med ett intresse för Jung (till exempel hos Gilles Quispel), men detta hör snarare till hans efterverkan.

Jung kom ur en protestantisk miljö (hans far var präst), och hans bild av kristendomen är oftast protestantisk färgad, inte minst då han tar avstånd från den. Till den katolska kyrkan hade han en ambivalent inställning; den var på en gång tremendum et fascinosum (skrämmande och lockande), och långt upp i åren hade han svårt att gå in i en katolsk kyrka. Men både katolsk och protestantisk kristendom är för Jung yttre anordningar. De fungerar snarast som skydd mot att den religiösa erfarenheten på ett riskabelt sätt invaderar själslivet. Men den som vågar gå vidare gör upptäckten att Gud finns i människans innersta. Jung tänker sig knappast en Gud som har en egen och transcendent existens utanför psyket och hans lära tycks därför oförenlig med kristen gudstro.

Jungkulten

För dem som i Jung ser tidens religiösa ledare blir detta huvudsumman av hans lära: en utifrån kommande uppenbarelse, kyrkliga strukturer, läror och riter är alltsammans sådant som man bör befria sig från. Sådant leder enbart till tvång och ofrihet. Den sanna verkligheten finner man genom att gå in i sig själv och utveckla sitt fantasiliv och sin dolda psykiska potential. Jungkulten – ett uttryck som är motiverat just i detta sammanhang – låter sig då lätt förenas med New Age, ockultism och allehanda terapier.

Som alltid, när man planterar om idéer i en främmande miljö, måste man fråga sig om inte en hel del har gått förlorat längs vägen. Jungs idéer växte fram i sekelskiftets högborgerliga miljöer, där människor hade tid och råd att träffas, läsa böcker, bilda sig och föra intellektuella samtal. Med Eranos-konferenserna i Ascona (från 1933) skapade Olga Froebe-Kapteyn den aristokratiska ramen för ett utvalt fåtal som här fick rika tillfällen till djupsinniga konversationer under promenader i alplandskapet. Sådan är Jungs naturliga miljö. Hur olika ter det sig inte då hans idéer stöps i amerikanska former och förs till oss i massmediala populärversioner som ett irrationellt alternativ till religion och vetenskap! Risken är stor att denna dekadenta jungianism snart kommer att drunkna i utbudet av individualistiska frälsningsläror och att Jung själv reduceras till en symbolfigur. Trots alla sina många egendomligheter är han väl värd att studera i originalskick och kan verka stimulerande också på den som inte delar hans grundförutsättningar.