Poeten och sophelikoptern. Gunnar Ekelöf och folkhemsutopin

Det tidiga 1930-talet var en turbulent tid på idéernas och samhällsbyggandets områden i Sverige. Stockholmsutställningen 1930 introducerade funktionalismen med stort eftertryck, en rörelse som satte funktionen före estetiken på arkitekturens fält. Det som senare kom att kallas för ”social ingenjörskonst” formulerades på ett teoretiskt plan för att senare i viss mån genomföras på ett politiskt. Samtidigt bröt nya estetiska strömningar fram. Surrealismen introducerades i Sverige liksom T.S. Eliot. Förriden av 20-talets finlandssvenska pionjärer slog den modernistiska poesin igenom på rikssvensk botten hos Harry Martinson, Artur Lundkvist och Gunnar Ekelöf. Alla dessa tendenser samlades upp i tidskriften Spektrum (1932–1934) där Gunnar Ekelöf ingick i redaktionen, där T.S. Eliots Det öde landet trycktes i den klassiska tolkningen av Karin Boye och Eric Mesteron och där den filosofiska Wienskolans ärkepositivistiska manifest trycktes i svensk översättning. På Spektrums förlag debuterade Ekelöf 1932 med sent på jorden, och där trycktes hans översättningar av de franska surrealisterna. I efterhand är det lätt att se att alla dessa idéer inte alls gick ihop eller samverkade mot ett gemensamt mål. Vad hade Eliots vassa kritik mot moderniteten med funktionalismens bejakande av samma modernitet att göra? Modernitet och modernism bör inte förblandas men blandas ändå alltid samman. 30-talets samtid var minst lika motsägelsefull som vår egen, och Spektrum var en mycket bra tidskrift som speglade alla dessa ambivalenser.

Gunnar Ekelöf (1907–1968) var bankirsonen som ruinerades av Krueger-kraschen och som blev författare och outsider. Han trivdes väl bland 30-talets proletärförfattare – han var i princip autodidakt som de – men lönades illa av dem för sin sympati, vilket framgår av bland annat Ivar Lo-Johanssons memoarbok Frihet. Han sökte en alldeles egen tradition hos modernisterna men också hos klassiska arabiska och persiska författare. Han översatte Eliot likaväl som Petronius, Proust lika gärna som Rumi. Det kunde blivit han som gjorde den första kompletta översättningen av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, men arbetet avstannade. Naturligtvis kan man säga att han inte passade in i Spektrum-kretsen med dess sociala radikalitet och positivistiska filosofi. I en berömd dikt sade sig Ekelöf vara ”socialist i hjärtat”, och hans långtgående jämlikhetsidéer formulerades aforistiskt i en annan: ”Det som är botten i dig är botten också i andra.” Men kollektivist eller socialdemokrat av makarna Myrdals snitt var han aldrig. Genom tidskriftsredaktionen kände han dock tämligen väl till det tänkande som kom att dominera svensk socialdemokrati under 30- och 40-talen. Mångfaldiga spår av hans kritik mot det framväxande folkhemmet finns i författarskapet.

Dikten ”Till de folkhemske” trycktes i samlingen Non Serviam från 1945. Det är en satirisk text om funktionalism och social ingenjörskonst.

”Av hänsyn till de estetiska kraven

(som också är ändamålsenlighetens)

har arkitekterna gjort molnen fyrkantiga.

Över de öde skogarna sträcker sig alltså förstaden.

Högt över åsarna radar sig molnkuberna

speglande djupt i den intet anande skogssjön

mäktiga filer av tomhetsfönster

understrukna av solnedgångens vackert röda neon.

Där leker i pietetsfullt skonade cumulushögar hygieniska barn

(aldrig berörda av människohänder)

medan i rotationsparasoller omkring dem

strängt avlönade kommunalbarnjungfrur svävar.

Varje dag blir det kväll och könlösa vitaminarbetare

kommer i årsklasser avtalsvis svärmande hem

till sitt privatliv, Svea, hormonernas drottning

noga vaktad av förtroendeingivande utkastare.

Och det blir natt och tyst. Bara sophelikoptern

svirrar i sakta mak från port till port

förd av en framtida utstött, en anarkist och poet

livdömd att bortskaffa allt fantasisnusk.

Den liknar på avstånd en jättelik svärmarfjäril

brummande framför morgonens klase av skär kaprifol

högt, o högt över härliga frisksportarskogar

där aldrig mer någon luffare någonsin luffar.”

Diktens personliga och idéhistoriska bakgrund ägnas ungefär halva utrymmet i David Anderssons bok Poeten och sophelikoptern. Bokens andra och betydligt mindre intressanta hälft ägnar han åt att tämligen ytligt dels kritisera annan Ekelöfforskning (författaren tycks inte gilla akademisk litteraturvetenskap), dels lufta sina egna politiska idéer. Men till och med sidan 78 är den en intressant monografi över en för somliga irriterande men för andra älskansvärd dikt. Någon närläsning av själva texten ägnar sig dock inte David Andersson åt. Han tycks intressera sig mindre för estetik och poesi än för politik och polemik. Det är synd, ty detta är en bra dikt med många hemligheter och – skulle jag vilja hävda – med relevans bortom sin tids debatter.

Bokens läsvärda del kan ses som ett kompendium över de senaste decenniernas kritiska forskning kring det svenska folkhemmets utopier och konkreta gestaltning. Yvonne Hirdman och andra företrädare för detta studium har knappast varit lojala mot det samhälle som försökte ”lägga livet tillrätta”. Det är just ett sådant tillrättalagt liv som är måltavlan i Ekelöfs dikt. Om historikerna hade lyft blicken något från sitt traditionella material av utredningar och teoretiska tidskriftsartiklar hade de funnit ett rikt estetiskt fält att hämta sina exempel från. Ekelöfs folkhemskritik och Spektrum-kretsens insats hade varit en självklar del av referenserna. Trots allt vackert tal om tvärvetenskap tycks det finnas vattentäta skott inte bara mellan humaniora och naturvetenskap utan också mellan konst och samhällsvetenskap. Sedan är det en helt annan sak att man måste vara utomordentligt försiktig när man använder estetiskt stoff som exempel på idéer och ideologier. I denna omsorg brister David Andersson ganska ofta; för honom tycks alla utsagor vara i grunden ideologiska.

Utopier bör inte realiseras. Det leder nästan alltid till despotier eller totalitära samhällen. Det fanns starka utopiska drag i den svenska socialdemokratin under 30-talet med namn som Gunnar och Alva Myrdal. Dock – och det glömmer den storm av kritik som riktats mot detta tänkande – realiserades inte dessa utopier fullt ut. De modifierades, mötte andra tankeströmningar, prövades mot social och politisk verklighet. Det blev inte makarna Myrdals sociala visioner som styrde socialpolitiken utan Gustav Möller och hans mer moderata falang. Landet fylldes inte av kollektivhus med gemensamma kök och sovsalar för barnen. De generella barnbidragen ledde inte till en våg av tvångssteriliseringar som Alva Myrdal befarade i en artikel. David Andersson skjuter in sig mot arkitekturen, men den funktionalism han talar om kom inte heller att realiseras på bred front förrän kanske trettio år senare – och då i en urvattnad form avpassad för en stor bostadskris och en abdikerad arkitektkår som hamnat i klorna på byggnadsingenjörer och industrialiserat byggande. Funkisen saknar inte estetiska värden som författaren tycks mena. Snarare är det så att den – i sina tidiga versioner – fullföljer nyklassicistiska ideal. Idag kan vi räkna in mängder av funktionalistiska byggnader och stadsplaner i vårt nationella arv. Ekelöf gillade inte Gunnar Asplunds stadsbibliotek vid Odengatan i Stockholm, men det skulle han vara ganska ensam om idag. Det är lite märkligt att han – skolad som han var i art concret, en riktning som skalade rent konsten och poesin från all dekor – var så avogt inställd till de ädelfunkisområden där han själv tidvis var bosatt.

Troligen var det så att Ekelöfs ideologiska invändningar mot ett ingenjörsmässigt samhällsbyggande blockerade hans känslighet på vissa områden. David Andersson utnämner honom till sanningsvittne och sanningssägare av två skäl – han var en stor poet och han tycks dela avhandlingsförfattarens egna uppfattningar i samhällsfrågor. Det blir lite galet eftersom man inte a priori kan förutsätta att en betydande författare också är en betydande samhällstänkare. David Andersson borde ta exemplet Ezra Pound – en av 1900-talets främsta poeter och tillika fascist som aktivt stödde Mussolini – under övervägande, ett namn som bara skymtar förbi i hans framställning.

Man skulle mot David Andersson kunna hävda att outsidern Ekelöf inte hade den djupa och långvariga kontakt med och kunskap om de ideologiska och faktiska skeendena som han tillskrivs. Ju längre in i författarskapet han kommer, desto mer personligt blir det, desto mer betonar han sitt utanförskap. Naturligtvis är det Ekelöf själv som i ”Till de folkhemske” identifierar sig med sophelikopterns förare – anarkisten, den utstötte. Man borde pröva tanken att dikten är en kritik av ett redan decenniegammalt utopiskt tänkande som inte realiserats i verkligheten, en kritik som skulle haft större verkan om den kommit under Spektrum-tiden. I så fall skulle texten delvis kunna lösgöras ur det historiska sammanhang där David Andersson försöker nagla fast den. Det är inte nödvändigtvis funktionalismen som lägger detta förortsliv tillrätta. Idag är inte den överordnade ideologin en radikal socialdemokrati av kollektivistiskt snitt utan en extrem individualism och nyliberalism som har precis lika svårt att fördra sophelikoptern och dess poetiske förare som kollektivhusens och funkisarkitekturens skapare. Om ”Svea, hormonernas drottning” i diktens samtid kunde läsas som en bild av familjeplanering och ordnad sexualitet skulle hon idag vara ett emblem för den kommersialiserade erotik som omger oss på alla sidor. ”Fantasisnusket” är lika illa tålt nu som då, och konstnärerna är fortfarande outsiders som man inte har bruk för på poster där man förväntar sig lojalitet och hög produktivitet. Det är de likriktande utopierna som är diktens måltavla, inte den konkret existerande utopismen under 30-talet.

David Andersson: Poeten och sophelikoptern. Gunnar Ekelöf, folkhemmet och vetenskapen. Atlantis 2004.

Artikelförfattaren är poet och litteraturkritiker.