Museer utan föremål?

Är tanken med ett nutida museum att låsa in de bästa delarna av samlingen nere i magasinen och istället hänga upp fotografier (av helt andra motiv) i jätteformat, möjligen kompletterade med ett par datorer? Vad tror ledningen då att besökarna ska komma för?

Ännu ett museum i Stockholm hakar på trenden att en klatschig utställning av bilder kring ett modernt ämne är bättre än själva de föremål som utgör museets existensberättigande. Nu är det Östasiatiska som var stängt ett par år och i dagarna har öppnat på nytt. När den som lärt sig att uppskatta det gamla museet med dess rika samlingar av arkeologiskt enastående bronser och estetiskt tilltalande keramik från Östasien kommer, full av förväntningar, till det nyöppnade museet, blir man förvånad för att inte säga bestört: var är samlingarna? Det som finns kvar är huvudsakligen de största skulpturerna, dels äldre kinesiska, dels indiska, och de skärmar med målningar man inte heller förr fick dra ut. I det rummet har en datorskärm tillkommit så att man på modernt vis kan peka sig runt bland bilder av objekten – en tryckt bok vore bekvämare att hantera, men vi vet ju alla att datorer är högsta mode. Så går man vidare, finner ett par montrar med stora keramikfigurer från Tang-tidens gravar – utmärkt – men salarna med porslin är nu rumphuggna till en större alkov där man nästan bara får se kompaniporslin, alltså sådant som tillverkades i Kina enligt europeiska modeller under de osteuropeiska kompaniernas dagar. Varför så eurocentriskt? Var är resten? Var är det som gav museet dess karaktär av meditativ skönhet, parat med utsökt hantverkskunnande?

Det som är museets storhet internationellt är kanske inte omedelbart publikdragande: stenåldersfynden och bronserna. Det som får vara med är samlat i ett enda rum med dunkel belysning – en annan av de trender som får museibesökaren att svära. Eller, när man blivit bränd tillräckligt ofta, att ta med sig en egen ficklampa. Vi talar här inte om föremål som textilier och papper, känsliga för ljus, utan om keramik och metall, som torde klara varje form av normal belysning. Är museiinredarna själva nattögda ugglor?

Nå, här på Östasiatiska blir man utsatt för två mässande röster som frågar, gång på gång, om man kan vara riktigt säker, på diverse existentiella frågor, samt fotomontage med rörliga bilder från svenska expeditioner i Kina i början av förra seklet, och, för all del, montrar, delvis med anslående mängder av hopträngda lerkärl. Själv kunde jag besvara den monotona frågan: Kan du vara riktigt säker på … med att ja, jag är riktigt säker på att Östasiatiska har valt fel modell för ett museum där besöket ska vara en behållning.

När man nu har tagit bort så stora delar av basutställningen, har man då åtminstone skapat trevliga sammelplatser för publiken? Nej. Inte en servering, inte så mycket som en kaffeautomat och två stolar. Ingenstans kan man utbyta tankar kring besöket.

Vad museet tillfälligt vill locka med är en annan sak. Fotoutställningen av buddhistiska vallfartsorter är lika trendigt tröttsam som rörliga bilder brukar, och det är besynnerligt att museet för denna har känt sig nödsakat att låna in en buddha-staty (sino-tibetansk, från Etnografiska museet, ett annat museum där föremålen försummas till förmån för diverse koncept i usel belysning). Det stora dragplåstret är förstås manga, de japanska serieteckningarna. Där räknade museiledningen förmodligen rätt, men dessa foton, ofta i jätteformat, med enstaka originalteckningar och seriehäften, samt en animerad film, skulle göra sig lika bra på Kulturhuset. För att visa dem behövde man sannerligen inte bygga om befintliga lokaler. Även där saknar man möjlighet att se objekten ordentligt – ja, papper är ömtåligt, men man kunde ändå kosta på sig någon sorts allmänbelysning – och texterna är så långt nere att man nästan måste krypa för att kunna uttolka dem.

Ge oss föremålen tillbaka på museerna! Om säkerhetsrisken är överhängande – nåja, hellre går jag igenom kontroller än jag måste nöja mig med att minnas vilka vackra föremål det har funnits framme en gång men inte nu längre.

Detta är en trend i många av stadens bättre museer, men jag är inte den enda som föredrar belysning och föremål framför teatraliskt dunkel och – framför allt – bara fotografier, foton som inte ens visar objekten i samlingarna.

Tillsätt museichefer som tycker om sina egna museer! Höj säkerheten men inte på bekostnad av museernas egentliga uppgift för allmänheten: att på ett meningsfullt sätt visa deras samlingar!