Ingen ledsen Luther

Svenska böcker om Martin Luther finns det inte många av, i varje fall inte från de senaste decennierna. Bristande kunskaper i latin och tyska sätter redan de hinder i vägen. Professorn em. i tyska Birgit Stolt har gjort sig känd som en framstående kännare av Martin Luthers språk, framför allt sådant det framstår i bordssamtalen och bibelöversättningen. Denna gång har hon med boken Luther själv vidgat perspektivet och låter oss få en bild av hjärtats och glädjens teolog Martin Luther.

Det förefaller rätt klart att den direkta anledningen till boken är författarens missnöje med den svenska Lutherbilden, särskilt sådan den framträder i massmedierna. Där ses Luther som personifikationen av en hård och glädjedödande arbetsmoral. Det är ”Luther i oss” som ger svensken dåligt samvete så fort han tar sig ledigt. Med en väl stor utförlighet redovisar Stolt en mängd tidningsnotiser på detta kända tema och menar med all rätt att detta är en högst ensidig och orättvis bild av reformatorn. Även om han var en arbetsmyra framför allt som författare, var han ingalunda främmande för glädje, lössläppthet och rikligt tilltagen fritid.

Denna svenska bild av Luther är verkligen svensk och kan knappast beläggas utanför våra gränser. Var skulden till detta skall läggas är något oklart, men i varje fall delvis har teologerna sig själva att skylla. Stolt påpekar att Gustaf Wingrens avhandling Luthers lära om kallelsen (1942 – tre senare upplagor) betonar kallelsens väsen av kors, lidande och död. I varje fall har boken ofta lästs så – Wingren själv har dock protesterat mot denna läsning och menat att den är ensidig.

I framställningen av Luthers syn på kallelsen ligger en av huvudpunkterna hos Stolt. Det hon vill framhålla är glädjen i kallelsen och den bild som här framtonar synes vara väl underbyggd och ger ett sympatiskt intryck. Arbetsplikt och arbetsglädje relateras ständigt till varandra. När författaren skriver att ordet ”arbete” är starkt negativt laddat i Gamla testamentet är detta dock en sanning med modifikation. Adam sattes i Edens trädgård ”att bruka och vårda den” (1 Mos 2:15) – det är det hårda och mödosamma arbetet ensamt som är en följd av den första olydnaden.

I detta sammanhang brukar alltid framhållas att Luther bröt med det medeltida synsättet, där ”kallelsen” var inriktad på särskilda uppdrag i kyrkan, ämbetet och ordenslivet. Mot detta satte han synen att varje hederligt arbete är en kallelse. Kallelsetanken demokratiseras, menar Stolt. Det är riktigt, men det kan också sägas att den i viss mån blir statisk i jämförelse med vad som tidigare varit fallet. Inte minst kvinnorna fick känna av detta. Tidigare hade de genom kallelsen till klosterliv kunnat bryta sig ut ur det tvång till reproduktion och hemarbete som annars stod till buds. Ordenslivet var en väg in till ett liv präglat av andra värderingar, en litterat gemenskap. Den möjligheten försvann nu och den lutherska prästfrun – och i senare tid diakonissan – kunde endast delvis svara mot det.

I boken behandlas också utförligt hur reformationen slog igenom i Sverige och det påpekas mycket riktigt att Luther som person här hölls tillbaka på ett sätt som är unikt. Gustav Vasa ville inte byta ut Rom mot Wittenberg, namnet Luther möter nästan aldrig i texterna. Delvis hänger detta samman med att den stadskultur som Luther levde och verkade i inte utan vidare kunde föras över till det agrara samhälle som Sverige då i hög grad var. Det heter vidare (på s. 67) att den svenska och den finländska kyrkan är de enda reformatoriska kyrkor där det aldrig kom till någon officiell brytning med Rom. Om inte förr så skedde detta dock 1593 genom Uppsala mötes beslut och redan dessförinnan genom de biskopsvigningar som skett utan påvligt godkännande.

Men boken handlar inte endast om Luther. Stolt framhåller den stora roll som Melanchton spelat och beklagar att det inte finns någon framställning på svenska om hans teologi (om inte Henning Lindströms avhandling från 1944 Skapelse och frälsning i Melanchtons teologi skall räknas dit). Här finns en mycket intressant beskrivning av en kris i vänskapen mellan Luther och Melanchton, där Stolt genom sina stora insikter i retorikens betydelse avvinner de så kallade Coburg-breven nya aspekter.

Som språkforskare är Birgit Stolt särskilt intresserad av Luther och språket. I denna bok tillämpas detta inte så mycket på bibelöversättningen (som hon tidigare har skrivit om) utan på Luthers syn på bönen och på hans böneliv. Det visar sig att den genomgående blandningen av latin och tyska inte sker på måfå i bönerna; när Luther vill vara en särskilt allvarlig bedjare används latin, annars tyska. Den betydelse som ”hjärtat” har för Luther i enlighet med hans syn på retoriken (närmast Quintilianus) tillämpas med framgång på bönerna.

Av en bok som heter Luther själv förväntar man sig något om personen Martin Luther, och det får läsaren också. Luthers äktenskap (från början tydligen ett resonemangsäktenskap) med Katharina von Bora, hans brev till henne och Luther som familjefar behandlas utförligt. Det hade varit intressant att också få veta något om andra sidor av Luthers vardagsliv. Han läste inte bara katekesen med sina barn, han var också professor (närmast i Gamla testamentets exegetik) och måste ha ägnat mycket tid åt undervisning, examination och andra akademiska vardagssysslor. Hur var Luther vid fakultetssammanträden? Kom en lika grov polemik fram då som i många av hans skrifter?

Ty detta är en mindre behaglig sida hos Luther som kanske borde ha framhållits bättre när hans skildras som ”hjärtats och glädjens teolog”: Luther som en hänsynslöst grov polemiker. Det är sant, den retoriska traditionen både inbjöd till och förutsatte ett visst mått av polemik. Hela universitetstraditionen gjorde det också: ingen disputation utan polemik. Men nästan ingen humanist, definitivt inte Erasmus, gick så långt som Luther gjorde på denna väg.

Kan möjligen förklaringen ligga i en viss, måhända något naiv tilltro till de egna upptäckternas betydelse? Måste inte alla inse den sanning som jag nu med sådan möda har kommit fram till? Luthers våldsamma polemik mot judarna – som Stolt nämner – beror nog på detta. Måste de inte inse evangeliets sanning när de får läsa bibeln på sitt eget språk, utan rabbinernas kommentarer och förvrängningar? Här såg humanisterna klarare: även källorna är infogade i en stor tradition, som aldrig kan tänkas bort.

Sin kanske största betydelse har denna bok genom en mycket värdefull översikt av källmaterialet till Luther, den väldiga Weimarupplagan. Här märks det med all tydlighet att en erfaren Lutherkännare för pennan. Det är verkligen inte så lätt att veta vad Luther faktiskt har sagt och skrivit, här finns många textkritiska problem och de beskrivs på ett klargörande sätt.

Denna bok är ett värdefullt bidrag till Lutherlitteraturen, bara inte läsaren av titeln Luther själv förleds att tro att Luthers teologi i sin helhet här presenteras. Det har inte heller varit författarens avsikt. Målet har satts mera blygsamt och har just därför varit möjligt att nå fram till.