Kvinnors vapenlösa uppror

Tamm, Hermelin, Wägner, Hesselgren, Nilsson, Fogelstad, Tidevarvet – dessa namn kan ses av tiotusentals människor varje dag på tunnelbanestationen vid Östermalmstorg i Stockholm. De är inristade i den grova betongen tillsammans med ett antal bilder av den åldrade konstnärinnan Siri Derkert, bilder som mest av allt liknar grottmålningar från tiotusentals år tillbaka. Men vilka var de, personerna bakom dessa namn?

”Jag kom till Fogelstad som ett ingenting – och cyklade härifrån som en människa.” Så beskriver en kvinna sina erfarenheter efter att ha följt en kurs vid Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad herrgård i Södermanland sommaren 1929. Fogelstad är ett begrepp, Fogelstadkvinnorna likaså. De radikala adelsdamerna Elisabeth Tamm och Honorine Hermelin, författarinnorna Emilia Fogelklou, Elin Wägner och Hagar Olsson är fortfarande kända namn hos en intresserad allmänhet. Lika väl ihågkomna är nog inte Ada Nilsson, Klara Johanson, Kerstin Hesselgren och Siri Derkert, ej heller alla mer eller mindre namnkunniga kvinnor vilkas erfarenheter speglats genom Fogelstadskolan och dess veckotidning Tidevarvet.

Efter flera års studier lyfter kulturjournalisten Ulrika Knutson i femton essäer fram dessa kvinnor och deras verksamheter på ett mycket inspirerande och tänkvärt sätt i sin nyligen utgivna bok med den fyndiga titeln Kvinnor på gränsen till genombrott. I underrubriken Grupporträtt av Tidevarvets kvinnor fokuserar hon tidskriften (utgiven 1923–1936), vilken förmodligen är den mindre kända delen av Fogelstadgruppens aktiviteter. Men boken handlar minst lika mycket om den skola som man startade och ännu mer om de enskilda kvinnoödena, kända som okända.

Här presenteras en grupp oftast ensamstående kvinnor med rötter i en svensk, konservativ aristokrati och borgerlighet, vilka utan att skära av kontakten med sitt ursprung odlade en rad radikala idéer och verksamheter. De var vad som på denna tid kallades för frisinnade. Ägarinnan till Fogelstad Elisabeth Tamm, själv riksdagsledamot under en period, levde hela sitt liv på stor fot med all den glans som det svenska herrgårdslivet självklart kunde bjuda fram till 1950-talet. Utifrån ett matriarkalt ansvarstagande för den stora begåvningsreserv som då fortfarande fanns i Sverige och med ett intensivt engagemang för kvinnosaken igångsattes en rad verksamheter som drog till sig den tidens kvinnliga intelligentia. Till ovanstående uppräkning av namn kan fogas Barbro Alving och många, många flera.

Inledningsvis fanns också tankar om att skapa ett kvinnoparti, men betonandet av individen och personligheten var förmodligen för starkt för att ett parti skulle vara en framkomlig väg. Skolan, tidskriften och all övrig verksamhet skulle vara obundna av organisationer och därför heller inte ta emot bidrag från staten.

År 1935 startade Tidevarvet en stor fredsaktion som gavs namnet ”Kvinnors vapenlösa uppror mot kriget”. I samarbete med den senare för sin antinazism kända grevinnan Amelie Posse-Brázdová drog man igång en stor kampanj mot krigshysterin. Posse manade i en artikel till generalstrejk mot kriget i Lysistrates efterföljd. Elin Wägner uppmanade till att vägra skyddsrumsövningar och utprovande av gasmasker. Uppropet begärde samma beredskap till att möta döden som krävdes av soldaterna, men i kvinnornas fall skulle beredskapen vara vapenlös. En namninsamling började, men gruppen var inte helt enig och aktionen kom av sig. Nestorn i sammanhanget, den konservativa kristna feministen Lydia Wahlström, menade i ett inlägg att ”martyrskap inte ska sökas. Det är med det som med den stora lyckan – det kommer som en nåd.”

”Hon är Sveriges enda helgon, en skånsk mager trämadonna: skolad i askes, lyssnande, bön, tålamod och försakelse.” Så skrev den entusiastiske Sven Stolpe om Emilia Fogelklou. Knutson ger henne en egen inkännande essä och gör en jämförelse som känns än mer träffande än Stolpes, nämligen med den judiska mystikern Simone Weil. Fogelklou var en mycket sensibel teolog och religionshistoriker, lärare och författare. Knutson lyfter särskilt fram hennes roman Arnold, som är en biografisk berättelse om hennes man geografiprofessorn Arnold Norlind, och utnämner den till 1900-talets bästa svenska kärleksroman. Även om denna gripande roman är en vacker skildring av ”kärlekens mystika erfarenhet”, är det svårt att förstå Knutsons förbehållslösa kapitulation inför denna bitvis ganska så mediokra och blodlösa text. Här tycks alla känslor springa iväg på en och samma gång, bort från mycket av vett och sans.

När Knutson däremot presenterar litteraturkritikern Klara Johanson är det inte svårt att falla till föga för entusiasmen. Denna svenska motsvarighet till Oscar Wilde har tyvärr kommit att leva i skymundan av litteraturkritiker och essäister som Fredrik Böök och Frans G. Bengtsson. När Johanson räknar upp sina lyten som hon påstår sig ha omnämnt i det hon kallar ”folkräkningsinkvisitionen” – agorafobi, bibliomani, insomnia och intelligens – återklingar kvickheten mot samma resonansbotten som i The Importance of Being Earnest.

I slutet av sin bok skriver Knutson att ”detta är en journalistisk framställning, utan forskningsanspråk”. Och det är just det som är så alldeles utmärkt bra med denna bok. Även om vi, vilket hon mycket riktigt påpekar, saknar forskning om många av de parallella kvinnliga offentligheterna under denna tid har vi förhållandevis mycket forskning omkring Fogelstadgruppen. Däremot har vi hittills inte haft en översiktlig och medryckande introduktion till dessa kvinnors tänkande och författarskap. Knutsons bok ger smak på att läsa vidare och gärna hade man därför önskat en längre litteraturlista. Själv tänker jag nu gå vidare och äntligen ge mig Klara Johansons författarskap i våld och börja med en titel som väl sammanfattar det som Knutson här har lyft fram – Det rika stärbhuset.