Flera World Trade Center tystnar varje dag. Frei Bettos och Lulas kamp mot svälten

Som personlig vän och nära rådgivare till den brasilianske presidenten Luiz Inàcio Lula da Silva tvekade inte Frei Betto att i början av år 2003 lämna sina dominikanska medbröder i San Paulo för att bege sig till Brasilia. Inte som funktionär eller minister utan, som han själv säger, som vanlig aktivist. I huvudstaden är Carlos Alberto Libanio Christo, mer känd under namnet Frei Betto, ansvarig för mobiliseringsprogrammet Fome Zero (Noll hunger), det sociala program som ska försöka minska hungerns gissel som plågar 45 miljoner av brasilianarna. Här följer ett samtal med en vänsterman, en ordensperson, före detta politisk fånge, journalist, författare till ett femtiotal böcker och en man som också är en av de latinamerikanska befrielseteologerna. Intervjun gjordes av Sergio Ferran och ägde rum hos Adital (en alternativ latinamerikansk nyhetsbyrå, www.adital.com.br) den 5 mars 2004.

Svälten en klassfråga

Vilken är tanken bakom kampanjen Fome Zero, som den brasilianska regeringen driver på nationell nivå?

Många människor tror att de tre främsta dödsorsakerna i världen är krig, terrorism och aids. Det är inte alls sant! Den främsta dödsorsaken är svält. 842 miljoner människor befinner sig i en situation av kronisk undernäring. Statistiken talar om 100 000 döda varje dag på grund av svält, av dessa är 30 000 barn mellan noll och fem år; flera World Trade Center varje dag! Men dessa är de anonyma dödsfallen, som ingen sörjer, än mindre blir indignerad av, det reses inga monument med dessa dödas namn. Det finns 45 miljoner som lider av aids i världen. Det är viktigt att bedriva kampanjer. Men svälten dödar 20 gånger fler än aids. Varför finns det inte lika många kampanjer mot svälten?

Har ni något svar?

Jag finner bara ett och ett lite cyniskt sådant. Svält är en klassfråga. De rika berörs inte av frågan, alltså sysselsätter de sig inte med den. Det är därför som Lula tillämpar programmet Fome Zero och har lovat att på internationell nivå skapa en fond. Den ska bygga på Tobinskatten som ska tillämpas på ekonomiska transaktioner i skatteparadis (eller på vapenhandelns omsättning).

I-ländernas ”assistantialism”

Paradoxalt nog har detta förslag tagits emot positivt av några regeringar, av vilka några är europeiska och varken ”socialistiska” eller progressiva.

Vi har inga fördomar. Vi accepterar alla som vill förena sig med oss för att trotsa fattigdom och svält. Jo, en sak bekymrar mig, det är den ”assistantialistiska” uppfattning som fortfarande förekommer i Europa. Att bekämpa svälten är inte att ge ”de fattiga” att äta. Det är ett sämre sätt att föra kampen på, därför att det inte uppmuntrar den lokala produktionen utan istället stimulerar korruptionen hos många politiker som förhandlar om livsmedel i utbyte mot väljarnas stöd, och det rättfärdigar i-ländernas bidrag.

Hur kan man då undvika att inte exempelvis Fome Zero hamnar i samma dike?

Fome Zero är inte ”assistantialistiskt”, det är ett inkluderande socialt program, som försöker skapa villkor för att säkerställa långsiktiga effekter. Det är inte ett förslag till distribution av livsmedel utan för social anpassning genom en omfördelning av inkomsterna, samtidigt som det uppmuntrar kooperativ, mikrokrediter, utbildning och jordreformer.

Görs det några försök att öka medvetenheten och förbättra organisationen av programmets förmånstagare?

Javisst, vi har i hela Brasilien byggt upp ett nätverk som heter talher, ett ord som på portugisiska syftar på redskap att äta med (matbestick) och på utbildning. Vi har redan 540 lärare klara och tio statstjänstemän från den federala regeringen, vilka arbetar på mitt kontor genom att tillämpa Paulo Freires pedagogik.

Hur tillämpar man den annonserade pedagogiken i ett program som det som ni samordnar?

När vi kommer hem till en familj och ger dem magnetkortet, som kallas medborgarkort, och som behövs för att de varje månad ska kunna få sina pengar från den federala banken, kräver vi att ingen av dem är analfabet (och om någon är det, att han eller hon genast börjar lära sig att läsa). Vi kräver, om barnen går i skolan, att de deltar i ett hälsoprogram och i kurser om kooperativ och mikrokrediter. Det är där som den folkliga och medborgerliga utbildningen kommer in. Ett försök att få människorna medvetna om familjens rättigheter, om familjeplanering, vilket inte innebär någon födelsekontroll, utan helt och hållet är en integrerad strategi. Denna träning kallar vi ”konditionalisering”, ett begrepp som skapats av politikerna för att komplicera saker och ting (visar han roat), men vilket i vårt fall talar om rättigheter och skyldigheter.

Det har funnits en del kritik mot en viss tröghet i tillämpningen av Fome Zero. Efter vad ni säger tycks allt fungera bra, eller?

Året som gått har varit en stor succé. Vi hade trott oss kunna stödja en miljon familjer i 1 000 kommuner. Vi kom upp 3 615 000 familjer i 2 340 kommuner, mer än hälften av de familjer som finns i Brasilien. Man har prioriterat de torra områdena i nordöst: byar med ursprungsbefolkning, jordlösa grupper, dem som bor på soptippar och quilombos, enklaver som rymmer slavättlingar. Man har lyckats samordna de statliga åtgärderna i kampen mot svälten. När dessutom en grupp människor drar nytta av Fome Zero leder effekterna av vårt program till förbättrad folkhälsa, utbildning, bättre kommunala och privata trädgårdsodlingar och utbildning i näringslära etc. För närvarande stödjer vi byggandet av en vattenreservoar i varje mottagarhus. En mycket enkel metod, uppfunnen av en bonde, gör det möjligt att samla upp 16 000 liter regnvatten som kommer från husets yttertak, till och med i de torraste områdena. Varje cistern kostar 450 dollar, har en livslängd på 40 år och är konstruerad av samma familjeföretag, vilket redan från början inbegrep en mycket stark stimulans till utbildning.

Finns det något motstånd i Brasilien mot programmet Fome Zero?

Nej, inte mot programmet. Däremot mot de strukturella reformer som behöver genomföras för att Fome Zero ska lyckas. Jag tänker särskilt på jordreformen.

Vem är det som fortsätter att vara ordentligt trög i sin tillämpning, som några kritiska röster bland jordlösa arbetare gör gällande?

Det finns redan en plan för att etablera 530 000 familjer på 40 år. Rörelsen för jordlösa lantarbetare (Movimento Sem Terra, MST) har krävt en miljon. För närvarande tar regeringen ansvaret för lite mer än hälften av detta krav. I år [2004] ska det bli 115 000 familjer. Man vill inte riskera några av dessa genom demagogi eller löften som man inte kan uppfylla.

Vem motsätter sig i realiteten denna reform?

I landet finns det bortåt 600 miljoner hektar odlingsmark. Av dessa kan en tredjedel vara berörd av en jordreform eftersom det rör sig om mark som är ockuperad av illegala ägare, storgodsägarna.

När man talar om markfrågan, gör sig automatiskt en känslig fråga gällande: förhållandet mellan regeringen och de sociala rörelserna. Håller fortfarande det ”äktenskap” som ingicks när Lula kom till makten i januari 2003?

Det som fortfarande råder är en kritisk relation mellan parterna. Under denna tid har ingen social rörelse brutit med regeringen Lula. Det finns kritik som vi betraktar som positiv. Men det är utan tvivel så att Lula kommer från dessa rörelser och att han har lärt känna fattigdomen in på bara skinnet. Enligt hans uppfattning är det helt klart att det gäller att undvika två misstag som skulle vara fatala. Det ena, det ”kapitalistiska”, vilket skulle vara att kriminalisera den sociala rörelsen. Det andra, det ”socialistiska”, vilket skulle vara att betrakta de sociala rörelserna som kuggar i det politiska statsmaskineriet, vilket skulle kränka dess nödvändiga autonomi.

Håller sig rörelserna fortfarande lugna, trots att förändringarna går långsammare än vad de hoppades? Det finns vissa delar som har brutit med arbetarpartiet i regeringen.

Förhoppningarna består. De första opinionsundersökningarna visade att folk ger regeringen en respit på två år. Hittills har två eller tre fraktioner, om man inte räknar med extremhögern eller oppositionen, splittrats, några parlamentariker på yttersta vänsterkanten och några intellektuella.

Är Fome Zero en politisk version av det bibliska undret?

”Med evangeliets ord är brödet och tron intimt sammanbundna. Jag tror på Gud som sade att han är ’brödet och livet’”, understryker Frei Betto när han förklarar sitt nya engagemang i närheten av maktens område. Trots denna närhet säger han: ”Jag har inte i något avseende ändrat mina åsikter eller mitt handlande. Jag fortsätter att arbeta med de allra fattigaste människorna och jag betraktar detta som ett pastoralt arbete.

För mig är detta den politiska versionen av brödundret som Jesus gjorde. Man får inte glömma, påpekar Betto, att ”den bön som Jesus själv har lärt oss har två refränger: vår fader och vårt bröd. Jag kan vända mig till Gud som Fader om jag kämpar för att maten inte endast ska vara till för mig utan för alla.”

Inre spänningar och korruption

I november 2003 blev fyra parlamentariker – tre deputerade och en senator – uteslutna ur arbetarpartiet (PT). Orsaken till denna åtgärd var deras kritik av lagen om en minskning av pensionerna till personer i offentlig tjänst och att de i parlamentet hade röstat emot åtgärder som de betraktade som ”impopulära”. Det var det första tecknet på en inre spänning sedan Lula kom till makten i januari 2003. I detta ämne är Frei Betto försiktig och inte så lite distanserad. ”Jag är inte någon aktivist inom arbetarpartiet. Det kan stå mig dyrt att fälla omdömen om en institution som jag inte tillhör”, tillägger han, för att genast tillfoga: ”Jag anser att oavsett vilken struktur det handlar om så blir det nödvändigt att lämna denna, om man inte accepterar ett demokratiskt majoritetsbeslut. Det finns till exempel inget sätt att fortsätta inom kyrkan om man inte instämmer i vad hon beslutar.”

Även om det kan ha funnits en kvalificerad majoritet inom arbetarpartiets högsta ledning för att upprätthålla den parlamentariska partidisciplinen, har partiet uppvisat en djupgående förändring såsom fallet med den oppositionella senatorn Heloísa Helena understryker. Under den tidigare Fernando Henrique Cardosos regering opponerade sig arbetarpartiet kraftigt mot initiativ som påminner om dem det självt röstade fram följande år. Detta framkallade inre spänningar.

Vad gäller det senaste och mycket beryktade fallet av korruption, där Waldomiro Diniz är inblandad, är den militante teologens belägenhet prekär.

”Det är ett isolerat fall. Enligt den information jag har rör det sig om en korrumperad person. Han blev omedelbart bestraffad. Han har redan befriats från sina uppdrag av Lula och han kommer att ställas inför rätta. Vi kan inte stödja handlingar av den här sorten. Etiken är inte bara en grundläggande princip utan än mer ett utmärkande drag hos regeringen Lula. Oavsett vilket slags korruption det än rör sig om ska den i avskräckande syfte bestraffas. Jag tycker att pressen har skött sin uppgift mycket bra genom att avslöja och bevisa de begångna brotten.”

Översättning och inledning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i DIAL, Diffussion de l’information sur l’Amérique latine, D 2718, 1–15 april 2004.

Faktauppgifterna i inledningen är hämtade från tidskriften Latinamerika på www.ubv.se.