Krigsförbrytare inför rätta

”Varför blir människor i Kroatien så uppbragta över att krigsveteraner ställs inför rätta i hemlandet – och än mer uppbragta över att de utlämnas till tribunalen i Haag?” Den frågan ställer Slavenka Drakulic i sin senaste bok Inte en fluga förnär. Några av svaren ger hon själv i denna allsidiga belysning av hur krigsförbrytare i f.d. Jugoslavien fått sina domar avkunnade i Haag.

Det är inte någon enkel uppgift att ställa krigsförbrytare inför rätta i annat land. Många av de anklagade har gått under jorden, och få av dem som dyker upp erkänner sina brott. Bevisningen är ofta komplicerad. Lika mödosam är proceduren att inkalla vittnen; här finns en sammansatt hotbild att ta hänsyn till. Flera vittnen har mördats efter att ha framträtt inför tribunalen. I sina hemtrakter stämplas de oftast som förrädare, medan bödlar å sin sida kan förvandlas till krigshjältar, modiga personer som velat försvara sitt land.

Drakulic tar i hög grad fasta på detta inhemska motstånd mot Haagtribunalen. Hon berättar om hur folk ute i byarna väljer att tiga för att överleva, och hur de i fruktan för repressalier sopar igen spåren av det förflutna. Samtidigt betonar hon vikten av att ställa de skyldiga till svars. Att hon själv är uppvuxen i Kroatien färgar inte bokens ställningstaganden; hållningen är genomgående opartisk.

Vid sidan om denna diskussion förmedlar hon bilder och stämningar från olika håll av Balkan. Konflikternas härjningar fokuseras i en beskrivning som stämmer till eftertanke: plundrade hus, flagnade fasader, urblåsta ruiner. Bilderna talar om omfattande massavrättningar, etnisk rensning, mordpatruller, tortyr och massvåldtäkter.

Drakulic finns också på plats i rättssalen; hennes vistelse i Haag kom att vara i fem månader. Rent juridiska aspekter berörs sällan, men rapporterna rymmer ändå en stark innebörd, politiskt och kulturellt. Offren hedras i korta ordalag, samtidigt som några av de åtalade porträtteras närmare. Med stöd av olika inlagor rekapitulerar författaren sedan åter skeendet vid krigsskådeplatserna. Belysningen fördjupas genom att hon försöker närma sig de åtalades synsätt och fånga orsaker till deras beteende.

Störst utrymme ägnas i sammanhanget Serbiens tidigare president Slobodan Milosevic, som inför Haagtribunalen valt att föra sin egen talan – inlägg som visar mer av politisk retorik än regelrätt försök till försvar. Utförligt behandlas även dennes hustru, Mira Markovic. Porträtten av dem upptar ungefär en femtedel av boken. Med tanke på allt som redan skrivits om paret känns den uppmärksamheten överflödig. En del spektakulära inslag gör också att belysningen förlorar i skärpa; porträtten får en ytlig, lätt kåserande biton.

Desto mer läsvärda är de övriga porträtten – liksom textens historiska nedslag, utvikningar som ofta knyts till Drakulics minnesbilder från sin bakgrund i det forna Jugoslavien. Hon påminner speciellt om personkulten kring Tito, liksom om seglivade kommunistiska myter. Samtidigt granskas olika förhållningssätt till lögn – en skillnad mellan öst och väst som en del läsare säkert hunnit bekräfta: ”Vanan att ljuga är djupt rotad och präglar i hög grad livet i postkommunistiska samhällen – liksom i kommunistiska. Där finns ingen moralkodex som säger: ’Du skall icke ljuga!’ Tvärtom kan alla med egna ögon se att man klarar sig och tjänar på att ljuga; att tala sanning är ett tecken på dumhet.”

Överlag fångar Drakulic flera perspektiv i sin bitvis indignerade framställning. Enskilda fall fogas naturligt till ett djupare mönster. Läsaren ges även möjlighet att dra paralleller till andra regioner och andra historiska skeden. Flera av frågeställningarna har en vidare räckvidd: Vad gör en vanlig människa till mördare? Hur långt sträcker sig ett individuellt ansvar? Var går gränsen mellan skydd och angrepp?

Slavenka Drakulic, som numera är bosatt i Stockholm och Wien, skriver utifrån en verklig övertygelse. Raderna andas vilja och engagemang. De röjer en väl motiverad önskan om politisk förändring – här liksom i tidigare reportage. Sedan Balkan Express (1993) har Drakulic utgivit praktiskt taget en bok per år. Hennes röst är väl värd att lyssna till.