Var påven hedning?

I år, 2004, har det gått exakt 1 700 år sedan en påve offrade till de hedniska gudarna.

Denna egendomliga händelse skall ha inträffat 304 under höjdpunkten av den blodigaste av alla de romerska förföljelserna mot de kristna, den som inträffade under kejsar Diokletianus. Ingenting är säkert, för kyrkans arkiv förstördes under förföljelserna och en så pinsam händelse tegs snart ihjäl, om den alls inträffade. Men ännu 200 år senare erkände den romerska påvekrönikan Liber Pontificalis att Marcellinus, vald till påve 296, blev beordrad att offra ett rökelseoffer till de grekisk-romerska gudarna, och tillägger korthugget: ”vilket han också gjorde” (”ad sacrificium ductus est ut turificaret, quod et fecit”, Liber pontificalis I, ed. L. Duchesne, Paris 1886, 162). Trots denna klara uppgift går det inte att få klarhet i vad som hände, och en del forskare tror rentav att Marcellinus aldrig funnits utan är en förvrängning av Marcellus (påve 306/307–309). Hur det än förhåller sig ger detta märkliga jubileum ett tillfälle att minnas den sista romerska förföljelsen och vad den betytt för kristenhetens utveckling.

Det var i början av år 304 som den romerske kejsaren Diokletianus beordrade att alla undersåtar måste utföra ett offentligt offer till de hedniska gudarna. Alternativet var dödsstraff. Början av 304 var alltså en höjdpunkt på Diokletianus tio år långa förföljelse, men det var varken början eller slutet.

Diokletianus själv hade länge gjort motstånd mot tanken på att förfölja de kristna. Den som låg bakom var Galerius, som delade kejsarmakten med Diokletianus i det invecklade system med fyra kejsare som skapades av Diokletianus 284 i hans genomgripande reform av den romerska staten. Det fanns två överkejsare, augusti, och två underkejsare, caesarer. I östra rikshalvan var Diokletianus över- och Galerius hans underkejsare med säte i Nikomedia. Sedan 260 pågick inga förföljelser mot kristna, och kristendomen spreds snabbt i hela Medelhavsområdet, särskilt i Mellanöstern. Men efter ett fälttåg mot perserna kom Galerius tillbaka djupt påverkad av sina spåmän, som sade att de hedniska riterna inte fungerade när kristna var närvarande. Att riterna inte fungerade uppfattades som ett hot mot statens existens. Statens bevarande gick nämligen inte att skilja från den grekisk-romerska religionen. Fyrkejsarsystemet gick bland annat ut på att identifiera två av kejsarna med Hercules och två med Jupiter. Diokletianus lär inte ha varit överens med Galerius anklagelser mot de kristna, och det ryktas rentav att hans hustru och dotter sympatiserade med kristendomen, men Galerius militära segrar mot romarrikets arvfiender gav honom en auktoritet som gjorde det lätt att genomdriva kristendomsförföljelsen. Under 290-talet genomfördes utrensningar både i armén och i kejsarpalatset. År 300 tvangs alla soldater offra till gudarna.

Förföljelsens tid

Den egentliga förföljelsen kom senare och varade från 303 till 311. I gryningen den 23 februari 303 revs överraskande den kristna kyrkan mitt emot kejsarpalatset i Nikomedia, den stad i Mellanöstern där Diokletianus och Galerius befann sig. Samma dag, eller kanske dagen därpå, utfärdades ett kejserligt dekret att alla kristna kyrkor skulle förstöras. Alla kristna förlorade sina offentliga uppdrag. Också Diokletianus hustru och dotter tvangs offra till gudarna. Förföljelserna började alltså i öst, och det var också där som kristendomen hade spridits mest, så mycket att romarrikets östra grannar uppfattade romarriket som ett kristet rike. Några månader senare beordrade ett nytt edikt, begränsat till östern, att hela prästerskapet skulle arresteras, men fängelserna räckte inte till, och på hösten samma år erbjöds alla amnesti om de bara offrade. I andra delar av riket revs kyrkor, men det var inte överallt som myndigheterna arresterade eller avrättade kristna.

År 304 befalldes så att alla måste offra till gudarna om de inte ville dö, även om åtgärden i praktiken begränsades till rikets östliga delar. Man vet inte riktigt i vilken utsträckning förföljelsen genomfördes i väst. Men att förföljelsen rasade också i väst framgår av den långa lista på martyrer som dödades under Diokletianus förföljelse också i Rom.

Alla var inte beredda att dö som martyrer. Själve påven i Rom, Marcellinus, skall alltså ha offrat till gudarna just år 304. Ändå tycks han ha dödats senare samma år tillsammans med tusentals andra kristna, hur många vet ingen. Hur många dödades under förföljelserna? Under 1900-talet har många forskare tvivlat på att en förföljelse kunde skörda så många offer, men efter folkmorden i Tyskland under nazismen och i Rwanda 1994 känns de gamla martyrberättelserna mer trovärdiga, och den skarpa sifferkritiken från början av 1900-talet har idag tystnat.

Åren från dödsdomen mot de kristna 304 till förföljelsens egentliga slut 311 är en invecklad historia om maktkamp mellan olika kejsare. År 308 mattades förföljelsen också i öst. En del kristna som dömts till straffarbete släpptes fria. Men det egentliga slutet kom först 311, då Galerius på dödsbädden hejdade förföljelsen och bad om de kristnas förbön. För första gången någonsin garanterades de kristna religionsfrihet. I östra rikshalvan fortsatte Maximinus Daia att förfölja kristna också under år 312. Fientlighet mot de kristna spreds till och med genom undervisningen i skolan. Men samma år, 312, kom ett slutligt toleransedikt av Maximinus Daia efter påtryckningar av den kristendomsvänlige Konstantin. Han hade redan 306 blivit underkejsare i en del av västra rikshalvan, som han 312 tog över helt och hållet då han besegrade Maxentius som härskade i Rom. Maxentius var ingen fiende till kristendomen utan hade redan sett till att den romerska kyrkan fick tillbaka sin konfiskerade egendom. Konstantin å sin sida uppmuntrade kristendomen och byggde nya storslagna kyrkor. 324 tog Konstantin över också östra rikshalvan, men då hade förföljelserna varit över sedan länge.

Martyrgravarnas vittnesmål

Minnet av förföljelserna 303–311 präglade 300-talets kristna. Vördnaden för martyrerna som offrat sitt liv intog en dominerande plats i 300-talets gudstjänstliv. Flera av tidens viktigaste och största kyrkor byggdes just vid martyrgravarna. En av dem var den första Peterskyrkan. Andra folkkära martyrer i Rom var aposteln Paulus, diakonen Laurentius och flickan Agnes. Varje kristen gudstjänst i Rom inskärpte minnet av martyrerna från Diokletianus förföljelse genom att man över brödet och vinet, som blev Kristi kropp och blod, bad om förbön från en lång rad martyrer som alla nämndes vid namn och vars offrade kroppar var nära förknippade med nattvarden eller eukaristin. Kanske kan man säga att 300-talets kristna präglades av minnet av förföljelserna på samma sätt som det sena 1900-talets judendom präglades av minnet av den nazistiska judeförintelsen. Diokletianus förföljelse bidrog till att förändra själva den kristna mentaliteten för lång tid framöver.

Marcellinus, påven som offrade till de hedniska gudarna, fanns med bland dessa martyrer. Tidigmedeltida pilgrimsguider från 600-talet och framåt nämnde hans grav bland de vördade gravar som besöktes av den tidens nordeuropeiska pilgrimer under de vallfärder som för första gången skapade ett europeiskt medvetande.

Struken från listorna – försvarad av Augstinus

Men har han alls funnits? Ja, den liberianska påvekatalogen från mitten av 300-talet nämner honom och säger att han valdes 30 juni 296 och dog 304. På 1800-talet upptäckte arkeologen Giovanni Battista de Rossi en inskrift i San Callistokatakomben vid Via Appia som uppger att diakonen Severus gjort en del ombyggnader i katakomben ”på sin påve Marcellinus befallning” (jussu papæ sui Marcellini).

Men hur han dog går inte att få veta. Kanske dödades han som martyr, och eftersom martyrdöden räknades som ett andra dop, som rentvådde alla synder, skulle hans minne så ha renats. Men han har utelämnats från de bägge listor från 336 över biskopar och martyrer som ingår i kalendersamlingen Chronographus från 354, vilket tycks bekräfta att hans namn var en känslig fråga som det var bäst att tiga ihjäl. Eusebius nöjer sig med att i sin kyrkohistoria skriva att ”förföljelsen rörde också honom” (Kyrkohistoria, 7, 2). Återigen undviker 300-talets kristna författare att förklara vad som egentligen har hänt. År 400 och 410 skriver den donatisiske biskopen Petilianus att Marcellinus hade lämnat ut de heliga böckerna och offrat rökelse. Men uppgiften blir omstridd redan då. Augustinus svarar vredgat i två brev att han är säker på Marcellinus oskuld. Är det bara förtal? Man skulle gärna vilja tro Augustinus, men det faktum att Marcellinus saknas i den annars kompletta påve- och martyrlistan från 336 gör hans tes mindre övertygande.

På 600-talet nämns Marcellinus grav bland vördade gravar i Priscillakatakomben vid Via Salaria norr om Rom. Hans grav skall ha legat nära gravkammaren för martyren Crescentius, som identifierades på 1800-talet. Ändå har Marcellinus’ grav aldrig lokaliserats. Men att han är en så undanglidande gestalt är kanske inte så konstigt, snarare säger det något om brutaliteten i den tidens förföljelser. Våldsamheten framgår också tydligt av att det dröjde två eller tre år innan Marcellinus kunde få en efterträdare i Marcellus I (306/307–309), och att en lucka på två år utan någon biskop av Rom också inträffade mellan dennes efterträdare Eusebius (309) och Miltiades (311–314).

Minnet av Marcellinus, påven som kanske svek sin tro, påminner också om det motstånd som religiösa övertygelser kan väcka och bekräftar vad vi alla redan vet, att det inte alltid är så lätt att kämpa på ett konsekvent sätt för sina övertygelser.